Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.

 

Annonser

Failed to prepare, prepare to fail. Regeringen var inte förberedd, resultatet blev ett extra val

Är man inte förberedd så är man oförberedd. Detta sade Fredrik Reinfeldt många gånger under den gångna valrörelsen och varnade för ett parlamentariskt kaos vid en rödgrön seger.

Nu blir det ett extra val den 22 mars 2015.

Innan valet fick man inte veta vilka som tänkte regera tillsammans, vilken budget som skulle gälla eller hur de tänkt få igenom sina förslag. Detta ledde till svikna och omarbetade löften som väljarna inte kände igen sig i. Vänsterpartiet, som såg sig själva som en naturlig del av regeringen, fick stå ute i kylan. De lovade då att lägga fram en egen budget och agera som ett oppositionsparti. Vad som egentligen hände är historia.

Löfven berättade att han ämnade utlysa ett extraval och passade på att berätta hur han ämnar gå till val på den lagda budgeten, tillsammans med Miljöpartiet – och då i förlängningen Vänsterpartiet. Det ironiska är att genom detta cementerar den blockpolitik han fördömer och ser som anledning till nederlaget vid omröstningen.

Ett extraval är inget något parti kan ta lätt på och utgången är mycket oviss.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svikit många löften och tappat stort i förtroende i opinionen. Löfvens utsträckta hand visade sig vara tom och ett spel för galleriet, men genom att samarbeta med Vänsterpartiet stängde han resolut dörrarna för samarbete med bland annat Centerpartiet och Folkpartiet. Att bland annat vilja förbjuda vinster i välfärden och höja marginalskatterna för arbete med mera och samtidigt vilja samarbeta med partier som har dessa som kärnfrågor visar att det faller på sin egen orimlighet.

Även sinsemellan har S och Mp fått kompromissa så mycket att väljarna inte känner igen sig. S var bestämda om Förbifart Stockholm byggande, men Mp och V var emot och S backade. S ville även behålla Bromma, men tvingades att utreda även detta. På samma sätt hade Mp stora frågor som de fick ge efter från, bland annat kärnkraftsfrågan.

Moderaterna står utan partiledare. De har dock tidigarelagt sin partistämma för att med största sannolikhet rösta fram Anna Kinberg Batra som ny partiledare då det är viktigt med fyra tydliga ledare inför den kommande valrörelsen. Moderaterna har mycket att vinna med tanke på hur många väljare som lämnade partiet i september. Med Kinberg Batra har de möjligheten att ta Moderaterna i en ny riktning för att återta en del av dessa.

Kristdemokraterna har i de senaste opinionsundersökningarna hamnat under 4% gränsen och står inför stora utmaningar. Däremot har de nu en unik chans att växa väsentligt om de förnyar sin politik. Kristdemokraterna är det naturliga partiet att ta tag i invandrings- och pensionsfrågorna. De är ett konservativt parti som kan plocka många väljare. Lyft fram Sara Skyttedal (förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet) och låt henne formulera frågan, hon har redan tidigare tagit upp invandringsfrågorna i debattinlägg i DN, där hon bland annat skriver: 

”…för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.” (Dagens Nyheter 29/8)

Kristdemokraternas kärnväljare är dessutom ofta bland de äldre och då är pensionsfrågan ett naturligt val. Men det krävs samtidigt att de faktiskt får igenom sina förslag i Alliansen som helhet, vilket är en utmaning i sig.

Sverigedemokraterna hamnar nu i en valrörelse utan sin partiledare, Jimmie Åkesson. Men det är inte säkert att det kommer att påverka SD:s valresultat. Det stora frågetecknet handlar mer om någon kommer att ta samtalet med dem, eller fortsätta hålla alla dörrar stängda. Risken för det sistnämnda är det martyrskap som gett SD sina stora framgångar. Förhoppningsvis sker det ovanstående med Kd som resolut kommer att avväpna SD. Invandringens kostnader får inte fortsätta vara ett tabubelagt ämne.

SD har dessutom visat att de har makt, och det innebär en risk att de drar till sig fler väljare från både Alliansen och S.

En annan riskfaktor vid extravalet i mars är Feministiskt Initiativ som fick 3,12% och därmed ligger nära riksdagsgränsen. Det finns en risk att de får de stödröster de behöver för att komma in och då har Alliansen fyra partier att kämpa mot i Riksdagen med starka vänstertendenser. Den troligaste anledningen till deras framgångar är dock media, som gett dem lika mycket utrymme som vissa riksdagspartier – vilket kan ses som märkligt då andra partier utanför riksdagen inte fått denna mediala uppmärksamhet.

Stefan Löfven avgick inte som utlovat, det är en svaghet som kan kosta Socialdemokraterna röster. Det är, som tidigare nämnts, dessutom oerhört osannolikt att något parti från Alliansen kommer att samarbeta med en samarbetsregering som vill förbjuda vinster i välfärden, avskaffa valfriheten, stoppa förbifarten och höja väldigt många skatter som slår hårt på företag och sysselsättning.

Nu tvingas Löfven att föra en borgerlig ekonomisk politik då Alliansens förslag vann omröstningen och ligger då ett år. Även om S vinner får de leva med Alliansens budget under 2015. S har med andra ord bara 3 år kvar för att genomföra sitt förslag, som också den kan falla vid nästa budgetomröstning.

Nu börjar en ny valkampanj och LO storsatsar. Under valarbetet 2014 såg deras siffror ut såhär (under valkampanjen 2010 bidrog LO med över 500 miljoner kronor till Socialdemokraternas kampanjarbete):

LOs valrörelse i siffror

Källa: Politikfakta

Frågan man då logiskt måste ställa sig: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

De 100 dagarna som blev till 6 år

I mars i år skrev utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) att Jan Björklund (FP) varit ansvarig för svensk skola i 2710 dagar, och att det under den tiden blivit allt sämre i skolorna över hela Sverige. Han målar upp en bild av ett skolsystem på bristningsgränsen där skattesänkningarna är en stor bidragande orsak till bristerna i skolorna. Han fortsätter med att berätta vad en ny regering skulle kunna göra under sina 100 första dagar. Det Björklund inte gjort på 2710 dagar, ska Fridolin visa hur en ny regering kan förbättra. (Aftonbladet 4/3)
 
Detta var innan valet, där tongången mot en skola i kris var mycket hög och skarp. Det fanns flera saker som stärkte Fridolins kritik; PISA, administrativa uppgifter för lärarna som gick ut över eleverna och en yrkesgrupp som kände sig förbisedd.
 
Dessa 100 dagar skulle, efter valet, sätta skolan på rätt spår och åtgärda alla de problem som Björklund ställt till med i det svenska skolväsendet.
 
Man bör ha i åtanke när man läser detta att Alliansen påbörjade en enormt omfattande skolreform 2011, den största sedan folkskolans bildande på 1800-talet. Detta reformeringsarbete startade för 3 år sedan. Björklund har varit tydlig i sina uttalanden om reformen, att det tar tid att se resultat. Att 3 år är en för kort tid. Han menade att man inte kan se tydliga resultat förrän eleverna har gått igenom det nya skolsystemet och det inte är förrän då man kan dra mer validerade slutsatser. Detta är ingenting konstigt, hur ska man kunna dra slutsatser om en övergripande reform för skolan utan att utvärdera skolgången för de elever som genomgår den?
 
Detta behövdes inte, enligt Fridolin. 100 dagar räcker för att ”fixa” skolan.
 
Nu, efter valet, har Fridolin upptäckt att det inte är möjligt att genomföra och utvärdera en stor reform på 100 dagar. Nu tar det 6 år, och det förutsatt att alla drar åt samma håll. (SvD 14/11)
 
Han upptäckte att det tar tid att utbilda nya lärare i det nya skolsystem han vill ha, att det tar tid att utreda de behov som skolorna har och att de lärare som arbetar just nu har fullt upp med Björklunds reformer för att minska den administrativa bördan för lärarna.
 
Det skall också påpekas att under Alliansens tid har en lärares lön ökat med 5000 kronor. Fridolin utlovade en mycket högre löneökning innan valet, men vid en närmare granskning visade sig det handla om ca 1000 kronor, resten skulle ske organiskt genom vanliga löneförhandlingar.
 
Gustav Fridolin, och Miljöpartiet i stort, har varit mycket kritiska till friskolorna och vill se en kraftig begränsning av dessa till förmån av kommunala skolor med utgångspunkten (som delas med Vänsterpartiet) att de är för vinsthungriga och skadar kvaliteten på utbildningarna.
 
Problemet både Fridolin och Sjöstedt står inför är det faktum att det är de kommunala skolorna som är sämst i Sverige, inte friskolorna. Av de 100 sämsta skolorna är 98 kommunala. Detta visar hur de vinstkritiska personerna förlorat en viktig del av det kritiska tänkandet. Nobelpristagaren Daniel Kahneman tar i boken Tänka, snabbt och långsamt upp något han kallar ”teoriframkallad blindhet”. Den innebär att när man har köpt en teori och börjat använda den är det oerhört svårt att se dess brister. (Dagens Samhälle 20/11)
 
100 sämsta skolorna
 
I friskolorna har sedan 2005 snittbetyget i 9:an ökat från 206 till 215 poäng, enligt Skolverket. Andelen som klarat alla ämnen är 77 procent mot 75 för tio år sedan. Andelen som saknar betyg i 2–3 ämnen ligger stabilt på 15–16 procent. Detta motsäger det Fridolin påstår om en skola i fritt fall.
 
Skolresultat Skolverket
 
Detta betyder förstås inte att man ska avskaffa de kommunala skolorna till förmån av friskolor, men att fokusera på vinster som ett mått på dålig kvalitet är något som inte håller vid en närmare granskning. Det som borde användas är ett kvalitetsmått. Om en skola uppfyller de krav som ställs när det kommer till lärartäthet, resultat, miljö o.d. ska det inte spela någon roll vilken vinstmarginal skolan har.
 
Men om vi bortser från detta och ser skolan på en kommunal nivå istället finner man även här ett intressant samband. Det visar sig att:
 
Av de 50 starkaste skolkommunerna styrs 80 procent av alliansen. 
Av de 50 svagaste skolkommunerna styrs 76 procent av vänstern.
 

Källa: Dagen Samhälle

Källa: Dagen Samhälle

 
Många S-kommuner ligger i topp när det gäller resurser till skolan, men får inte valuta för pengarna. Resultatet är nedslående för de vänsterstyrda kommunerna. På punkt efter punkt levererar de sämre resultat än i den blå delen av landet. Detta kan ha många olika förklaringar, som klasskillnaderna och utbildningsnivåerna mellan kommunerna o.d. men ska inte vara en anledning till en såpass stor spridning, kunskapen ska vara lika för alla. (Hela undersökningen går att läsa som PDF här).
 
Den 30/11 (DN.se) berättade Fridolin att han avser att besöka alla Sveriges 290 kommuner under våren. Syftet med detta är en aning oklart, att sätta fokus på problemområden är ett. Men att åka runt personligen under våren (flera kommuner om dagen?) för att prata om skolan kommer inte att göra skolan bättre snabbare.
 
En snabb kalkylering visar att om Fridolin ämnar besöka 290 kommuner och diskutera skolan med varje så behöver han vara snabb. Låt oss säga att han hinner med 3 kommuner om dagen med 15 timmars arbetsdag måndag – söndag, då tar det 96 dagar att hinna igenom allt. Men det är en orimlig siffra, i Stockholm kanske det är möjligt men knappast i övriga landet. Där hinner han kanske 2 stycken om dagen. Tidsåtgången hamnar långt över 100 dagar.
 
Ska han göra detta personligen, eller blir det någon anställd som får ta över vissa kommuner? Hur man än ser på det blir det en stor kostnad då Fridolin binder upp sig under hela våren för en fråga.
 
Det finns ingen quick-fix för skolorna. Man måste se till en mängd olika behov för både elever och lärare. Fridolins 100 dagar var ett slag i ansiktet på de som arbetat hårt med att få upp resultaten och kvaliteten på skolorna sen reformen 2011, och det faktum att han nu efter valet säger att det tar 6 år istället kan tolkas som att han upptäckt något de allra flesta redan visste – det tar tid att genomföra stora reformer. Att han över huvud taget gick ut med sina 100 dagar borde få många att tänka efter, om han är rätt person på rätt plats. Är man idag som miljöpartist nöjd med hur det har gått så här långt sedan valresultatet presenterades?
 

Regeringens utspel alltmer desperata

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.

Utbildningsdelen av Alliansens skuggbudget ger hopp

Alliansen presenterade på en pressträff i dag förslag för fortsatt mer kunskap i skolan från den kommande budgetmotionen. Jan Björklund, partiledare (FP), Anna Kinberg Batra, ekonomisk-politisk talesperson (M), Emil Källström, ekonomisk-politisk talesperson (C) och Jakob Forssmed, ekonomisk-politisk talesperson (KD) presenterade bland annat förslag om:

• Satsningar på fler utbildade lärare.
• Satsningar på fler karriärtjänster i skolan. Särskilda satsningar i utanförskapsområden.
• Satsningar på fler speciallärare.
• Minskad klasstorlek i lågstadiet.
• Satsningar på ett fortsatt mattelyft.
• Satsningar på ett fortsatt läslyft.
• Införande av en tioårig grundskola så att också de yngsta eleverna får rätt till stöd och stimulans för att lära sig skriva, läsa och räkna.
• Införande av fler matematiklektioner i högstadiet.
• En utökning av undervisningstiden i ämnet idrott och hälsa i grundskolan med 100 timmar, vilket motsvarar en ökning av idrottsämnet med 20 procent.
• Att betyg införs från årskurs 4.

Alliansen förslår även att alla rättningar av nationella prov ska centraliseras. Det ska inte förekomma att samma lärare som undervisar ungdomarna är samma som sedan rättar deras prov. Detta gör systemet mer rättvisande och ger en övergripande jämförelse enklare.

För de elever som inte klarar av behörigheten till gymnasiet ska obligatoriskt gå om årskurs 9, är ett annat exempel. Däremot bör Alliansen fundera på en obligatorisk sommarskola för att redan i tidigare åldrar komma åt ungdomar som har svårigheter istället för att vänta in årskurs 9.

Utbildningen i Sverige ska hålla hög kvalitet och vara tillgänglig för alla. För elevernas skull men också för jobben, välfärden och sammanhållningen. Föräldrarna ska veta att när barnen kommer hem från skolan har de lärt sig något nytt i en trygg miljö. Alla elever ska mötas av höga förväntningar och ges det stöd och den stimulans som var och en behöver för att nå kunskapsmålen och växa utifrån sina egna förutsättningar. Skolan ska också ge bildning och lära för livet – inte bara arbetslivet. Oavsett bakgrund eller var du går i skolan. Så ges alla barn och unga en bra start i livet.

Den nya regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet saknar svar på Sveriges utmaningar. Den budgetproposition som regeringen presenterat bryter mot Alliansens fokus på mer kunskap i skolan och höjer i stället trösklarna in på arbetsmarknaden för unga genom dyrare ungdomsjobb och en utbyggnad av tillfälliga platser i stället för jobbpolitik.

Några av de mest oroväckande förändringarna regeringen vill åstadkomma, med Fridolin på barrikaderna, är minskningen av kontroll av barn som kan behöva extra hjälp. Det är detta betyg är till för, inte för att elitistiskt se vem som är bäst. Därför behöver vi betyg i årskurs 4.

Regeringen vill även göra gymnasiet obligatoriskt och göra alla program högskoleförberedande. Detta låter som en bra idé vid en första anblick, men innebär ett flertal problem:

  1. Man kan inte tvinga någon som är 18 år eller äldre att gå kvar i skolan, vilket innebär att i realiteten är gymnasiet endast obligatoriskt i början.
  2. Att alla program ger högskolebehörighet leder till att de praktiska programmen måste skära ner på praktiska ämnen, praktik eller lärlingsplatser.
  3. Kombinationen av ett obligatorium och högskolekrav kommer värst av allt drabba de elever som är skoltrötta och redan har problem med att klara sina teoretiska studier. Dessa ungdomar, som många gånger väljer ett mer praktiskt program, behöver praktiken, lärlingsmöjligheter och mindre teori som inte påverkar deras planerade yrkesval.
  4. Att göra gymnasiet obligatoriskt kan även ses som ett försök av regeringen att dölja och förbättra arbetslöshetsstatistiken då dessa elever inte kommer att räknas med längre. Det blir ett enkelt sätt att visa hur ”bra” de varit på att öka sysselsättningen i landet på ett missvisande sätt.

 

Den enda riktiga vinnaren av budget 2015

Den enda vinnaren av budgeten är inte arbetslösa och pensionärer som tidningarna gärna berättar om. Den enskilt störste vinnaren efter att budgetpropositionen presenterades är utan tvekan Vänsterpartiets ekonomiske talesman Ulla Andersson. De påstås vara i opposition efter att inte fått vara med i Löfvens regering, men den dystra sanningen är att V sitter vid rodret. Att de inte var till salu stämde inte i slutändan, men det visade sig att de inte heller var billiga.

”Nu är det slut på kalaset,” sade hon och syftade på de sänkta jobbskatterna som Alliansen genomfört. Nu skulle de rika klämmas åt och bidra mycket mer till en välfärd för alla. Ulla verkar dock totalt sakna ekonomisk erfarenhet av orsak och verkan. När man höjer skatterna så minskar till slut arbetade timmar och inkomsterna sjunker istället för att öka. Om man gör det dyrare att anställa så anställs det helt enkelt färre, inte fler. Höjer man skatterna på inkomst så minskar köpkraften och därmed produktionen.

Den budget som har presenterats kommer lägga sig som en våt filt över Sveriges ekonomi och minska produktion, sysselsättning och BNP.

Svenska Dagbladet går långt i sin kritik och ber Alliansen att reagera starkt och agera för en misstroendeförklaring mot regeringen. Detta är en rimlig begäran som borde tas på största allvar. Regeringen kommer inte att kunna driva igenom några större frågor utan hjälp av Vänsterpartiet, och det är inte rimligt att de på ett såpass tydigt och genomgående vis ska få diktera den svenska politiken i fyra år. De är absolut inte ett oppositionsparti, de sitter inofficiellt med i regeringen på alla vis som räknas.

Löfven försöker utåt sett att bryta upp blockpolitiken och få till ett samarbete med Folkpartiet och Centerpartiet. Men dessa försök är spel för galleriet. I realiteten har han redan stängt dörrarna för samarbete genom att gå emot flera av partiernas kärnfrågor. Att då påstå att man står med uträckt hand, att man vill samarbeta, blir fullständigt verkningslöst, vilket Löfven utan tvekan redan är fullt medveten om.

En misstroendeförklaring är enkel att motivera:
”Denna regering har på ett för Sverige skadligt sätt fört landet i en riktning som saknar stöd i val eller parlament, därtill i en situation då hotet mot landets säkerhet och dess ekonomi gör en sådan riktning oacceptabel” (SvD 22/10)

Löfven och Andersson säger att Vänsterpartiet ska ha respekt för att de tagit ansvar för Sverige genom att samarbeta med regeringen och fört fram en budget som de tror på. Nu är det Alliansen som måste ta sitt ansvar och göra det som krävs för att få Sverige på rätt bana och göra det som är bäst för Sverige. De har en gemensam syn och samhörighet som gör det mycket enklare för samarbete. Det räcker inte med att gå i opposition, detta kräver ett större ansvarstagande än så. För Sveriges utvecklings skull.

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se