Ökade klyftor leder till ökat välstånd

En av de rödas kärnfrågor har länge varit att minska klyftorna, att det automatiskt leder till ett jämlikare samhälle där alla får det bättre. Vänsterpartiet skriver i sitt partiprogram att ”skattesystemet skall utformas så att finansieringen av den offentliga verksamheten tryggas på långt sikt. Skatterna skall bland annat hjälpa till att utjämna inkomst- och förmögenhetsklyftor” (Vänsterpartiet.se).

Att jämna ut inkomst- och förmögenhetsklyftor fungerar däremot inte som de tror. Ekonomi blir snabbt komplext när den trycks in i politik. Känslor och känsloargument tar snabbt över logik och empiri. Det blir viktigare att ha välformulerade slagord och medvetet feltolka verkligheten för att det ska passa ens agenda.

Vad många inte verkar inse är att ekonomi inte har känslor. Ekonomi struntar helt i vad du känner, tycker eller vill ska hända. Ekonomi är pragmatisk och följer regler.

Vad de röda egentligen (felaktigt) påstår är att höginkomsttagarna har lyckats uppnå sin stora förmögenhet på bekostnad av alla andra. Om detta skulle stämma innebär det att 90% av befolkningen har förlorat något så påtagligt som 10% av sin samlade rikedom. Detta visas sedan genom olika statistiska modeller som visar vilka som äger vad/hur mycket och var denna rikedom samlas.

Men vad ingen vänsterexpert vill kännas vid eller erkänna är hur alla andra har påverkats, de visar bara att de har förlorat något och att det är något dåligt.

Man ska däremot ha klart för sig att mycket av den statistik som visas faktiskt stämmer. Det sker många debatter i alla läger om vad som räknas som rikedom, inkomst, hur man ska justera för inflation och hur det ser ut före- och efter skatter och avgifter. Men hur man än ser på det så har klyftorna faktiskt ökat.

Att stanna där, och ta detta som en färdig slutsats om att något måste förändras – att klyftorna måste minska – är att stanna innan man tänkt färdigt. Det som betyder något är hur alla har klarat sig under denna tid.

Låt oss göra ett enkelt tankeexperiment med hjälp av bilden nedan. Den visar hur klyftorna kan öka, men värdet av din del av kakan samtidigt har ökat. I realiteten innebär detta en ökad tillgänglighet till varor av högre kvalitet.

Fixed Pie Fallacy

Har nu detta skett? Genom att granska statistik från Statistiska Centralbyrån kommer man fram till att hushållens ekonomiska standard har ökat för varje år sedan 1995. Samtidigt har skillnaden mellan de med låg och hög inkomst blivit större. (SCB 03/2007). Här har vi paradoxen vänstern inte vill kännas vid. Utgångspunkten baseras på när varan började spridas (förutom tillgång till bil, den baseras på äldsta tillgängliga data) för att ge en rättvisare bild av utvecklingen.

Tillgång till bil 1980: 75,4%
Tillgång till bil 2014: 80,3%

Tillgång till dator i hemmet 2003: 80%
Tillgång till dator i hemmet 2015: 91%

Tillgång till internet i hemmet 2003: 47%
Tillgång till internet i hemmet 2015: 93%

Så, trots att samhället har blivit ojämlikare och klyftorna ökat så har de ”fattiga” tillgång till fler lyxvaror och bekvämlighetsprodukter än tidigare. Detta indikerar att klyftorna inte har tillkommit på deras bekostnad. Dessa dynamiska förändringar skulle inte kunna ske i ett samhälle där kakan är oföränderlig, dvs att om någon ska ha en krona mer så måste någon annan ha en krona mindre. Detta kallas ”fixed pie economy” (FPE) och är inte hur en ekonomi fungerar. Mer om detta finns att läsa här.

Allt detta kan kännas simpelt och på gränsen till banalt, men representerar den oerhört ökade levnadsstandarden vi haft.

För att gå tillbaka till bilden ovan så är det enkelt att förstå hur statistik och dess olika kategorier och användningsområden kan vara förvirrande för många. Man kan, med all rätt, dra slutsatsen att den största delen av den ”nya” inkomsten fördelas bland de rikaste. Även om detta är sant så ger det inte hela bilden – som tidigare nämnts, och det är denna man aldrig får se när vänstersidan pratar om de ökade klyftorna.

Om någon drar ovanstående slutsats är det viktigt att fråga sig själv ”hur många personer ingår i dessa övre delar jämfört med för decennier sedan”. I en FPE kan inte detta förändras eftersom allt som sker är på bekostnad av någon annan, vilket skulle innebära att det alltid är samma, och lika många, människor där i toppen.

Men så är det helt enkelt inte.

(Siffrorna baseras på 2013 års priser.)
1980 hade 17.5% av hushållen 10% av Sveriges totala inkomst.
2013 var det 26,1%
Detta ger en ökning på 8,6%. Hela undersökningen går att läsa på SCB här.

Allteftersom fler personer förflyttar sig till de högre inkomstnivåerna upplever man att ojämlikheten ökar. Den här effekten blir ännu tydligare i en befolkning som växer, vilket Sverige gör i en hög takt just nu.

FPE-resonemanget används flitigt för att stödja politiska program som går ut på att omfördela och föra ett slags beslagtagande skattetänk. Som om dessa ”lösningar” är nödvändiga för att upprätthålla en värdig levnadsstandard för alla. Att ha en viss inkomstfördelning kan leda till jämlikhet och en ökad möjlighet till gemensam utveckling, men problemet med vänsterkantens perspektiv blir det faktum att det inte längre lönar sig att ta en högre utbildning, den där befordringen eller arbeta över.

Det är oerhört viktigt att tänka förbi steg 1 och se på de konsekvenser känslomässiga och ideologiska beslut kan föra med sig. Klyftorna har ökat, men inte på bekostnad av andra människor.

 

Inspiration till inlägget har hämtats från The Modern Libertarian.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s