Kategoriarkiv: Ekonomi

En kemikalieskatt även kemkaliefria företag tvingas betala

Publicerad den av
Svara

Regeringens utredare vill införa en skatt på upp till 78 kronor per kilo kläder och skor som innehåller skadliga kemikalier. 

Taget ur förslagets helhet låter detta som ett sansat och meningsfullt förslag. Onödiga kemikalier är inte bra för dig, eller miljön.

Men fortsätter man att läsa regeringens förslag ser man hur förslaget är utarbetat för att få in mer skattepengar i första hand, och på en bättre miljö i andra. Varför skulle annars kemikaliefria plagg skattebeläggas och företag som i det här fallet sköter sig tvingas betala för något de inte är delaktiga i?

Förslaget innebär i praktiken att alla företag inom branschen betalar den här skatten i förväg, oavsett vad kläderna innehåller. De menar att även om de helt fasat ut kemikalier ur din produktion så kan det ändå finnas rester. Men som plåster på såren kan de ansöka om att få tillbaka 95% av det företaget har betalat i skatt om kläderna är fria från dessa kemikalier.

Företaget måste alltså betala skatt oavsett hur rena deras kläder är.

Det gäller förresten även dig som konsument. Om du köper kläder utomlands behöver du skatta för dessa när de passerar tullen, eventuellt med en beslutad tilläggsavgift om 500:- SEK per vara, om du uppgett felaktiga uppgifter. Även begagnade varor ska beskattas vid import, även om skatten reduceras med 95%.

Förslaget kommer förstås från Miljöpartiet, som en del av Januariöverenskommelsen, men stöds av S+L+C och kommer således med stor sannolikhet bli verklighet.

Förslaget går att läsa i sin helhet här.

Hur tror du förresten att företag som arbetar med begagnade kläder kommer att klara sig genom denna skatt? De som redan nu behöver konkurrera mot billiga, nyproducerade, kläder?

Detta är förstås inget annat än en fortsättning på kemikalieskatten som funnits sedan 2017 (om elektronik och vitvaror) som jag skrev om redan 2016.

Ni inom klädhandeln och/eller textilindustrin kommer att ha en tyngre framtid framför er. Alldeles lagom i dessa coronatider och kommande lågkonjunktur.

Annons

Regeringen föreslår ny skatt på bland annat datorer, konsoler och hemmabiosystem.

Publicerad den av
2

Regeringen förslår en extra skatt på i princip all elektronik och och alla vitvaror. Det är en ny skatt på flamskyddsmedel som finns i så gott som alla dessa produkter. Utan flamskydd börjar dessa att brinna men flamskyddsmedlen, som finns i våra apparater för att de inte ska börja brinna, kommer inte försvinna för att svenska konsumenter tvingas betala mer i skatt. Produkterna tillverkas globalt, och där kan den svenska regeringen inte ta ut skatten. Inga pengar är öronmärkta för miljön.

Hela idén med en miljöskatt är uppmuntra till ett ändrat beteende hos tillverkare och/eller konsumenter. En miljöskatt är effektiv först när det finns mer miljövänliga alternativ. Svenska konsumenter är villiga att ändra sitt köpbeteende och köpa varor som är skonsamma för miljön. Men i fallet med kemikalieskatten finns det inga alternativa varor.

Det är inte troligt att världens elektroniktillverkare kommer att ändra materialvalet i sina mobiler eller tvättmaskiner bara för att det kommer nya regler i ett land med en dryg promille av världens konsumenter.

Detta är inget annat än en straffskatt på elektronik. Ett sätt för regeringen att samla in ett par extra miljarder till statskassan för att finansiera sina utspel. I utredningen föreslås inte heller en utfasning av skatten, som hade varit given om målet verkligen varit att förändra konsumenternas beteende.

Det bisarra med förslaget är hur det samtidigt går stick i stäv med regeringsbeslutet ”att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter (dir. 2012:61)”

Hur detta ska fungera tillsammans är oklart och inget som kommenteras på regeringsnivå.

Elektronikbranschen slår huvudet på spiken med nedanstående bilder och sammanfattningen:

”Vi är övertygade om att de butiker som överlever skattens införande blir showrooms. Det är alltså fullt möjligt att besöka din lokala handlare och spana in en ny apparat för att sedan beställa den över nätet och därmed slippa skatten. Resultatet blir att staten inte bara går miste om kemikalieskatten, utan i de flesta fall också momsen på hela varans pris. Samtidigt som den lokala handlaren går miste om en intäkt.” (GD.se 10/6 2016)

Även utredaren, Vilhelm Andersson, som föreslagit dessa skatter medger att konsumentpriserna kommer att öka och försäljningen sjunka. (Sveriges Radio, 2/4 2015)

”Naturligtvis kommer detta att driva upp priset”

För den som är intresserad av att fördjupa sig om dessa skatter finns utredningen att läsa i sin helhet här.

Datorskatten Hemmabioskatten Konsollskatten Tvättmaskinskatten

Vänsterkulturen överlever endast med skattepengar

Publicerad den av
Svara

När man tar en närmare titt på Kulturrådet och dess bidrag som delas ut till kulturtidskrifter märker man att många av dessa är tydligt vänstervridna. Att de skulle få bidrag är i sig ingenting konstigt, men går man igenom deras ekonomi ser man att ingen av dessa tidskrifter skulle överleva utan dessa pengar. Problemet är dock att få av dessa tidskrifter publicerar sina årsredovisningar öppet

Men några finner man med lite tålamod. Galago är ett exempel (årsredovisningen 2014) som visas nedan. Där ser man att Föreningen Ordfront, där Galago ingår, får ett totalt bidrag på över 3 000 000 kronor och endast går med 165 000 kronor i vinst. Skulle man då räkna bort det bidrag som endast går till Galago (250 000 kronor) skulle hela Föreningen gå med ca 85 000 kronor i förlust.

Galago ordfront redovisning

Från t.ex. socialdemokratiska Arena är det enkelt att hitta deras verksamhetsberättelse, men några ekonomiska siffror finns inte i samband med dessa.

Nedan är ett axplock av tidskrifter som lever på bidrag:

  • Vänstertidskriften Fronesis (500 000 kr)
  • Socialdemokratiska debattskriften Arena (325 000)
  • Den vänsterorienterade tidskriften Glänta (700 000)
  • Den av vänstern kapade och radikaliserade tidskriften Ord & Bild (575 000)
  • Vänsterserietidningen Galago. (250 000)
  • Feministiska tidsskriften Bang. (100 000)

Förtydligande av Ord & Bild: I slutet av 1930-talet var den en radikalt liberal röst.. På 1960- och 70-talen var Ord&Bild den intellektuella vänsterns ledande forum. Idag är Ord&Bild en oberoende radikal tidskrift – vilket tydligt framgår av deras programförklaring längre ner.

Alla beviljade stöd går att finna på här.

Det är intressant att se hur kulturstödet fördelas och den stora mängd som går till tidskrifter med vänsterlutning – som dessutom skulle ha det mycket svårt att klara sig utan detta stöd.

Man kan fråga sig om detta är en ansvarsfull fördelning av skattepengar, att lyfta tidskrifter som inte klarar att bära sina egna kostnader på en fri marknad.

Fronesis programförklaring:
http://fronesis.nu/om-fronesis/

Arenagruppen:
http://www.arenagruppen.se/om-oss/

Ord & Bilds programförklaring:
http://www.tidskriftenordobild.se/om-ord-bild/

Galago (Ordfront Förlag):
http://ordfrontforlag.se/about

Glänta Förlag:
http://glanta.org/

Bang, programförklaring:
http://www.bang.se/kontakt/

Vänsterpartiet är till salu – billigt

Publicerad den av
Svara

Det är med fascination man följer regeringens arbete. Vänsterpartiet är ett uttalat oppositionsparti, men som alla är fullt medvetna om är de högst delaktiga i de ekonomiska beslut som tas. Det är genom ett samarbete med V som regeringens budget kan gå igenom och detta är en vetskap som utnyttjas till fullo.

I valrörelsen 2014 var Vänsterpartiets största paroll ”Inte till salu!” Partiledaren för Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, höll tal under kongressen som spikade detta slagord och sade bland annat:

”Vi ska möta deras [Sverigedemokraternas] rasism kompromisslöst, med fakta, solidaritet och den insikt vi aldrig ger upp – att människor har lika värde oavsett hårfärg, efternamn eller födelseort”

Detta tal avslutas med orden ”Vi är inte till salu!”.

Med detta i bakhuvudet tittar vi på beslutet som togs häromdagen. Det blir ytterligare tio miljarder kronor till kommuner och landsting nästa år, enligt regeringens vårbudget som presenteras nästa vecka. Höjningen är permanent. (Affärsvärlden 4/4 2016)

Dessa 10 miljarder var ett krav från V för att ställa sig bakom regeringens budget. Detta från ett parti som vägrat ställa ”flyktingar mot välfärd”.

Flyktingar mot välfärd

Den totala budgeten ligger på 1600 miljarder kronor. Vänsterpartiet ställde sig med andra ord bakom den mest flyktingrestriktiva budgeten någonsin för 10 av dessa. De nöjde sig alltså med 0,63% av budgeten för att stödja en regering med en politik de högljutt vägrat ställa sig bakom.

Det blir än mer anmärkningsvärt när man hör Sjöstedt uttala sig om denna ”seger”:

”Vi har fått igenom allt av det, hundra procent”

Sjöstedt menar att dessa pengar ska gå till välfärden, till fler lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare. Men det som inte nämns lika öppet är att dessa pengar inte är öronmärkta till nyanställningar. Kommunerna och Landstingen får göra vad de vill med dessa pengar. (DN 4/4 2016)

Detta betyder att kommun 1 kan välja att anställa för hela summan, kommun 2 kan välja att anställa för en del av pengarna medan kommun 3 kan lägga pengarna på något helt annat.

Vänsterpartiet är till salu. Priset var inte ens högt i relation till den totala budgeten – och flyktingpolitiken ligger fast. En flyktingpolitik som både Miljöpartiet och nu Vänsterpartiet står bakom.

Det är en intressant tid vi lever i.

Den feministiska regeringen motarbetar aktivt kvinnor

Publicerad den av
Svara

Det är intressant läsning när man tittar på de förändringar som sker inom RUT och hur dessa kommer att påverka arbetsmarknaden. Det mönster som uppstår är att mansdominerade yrken får vara kvar – eller utökas, medan kvinnodominerade försvinner eller försvagas.

Förändringarna gynnar dessutom direkt de mest välbeställda av folket, inte de mest utsatta.

Detta kommer från en uttalat feministisk regering.

Som bekant försvann möjligheten att få avdrag för läxhjälp redan i augusti 2015 (Skatteverket.se) där främst ungdomar och tjejer arbetar/-de. Att denna arbetsform är kvinnodominerad ser man genom att flertalet av de företag som tillhandahåller tjänsten aktivt uppmanar män till att söka för att få en jämnare könsfördelning. Ett exempel på detta är Läxhjälpen.

Även städ-rut försämrades genom att endast inkludera ”enklare uppgifter” samtidigt som taket halverades. Den som nyttjat städ-rut vet att det till största del är kvinnor med invandrarbakgrund som arbetar med detta. Kvinnor är representerade till 76% enligt SCB. (SCB.se)

I ett slag blev två kvinnodominerade yrkesområden försvagade.

På andra sidan av förändringarna ser man hur mansdominerade yrken däremot frodas. Trädgårdsarbete finns kvar. Tittar man på SCB:s statistik för de yrken som har med trädgård att göra är fördelningen till mäns fördel upp till 75%. (SCB.se)

Utöver detta ska även flytthjälp inkluderas i RUT från och med augusti 2016. Det behövs ingen statistik från SCB för att veta om detta yrke är mans- eller kvinnodominerat.

 

Om man sedan tittar på vilka som kommer att använda dessa avdrag blir det samtidigt tydligt att det är välbeställda som har mest nytta av avdragen. Det är t.ex. sällan som låginkomsttagare äger en villa med en såpass stor trädgård att de behöver hjälp för att ta hand om den.

Samma sak gäller flytthjälpen. Det är billigare för de med lägre inkomster att be vänner och betala med pizza än att hyra in en flyttfirma.

Som en fotnot kan nämnas att förändringarna i ROT även endast gynnar höginkomsttagare i och med att taket är detsamma medan procentsatsen på vad du kan dra av är mindre. Det betyder att du måste spendera MER pengar för att kunna utnyttja hela avdraget.

Rot förändring

Innan förändringen kunde man dra av 50 000 kr om man hade en faktura på 100 000 kr. Efter förändringen kan man bara dra av 33 000 kr på samma faktura. Om du däremot renoverar för minst 167 000 kr så kan du dra av 50 000 kr som tidigare. Med andra ord kan du bara dra av maxbeloppet om du har tillräckligt mycket pengar att renovera för.

Regeringen Löfven är uttalat feministisk och lutar åt vänster. Det väljarna borde fråga sig i det här läget är varför deras beslut då riktar sig mot, och ger extra fördelar till, män och höginkomsttagare.

Magdalena Andersson hyllar borgerlig finanspolitik

Publicerad den av
Svara

När den rödgröna koalitionen tog över makten 2014 var finansminister Magdalena Andersson snabb med att konstatera hur ladorna var tomma, att den svenska ekonomin gick på knäna på grund utav Alliansens omdömeslösa finanspolitik.

Igår presenterade hon det ekonomiska läget – ett år efter de tomma ladorna – med att det går ”som på räls” och närmast kan liknas vid en Tesla.

Detta efter ytterligare ett år med borgerlig finanspolitik. Att en socialistisk finanspolitiker uttalar sig så positivt om en borgerlig politik är hoppingivande.

Under debatten med Ulf Kristersson (M) på Aktuellt nämnde även Andersson att arbetslösheten sjunker medan sysselsättningen ökar – i den takt som var under Alliansens tid. Denna takt avtar dock snabbt efter att regeringens budget börjar gälla på allvar, vilket visades på de grader som Andersson kommenterade.

Enligt Anderssons analys kan man dra ett antal slutsatser:

  1. Alliansens vallöfte om över 5 miljoner sysselsatta till 2020, kommer nås redan 2018. Alliansens budget styr ju fram till nyårsafton i år till stora delar.
  2. Denna vecka är Sverige enligt regeringen inte nära en systemkollaps, utan svensk ekonomi är ”urstark” och går ”som en nyproducerad Tesla”.

Dessutom på presskonferensen sa Magdalena Andersson att hon kan tänka sig bredda RUT-avdraget. Detta efter att under flera år kritiserat en reform som är ”ovärdig” och leder till låglönejobb som tvingar in folk i utanförskap. Den har liknats vid en lyxtjänst som endast används av rika för att kunna ha en bartender under fester, men sanningen är att 70% av de som nyttjar RUT tjänar under 32.000kr/mån. UNDER 32.000kr. Utan detta förtydligande tolkas det annars som att alla som använder RUT tjänar precis 32.000kr och då är ”rika”. (Svt 14/8 2014)

Tänk då på att detta sker i samband med att Konjunkturinstitutet meddelar att regeringens reformer kommer att leda till lägre sysselsättning och BNP (Konjunkturinstitutet juni 2015).

Och i samband med att regeringen bedömer det rimligt att överge överskottsmålet för att börja låna pengar, trots att Konjunkturinstitutet anser det olämpligt att frångå detta. Konjunkturinstitutet bedömer att regeringen överskattar skattehöjningarnas positiva offentligfinansiella effekter. Anledningen är att skattehöjningarna kan förväntas leda till lägre sysselsättning och färre arbetade timmar på lång sikt, vilket utvecklas i Konjunkturinstitutets remissvar till regeringen nyligen. (Konjunturinstitutet 23/10 2014)

Regeringen gör helt enkelt tvärtom mot vad som bör göras

Gunnar Hökmark beskriver detta mycket väl i sin blogg när han skriver:

”Regeringen gör helt enkelt tvärtom mot vad som bör göras. Man bryter md [sic] den ekonomiska politik som man hyllar för dess konsekvenser, man ökar utgifter och underskott när finanspolitiken bör vara stramare, man avvisar strukturreformer som krävs för ökad integration och man höjer skatter på jobb i strid med vad bland annat KI säger. Det är tur för Sverige att regeringen förlorade budgetomröstningen 2015 och det är illa att dess politik nu kommer att slå igenom. Just nu är finansministern fullt upptagen med att tömma lador istället för att ladda Teslan.”

Systemkollaps förra veckan, som på räls denna. Det är tydligt att vi har en regering på väg att spåra ur.

Ökade klyftor leder till ökat välstånd

Publicerad den av
Svara

En av de rödas kärnfrågor har länge varit att minska klyftorna, att det automatiskt leder till ett jämlikare samhälle där alla får det bättre. Vänsterpartiet skriver i sitt partiprogram att ”skattesystemet skall utformas så att finansieringen av den offentliga verksamheten tryggas på långt sikt. Skatterna skall bland annat hjälpa till att utjämna inkomst- och förmögenhetsklyftor” (Vänsterpartiet.se).

Att jämna ut inkomst- och förmögenhetsklyftor fungerar däremot inte som de tror. Ekonomi blir snabbt komplext när den trycks in i politik. Känslor och känsloargument tar snabbt över logik och empiri. Det blir viktigare att ha välformulerade slagord och medvetet feltolka verkligheten för att det ska passa ens agenda.

Vad många inte verkar inse är att ekonomi inte har känslor. Ekonomi struntar helt i vad du känner, tycker eller vill ska hända. Ekonomi är pragmatisk och följer regler.

Vad de röda egentligen (felaktigt) påstår är att höginkomsttagarna har lyckats uppnå sin stora förmögenhet på bekostnad av alla andra. Om detta skulle stämma innebär det att 90% av befolkningen har förlorat något så påtagligt som 10% av sin samlade rikedom. Detta visas sedan genom olika statistiska modeller som visar vilka som äger vad/hur mycket och var denna rikedom samlas.

Men vad ingen vänsterexpert vill kännas vid eller erkänna är hur alla andra har påverkats, de visar bara att de har förlorat något och att det är något dåligt.

Man ska däremot ha klart för sig att mycket av den statistik som visas faktiskt stämmer. Det sker många debatter i alla läger om vad som räknas som rikedom, inkomst, hur man ska justera för inflation och hur det ser ut före- och efter skatter och avgifter. Men hur man än ser på det så har klyftorna faktiskt ökat.

Att stanna där, och ta detta som en färdig slutsats om att något måste förändras – att klyftorna måste minska – är att stanna innan man tänkt färdigt. Det som betyder något är hur alla har klarat sig under denna tid.

Låt oss göra ett enkelt tankeexperiment med hjälp av bilden nedan. Den visar hur klyftorna kan öka, men värdet av din del av kakan samtidigt har ökat. I realiteten innebär detta en ökad tillgänglighet till varor av högre kvalitet.

Fixed Pie Fallacy

Har nu detta skett? Genom att granska statistik från Statistiska Centralbyrån kommer man fram till att hushållens ekonomiska standard har ökat för varje år sedan 1995. Samtidigt har skillnaden mellan de med låg och hög inkomst blivit större. (SCB 03/2007). Här har vi paradoxen vänstern inte vill kännas vid. Utgångspunkten baseras på när varan började spridas (förutom tillgång till bil, den baseras på äldsta tillgängliga data) för att ge en rättvisare bild av utvecklingen.

Tillgång till bil 1980: 75,4%
Tillgång till bil 2014: 80,3%

Tillgång till dator i hemmet 2003: 80%
Tillgång till dator i hemmet 2015: 91%

Tillgång till internet i hemmet 2003: 47%
Tillgång till internet i hemmet 2015: 93%

Så, trots att samhället har blivit ojämlikare och klyftorna ökat så har de ”fattiga” tillgång till fler lyxvaror och bekvämlighetsprodukter än tidigare. Detta indikerar att klyftorna inte har tillkommit på deras bekostnad. Dessa dynamiska förändringar skulle inte kunna ske i ett samhälle där kakan är oföränderlig, dvs att om någon ska ha en krona mer så måste någon annan ha en krona mindre. Detta kallas ”fixed pie economy” (FPE) och är inte hur en ekonomi fungerar. Mer om detta finns att läsa här.

Allt detta kan kännas simpelt och på gränsen till banalt, men representerar den oerhört ökade levnadsstandarden vi haft.

För att gå tillbaka till bilden ovan så är det enkelt att förstå hur statistik och dess olika kategorier och användningsområden kan vara förvirrande för många. Man kan, med all rätt, dra slutsatsen att den största delen av den ”nya” inkomsten fördelas bland de rikaste. Även om detta är sant så ger det inte hela bilden – som tidigare nämnts, och det är denna man aldrig får se när vänstersidan pratar om de ökade klyftorna.

Om någon drar ovanstående slutsats är det viktigt att fråga sig själv ”hur många personer ingår i dessa övre delar jämfört med för decennier sedan”. I en FPE kan inte detta förändras eftersom allt som sker är på bekostnad av någon annan, vilket skulle innebära att det alltid är samma, och lika många, människor där i toppen.

Men så är det helt enkelt inte.

(Siffrorna baseras på 2013 års priser.)
1980 hade 17.5% av hushållen 10% av Sveriges totala inkomst.
2013 var det 26,1%
Detta ger en ökning på 8,6%. Hela undersökningen går att läsa på SCB här.

Allteftersom fler personer förflyttar sig till de högre inkomstnivåerna upplever man att ojämlikheten ökar. Den här effekten blir ännu tydligare i en befolkning som växer, vilket Sverige gör i en hög takt just nu.

FPE-resonemanget används flitigt för att stödja politiska program som går ut på att omfördela och föra ett slags beslagtagande skattetänk. Som om dessa ”lösningar” är nödvändiga för att upprätthålla en värdig levnadsstandard för alla. Att ha en viss inkomstfördelning kan leda till jämlikhet och en ökad möjlighet till gemensam utveckling, men problemet med vänsterkantens perspektiv blir det faktum att det inte längre lönar sig att ta en högre utbildning, den där befordringen eller arbeta över.

Det är oerhört viktigt att tänka förbi steg 1 och se på de konsekvenser känslomässiga och ideologiska beslut kan föra med sig. Klyftorna har ökat, men inte på bekostnad av andra människor.

 

Inspiration till inlägget har hämtats från The Modern Libertarian.

Den rädde politikern

Publicerad den av
2

Vi lever i ett samhälle under stor press, men trots detta finns det inte någon politiker i det högre maktskiktet som rakt ut vågar säga detta. Härom dagen sade Löfven att vi har en ohållbar situation när det kommer till migrationens kostnader. (Svt migrationsuppgörelse 23/10 2015)

Integrationen påverkas väldigt mycket av mängden människor som kommer till Sverige. Gruppen kan aldrig bortse från det. Därför måste vi diskutera volymerna.

Problemet är bara den att situationen inte är ny, eller plötslig. Eller ens överraskande. Hur många minns Tobias Billström? Migrationsministern under Reinfeldt. Han sade redan för 2 år sedan: ”Integrationen påverkas väldigt mycket av mängden människor som kommer till Sverige. Gruppen kan aldrig bortse från det. Därför måste vi diskutera volymerna” (Expressen 2/1 2013).

Detta uttalande ledde till att han blev uppsagd och att Jimmie Åkesson och Björn Söder försökte värva honom till SD. (Aftonbladet 11/2 2013). Idag är denna diskussion på alla politikers läppar – förutom hos från vänsterkanten, men de lever i en annan verklighet där det alltid finns allting till alla bara man höjer skatterna lite mer.

Vår beredskap är god.

Fram till nyligen har våra politiker uttalat sig på samma vis som den dåvarande statsministern Per-Albin Hansson sade 1939: ”Vår beredskap är god”. Vi har alla (förutom vänsterkanten) vetat att detta inte stämmer.

Vi har skenande kostnader för migration och integration. Upphandlingarna för nya bostäder fungerar inte och de få privata aktörer som finns har möjlighet att ta ut mycket stora vinster. Vi ha ockupanter på privat mark som varken ägare, kronofogde eller polis kan göra något åt – och när något väl sker så tvingas ägaren till den ockuperade marken stå för kostnaderna.

Vi har asylboenden som brinner, skolor som inte har möjlighet att ordna med tolkar och tvingas bryta mot lagen för att försöka ge dessa barn en utbildning.

Att i denna situation påstå att vår beredskap är bra visar på en oerhörd brist på insikt. Men det ligger förmodligen någonting annat bakom: en politiker får aldrig göra något som någon kan anse vara elakt.

En politiker måste vara alla till lags och kunna erbjuda allt till alla. När detta inte sker blir man inte omvald. Man får inte vara negativt inställd till flyktingkatastrofen, då är man inhuman. Att man sedan plockar pengar som tidigare har hjälpt miljoner för att med samma summa hjälpa ett par hundratusen, det har inte med saken att göra. Men det är precis det som sker nu. När vi tar pengar från U-landsbistånden för att satsa här så tappar pengarna enormt mycket i värde.

”Vår beredskap är god.”

När man som Billström påstår något annat blir man hängd. Men handen på hjärtat, hur många tror på detta uttalande? Hur många trodde på det 1939?

Att vara politiker handlar inte om att vara god. Det handlar inte om att tänka i mandatperioder. Det handlar om att göra vad som är bäst för landet.

Kanske är det dags att ändra på mandatperioden till 10 år? Låta en politik verkligen sjunka in innan man börjar skrika efter förändring.

 

Orättvis rättvisa. Fairtrade gynnar endast företagarna, inte de som har det sämst.

Publicerad den av
Svara

Vad är Fairtrade och vad har det med politik att göra? Problematiken med Fairtrade behandlas först och den politiska kopplingen kommer längst ner eftersom förståelse för FT:s orättvisa är viktig att inse.

Värt att notera i början är att Fairtrade Sverige ägs till stor del av LO, som i sin tur ger 100-tals miljoner i bidrag till Socialdemokraterna i valtider. (Fairtrade 15/12 2014).

Rättvisemärkt (Fairtrade) beskriver sig själva som en oberoende produktmärkning som skapar förutsättningar för odlare och anställda att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor som syftar till att bidra till bättre arbets- och levnadsvillkor för odlare och anställda i utvecklingsländer.(Fairtrade.se)

Detta låter förstås alldeles utmärkt. Vem vill inte att arbetarna i utvecklingsländer ska få bättre förutsättningar och betalt för det de exporterar till rikare länder? Men Fairtrade håller inte vad de lovar.

  • Lite pengar når fram till bönderna.
  • Rättvisemärkts certifikat är dyra, det drabbar de allra fattigaste.
  • Konsumenter gör mer för fattiga bönder genom att inte handla Rättvisemärkt.

Vad grundas då dessa påståenden på? Fairtrade menar indirekt att

  1. Producenter, till exempel kaffebönder, får för lite betalt på världsmarknaden. De tvingas sälja sina varor under produktionskostnaden.
  2. Mellanhänder; upphandlare och återförsäljare, tar alltför stor del av profiten och ger inte producenterna chans att utveckla sitt lokalsamhälle och investera i demokrati, hälsa och sjukvård.

Vilket leder till en slutsats om att marknadskrafterna har misslyckats och att de välståndsskapande effekter som förknippas med handel och produktion har satts ur spel. Istället för att utveckla samhället bidrar detta system till att cementera u-ländernas fattigdom.

Verkar rimligt, inte sant? Detta stämmer dock inte och den fakta Fairtrade lämnar ut kan mer ses som spekulationer.

  • Producenter får det pris som folk är beredda att betala för en vara. Om producenter inte får sin verksamhet att gå runt betyder det att de bör byta bransch. En prissättning kan aldrig vara moralisk eller omoralisk. På en fri marknad kostar en vara vad människor är beredda att betala för den, i förhållande till hur många varor av samma typ som det finns.Fairtrade tar själv upp kaffe som ett exempel och har i en reklamfilm från 2007 med nedanstående diagram.
    Råvarupris kaffe
    Rättvisemärkt beskriver prissvängningarna som ett marknadsmisslyckande. Detta är helt enkelt inte sant. 1989 förändrades kaffemarknaden drastiskt genom att The National Coffee Agreement föll och då släppte marknaden helt fri från att ha varit hårt kontrollerad. Inte helt oväntat bidrog den snabba avregleringen till att kaffepriserna sjönk kraftigt. Rättvisemärkt har rätt i att fasta priser skulle ha skyddat många bönder från konkurs på en marknad där det är svårt att nå lönsamhet. Men att förespråka en sådan lösning är att bara berätta halva sanningen. För under samma period som bönder i Centralamerika förlorade sina jobb, kom en våg av välstånd till Vietnam. Från att ha varit 300 000 personer som arbetade i kaffeindustrin 1999, försörjer sig i dag 4–5 miljoner vietnameser på samma industri. Hade Rättvisemärkt fått bestämma, det vill säga att bönderna erbjudits ett fast pris, skulle denna utveckling aldrig ha skett. Bönderna i Centralamerika hade fortfarande odlat kaffe med 300 år gammal teknik och de vietnamesiska bönderna, ja, de hade inte odlat alls. (Timbro 29/12 2007)
  • Att producenterna får dåligt betalt för sina kaffebönor menar Rättvisemärkt beror på mellanhänderna. De skriver ”…flera mellanhänder som själva tar en stor del av förtjänsten.” (Fairtrade.se)Uppköpare och återförsäljare tar alltså ut alldeles för mycket vinst. Vid första anblicken kan påståendet verka rimligt – en kaffe på 7-Eleven kostar 20 kronor medan man för samma pris får ett helt kilo kaffe på råvarumarknaden. Men här missar man grundläggande ekonomiska förutsättningar. Man tar inte hänsyn till personalkostnader, lokalhyra, själva koppen, eventuell mjölk/socker o.d. Själva kaffet utgår bara en liten del av priset man betalar. Det var inte mellanhändernas fel att missväxt drabbade Brasilien under 1990-talet, eller att ny teknik har utvecklats.

En annan aspekt som sällan tas i beaktande är den kostnad som en certifiering betyder för de som väljer att bli Fairtrade-bönder. Fairtrade själva skriver: ”Från och med 2004 tar Flocert ut en avgift av producentorganisationen som täcker den administrativa kostnaden för en ansökan av ett certifikat eller förnyelse av ett certifikat, samt kostnad för kontroller.” (Fairtrade.se).

Minimiavgiften för att få ett FLO-certifikat (Fairtrade certifikat) ligger på motsvarande 22 000 kronor. Utöver det tillkommer en årlig avgift på minst 11 300 kronor. (Flocert). Detta är absolut minimum och ökar snabbt om du har anställda eller producerar/processerar mer än 1 produkt. Sätt detta i relation till att minimilönen i Colombia ligger på ungefär 9000 kr. (Salaryexplorer).

Det kostar alltså mer än en årslön att över huvudtaget ens upprätthålla ett Fairtrade certifikat.

FLO:s policy kan därför drabba de bönder som har det allra sämst ställt, som inte har råd att upprätta ett kooperativ. Vad Rättvisemärkt gör är att peka ut de allra fattigaste bönderna, de som är i störst behov av ekonomisk förbättring, och påstår att deras kaffe är mer orättvist än kooperativets kaffe.

Konsumenter som köper rättvisemärkta produkter förutsätter förmodligen att det höga priset på kaffepaketet oavkortat går till att förbättra situationen för fattiga kaffeproducenter. Så är dock inte fallet. Uppköpare av Fairtrade-produkter, t ex Coop eller ICA, tvingas betala 2 procent av konsumentpriset till Rättvisemärkt AB för att få använda rättvisemärkningen. Denna extrakostnad läggs direkt på priset i butik.

FLO utför dessutom bara kontroller på den transaktion som sker mellan producent och det första ledets konsument, något som möjliggör flera prispålägg som inte kommer odlaren till del. Att FLO lägger mycket av de pengar man drar in på att öka den egna organisationens storlek är också märkligt. Det är mycket ovanligt att en välgörenhetsorganisation prioriterar sin budget på det sättet.

När Rättvisemärkt på sin hemsida skriver att ”När du som konsument köper en Fairtrade-märkt produkt har odlaren redan fått betalt, direkt av företaget som importerar råvaran. Fairtrade administrerar alltså aldrig själva betalningsströmmarna mellan köpare och säljare.” blir det tydligt att det finns blinda fläckar hos organisationen.

Vad har detta med politik att göra?

Upplands Väsby, en norrort inom Stockholms Län som undersökt förutsättningarna för att bli en Fairtrade-märkt kommun. Frågan har utretts två gånger i kommunen och bägge gångerna har de opolitiska tjänstemännen avrått från certifiering.

Enligt den senaste utredningen som endast är någon månad gammal när detta skrivs visade det sig att den årliga kostnaden för att upprätthålla en certifiering kan uppskattas till 170 000 – 200 000 kronor per år. (Upplands Väsby Fairtrade 17/08 2015)

Anledningen till denna avrådan är, som tidigare uppmärksammats, att certifieringen tar mycket tid att upprätthålla, kostar mycket skattepengar och de krav som certifieringen ställer kan uppnås i upphandlingsförfarandet istället. Det är även svårt att visa på vilka effekter som är direkt kopplade till en kommuns diplomering vad gäller en ökad medvetenhet kring etiska produkter. Orsaken till detta är att man i samhället idag genomgående märkt en ökad konsumtion av ekologiska och/eller etiska varor, både i städer som är certifierade och inte är certifierade.

Trots detta vill den sittande majoriteten (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Väsbys Bästa) ändå att Upplands Väsby ska bli Fairtrade certifierad. De prioriterar detta fullt medvetna om andra angelägna resursbehov och prioriteringar.

Om en konsument väljer att köpa rättvisemärkt är det en mycket kostsam form av bistånd; samma hjälp skulle kunna ges på ett mycket effektivare sätt. Känns samvetet tungt är det nog bättre att lägga några kronor i Röda Korsets insamlingsbössa vid kassan, i stället för att köpa rättvisemärkt.

Den enda part som garanterat tjänar på att konsumenter köper rättvisemärkta varor är de företag som säljer dem. Efterfrågan på att shoppa sig till ett gott samvete är stor och priserna, sätts därefter.

Slutsatsen är därmed att en Fairtrade certifiering inte gynnar de man vill ska gynnas och kostar mycket mer än det smakar. Det enda riktiga om man vill vara rättvisemärkt är att nå upp till kriterierna som sätts utan att ta certifieringen och skapa en egen symbol för det istället för att slösa skattepengar på något som bevisligen inte ger den effekt man eftersträvar.

Ska du passera Stockholm på E4/E20? Från årsskiftet måste du betala för det.

Publicerad den av
6

Riksdagen röstade ja till förslaget om ökad trängselskatt i Stockholm. Från 1 januari 2016 höjs avgifterna till 35 kronor under högtrafik. Dessutom höjs taket för maximal trängselskatt under ett dygn från 60 till 105 kronor.

Det beslutades också att trängselskatt ska införas på Essingeleden från och med 2016, alltså 6 år innan vägprojektet Förbifart Stockholm tidigast förväntas stå klart. Det innebär att även långväga resenärer som åker på E4:an och E20 genom Stockholm blir beskattade. På Essingeleden kommer beloppet under högtrafik att bli 30 kronor.

Förslaget röstades igenom trots att Lagrådet efter granskning varnat för att det kan innebära besvär för genomfartsbilister utan anknytning till Stockholm som reser från avlägsna orter genom huvudstaden.

Trängselskatten för alla som åker på E4:an genom Stockholm (Essingeleden):

Siffran inom parentes är dagens avgift för centrala Stockholm.

Tider Skattebelopp (kronor)
6.30–6.59  15 (10)
7.00–7.29  22 (15)
7.30–8.29  30 (20)
8.30–8.59  22 (15)
9.00–9.29  15 (10)
9.30–14.59  11 (15)
15.00–15.29  15 (NY)
15.30–15.59  22 (NY)
16.00–17.29  30 (20)
17.30–17.59  22 (15)
18.00–18.29  15 (10)

Detta betyder med andra ord att resenärer som ska passera Stockholm av någon anledning ska vara med och finansiera utbyggnaden av tunnelbanan och Förbifart Stockholm, Citybanan, Norra länken och Mälarbanan.

Riksdagen har lovat så mycket satsningar att de fortsätter sin lätt panikartade jakt efter nya sätt att öka sina intäkter, och detta måste vara ett av de mest tveksamma beslut som hittills har tagits. Att tvinga alla som passerar Stockholm att betala för infrastruktursatsningar i området som de aldrig kommer att ta del av är lika orimligt som att Stockholms kommunalskatt skulle bekosta ett vägbygge i Åmål.

Att detta sker kommer däremot inte som en större överraskning. Man har lovat guld och gröna skogar i valet och nu har man stora problem med att leverera. Detta leder till att man sparar och höjer allt man kan komma undan med.

För att ta några exempel, även om det inte hör till ämnet trängselskatt:

Utöver detta kan ni läsa om samtliga 41(!) skattehöjningar här.