Vad är Fairtrade och vad har det med politik att göra? Problematiken med Fairtrade behandlas först och den politiska kopplingen kommer längst ner eftersom förståelse för FT:s orättvisa är viktig att inse.

Värt att notera i början är att Fairtrade Sverige ägs till stor del av LO, som i sin tur ger 100-tals miljoner i bidrag till Socialdemokraterna i valtider. (Fairtrade 15/12 2014).

Rättvisemärkt (Fairtrade) beskriver sig själva som en oberoende produktmärkning som skapar förutsättningar för odlare och anställda att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor som syftar till att bidra till bättre arbets- och levnadsvillkor för odlare och anställda i utvecklingsländer.(Fairtrade.se)

Detta låter förstås alldeles utmärkt. Vem vill inte att arbetarna i utvecklingsländer ska få bättre förutsättningar och betalt för det de exporterar till rikare länder? Men Fairtrade håller inte vad de lovar.

• Lite pengar når fram till bönderna.
• Rättvisemärkts certifikat är dyra, det drabbar de allra fattigaste.
• Konsumenter gör mer för fattiga bönder genom att inte handla Rättvisemärkt.

Vad grundas då dessa påståenden på? Fairtrade menar indirekt att

1. Producenter, till exempel kaffebönder, får för lite betalt på världsmarknaden. De tvingas sälja sina varor under produktionskostnaden.
2. Mellanhänder; upphandlare och återförsäljare, tar alltför stor del av profiten och ger inte producenterna chans att utveckla sitt lokalsamhälle och investera i demokrati, hälsa och sjukvård.

Vilket leder till en slutsats om att marknadskrafterna har misslyckats och att de välståndsskapande effekter som förknippas med handel och produktion har satts ur spel. Istället för att utveckla samhället bidrar detta system till att cementera u-ländernas fattigdom.

Verkar rimligt, inte sant? Detta stämmer dock inte och den fakta Fairtrade lämnar ut kan mer ses som spekulationer.

• Producenter får det pris som folk är beredda att betala för en vara. Om producenter inte får sin verksamhet att gå runt betyder det att de bör byta bransch. En prissättning kan aldrig vara moralisk eller omoralisk. På en fri marknad kostar en vara vad människor är beredda att betala för den, i förhållande till hur många varor av samma typ som det finns.Fairtrade tar själv upp kaffe som ett exempel och har i en reklamfilm från 2007 med nedanstående diagram.
  
  Rättvisemärkt beskriver prissvängningarna som ett marknadsmisslyckande. Detta är helt enkelt inte sant. 1989 förändrades kaffemarknaden drastiskt genom att The National Coffee Agreement föll och då släppte marknaden helt fri från att ha varit hårt kontrollerad. Inte helt oväntat bidrog den snabba avregleringen till att kaffepriserna sjönk kraftigt. Rättvisemärkt har rätt i att fasta priser skulle ha skyddat många bönder från konkurs på en marknad där det är svårt att nå lönsamhet. Men att förespråka en sådan lösning är att bara berätta halva sanningen. För under samma period som bönder i Centralamerika förlorade sina jobb, kom en våg av välstånd till Vietnam. Från att ha varit 300 000 personer som arbetade i kaffeindustrin 1999, försörjer sig i dag 4–5 miljoner vietnameser på samma industri. Hade Rättvisemärkt fått bestämma, det vill säga att bönderna erbjudits ett fast pris, skulle denna utveckling aldrig ha skett. Bönderna i Centralamerika hade fortfarande odlat kaffe med 300 år gammal teknik och de vietnamesiska bönderna, ja, de hade inte odlat alls. (Timbro 29/12 2007)

• Att producenterna får dåligt betalt för sina kaffebönor menar Rättvisemärkt beror på mellanhänderna. De skriver ”…flera mellanhänder som själva tar en stor del av förtjänsten.” (Fairtrade.se)Uppköpare och återförsäljare tar alltså ut alldeles för mycket vinst. Vid första anblicken kan påståendet verka rimligt – en kaffe på 7-Eleven kostar 20 kronor medan man för samma pris får ett helt kilo kaffe på råvarumarknaden. Men här missar man grundläggande ekonomiska förutsättningar. Man tar inte hänsyn till personalkostnader, lokalhyra, själva koppen, eventuell mjölk/socker o.d. Själva kaffet utgår bara en liten del av priset man betalar. Det var inte mellanhändernas fel att missväxt drabbade Brasilien under 1990-talet, eller att ny teknik har utvecklats.

En annan aspekt som sällan tas i beaktande är den kostnad som en certifiering betyder för de som väljer att bli Fairtrade-bönder. Fairtrade själva skriver: ”Från och med 2004 tar Flocert ut en avgift av producentorganisationen som täcker den administrativa kostnaden för en ansökan av ett certifikat eller förnyelse av ett certifikat, samt kostnad för kontroller.” (Fairtrade.se).

Minimiavgiften för att få ett FLO-certifikat (Fairtrade certifikat) ligger på motsvarande 22 000 kronor. Utöver det tillkommer en årlig avgift på minst 11 300 kronor. (Flocert). Detta är absolut minimum och ökar snabbt om du har anställda eller producerar/processerar mer än 1 produkt. Sätt detta i relation till att minimilönen i Colombia ligger på ungefär 9000 kr. (Salaryexplorer).

Det kostar alltså mer än en årslön att över huvudtaget ens upprätthålla ett Fairtrade certifikat.

FLO:s policy kan därför drabba de bönder som har det allra sämst ställt, som inte har råd att upprätta ett kooperativ. Vad Rättvisemärkt gör är att peka ut de allra fattigaste bönderna, de som är i störst behov av ekonomisk förbättring, och påstår att deras kaffe är mer orättvist än kooperativets kaffe.

Konsumenter som köper rättvisemärkta produkter förutsätter förmodligen att det höga priset på kaffepaketet oavkortat går till att förbättra situationen för fattiga kaffeproducenter. Så är dock inte fallet. Uppköpare av Fairtrade-produkter, t ex Coop eller ICA, tvingas betala 2 procent av konsumentpriset till Rättvisemärkt AB för att få använda rättvisemärkningen. Denna extrakostnad läggs direkt på priset i butik.

FLO utför dessutom bara kontroller på den transaktion som sker mellan producent och det första ledets konsument, något som möjliggör flera prispålägg som inte kommer odlaren till del. Att FLO lägger mycket av de pengar man drar in på att öka den egna organisationens storlek är också märkligt. Det är mycket ovanligt att en välgörenhetsorganisation prioriterar sin budget på det sättet.

När Rättvisemärkt på sin hemsida skriver att ”När du som konsument köper en Fairtrade-märkt produkt har odlaren redan fått betalt, direkt av företaget som importerar råvaran. Fairtrade administrerar alltså aldrig själva betalningsströmmarna mellan köpare och säljare.” blir det tydligt att det finns blinda fläckar hos organisationen.

Vad har detta med politik att göra?

Upplands Väsby, en norrort inom Stockholms Län som undersökt förutsättningarna för att bli en Fairtrade-märkt kommun. Frågan har utretts två gånger i kommunen och bägge gångerna har de opolitiska tjänstemännen avrått från certifiering.

Enligt den senaste utredningen som endast är någon månad gammal när detta skrivs visade det sig att den årliga kostnaden för att upprätthålla en certifiering kan uppskattas till 170 000 – 200 000 kronor per år. (Upplands Väsby Fairtrade 17/08 2015)

Anledningen till denna avrådan är, som tidigare uppmärksammats, att certifieringen tar mycket tid att upprätthålla, kostar mycket skattepengar och de krav som certifieringen ställer kan uppnås i upphandlingsförfarandet istället. Det är även svårt att visa på vilka effekter som är direkt kopplade till en kommuns diplomering vad gäller en ökad medvetenhet kring etiska produkter. Orsaken till detta är att man i samhället idag genomgående märkt en ökad konsumtion av ekologiska och/eller etiska varor, både i städer som är certifierade och inte är certifierade.

Trots detta vill den sittande majoriteten (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Väsbys Bästa) ändå att Upplands Väsby ska bli Fairtrade certifierad. De prioriterar detta fullt medvetna om andra angelägna resursbehov och prioriteringar.

Om en konsument väljer att köpa rättvisemärkt är det en mycket kostsam form av bistånd; samma hjälp skulle kunna ges på ett mycket effektivare sätt. Känns samvetet tungt är det nog bättre att lägga några kronor i Röda Korsets insamlingsbössa vid kassan, i stället för att köpa rättvisemärkt.

Den enda part som garanterat tjänar på att konsumenter köper rättvisemärkta varor är de företag som säljer dem. Efterfrågan på att shoppa sig till ett gott samvete är stor och priserna, sätts därefter.

Slutsatsen är därmed att en Fairtrade certifiering inte gynnar de man vill ska gynnas och kostar mycket mer än det smakar. Det enda riktiga om man vill vara rättvisemärkt är att nå upp till kriterierna som sätts utan att ta certifieringen och skapa en egen symbol för det istället för att slösa skattepengar på något som bevisligen inte ger den effekt man eftersträvar.