Det låter som något hämtat ur en dålig politisk thriller, men makten LO utövar på samhället är reellt. Det finns ett flertal exempel på hur LO:s band till Socialdemokraterna – och därmed makten – har haft inflytande på väldigt olämpliga vis.

Lite ytterligare historia mellan Socialdemokraterna och LO för att utveckla det tidigare inlägget om LO kan vara på sin plats.

I valrörelsen 2002 lade LO 516 miljoner kronor på en socialdemokratisk valseger. I summan, som har tagits fram av Riksdagens Utredningstjänst, ingår förutom direkt kontantstöd och övriga valrörelseutgifter från LO och dess förbund även personellt stöd från LO-sfären, i form av anställdas och förtroendevaldas politiska arbete. Arbetarrörelsen har inte kunnat visa att summan är felaktig. (Svenska Dagbladet 9/5 2006)

LO skänker inte pengarna utan motkrav. Förutom positioner i partiledning och regering får LO mycket stort inflytande över regeringspolitiken. Vilket kommer visa sig tydligt i några exempel nedan.

I boken ”Sossesverige” ägnas ett helt kapitel åt LO, Socialdemokraterna och staten, som varmt rekommenderas.

Demoskop ställde inför valet 2006 frågor till LO:s medlemmar om hur de ser på olika fackliga organisationers reella och upplevda stöd till Socialdemokraterna. Endast sex av tio LO-medlemmar var i undersökningen medvetna om att LO och dess förbund aktivt stödjer Socialdemokraterna och av dessa var drygt hälften, det vill säga bara omkring en tredjedel av LO:s medlemmar, positiva till detta stöd. Detta visar hur LO agerar mot sina medlemmars vilja.

Det deras medlemmar måste komma ihåg är att det inte är ett måste att vara med i ett fack som är anslutet till LO. Unionen är ett partipolitisk obundet fackförbund som är en del av TCO, inte LO, och bidrar inte ekonomiskt till något politiskt förbund.

Ett stort problem är Socialdemokraternas dominans på arbetsplatserna och det faktum att den demokratiska socialismen står inskriven i LO:s och flera av LO-förbundens stadgar och den som inte verkar i stadgarnas anda riskerar uteslutning.

Det finns flera uppmärksammade fall på hur borgerliga personer mobbas ut eller sägs upp i fackliga sammanhang. Ett exempel är Zakarias Winberg som 2005 fick jobb på LO-distriktet i Falun. Jobbet gick ut på att informera LO-medlemmarna om pensionsvalet och få dem att teckna LO:s och Folksams gemensamma pensionsförsäkring. Winberg fick sparken redan innan han hunnit börja arbeta. Orsaken var att han skrev en insändare som var kritisk mot den socialdemokratiska regeringens alkoholpolitik, det vill säga något som inte hade med hans arbete som försäkringsinformatör att göra. Men det kom fram att Winberg var med i Kristdemokraterna eftersom han, och partikollegan signerade med namn och partitillhörighet.

Hade vi vetat att han var kristdemokrat hade han aldrig fått jobbet

Ovanstående sade Sten-Åke Mörk, LO:s ombudsman i Dalarna angående varför Winberg fick sparken när han skrev sin insändare. (Sydsvenskan 19/9 – 2006)

Ett annat exempel är Helena Ternehäll som valdes till arbetsplatsombud för Kommunal av sina kollegor på äldreboendet i Stenungsund. Men hon tvingades bort av förbundet eftersom hos sympatiserade med Moderaterna.

I november gick hon en kurs för arbetsplatsombud i Uddevalla. Där föreläste kommunalaren och S-politikern Krister Kronlid. Ternehäll reagerade på hur Kronlid angrep (den då sittande) regeringen och ansåg att de borde ha bjudit in en politiker från Alliansen också. Detta påpekades i utvärderingen som ledde till hennes uppsägning.

Beslutet togs med hänvisning till Kommunals stadgar, där det bland annat står: ”Kommunal ska […] verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval”. (Arbetet 22/12 2013)

Ett sista exempel är Camilla Ryd som arbetade som vårdare på ett gruppboende för personer med intellektuella funktionshinder i Upplands-Bro utanför Stockholm. Hon hade blivit utsedd av kollegorna till arbetsplats- och skyddsombud i Kommunal. Men ordföranden i Kommunals lokalavdelning ansåg att hon inte var välkommen eftersom hon kandiderade till kommunfullmäktige för Moderaterna och därmed vara delaktig i att ta beslut som de ”fasar” för. (Mitt i Upplands-Bro 12/09 2006)

Det ovanstående är ett par konkreta exempel på hur LO tvingar bort medlemmar som inte delar deras socialistiska värdegrund. Härnäst kommer de exempel som nämndes längre upp, om den inblandning LO har i statens arbete genom Socialdemokraterna. Ett inflytande som inte borde existera.

I januari 2005 härjade stormen Gudrun över södra Sverige. En stor mängd träd föll omkull och skulle forslas bort. Det fanns inte tillräckligt många svenska lastbilar och lastbilschaufförer för att utföra arbetet, varför det även kom en del från andra länder. Polisen organiserade då razzior för att säkerställa att de utländska lastbilschaufförerna uppfyllde de rådande säkerhetsföreskrifterna.

Dessa insatser gjordes i samarbete med LO-facket Transport. Polisen hade sin central i en av Transports lastbilar och ombudsmän från LO-facket åkte med polisen ut till kontrollerna och passade på att samtidigt se till att det fanns kollektivavtal. Enligt Transports ombudsman hade de nämligen själva inga mandat att kontrollera förarnas identitet och avtal, utan de behövde polisens hjälp med detta.

Det är inte ett krav att ha kollektivavtal, som är en frivillig överenskommelse. Att LO samarbetade med polisen för att kontrollera detta är mycket anmärkningsvärt, men det märkligaste av allt var hur varken Transport eller polisen inte reagerade på att en privat intresseorganisation med kopplingar till ett enskilt parti (som dessutom satt vid regeringsmakten vid tidpunkten) utnyttjade polisen för sin privata agenda. Detta var dock något justitieombudsmannen reagerade på.

Det är självfallet inte en uppgift för polisen att samarbeta med ett fackförbund i en sådan sak.

Justitieombudsmannens undersökning gjorde gällande att Transport huvudsakligen utförde kontrollerna i ett arbetsrättsligt syfte. (Sveriges Radio 12/10 2006)

Ett annat exempel var när arbetsförmedlingen i Nyköping 2005 skickade ett brev till arbetslösa byggnadsarbetare i regionen. Brevet, som var undertecknat av både en tjänsteman på arbetsförmedlingen och en ombudsman från LO-förbundet Byggnads, uppmanade mottagarna att åka till Stockholm för att delta i en demonstration organiserad av LO, med såväl dåvarande ordföranden Wanja Lundy Wedin som arbetsmarknadsminister Hans Karlsson (S) som två av deltagarna. Brevet gjorde klart att den som inte åkte med och visade arbetarrörelsen sitt stöd skulle förlora a-kassan:

Uteblir du från denna träff förutsätter jag att du har full sysselsättning och inte längre vill vara aktuell sökande på Arbetsförmedlingen och därmed tas bort som sökande och din ersättning från A-kassa upphör.

Detta reagerade Carl B Hamilton (FP) på och ifrågasatte Hans Karlsson som inte kunde svara på något om ”det enskilda ärendet”. Hamilton menade då att Karlsson agerar fegt och saknar civilkurage nog att ta avstånd från Byggnads (och i förlängningen LO:s) agerande. Detta berodde med stor sannolikhet på att LO är en av de allra största bidragsgivarna till Socialdemokraterna som vid tillfället satt vid makten. Det var uppenbart hur LO utnyttjade det faktum att de hade starka band till regeringsmakten. (Riksdagen, Interpellationer, samt protokoll 31/3 2005)

 Hur LO, en fackorganisation, kan ha detta inflytande över politiken – och därmed staten och dess arbetssätt – är något som måste uppmärksammas och begränsas. Ett fack ska alltid värna om sin medlems bästa och inte enögt satsa alla resurser på ett politiskt parti för att vinna inflytande. Även den som röstar på Socialdemokraterna borde inse att denna maktbalans är skev och inte gynnar medborgare eller medlem.