Efter en lång vecka och helg i Alta, Norge, där min lillasyster gifte sig (återigen: All lycka till dig, Zaira) har inte tiden för ett mer genomgripande inlägg funnits. I Dagens Samhälle tar däremot Hanna Björklund och Viktoryia Khromchanka upp något som tidigare debatterats i Politikdelen: Den sänkta/höjda arbetsgivaravgiften för unga.

När skatter diskuteras i Sverige ser man bara till statens perspektiv. Skatter är en ökad eller utebliven intäkt för staten, aldrig en kostnad för den individ som med egna pengar betalar. Att inte erkänna att högre skatter är kostnader är att förbise skatternas påverkan på människors disponibla inkomster. Får man höjd skatt får man mindre kvar i plånboken.

Det viktigaste argumentet mot sänkta arbetsgivaravgifter för unga är att den inte haft tillräckligt stor effekt, och det har varit berättigad kritik. När en reform omfattar en stor del av befolkningen har den en tendens att blir för stor och för generell, vilket leder till att effekten av reformen blir för liten och för utsmetad. En liten sänkning för många gör en marginell skillnad på individnivå.

Därför har det viktigaste motargumentet till den sänkta arbetsgivaravgiften delvis varit korrekt, vilket också var anledningen till att Alliansen gjorde om förslaget och lade ett nytt som gick igenom i höstens budgetomröstning. Ett förslag som skulle ha införts den 1 januari. Den rödgröna regeringen vill som vi vet ta bort reformen och finansminister Magdalena Andersson har uttalat sig om att få ”slippa” genomföra Alliansens sänkning – trots dess demokratiska legitimitet. Som om det var ett straff för regeringen att behöva underlätta människors vardag.

Under tiden som frågan har diskuterats har den nya regeringen vägrat att behandla arbetsgivaravgifterna utifrån de drabbades perspektiv. Retoriken har varit teknisk och makroekonomisk, vilket sällan väcker engagemang hos gemene man.

Men många av de som nu drabbas är mindre aktörer och har inte alltid någon stor buffert för ökade kostnader.

Tänk dig själv, du har planerat ekonomin den kommande månaden, räknat in lönen och sedan dragit av för hyra, telefon och mat. Det går precis ihop. Så plötsligt får du reda på att din hyra blir dubbelt så dyr från och med nu. Skulle din ekonomi klara det?

Den sitsen riskerar flera företag, idrottsklubbar, studentkårer och andra som anställer många unga människor plötsligt att hamna i. Det verkar inte som att regeringen förstår det. Detta drabbar naturligtvis även unga, som nu kanske inte kan behålla sina gamla jobb, eller få ett nytt, för att arbetsgivaren inte längre har råd.

Företag och andra aktörer försöker protestera mot förslaget av en anledning; de ser konsekvenserna.

Att det kommer bli tuffare för dem att driva sin verksamhet verkar regeringen inte se. Om människors verkliga problem i vardagen kan förvandlas till en beräkning på ett papper finns inget moraliskt ansvar och inga jobbiga beslut. Bara tjänstemän som utför order.

Det är anmärkningsvärt hur man inte ser till de små- och medelstora företagens situation. Det är deras ekonomi som påverkas mest av en höjd arbetsgivaravgift, vilket kommer att innebära att de antingen tvingas undvika en expansion i bästa fall, eller sparka anställda i värsta.

Det som står ut mest är dock regeringens försök att förhala beslutet som avgjordes genom budgetomröstningen – att sänka arbetsgivaravgiften ytterligare. Att detta inte får mer uppmärksamhet är uppseendeväckande. Ett demokratiskt fattat beslut skall genomföras oavsett om det är något man personligen vill eller inte.