Under veckan meddelade statsminister Stefan Löfven att han utlyser ett extra val, även kallat nyval eller omval i vardagligt tal. Den rödgröna regeringen har under sin kortvariga tid vid makten visat på att de aldrig hade någon egentlig plan för hur de skulle styra riket. Det är dessutom värt att ha i minnet att de konsekvent under valrörelsen vägrade redovisa med vilket regeringsalternativ de sökte svenska folkets mandat.
Det är även värt att komma ihåg även hur Socialdemokraterna in i det sista försökte fördröja presentationen av sin egen politik.
Stefan Löfven valde senare att förhandla med Vänsterpartiet rörande den budget som idag blev nedröstad.
Hade detta arrangemang presenterats innan valet finns en stor chans att svenska folket inte hade givit Stefan Löfven sitt förtroende, man behöver bara gå till 2010 för att se hur ett rödgrönt samarbete fungerade sist. Samarbetet med Vänsterpartiet rörande budgeten var även det som omöjliggjorde blocköverskridande samarbete i detta senare skede. Genom dessa beslut fick Sverige ett regeringsalternativ de egentligen inte hade valt och visade en sällan skådad regeringsoduglighet.
Utöver detta har Stefan Löfven beskyllt Alliansen för att genom blockpolitik låsa svensk politik. Detta är direkt felaktigt. Istället är det Mona Sahlin som vid presentationen av det rödgröna samarbetet 2010 som verkligen låste svensk politik och till viss del bidragit till de framgångar Sverigedemokraterna har skördat sedan dess. Hennes efterträdare har därefter bara befäst den skyttegravspolitik som blockpolitiken sedan dess förts.
I sakpolitiska termer så finns det mycket att anmärka på när det kommer till den rödgröna sidan. Den av Stefan Löfven med anhang presenterade budget är jobbfientlig, infrastrukturfientlig och därmed i slutändan tillväxtfientlig. Det visar sig att de viktigaste frågorna för vänstern inte är skola vård och omsorg, det är att bekämpa företagsamhet och inskränka på den valfrihet som finns.
Mer om budgeten, och skillnader mellan regeringen och alliansens hittar ni här:
Med en jobbskapande, infrastruktursvänlig och positiv attityd till tillväxt hävdar Sverige sin konkurrenskraft i Europa. Genom att genomföra Alliansens politik och därigenom stärka Sveriges konkurrenskraft i Europa kommer den svenska ekonomin att förbättras och därmed skapa synergieffekter som ger resultat i ökade anslag och resurser till skola, vård och omsorg. Ingenting särskiljer egentligen ett företag från Sverige som land, genom att som land vara konkurrenskraftigt och därigenom vinstdrivande skapas förutsättningar för satsningar på områden som är viktiga.
Men, varför ser vi inga synergieffekter av Alliansens politik under åren 2006-2014? Varför försämras vår skola, vår vård och vår omsorg? Förklaringen beror till stor del på den värsta ekonomiska kris Europa genomlevt sedan 1930-talet. Vid europeiska jämförelser är vi det land som, tillsammans med Tyskland, genomlevt krisen absolut bäst. Vår f.d. statsminister, Reinfeldt, och vår f.d. finansminister, Borg, har i världens media prisats för den politik vi har fört under krisåren. Skolreformen 2011 har inte heller fått tid att påvisa resultat då det behövs minst 6 år för att vända en skola – något som Fridolin också upptäckte efter att först ha utlovat 100 dagar.
Nu går Socialdemokraterna och Miljöpartiet ut i en valrörelse tillsammans, med en budget som redan fallit i en konstellation som redan har misslyckats.