Magdalena Andersson är inte trovärdig

I söndagens Agenda var finansminister Magdalena Andersson (S) gäst och skulle tala om överskottsmålet – eller rättare sagt avgången från detta mål. Hennes framträdande gav ett oerhört osäkert intryck där större delen av intervjun gick ut på att berätta hur allting är Moderaternas fel, egentligen.

Alla minns nog hur Andersson berättade hur ladorna är tomma och reformutrymmet minimalt, i det land som tillhör toppsiktet av stabila ekonomier i Europa under en global finanskris. Detta bör man påminna om när andra pekar på den låga tillväxt vi haft de senaste åren. Vi har haft en tillväxt och sänkt statsskuld i en tid där många länder hamnat i motsatt situation. 

Nu menar Magdalena Andersson att ladorna inte är så tomma ändå, de är till och med så fulla att vi inte behöver ett överskottsmål längre. Ett överskottsmål syftar till att bygga en buffert inför kommande lågkonjunkturer eller oförutsedda utgifter. En buffert som ska fungera som krockkudde om något händer.

Fast ändå inte. Magdalena Andersson menar samtidigt att eftersom Alliansen redan har tömt ladorna så behöver man inte ha ett överskottsmål längre. De klarade inte av att nå det, och Andersson själv berättar att det inte kommer att nås inom en överskådlig framtid. Eftersom de inte klarar av att nå målet så är det lika bra att ta bort det. Förvirrande.

Utöver det lovade Andersson att överskottsmålet skulle vara kvar. Detta som nu händer är exakt det som f.d. finansminister Anders Borg (M) varnade för. Tyvärr valde många att inte lyssna.

Anderssons slarviga anklagelser om att allt är Moderaternas och Alliansens fel är beklämmande och förtar mycket av det förtroende som fanns kvar för henne. EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) formulerade sig väl efter söndagens Agenda:

”Å ena sidan vill hon hävda att ekonomin underminerats av alliansen. Mot detta står att Sverige är det enda landet i EU som för varje år från 2006 till 2014 minskat statsskulden, ner till nivåer som är unikt låga i Europa och i världen.

Å andra sidan vill hon hävda att de offentliga finanserna nu är i en sådan ordning av stabilitet att man inte längre behöver det mål som har lett till att vi har unikt stabila offentliga finanser i Europa.

Å tredje sidan menar hon att alliansen visserligen underminerat och förött de offentliga finanserna samtidigt som allting nu ändå ser lite bättre ut än för ett halvår sedan vilket gör att hon av det skälet anser att överskottsmålet kan avskaffas.

Å fjärde sidan menar hon att hon under tiden i finansdepartementet har sett hur mycket värre det är ställt med de offentliga finanserna än vad hon trodde i höstas, då ladorna var tömda men ändå inte så tömda som hon trodde då eftersom de är lite mindre tömda än vad det såg ut för henne då.

Å femte sidan vill hon nu skapa stabilitet i de offentliga finanserna genom att hålla kontroll på utgifterna genom att förändra målet så att utgifter och underskott kan ökas eftersom det är svårt för henne att hålla målet, och det var det ju ändå för alliansregeringen också även om, som sagt, ladorna inte var så tömda och de offentliga finanserna så stabila att man inte behöver det mål som har gjort dem stabila.”

Det är en mörk stund för svensk politik, som inte kommer göra annat än spä på det politikerförakt som redan har brett ut sig. En politiker i en av de högsta positionerna försöker rättfärdiga att göra tvärtom det hon lovade för bara ett halvår sedan, som skyller ifrån sig på andra och som hellre pekar på vad den förra regeringen misslyckades med istället för att stå upp för sin egen politik.

Ladorna är mindre tomma nu än för ett halvår sedan, säger Magdalena Andersson.

Den sittande regeringen har inte gjort några större reformer alls, förutom att flagga för höjda skatter och avgifter – och regerar just nu på en alliansbudget.

Intressant uttalande.

Annonser

Unga drabbas hårt av regeringens beslut

Efter en lång vecka och helg i Alta, Norge, där min lillasyster gifte sig (återigen: All lycka till dig, Zaira) har inte tiden för ett mer genomgripande inlägg funnits. I Dagens Samhälle tar däremot Hanna Björklund och Viktoryia Khromchanka upp något som tidigare debatterats i Politikdelen: Den sänkta/höjda arbetsgivaravgiften för unga.

När skatter diskuteras i Sverige ser man bara till statens perspektiv. Skatter är en ökad eller utebliven intäkt för staten, aldrig en kostnad för den individ som med egna pengar betalar. Att inte erkänna att högre skatter är kostnader är att förbise skatternas påverkan på människors disponibla inkomster. Får man höjd skatt får man mindre kvar i plånboken.

Det viktigaste argumentet mot sänkta arbetsgivaravgifter för unga är att den inte haft tillräckligt stor effekt, och det har varit berättigad kritik. När en reform omfattar en stor del av befolkningen har den en tendens att blir för stor och för generell, vilket leder till att effekten av reformen blir för liten och för utsmetad. En liten sänkning för många gör en marginell skillnad på individnivå.

Därför har det viktigaste motargumentet till den sänkta arbetsgivaravgiften delvis varit korrekt, vilket också var anledningen till att Alliansen gjorde om förslaget och lade ett nytt som gick igenom i höstens budgetomröstning. Ett förslag som skulle ha införts den 1 januari. Den rödgröna regeringen vill som vi vet ta bort reformen och finansminister Magdalena Andersson har uttalat sig om att få ”slippa” genomföra Alliansens sänkning – trots dess demokratiska legitimitet. Som om det var ett straff för regeringen att behöva underlätta människors vardag.

Under tiden som frågan har diskuterats har den nya regeringen vägrat att behandla arbetsgivaravgifterna utifrån de drabbades perspektiv. Retoriken har varit teknisk och makroekonomisk, vilket sällan väcker engagemang hos gemene man.

Men många av de som nu drabbas är mindre aktörer och har inte alltid någon stor buffert för ökade kostnader.

Tänk dig själv, du har planerat ekonomin den kommande månaden, räknat in lönen och sedan dragit av för hyra, telefon och mat. Det går precis ihop. Så plötsligt får du reda på att din hyra blir dubbelt så dyr från och med nu. Skulle din ekonomi klara det?

Den sitsen riskerar flera företag, idrottsklubbar, studentkårer och andra som anställer många unga människor plötsligt att hamna i. Det verkar inte som att regeringen förstår det. Detta drabbar naturligtvis även unga, som nu kanske inte kan behålla sina gamla jobb, eller få ett nytt, för att arbetsgivaren inte längre har råd.

Företag och andra aktörer försöker protestera mot förslaget av en anledning; de ser konsekvenserna.

Att det kommer bli tuffare för dem att driva sin verksamhet verkar regeringen inte se. Om människors verkliga problem i vardagen kan förvandlas till en beräkning på ett papper finns inget moraliskt ansvar och inga jobbiga beslut. Bara tjänstemän som utför order.

Det är anmärkningsvärt hur man inte ser till de små- och medelstora företagens situation. Det är deras ekonomi som påverkas mest av en höjd arbetsgivaravgift, vilket kommer att innebära att de antingen tvingas undvika en expansion i bästa fall, eller sparka anställda i värsta.

Det som står ut mest är dock regeringens försök att förhala beslutet som avgjordes genom budgetomröstningen – att sänka arbetsgivaravgiften ytterligare. Att detta inte får mer uppmärksamhet är uppseendeväckande. Ett demokratiskt fattat beslut skall genomföras oavsett om det är något man personligen vill eller inte.

Regeringen förhalar de riksdagsbeslut de inte vill genomföra

Att regeringen tvingas styra med Alliansens budget är ingen nyhet och har nog inte gått många förbi. Detta betyder att fram till att nästa budget röstas igenom är de förpliktigade att föra en ekonomisk politik de egentligen inte står för. Detta skall dock inte påverka beslutsfattandet då det är ett majoritetsbeslut och demokrati råder.

Idag är det 26 dagar sedan årsskiftet. Meningen var att arbetsgivaravgiften för unga skulle sänkas den 1 januari, precis som budgeten säger. Det finns ett färdigskrivet förslag som bara behöver implementeras och borde ha varit färdigförhandlat innan jul.

Som bekant är detta förslag något som regeringen (S och Mp) inte är intresserade av, tvärtom vill de höja arbetsgivaravgiften för unga istället. Detta har resulterat i att regeringen förhalar genomförandet av sänkningen. Helst skulle de vilja avvakta till nästa budget då de kan höja den istället.

Detta är något Annie Lööf (C) har reagerat kraftigt mot i Dagens Industri. Hon skriver bland annat:

”Stefan Löfvens regering har medvetet dröjt med att genomföra beslut som den har fått riksdagens uppdrag att verkställa. När den har valt bort att genomföra den redan beslutade sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar under 23 år så är det ungdomarna och företagen som drabbas.

Nu försöker finansministern rädda ansiktet genom att lägga över frågan i företagens knä och hävda att det blir bättre för alla parter om kostnaderna för att driva företag i Sverige chockhöjs (Di Debatt 22/1). Det är högst anmärkningsvärt att regeringen så öppet väljer att driva på för en återställarpolitik som inte går att sammanfatta som annat än direkt jobbfientlig.

Magdalena Andersson har rätt i att de olika turerna kring arbetsgivaravgifterna innebär stora omsvängningar för företagen. Dock är ansvaret för detta uteslutande hennes och regeringens. Hade regeringen fullföljt den politik den blev ålagd av riksdagen att föra redan vid årsskiftet, efter att de inte lyckats få igenom sin egen budget, hade situationen varit en annan.”

Detta är inget man ens behöver diskutera. Har ett beslut fattats av en majoritet skall det följas. Att förhala något av den basala anledningen att man inte vill göra det är odemokratiskt och på snudd till föraktfullt mot väljarna. Detta skulle inte ske om det hade varit en rödgrön budget, då hade besluten varit fattade i tid.

Återigen kan man fundera på hur följande åtgärder ska leda till fler arbeten:

  1. Dubbla arbetsgivaravgiften för unga
  2. Lägga på en särskild löneskatt på äldre som vill arbeta efter 65 år
  3. Höja inkomstskatten för medelinkomsttagare – leder bland annat till att dessa får mindre pengar att spendera och spara.
  4. Kraftigt reducera RUT-avdraget, t.ex. helt ta bort möjligheten till att få subventionerad läxhjälp. De företag som tillhandahåller denna tjänst anställer till mycket stor del studenter som vill arbeta extra och få sitt första jobb och merit på sitt CV.

Detta är endast ett axplock av de beslut som kommer att genomföras. Det är inte att föra en jobbvänlig politik. Att vi har en alliansbudget under 2015 mildrar slaget på arbetsmarknaden, men underlättas inte av att Löfven förhalar genomförandet av besluten.

Dessutom har det nog gått få förbi hur regeringen var emot Förbifart Stockholm, vilket ledde till en lång försening med en nota på över 100 miljoner av skattebetalarnas pengar.

Är detta en statsminister som tar ansvar? Som samarbetar? Som visar att han är pålitlig och genomför utlovade reformer så fort som möjligt för att inte slösa på skattebetalarnas pengar?

Eller är detta en statsminister som försöker ge sken av samarbetsvilja men bakom fasaden är mer intresserad av att föra sin egen politik oavsett beslutsfattande och framför allt behålla sin post som statsminister?

Decemberöverenskommelsen kan leda till oväntade (S)vårigheter

Minoritetsregerande är inget nytt. Med få undantag har Sverige under de senaste decennierna styrts av, och kommer troligen även framöver att styras av, minoritetsregeringar. Inget parti kan längre ensamt göra anspråk på regeringsmakten i Sverige.

Decemberöverenskommelsen stärker den praxis som innebär att det regeringsalternativ som är störst får sin statsminister vald och sin budget genom riksdagen.

Detta låter vid en första anblick som något önskvärt och att överenskommelsen förmodligen är ett bra beslut, detta får dock tiden utvisa. Vad innebär då uppgörelsen mer exakt?

Överenskommelsen innebär bland annat: 

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

De tre områdena som åsyftas är försvars- och säkerhetspolitiken, energiöverenskommelsen och pensionsöverenskommelsen.

Denna överenskommelse betyder nu att Miljöpartiet sitter med i den anrika pensionsgruppen. Pensionsgruppen är ett blocköverskridande samarbete som existerat i över 20 år och består av de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna. De har gjort upp om det nya pensionssystemet och kommer fortlöpande överens om förändringar, villkor och regler för svenskarnas pensioner.

Att släppa in Mp dit baserat på att de sitter med i regeringen är anmärkningsvärt. Mp är ett parti med en helt annorlunda syn på tillväxt än både S och Aliansen, med bland annat krav på sänkt arbetstid och höjd sjukersättning, som inte går ihop med ett hållbart pensionssystem. Partiet är därmed inte moget att ta ansvar för framtida pensioner.

Förutom detta finns det andra frågetecken. Detta innebär att Alliansen kommer att lägga ner sina röster vid varje budgetomröstning eftersom risken finns att deras förslag skulle vinna.

Detta leder till att det endast kommer finnas intetsägande debatter inför budgetomröstningarna, men som egentligen inte betyder något då den sittande regeringen alltid får igenom sina frågor. Det var t.ex. uppenbart att regering S/Mp inte hade stöd för sin vänsterbudget, men nu ska det inte spela någon roll. De ska få igenom den ändå.

Mer konkret innebär detta att regeringen under nästa års budgetomröstning kan genomföra följande, och Alliansen kommer att låta det ske:

Listan omfattar de förslag som den rödgröna regeringen har presenterat i budgetpropositionen samt förslag som partierna var för sig har presenterat i Riksdagen och som därför kan aktualiseras under mandatperioden.

  • Höjd skatt med ca 1 700 kr för alla med inkomst över ca 36 000 kr/mån genom justerad brytpunkt (budgetpropositionen för 2015)
  • Högre skatt för alla som arbetar och har fyllt 65 år, så kallad särskild löneskatt (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 50 000 kr/mån (S+MP) (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 30 000 kr/mån (V)
  • Sänkt och slopat avdrag för pensionssparande (budgetpropositionen  2015)
  • Avskaffad nedsättning av krogmoms
  • Fastighetsskatt för småhus
  • Halverat RUT-avdrag för personer under 65 år, gäller från 2016 (budgetproposition 2015)
  • Återinförd arvsskatt
  • Helt avskaffat RUT-avdrag
  • Sänkt tak i ROT-avdraget
  • Högre skatt för att anställa unga (budgetproposition 2015) 
  • Höjd skatt för banker
  • Höjd bolagsskatt
  • Höjd skatt för småföretagare (3.12)
  • Höjd effektskatt på kärnkraft (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd fastighetsskatt på vattenkraft
  • Avskaffad avdragsrätt för gåvor (budgetproposition 2015)
  • Avskaffad avdragsrätt för förvaltningsavgifter (budgetpropositionen 2015)
  • Avskaffad rätt att göra avdrag för läx-RUT (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd punktskatt på naturgrus (budgetproposition 2015)
  • Införande av skatt för vägslitage
  • Höjd skatt för mikroproducerad el
  • Höjd koldioxidskatt
  • Högre skatt på bränsle som förbrukas i flyg eller fartyg (budgetpropositionen 2015)
  • Klimatskatt på inrikesflyg / Skatt på flygresor
  • Högre skatt på vissa uppvärmningsbränslen (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på bekämpningsmedel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på kreosot
  • Högre skatt på vissa biodrivmedel (budgetpropositionen för 2015)
  • Naturvårdsavgift
  • Avgift djurskyddskontroll
  • Höjd skatt på avfallsdeponi (budgetpropositionen 2015)
  • Koldioxidskatt på torv
  • Skatt på handelsgödsel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på flourerande växthusgaser
  • Skatt på avfallsförbränning (budgetproposition 2015)
  • Lastbilsskatt
  • Höjd skatt på diesel (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på öl och vin med 9 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på sprit med 1 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd fordonsskatt för lätta fordon (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd koldioxidskatt för vissa fordon (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på cigaretter med 6 % (budgetproposition 2015)
  • Skatt införs på viss privatinförsel av cigaretter (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på snus med 12 % (budgetproposition 2015)
  • Slopad gruppregistrering till mervärdesskatt
  • Avskaffade lättnadsregler för oäkta bostadsföretag (budgetpropositionen 2015)
  • Särskild skatt för finansiering av större infrastrukturprojekt

Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur detta skulle slå på vår ekonomi och välfärd. Sedan kan man vända på myntet och se det från en eventuell seger för Alliansen 2018. Då skulle oppositionen tvingas lägga ner sina röster och gå med på allt Alliansen lägger fram istället – det blir en tung, ekonomisk, pendel som svingar Sverige ur balans.

I och med denna överenskommelse har dessutom Socialdemokraterna satt sig i knät på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet då de är beroende av båda två för att få majoritet för sin budget. Detta leder, som nämnts i tidigare inlägg, till en kraftigare vänstersväng och kommer försvåra det samarbete som nu måste börja ta form.

Det finns dock en ytterligare risk, som absolut inte är osannolik – nämligen att Löfven bryter överenskommelsen vid ett regeringsskifte 2018. Han är inte känd för att hålla det han lovar, vilket få verkar fästa speciellt mycket uppmärksamhet vid:

  1. ”Jag ska gå till talmannen, full av tillförsikt att vi ska få igenom en budget.” (Expressen 24/9)
  2. ”Om den [allians-] budgeten skulle vinna är det uteslutet att jag skulle sitta kvar och administrera den. Det sker inte.” (Dagens Nyheter 2/12)
  3. ”Jag har hela tiden tagit ansvar och tänker fortsätta göra det”, säger Löfven när han meddelar att han ska utlysa ett extra val istället för att avgå som han tidigare sade. (Svenska Dagbladet 3/12)
  4. ”Vi är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras,” säger Löfven och meddelar att det inte blir något extra val. (Dagens Nyheter 27/12)

Det är enkelt att se framför sig hur Stefan Löfven skulle kunna motivera ett brott mot överenskommelsen. Det skulle föranledas av ett tal i stil med att:

”Vi har nu suttit i regering i 4 år och äntligen börjat styra Sverige åt rätt håll, i och med detta skifte riskerar Sverige att återigen gå sönder. Det vore direkt oansvarigt att följa en gammal överenskommelse, som lades under ett helt annat parlamentariskt läge, när borgarnas skattesänkarpolitik återigen riskerar att slå ut våra unga och äldre och sätta välfärden ur spel.”

Om Decemberöverenskommelsen är en god idé eller inte får tiden utvisa. Men det är ett vågspel som gjort många väljare irriterade och frågan är om det går att återta det förlorade förtroendet – speciellt med tanke på risken att det inte finns några garantier på att Stefan Löfven kommer att hålla det han lovar.

(S) fortsätter sin vänstersväng men vill fortfarande samarbeta åt höger

Den gångna veckan har varit märklig med flera utspel från Socialdemokraterna som varit motsägelsefulla. Det har inte varit enkelt att förstå vad de faktiskt vill göra. I måndags skrev Svenska Dagbladet om denna förvirring och sammanfattade det hela på ett mycket träffsäkert sätt:

Så vi har alltså en regering, som inte är en regering när den går till val, men som ändå tänker gå till val som regering, och tänker sitta som regering efter valet. Regeringen har en budget, som inte är regeringens budget just nu, men som samtidigt ändå är en valplattform, trots att den är överspelad och det inte går att gå till val på precis den budgeten.

Nu har Löfven & Co varit på Harpsund för att få ihop sin politik. Beskeden är lite klarare, men fortfarande märkliga med tanke på de gångna månadernas turbulens. Det visar sig att vänstersvängen fortsätter.

S, Mp och V går återigen till val samlade, men med en ny budget. Den gamla är överspelad på så sätt att flera av reformerna inte går att genomföra längre. Det är fortfarande oklart om Vänsterpartiet kommer att få sitta i regeringen, men Sjöstedt såg till att påminna om att deras stöd är nödvändigt för att få igenom nästa budget.

Det viktiga, och intressanta, är att de gör som Alliansen och går till val tillsammans. Att de väljer att göra detta är inte speciellt konstigt, men med tanke på de senaste månadernas aggression Löfven fört mot blockpolitiken ter det sig som ett alternativ vars syfte är att behålla makten, inte sträcka ut handen för blocköverskridande överenskommelser. Den utsträckta handen pekar vänsterut.

Under presskonferensen som hölls i samband med mötet på Harpsund fortsatte Löfven sin retorik med att kalla Alliansen för de fyra borgerliga. Han vägrar fortfarande att kalla den för Alliansen. Om det handlar om att cementera det ”borgerliga föraktet” eller är ett försök att påvisa att de inte är så sammansvetsade som de påstår är oklart. Att Löfven vägrar ge ett besked om han tänker släppa fram en Alliansregering i minoritet eller inte är även det något som spär på misstroendet för honom.

Höger vänster

Nu är vänstersvängen bekräftad och i det närmaste fullbordad. Alliansen måste ge besked på hur de vill hantera detta och vara kraftfullare i sin kritik på Löfven och deras skadliga politik som är förklätt i humanism och solidaritet.

Det finns ett antal krav som de tydligaste ledarna för Alliansen – Annie Lööf (C) eller Anna Kinberg Batra (M) – bör ställa på Löfven, om han sitter kvar efter extra valet, för att ett samarbete över överhuvudtaget ska vara aktuellt.

  1. Arbetet MOT vinster i välfärden avslutas
    – Bekämpa inte vinster. Reglera och inför kvalitetskrav istället
  2. Brommas avtal förlängs
    – Ett bostadsbygge där slår negativt på hela Sverige
  3. Förbifarten återupptas omgående
    – 4 mkr om dagen är inte en ”liten fördyring”. Förbifarten gynnar alla som behöver åka förbi Stockholm och underlättar för de som bor norr och arbetar söder, och tvärtom. En bil i rörelse är mindre miljöfarlig än en bil som tvingas starta/stanna
  4. Miljöpartiets inflytande över kärnkraften avslutas
    – Risken blir annars att Sverige får ett importberoende bestående av tysk kolkraft eller rysk gas
  5. Socialdemokraterna kommer till mötena om pensionen UTAN Miljöpartiet
    – Det är direkt skadligt att låta ett parti som är emot tillväxt få inflytande över de pensioner som är beroende av tillväxten för att ge någon avkastning

Om Löfven släpper dessa punkter och gör det klart att de inte återkommer, finns en reell möjlighet för blocköverskridande överenskommelser. Fram till dess är det fortfarande samma knutna näve med långfingret uppe som han egentligen visar när han sträcker ut sin arm.

Betalar du omedvetet för Socialdemokraternas valkampanj?

LO är ett samarbete mellan 14 olika svenska fackförbund med ungefär 1.5 miljoner medlemmar.

De ger ett ekonomiskt stöd till Socialdemokraterna på 6 miljoner kronor årligen. Detta motsvarar ungefär 4 kronor per medlem och år. Det är LO-kongressen som fattat beslut om att LO ska samverka med Socialdemokraterna.

Om man är medlem av någon av följande fackförbund betalar man därmed för en del av Socialdemokraternas valkampanjer:

LO har som idé att vara arbetarens förespråkare, att tillsammans är man stark. De verkar aktivt för en socialdemokratisk framtid, som på många vis är både tillväxt- och företagarfientlig genom de skattehöjningar och avgiftsbelägg som läggs på arbete och företagande – exempelvis dubbelstöten mot ungdomar och äldre, båda grupperingar ska vara dyrare att ha som anställda.

LO utger sig därmed för att vara arbetarens röst, men tittar man närmare på deras årsredovisning ser man en enormt vinstdrivande organisation i en kapitalistisk anda som många röda förmodligen skulle känna sig obekväma inför. LO:s årsredovisning för 2013 är den senaste de har publicerats och går att läsa i sin helhet här.

Men man kan inte räkna med att få något svar från LO om man ifrågasätter deras finansiering.

LO Blockerar

Frågan som ställdes: ”Vad säger ni till era medlemmar som inte är rödgröna om de miljoner av deras bidrag som går till S?”

 

Rebecca Weidmo Uvell, som skriver bloggen www.uvell.se har sammanställt delar av den årsredovisningen och har gjort en del mycket intressanta iakttagelser.

Det framgår från årsredovisningen att de tar emot bidrag från statliga myndigheter, men förtydligas ingenstans vilka myndigheter det handlar om. Det framkommer inte heller exakt hur stora summor det handlar om, den intäkten bakas ihop med andra för att försvåra en noggrannare genomgång.

LO:s totala intäkter 2013 ligger på 871 miljoner kronor och har hiskliga 1.3 miljarder i eget kapital. LO består inte enbart av ovanstående fackförbund, utan är en koncern med många olika företag:

  • HB Klockan (51%) med helägda dotterbolaget Klockan Garage AB
  • Örenäs Slott och Konferens AB (100%)
  • Örenäs Slott och Egendom AB (100%)
  • Brunnsvik Förvaltning AB (100%)
  • Strykjärnet i Norrköping HB (75%)
  • LO-tidningen AB (100%)
  • LO-TCO Rättsskydd AB (90%)
  • AB Bantorget (100%)
  • Riva del Sole (68%)
  • Täljö Utvecklings nr 1 AB (90%)
  • KungsLagern Holding AB (51%) med helägda dotterföretaget Lagern 11 samt LO Media AB (100%) med de helägda dotterföretagen Spaden Fastighets AB och LO Service Center AB.

Som tydligt framgår äger LO en stor blandning bolag, bland annat tidningar och slott. De är en relativt stor koncern med stor spridning – precis som koncerner brukar ha.

När sedan LO högljutt protesterar mot stora företag som anses giriga är det inget annat än hyckleri.

Bland annat sa deras ordförande Thorwaldsson det här på kongressen (Uvell):

Den alltmer giriga kapitalismen med överdrivna målsättningar för avkastning har lett till en farlig politik. De långsiktiga investeringarna har ersatts av kortsiktig spekulation.

”De långsiktiga investeringarna har ersatts av kortsiktig spekulation”. Det låter illa, det låter som riskkapitalism som tar stora risker med pengar som borde gå till tryggare placeringar som förbättrar för de som arbetar. Däremot framgår det inte lika tydligt att LO har värdepapper till ett marknadsvärde på 1.4 miljarder kronor som gett en avkastning på 6.7 miljoner kronor – precis sådana spekulationer som LO fördömer utåt.

Det är uppenbart att LO har enorma resurser till sitt förfogande, genom bland annat spekulationer, vinstmarginaler från företagen de äger, medlemsavgifter och skattepengar från (okända) myndigheter.

LOs valrörelse i siffrorÅrsredovisningen har, av naturliga skäl, inte presenterats för 2014. Men ovanstående sammanställning visar att det inte handlar om små summor som gick till Socialdemokraternas valrörelse. Detta sker dessutom i samband med att LO har visat ett negativt resultat 2 år i rad (-4.7 miljoner 2013 och -6.5 miljoner 2012).

Nu är det ett extra val i antågande och ännu större summor kommer att avläggas till kampanjarbete för Socialdemokraterna. LO:s vice ordförande Tobias Baudin säger till Svenska Dagbladet:

Vi räds inte ett nyval, alla är beredda att komma igång snabbt om det skulle behövas. Vi kallade ihop LO-styrelsen och var helt eniga. Vi kommer att föra en mycket offensiv och intensiv valrörelse.

Den kommer att bli ”offensiv” och ”intensiv”, vilket brukar vara synonymer med ”kostsam”. Istället för att lägga pengar på förbättringsarbete hamnar dessa hos S och Stefan Löfven.

Det intressanta är att det inte handlar om rena bidragspengar till Socialdemokraterna, då skulle 6 miljoner kronor inte räcka speciellt långt. Förutom dessa satsar LO och många av förbunden på många olika opinionsbildande verksamheter, vissa enbart inför valet och andra är alltid en del av deras opinionsbildning men fokuserar vid valrörelse på att föra kampanjarbete åt S.

Hur påverkar då LO opinionen utan att själva stå som avsändare?

Det nyligen bildade fackförbundet 6F är ett exempel, som tillhandahåller IT- och HR-service till flera av LO:s förbund. De hade en tydligt uttalad valplan för 2014 till stöd för Socialdemokraterna och delade ut produkter och affischer med slogans i stil med ”8 år av ökade orättvisor. Säg ifrån! Rösta den 14 september.”

Genom 6f startade LO även tankesmedjan Katalys som beskriver sig själva med orden ”…ett oberoende fackligt idéinstitut som bedriver utredningsverksamhet och opinionsbildning.” Men lägger till i slutet att de värderingsmässigt står med LO, vars styrelse enbart består av medlemmar från LO:s fackorganisationer.

Ett annat sätt som LO använder för att bilda opinion åt Socialdemokraterna är genom plattformen Opinionsverket, som ställer krav på sina opinionsbildare att dela LO:s värderingsgrund. I reglerna står det att man måste dela LO:s grundläggande värderingar och att det man skriver kommer att modereras om detta inte åtföljs. För vanliga användare fungerar sidan som ett nyhetsflöde, man skriver upp sig och får mail om vad som händer och borde tas upp i olika sociala medier.

Hemsidan Alliansfritt:s chefredaktör Robin Zachari arbetar även som utredare på tankesmedjan Tiden, som i sin tur grundandes och finansieras av LO. Därmed är Alliansfritt indirekt sponsrad av LO genom Tiden. Tankesmedjan beskriver sig själva som att dess verksamhet bygger på en solid intellektuell och vetenskaplig grund. Vilket är motsägelsefullt med tanke på deras politiska bundenhet.

Listan kan göras mycket längre, men för att bli mer överskådlig presenteras LO:s samarbete och gemensamma valarbete med Socialdemokraterna i nedanstående lista:

Alla dessa organisationer arbetar för Socialdemokraterna och får finansiering av LO.

Ett fackförbund kan inte gå till val, men de gör sitt bästa för att se till att få Socialdemokraterna valda, trots att LO är kapitalister själva. De för sina medlemmar bakom ljuset och för en socialdemokratisk kampanjrörelse med pengar som borde gå till sina medlemmar.

LO:s Partisympatier totalt, november

LOs partisympatier

Om undersökningen:

SCB har intervjuat över 5 000 personer mellan perioden 29 oktober till 25 november 2014.
Partisympatier tar inte hänsyn tas till om man skulle rösta eller inte. Det är alltså inte samma sak som den vanliga opinionsfrågan: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?

LO har redan påbörjat valrörelsen åt Socialdemokraterna. De behöver inte vänta på det officiella beslutet som kommer i slutet av december.

Källa: LO:s Facebooksida

Källa: LO:s Facebooksida

Istället för att fokusera på vad den andra sidan gör dåligt, fokuserar Politikdelen på det som är positivt. Det är upp till var och en att avgöra vilken kampanjanda man föredrar.

Alliansens värderingarFrågan man nu måste ställa sig är: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

Public Service opartiskhet bör kraftigt ifrågasättas

Kent Asp är professor i journalistik vars forskningsområden är politisk kommunikation, medielogik och mediekvalitet. I under 2013 skrev han en rapport om den svenska journalistikens snedvridna representation. Siffrorna är med andra ord inte dagsfärska men visar på ett oroväckande samband mellan den mediala rapporteringen och journalisternas partisympatier.

I ett tidigare inlägg om det bristande mediedrevet mot Miljöpartiets skandaler resonerades det om den rödgröna journalistkåren medvetet undvikit att öppet kritisera de partier som står dem själva närmast.

Att tidningar som SvD och Aftonbladet har journalister som har sina sympatier åt ena eller andra hållet är ter sig naturligt då de inte är oberoende, men av Public Service-bolag som SVT borde man förvänta sig en jämnare fördelning.

Frågan som besvarades löd: Vilket parti tycker du bäst om idag?
Journalistenkäten och enkäten till allmänheten besvarades under perioden oktober 2011 – februari 2012.

Journalisters partisympatier

Hela journalistkårens partisympatier

Här är de rödgrönas (V, S och Mp) samlade sympatier 70% mot Alliansens 29% – SD sitter utanför blockpolitiken med 1%

SVTs partisympatier

Sveriges Televisions Partisympatier

Tittar man endast på Sveriges Television blir bilden ytterligare snedvriden till de rödgrönas fördel. Deras samlade sympatier blir 83% mot Alliansens 17%.

Allmänhetens partisympatier

Allmänhetens Partisympatier

Allmänhetens sympatier är mer jämna. De rödgröna hamnar på 45% medan Alliansen hamnar på 49% med SD utanför med 3%. Hela rapporten går att läsa här.

Det finns inom Sveriges Television en majoritet för de rödgröna på 83% mot 17%. Om ett parti eller en politisk riktning ges en särställning i rapporteringarna leder det till ett demokratiskt problem, menar Kent Asp. (Journalisten.se 11/05)

Det är ett demokratiskt problem

Det kan finnas flera förklaringar till varför journalistkåren är till övervägande del rödgrön. Det är möjligt att journalistkåren är vänstervridna, eftersom de rent ideologiskt anser sig vara ifrågasättande och stå upp mot ”orättvisor” och därmed söker sig till yrken där de får möjligheten att ventilera detta.

Hur man än väljer att se på det är det ett stort problem att Sveriges Television, som ska vara politiskt neutrala har en såpass tydlig favorisering. Svt skriver själva att ”SVT:s verksamhet bedrivs självständigt i förhållande till politiska, kommersiella och andra intressen i samhället.” (Svt.se)

Problemet uppkommer när journalisterna inte är opolitiska/opartiska i sin rapportering och därmed påverkar opinionen på ett sätt som gynnar deras ideologi. Sifo gjorde en undersökning om mediernas rapportering om aktörerna i riksdagsvalet 2014 och den visar tydligt vad Kent Asp sade tidigare i sin rapport: Miljöpartiet gynnas starkt av den rödgröna journalistkåren. Även Feministiskt Initiativ gynnas oproportionellt mycket med tanke på att de inte ens satt i Riksdagen – eller i någon kommun – innan valet. Hela Sifos rapport går att läsa här.

Hur medierna har rapporterat om aktörerna

Medias rapportering om partierna

 

Det är inte mycket den enskilde kan göra åt detta, men det är oerhört viktigt att man är medveten om den vinkling som sker i media och att man är källkritisk till vad man hör och läser.

Hur SvT har rapporterat om aktörerna

SVT Rapports rapportering om partierna

 

Att Sveriges Television som ska vara politiskt obundet gynnar Miljöpartiet och missgynnar Moderaterna på ett såpass tydligt sätt bör uppmärksammas och påpekas så ofta möjlighet ges. Men hur får man en medial uppmärksamhet när det är medierna som är problemet?