Ovanstående mening är något som den sittande regeringen inte verkar vara speciellt bekant med. Att höja skatter innebär inte per automatik att skatteintäkterna ökar, utan vid en viss gräns är det precis tvärtom.

Om vi tar teorin först är Lafferkurvan det bästa exemplet. Lafferkurvan är ett nationalekonomiskt begrepp som syftar till att beskriva elasticiteten – elasticitet är ett känslighetsmått som beskriver hur starkt människor reagerar på ekonomiska förändringar. Den uttrycks i procentuell förändring, vilket gör den relativt enkel att tolka – av beskattningsbar inkomst. Enligt teorin, som Arthur Laffer formulerade, kan staten maximera sin skatteinkomst genom att sätta skattenivån på en optimal nivå.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta.

Detta kan användas för att kort jämföra två kommuner, Upplands Väsby och Sollentuna. Det är två kommuner norr om Stockholm som ligger nära varandra och är relativt lika.

Ekonomifakta.se (notera att siffrorna för 2014 är prognoser och skrivna innan valet)

Upplands Väsby har enligt siffrorna ovan över 1 krona högre skattesats (exkl. kyrkoavgift) men ändå en lägre skatteintäkt per invånare. Detta kan till viss del förklaras av medianinkomsten, men öppnar då för ytterligare frågor om hur det kommer sig. Efter att den nya majoriteten tagit över i Upplands Väsby är skillnaden nu uppe i 1.40 kronor över Sollentunas.

Sollentuna har som ort en lägre skattesats med en lägre befolkningsökning fast generellt en högre standard inom nästan alla punkter, men denna siffra är endast för 2014 och dessutom en prognos. Tittar man på 1990 – 2005 är befolkningsökningen istället 12% jämfört med Väsbys 4% under motsvarande period. Sollentuna har byggt långsiktigt vilket leder till en ökad befolkningsmängd – och till en befolkning som generellt sett tjänar bättre, har fler företag och är högre utbildade. Befolkningsökningen är med andra ord konstant högre än i Upplands Väsby.

(En anledning till att Väsby växer långsamt kan bero på oviljan att bygga nya områden som kan ses som ”dyra” och/eller ”skadliga”. Ett tydligt exempel på detta är Väsby Sjöstad där det planerades 3000 nya bostäder i en helt ny stadsdel, men som röstades ned med knapp marginal efter en folkomröstning)

Detta har Sollentuna lyckats med bland annat genom att isolera Malmvägen med många företag, utan att förtäta alltför mycket.

Upplands Väsby har som kommun alla förutsättningar att gå om Sollentuna, men det sker inte genom att försvåra för företagare, vilket dock till stor del beror på regeringens skattehöjningar men förstärker samtidigt poängen, eller höja skattesatsen för vanligt folk.

Det är viktigt att ha en bra skattepolitik så både kapital och människor stannar. Detta gäller alla kommuner. Sollentuna har hittat en mer optimal nivå på Lafferkurvan är Upplands Väsby i detta läge.

Riskerna man tar vid skattehöjningarna är många. På nationell nivå kan det leda till företagsflykt från landet eller mer avancerade skatteplaneringar. På lokalnivå kan det leda till att företagen lägger ner verksamheten eller byter kommun. I detta fall skulle det innebära att företaget stannar i Upplands Väsby men ägaren flyttar, och tar sina skattepengar, till Sollentuna.