Ska du passera Stockholm på E4/E20? Från årsskiftet måste du betala för det.

Riksdagen röstade ja till förslaget om ökad trängselskatt i Stockholm. Från 1 januari 2016 höjs avgifterna till 35 kronor under högtrafik. Dessutom höjs taket för maximal trängselskatt under ett dygn från 60 till 105 kronor.

Det beslutades också att trängselskatt ska införas på Essingeleden från och med 2016, alltså 6 år innan vägprojektet Förbifart Stockholm tidigast förväntas stå klart. Det innebär att även långväga resenärer som åker på E4:an och E20 genom Stockholm blir beskattade. På Essingeleden kommer beloppet under högtrafik att bli 30 kronor.

Förslaget röstades igenom trots att Lagrådet efter granskning varnat för att det kan innebära besvär för genomfartsbilister utan anknytning till Stockholm som reser från avlägsna orter genom huvudstaden.

Trängselskatten för alla som åker på E4:an genom Stockholm (Essingeleden):

Siffran inom parentes är dagens avgift för centrala Stockholm.

Tider Skattebelopp (kronor)
6.30–6.59  15 (10)
7.00–7.29  22 (15)
7.30–8.29  30 (20)
8.30–8.59  22 (15)
9.00–9.29  15 (10)
9.30–14.59  11 (15)
15.00–15.29  15 (NY)
15.30–15.59  22 (NY)
16.00–17.29  30 (20)
17.30–17.59  22 (15)
18.00–18.29  15 (10)

Detta betyder med andra ord att resenärer som ska passera Stockholm av någon anledning ska vara med och finansiera utbyggnaden av tunnelbanan och Förbifart Stockholm, Citybanan, Norra länken och Mälarbanan.

Riksdagen har lovat så mycket satsningar att de fortsätter sin lätt panikartade jakt efter nya sätt att öka sina intäkter, och detta måste vara ett av de mest tveksamma beslut som hittills har tagits. Att tvinga alla som passerar Stockholm att betala för infrastruktursatsningar i området som de aldrig kommer att ta del av är lika orimligt som att Stockholms kommunalskatt skulle bekosta ett vägbygge i Åmål.

Att detta sker kommer däremot inte som en större överraskning. Man har lovat guld och gröna skogar i valet och nu har man stora problem med att leverera. Detta leder till att man sparar och höjer allt man kan komma undan med.

För att ta några exempel, även om det inte hör till ämnet trängselskatt:

Utöver detta kan ni läsa om samtliga 41(!) skattehöjningar här.

KU enhällig i sin kritik mot regeringen

Konstitutionsutskottet består av politiker från alla partier. Det är därför ovanligt med en enhällig kritik från dessa. När det dessutom är 10 punkter de är helt eniga i är det än mer spektakulärt.

Konstitutionsutskottet kontrollerar att regeringen följer reglerna för regeringsarbetet. KU:s årliga granskning består av två delar. Den ena delen går ut på att kontrollera om ministrarna följt reglerna för regeringens arbete och på andra sätt handlat korrekt. Den delen bygger på ledamöternas KU-anmälningar. Den andra delen är en allmän granskning. KU går då igenom handlingar från Regeringskansliet för att se om regeringen följt lagar och praxis vid handläggningen av regeringsärendena.

KU:s granskningsbetänkande går att läsa i sin helhet här.

De 10 enhälliga punkterna är:

1. Förslaget om att upphäva kravet på vårdvalssystem i primärvården

Tidplanen för ärendet var dessutom orimligt kort

KU anser att när regeringen beredde förslaget om att slopa kravet på vårdvalssystem borde den ha inhämtat yttrande från Lagrådet och gett remissinstanserna längre svarstid. Tidplanen för ärendet var dessutom orimligt kort för att kunna ta hand om remissinstansernas synpunkter. Lagrådet har granskat hanteringen och menar att regeringen inte uppfyllt regeringsformens beredningskrav.

Regeringen har påpekat att förslaget behövde beredas snabbt, men KU tycker inte att det motiverar att rutinerna frångås. Utskottet kritiserar regeringen för de brister som framkommit.

2. Beslutet att frysa Förbifart Stockholm

KU menar att regeringens hantering inte rimmar med kravet på god hushållning i budgetlagen.

Regeringen beslutade hösten 2014 att frysa arbetet i projektet E4 Förbifart Stockholm. Skälet var bland annat att ge tid till förhandlingar med Stockholms läns landsting om omfördelning av resurser. Vid tidpunkten för beslutet kände regeringen inte till om landstinget kunde tänka sig förhandlingar. KU tycker därför att regeringen borde ha inhämtat ett yttrande från landstinget i frågan innan den tog beslutet om frysning. Det finns inget som talar för att projektkostnaderna skulle ha ökat om beslutet hade fått vänta i avvaktan på ett sådant yttrande. KU menar att regeringens hantering inte rimmar med kravet på god hushållning i budgetlagen.

Infrastrukturminister Anna Johansson (S) kan inte undgå kritik för hanteringen av ärendet, enligt KU.

3. Erkännande av Staten Palestina

Efter regeringsförklaringen hösten 2014 gav regeringen bilden av att man hade tagit ställning i frågan om erkännande innan Utrikesnämnden hade haft sitt sammanträde. Regeringen hänvisade bland annat till ”vårt kommande erkännande av Palestina” och ”Sveriges erkännande av Palestina” i sin kommunikation utan att informera om den pågående beredningen i ärendet.

Det går inte att utesluta att omvärlden uppfattade ärendet som avgjort före Utrikesnämndens sammanträde och att förutsättningarna för ett samråd kan ha försämrats, enligt KU. Kommunikation borde tydligare ha speglat att det pågick en beredningsprocess.

4. Utrikesministerns information till EU-länderna om erkännande

KU har också granskat utrikesminister Margot Wallströms (S) information till EU:s medlemsländer om Sveriges kommande erkännande av Staten Palestina. Utskottet konstaterar att den information som utrikesministern lämnat inte omfattas av regeringens skyldighet att samråda med riksdagen om EU-ärenden.

Reservation från Sverigedemokraterna.

5. Beslutet att utse en statlig samordnare för Bromma flygplats

När regeringen beslutade att utse en statlig samordnare för Bromma flygplats fanns ett förslag från trafikutskottet som i väsentliga delar rörde samma fråga.

När regeringen beslutade att utse en statlig samordnare för Bromma flygplats fanns ett förslag från trafikutskottet som i väsentliga delar rörde samma fråga. Förslaget, som var känt inom regeringen, innehöll ett tillkännagivande om att regeringen inte borde tillsätta någon förhandlingsperson när det gällde frågan om att avveckla citynära flygplatser.

KU anser att regeringen hade skäl att invänta riksdagens beslut, med utgångspunkt i den konstitutionella praxis som gäller vid hanteringen av tillkännagivanden.

6. Anställningen av en statssekreterare i Miljödepartementet

Ett pressmeddelande på regeringens webbplats om anställningen av en statssekreterare på Miljödepartementet innehöll en felaktig uppgift om statssekreterarens arbetsuppgifter. Det gick flera månader efter publiceringen innan en fullständig rättelse gjordes, och först nu har departementet infört nya rutiner för att korrigera felaktig information.

KU tycker att det är otillfredsställande att rättelsen gjordes så sent. Utskottet påpekar också att departementet borde ha inrättat de nya rutinerna långt tidigare, och förutsätter att andra departement inför motsvarande rutiner om de inte redan har gjort det.

7. Statens finansiering av Medelhavsinstituten

Enligt KU har det framkommit att den slopade statliga finansieringen skulle få långtgående konsekvenser för instituten.

Regeringen aviserade i budgetpropositionen för 2015 att bidragen till Medelhavsinstituten skulle minska, vilket innebar att statens finansiering skulle slopas. Detta ingick i regeringens beräkning av utgiftsramarna för 2016–2018.

Enligt KU har det framkommit att den slopade statliga finansieringen skulle få långtgående konsekvenser för instituten. KU framhåller att även om tiden för att bereda budgetpropositionen är knapp i samband med ett regeringsskifte så ska regeringen hämta in de upplysningar och yttranden som behövs. KU anser att regeringen i det här fallet inte uppfyllt beredningskravet i regeringsformen.

8. Klimat- och miljöministerns uttalande i frågan om licensjakt på varg

Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) gjorde ett uttalande i samband med att Naturvårdsverket beslutade att delegera beslutsrätten av licensjakt på varg till länsstyrelserna. KU anser att ministerns uttalande kan uppfattas som en kritik i efterhand mot Naturvårdsverkets beslut. Det går heller inte att utesluta att uttalandet tog upp frågor som var av betydelse för länsstyrelsernas beslut om licensjakt och Naturvårdsverkets prövningar av överklaganden av länsstyrelsernas beslut.

9. Statsministerns uttalanden i samband med riksdagens budgetbeslut

KU har granskat statsminister Stefan Löfvens (S) uttalande hösten 2014 om att han och regeringen skulle avgå om allianspartiernas budget skulle vinna i budgetomröstningen den 3 december. KU framhåller att en regering som ställt en så kallad kabinettsfråga inte har en konstitutionell förpliktelse att avgå vid ett voteringsnederlag. Det måste finnas utrymme för en regering att i svåra parlamentariska lägen göra nya politiska bedömningar och frångå tidigare uttalanden. Utskottet anser att statsministern har handlat på ett sätt som är förenligt med grunderna för det parlamentariska systemet.

Reservation från Sverigedemokraterna.

10. Infrastrukturministerns agerande avseende EU:s fjärde järnvägspaket

Vid ett möte i ministerrådet om EU:s fjärde järnvägspaket tog inte infrastrukturminister Anna Johansson (S) upp aspekten om successiv marknadsöppning för persontrafik. Successiv marknadsöppning ingick i den ståndpunkt som ministern hade förankrat i EU-nämnden. KU betonar att det är viktigt att en förankrad ståndpunkt fullföljs fullt ut i rådet och att rapporter från rådsmöten korrekt speglar vad som föregick på mötet.

 

Att 10 enhälliga punkter kommer efter knappt ett halvår vid makten visar på det besvärliga läge regeringen befinner sig i. Den socialdemokratiska nyhetstidningen Aftonbladet försöker tona ner kritiken och menar att det är ett drev mot Åsa Romson och menar att de borgerliga politikerna försöker urholka förtroendet för regeringen.

Problemet med det resonemanget är dock den enhälliga kritiken från KU, där även miljöpartister och socialdemokrater är närvarande. Det behövs inget försök till att urholka ett förtroende som redan är på upphällningen – det sköter regeringen gott på egen hand.

(S) fortsätter sin vänstersväng men vill fortfarande samarbeta åt höger

Den gångna veckan har varit märklig med flera utspel från Socialdemokraterna som varit motsägelsefulla. Det har inte varit enkelt att förstå vad de faktiskt vill göra. I måndags skrev Svenska Dagbladet om denna förvirring och sammanfattade det hela på ett mycket träffsäkert sätt:

Så vi har alltså en regering, som inte är en regering när den går till val, men som ändå tänker gå till val som regering, och tänker sitta som regering efter valet. Regeringen har en budget, som inte är regeringens budget just nu, men som samtidigt ändå är en valplattform, trots att den är överspelad och det inte går att gå till val på precis den budgeten.

Nu har Löfven & Co varit på Harpsund för att få ihop sin politik. Beskeden är lite klarare, men fortfarande märkliga med tanke på de gångna månadernas turbulens. Det visar sig att vänstersvängen fortsätter.

S, Mp och V går återigen till val samlade, men med en ny budget. Den gamla är överspelad på så sätt att flera av reformerna inte går att genomföra längre. Det är fortfarande oklart om Vänsterpartiet kommer att få sitta i regeringen, men Sjöstedt såg till att påminna om att deras stöd är nödvändigt för att få igenom nästa budget.

Det viktiga, och intressanta, är att de gör som Alliansen och går till val tillsammans. Att de väljer att göra detta är inte speciellt konstigt, men med tanke på de senaste månadernas aggression Löfven fört mot blockpolitiken ter det sig som ett alternativ vars syfte är att behålla makten, inte sträcka ut handen för blocköverskridande överenskommelser. Den utsträckta handen pekar vänsterut.

Under presskonferensen som hölls i samband med mötet på Harpsund fortsatte Löfven sin retorik med att kalla Alliansen för de fyra borgerliga. Han vägrar fortfarande att kalla den för Alliansen. Om det handlar om att cementera det ”borgerliga föraktet” eller är ett försök att påvisa att de inte är så sammansvetsade som de påstår är oklart. Att Löfven vägrar ge ett besked om han tänker släppa fram en Alliansregering i minoritet eller inte är även det något som spär på misstroendet för honom.

Höger vänster

Nu är vänstersvängen bekräftad och i det närmaste fullbordad. Alliansen måste ge besked på hur de vill hantera detta och vara kraftfullare i sin kritik på Löfven och deras skadliga politik som är förklätt i humanism och solidaritet.

Det finns ett antal krav som de tydligaste ledarna för Alliansen – Annie Lööf (C) eller Anna Kinberg Batra (M) – bör ställa på Löfven, om han sitter kvar efter extra valet, för att ett samarbete över överhuvudtaget ska vara aktuellt.

  1. Arbetet MOT vinster i välfärden avslutas
    – Bekämpa inte vinster. Reglera och inför kvalitetskrav istället
  2. Brommas avtal förlängs
    – Ett bostadsbygge där slår negativt på hela Sverige
  3. Förbifarten återupptas omgående
    – 4 mkr om dagen är inte en ”liten fördyring”. Förbifarten gynnar alla som behöver åka förbi Stockholm och underlättar för de som bor norr och arbetar söder, och tvärtom. En bil i rörelse är mindre miljöfarlig än en bil som tvingas starta/stanna
  4. Miljöpartiets inflytande över kärnkraften avslutas
    – Risken blir annars att Sverige får ett importberoende bestående av tysk kolkraft eller rysk gas
  5. Socialdemokraterna kommer till mötena om pensionen UTAN Miljöpartiet
    – Det är direkt skadligt att låta ett parti som är emot tillväxt få inflytande över de pensioner som är beroende av tillväxten för att ge någon avkastning

Om Löfven släpper dessa punkter och gör det klart att de inte återkommer, finns en reell möjlighet för blocköverskridande överenskommelser. Fram till dess är det fortfarande samma knutna näve med långfingret uppe som han egentligen visar när han sträcker ut sin arm.

Failed to prepare, prepare to fail. Regeringen var inte förberedd, resultatet blev ett extra val

Är man inte förberedd så är man oförberedd. Detta sade Fredrik Reinfeldt många gånger under den gångna valrörelsen och varnade för ett parlamentariskt kaos vid en rödgrön seger.

Nu blir det ett extra val den 22 mars 2015.

Innan valet fick man inte veta vilka som tänkte regera tillsammans, vilken budget som skulle gälla eller hur de tänkt få igenom sina förslag. Detta ledde till svikna och omarbetade löften som väljarna inte kände igen sig i. Vänsterpartiet, som såg sig själva som en naturlig del av regeringen, fick stå ute i kylan. De lovade då att lägga fram en egen budget och agera som ett oppositionsparti. Vad som egentligen hände är historia.

Löfven berättade att han ämnade utlysa ett extraval och passade på att berätta hur han ämnar gå till val på den lagda budgeten, tillsammans med Miljöpartiet – och då i förlängningen Vänsterpartiet. Det ironiska är att genom detta cementerar den blockpolitik han fördömer och ser som anledning till nederlaget vid omröstningen.

Ett extraval är inget något parti kan ta lätt på och utgången är mycket oviss.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svikit många löften och tappat stort i förtroende i opinionen. Löfvens utsträckta hand visade sig vara tom och ett spel för galleriet, men genom att samarbeta med Vänsterpartiet stängde han resolut dörrarna för samarbete med bland annat Centerpartiet och Folkpartiet. Att bland annat vilja förbjuda vinster i välfärden och höja marginalskatterna för arbete med mera och samtidigt vilja samarbeta med partier som har dessa som kärnfrågor visar att det faller på sin egen orimlighet.

Även sinsemellan har S och Mp fått kompromissa så mycket att väljarna inte känner igen sig. S var bestämda om Förbifart Stockholm byggande, men Mp och V var emot och S backade. S ville även behålla Bromma, men tvingades att utreda även detta. På samma sätt hade Mp stora frågor som de fick ge efter från, bland annat kärnkraftsfrågan.

Moderaterna står utan partiledare. De har dock tidigarelagt sin partistämma för att med största sannolikhet rösta fram Anna Kinberg Batra som ny partiledare då det är viktigt med fyra tydliga ledare inför den kommande valrörelsen. Moderaterna har mycket att vinna med tanke på hur många väljare som lämnade partiet i september. Med Kinberg Batra har de möjligheten att ta Moderaterna i en ny riktning för att återta en del av dessa.

Kristdemokraterna har i de senaste opinionsundersökningarna hamnat under 4% gränsen och står inför stora utmaningar. Däremot har de nu en unik chans att växa väsentligt om de förnyar sin politik. Kristdemokraterna är det naturliga partiet att ta tag i invandrings- och pensionsfrågorna. De är ett konservativt parti som kan plocka många väljare. Lyft fram Sara Skyttedal (förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet) och låt henne formulera frågan, hon har redan tidigare tagit upp invandringsfrågorna i debattinlägg i DN, där hon bland annat skriver: 

”…för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.” (Dagens Nyheter 29/8)

Kristdemokraternas kärnväljare är dessutom ofta bland de äldre och då är pensionsfrågan ett naturligt val. Men det krävs samtidigt att de faktiskt får igenom sina förslag i Alliansen som helhet, vilket är en utmaning i sig.

Sverigedemokraterna hamnar nu i en valrörelse utan sin partiledare, Jimmie Åkesson. Men det är inte säkert att det kommer att påverka SD:s valresultat. Det stora frågetecknet handlar mer om någon kommer att ta samtalet med dem, eller fortsätta hålla alla dörrar stängda. Risken för det sistnämnda är det martyrskap som gett SD sina stora framgångar. Förhoppningsvis sker det ovanstående med Kd som resolut kommer att avväpna SD. Invandringens kostnader får inte fortsätta vara ett tabubelagt ämne.

SD har dessutom visat att de har makt, och det innebär en risk att de drar till sig fler väljare från både Alliansen och S.

En annan riskfaktor vid extravalet i mars är Feministiskt Initiativ som fick 3,12% och därmed ligger nära riksdagsgränsen. Det finns en risk att de får de stödröster de behöver för att komma in och då har Alliansen fyra partier att kämpa mot i Riksdagen med starka vänstertendenser. Den troligaste anledningen till deras framgångar är dock media, som gett dem lika mycket utrymme som vissa riksdagspartier – vilket kan ses som märkligt då andra partier utanför riksdagen inte fått denna mediala uppmärksamhet.

Stefan Löfven avgick inte som utlovat, det är en svaghet som kan kosta Socialdemokraterna röster. Det är, som tidigare nämnts, dessutom oerhört osannolikt att något parti från Alliansen kommer att samarbeta med en samarbetsregering som vill förbjuda vinster i välfärden, avskaffa valfriheten, stoppa förbifarten och höja väldigt många skatter som slår hårt på företag och sysselsättning.

Nu tvingas Löfven att föra en borgerlig ekonomisk politik då Alliansens förslag vann omröstningen och ligger då ett år. Även om S vinner får de leva med Alliansens budget under 2015. S har med andra ord bara 3 år kvar för att genomföra sitt förslag, som också den kan falla vid nästa budgetomröstning.

Nu börjar en ny valkampanj och LO storsatsar. Under valarbetet 2014 såg deras siffror ut såhär (under valkampanjen 2010 bidrog LO med över 500 miljoner kronor till Socialdemokraternas kampanjarbete):

LOs valrörelse i siffror

Källa: Politikfakta

Frågan man då logiskt måste ställa sig: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

Regeringens utspel alltmer desperata

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.

Miljöpartiet menar att Stockholm bestämmer, inte hela landet

Som nämndes i förra inlägget så har alla oppositionspartier – förutom Vänsterpartiet som endast på pappret tillhör oppositionen – fått trafikutskottet att snabbehandla en motion om att sätta igång bygget senast den 1 januari 2015.

Kort efter detta går Stefan Löfven ut i pressen den 21/11 och berättar att Förbifarten ska byggas, och det lämnas inte mycket rum för tolkning. (di.se)

Det innebär att Socialdemokraterna kommer att gå med på oppositionens krav, ifall omröstningen gällandes motionen går igenom, på att fortsätta med bygget redan den 1 januari nästa år.

Detta visar sig bli ett uttalande som Miljöpartiet, inte oväntat, upprörs över. Trots att de borgerliga riksdagspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna vill få igång bygget av Förbifart Stockholm igen vidhåller Miljöpartiet att bygget ligger på is till 1 maj. Detta gjordes glasklart i söndagens Agenda.

Karin Svensson-Smith (MP) är ordförande i trafikutskottet och menar att det är upp till Stockholm att bestämma om Förbifarten och utgår från att den kommer att avslutas och är helt oberörd av att pausen kostar skattebetalarna 4 miljoner kronor om dagen. Svensson-Smith tar upp Citybanan som exempel på pausat bygge när hon blir ifrågasatt angående kostnaderna för pausen och menar att det är samma sak när Alliansen gjorde detta. Hon missade helt att anledningen till stoppet av citybanan berodde på att det saknades pengar, inget annat.

Hon menar även att Förbifarten är förlegad, att bilresandet har minskat och att det är viktigt att inte bygga Förbifarten om vi ska nå våra klimatmål.

Hennes argument innehåller mängder av sakfel.

  1. Hon påstår att bilresandet har minskat. Detta är direkt felaktigt då invånarantalet i Stockholm växer snabbt. Dessutom, om dessa invånare saknar egen bil kommer åtminstone transporter av varor och tjänster att öka vilket innebär fler fordon på vägarna som exempelvis behöver ta sig mellan norr och söder.
  2. Hon bortser helt från hur trafikläget ser ut idag. Om man tittar på Essingeleden eller Ulvsundaleden under rusningstrafik står tiotusentals bilar still där varje dag och släpper ut mängder av avgaser. Förbifarten skulle lätta på det trycket. Även om bilresandet skulle öka skulle nyttan överväga kostnaden. En bil som står still och släpper ut avgaser är på sitt sätt farligare för miljön än den bil som faktiskt är på väg någonstans. En bil i rörelse drar dessutom mindre bränsle än den bil som ryckigt står i köer.
  3. Svensson-Smith menar att kollektivtrafiken skulle försämras till följd av Förbifarten genom att pengarna omfördelas. Detta stämmer inte heller, ingenstans finns det sagt att man skulle ta pengar från nuvarande budget från kollektivtrafiken för att bekosta vägbygget. Hon verkar även ha missat Alliansens Sverigebygge som inkluderar flera nya tunnelbanestationer och att Förbifarten kommer att tillåta bussförbindelser som tidigare inte fungerat mellan norr och söder. Kollektivtrafiken kan inte lösa de resebehov som finns för de som inte bor vid ett pendeltåg, tunnelbana eller har nära till en busshållplats.
  4. Ett av de största misstagen är dock att Svensson-Smith lägger över allt på Stockholm. Förbifarten är något mycket större än så. Hon bortser helt från alla de bilister som inte ska till Stockholm. Det finns inget klimatsmart i att tvinga alla bilister att åka in och förbi Norrtull som bara vill passera staden. Det ökar endast trycket på de vägar som redan finns.

Miljöpartiet vill att Stockholmspolitikerna bestämmer, trots att detta påverkar mycket större delar än så. De är även fast övertygade om att stoppet kvarstår, oavsett vad Socialdemokraterna eller omröstningen säger. De menar att även om en majoritet röstar för att byggets ska fortsätta den 1 januari 2015 så kan de strunta i det.

Miljöpartiet bestämmer således över alla och tycker att Stockholm är den enda viktiga staden. Det kan inte vara roligt att vara en miljöpartist på landet idag.

Riksdagen tar ett större ansvar och kör över Regeringen

Efter massiv kritik från många håll där kostnaderna för att pausa Förbifart Stockholm har tagits upp på flera fronter – inte minst från hela oppositionen, så har Trafikutskottet beslutat att snabbehandla en motion som kräver att bygget ska återupptas senast 1 januari 2015.

I samband med detta lämnas även en motion om Bromma flygplats där man vill stoppa den förhandlingsperson som utsetts för att undersöka möjligheten att stänga Bromma flygplats. Omröstningen angående detta ska göras den 16 december.

Eftersom även Sverigedemokraterna vill se att Förbifarten byggs så kommer med största sannolikhet bygget att återupptas inom kort, och förhandlingarna om Bromma avstanna och låta flygplatsen återgå till det normala.

Beslutet är däremot inte juridiskt bindande, men det blir i princip omöjligt för regeringen att gå emot riksdagen efter fattat beslut.

Detta är ett bra beslut av oppositionspartierna, det är ett beslut som värnar om skattebetalarnas pengar och tar ett gemensamt ansvar för Sverige. Man ska ha i åtanke att uppehållet av Förbifarten beräknas kosta 4 miljoner kronor om dagen, pengar som hade kunnat användas på mycket effektivare sätt än att låta entreprenörer täppa igen färdiga hål.

För Förbifarten

Vid en omröstning som går oppositionens fördel får regeringen se sig allvarligt besegrade i något de diskuterat intensivt och länge. Det enda regeringen egentligen kan göra nu för att rädda ansiktet är att i förtid berätta att de tänker fortsätta bygget av Förbifarten och avslutar förhandlingarna om att stänga ner Bromma flygplats, men skadan där är redan skedd.

De som är kritiska till att beslutet kan gå igenom tack vare Sverigedemokraterna bör ha i minnet att exakt samma sak skedde förra året när den dåvarande oppositionen samarbetade med SD för att stoppa regeringens höjning av brytpunkten för den statliga inkomstskatten.

Beslutet om Förbifarten och Bromma har redan kostat stora summor pengar, men som tur är har regeringen höjt så många skatter att den utgiften knappt blir märkbar för andra än de som arbetar eller driver ett företag.

Hur har det gått för regeringen så här långt?

Regeringen Löfven har haft en aktiv första månad vid makten. Speciellt för honom och Åsa Romson har det varit en turbulent tid. Det började redan vid regeringsförklaringen där Löfven presenterade sin avsikt att erkänna Palestina, vilket också skedde med resultatet att Israel kallade hem sin ambassadör. Att erkänna Palestina är i sig inte en dum idé, utan de flesta kan nog ställa sig bakom det beslutet. Det som gjorde det såpass kontroversiellt var att ta beslutet utan ett parlamentariskt majoritetsstöd. Löfven struntade helt enkelt i alla andra och ångade på som ett lok utan bromsar.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland.

Innan valet, i en av debatterna, meddelande Löfven att det ska bli licensjakt på varg i Sverige. Detta anmärkte Fredrik Reinfeldt på genom att påpeka att Miljöpartiet vill förbjuda jakten och att det blir svårt att hålla det löftet om S och Mp ska regera tillsammans. Framtiden visade sig ge Reinfeldt rätt efter att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) sa att licensjakt ska det bli, medan miljöministern Åsa Romson sa emot (Svt 30/10). Detta gjorde Romson på eget bevåg och visar på en tydlig splittring som finns inom regeringen. Detta utspel är även ett bevis på den bristande erfarenheten Miljöpartiet har av att sitta i en regerande ställning.

Splittringen har visat sig inom flera andra områden, bland annat Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och om kärnkraften. Det intressanta här blir det faktum att Socialdemokraterna har fått se sig fullständigt överkörda av Miljöpartiet, trots att Mp är ett mycket litet parti. Innan valet var t.ex. Förbifarten ingen förhandlingsfråga enligt S.

För att skriva vidare om Åsa Romson och Miljöpartiet kan man nämna de avslöjanden som Expressen gjort tidigare under månaden (detta finns även kommenterat i tidigare inlägg under kategorin ”Miljöpartiet” och ”Åsa Romson”).

Åsa Romson har målat sin fritidsbåt med en giftig färg, dumpat ut gråvatten i Östersjön och inte betalat energiskatt för bränslet till sin båt. Säpo stoppade även en av Miljöpartiets topprekryteringar efter att det uppdagats att denne är dömd för narkotikasmuggling.

Kulturministern Alice Bah har flera kritiserade beslut bakom sig, bland annat att alla statliga museum ska ha fritt inträde, något som kostar ca 270 miljoner i en situation där finansminister Magdalena Andersson menar att den svenska ekonomin är körd i botten och att alla pengar är slut. Detta beslut gynnar dessutom i princip bara stockholmare då majoriteten av de museum som påverkas finns i huvudstaden. Alice Bah kritiserades även efter att ha medverkat i en intervju i Sveriges Radio P1, där hon inte kunde svara på flera av frågorna som ställdes utan använde undanflykter som ”hypotetiskt” gång på gång och undvek helt att svara på andra frågor. (Sveriges Radio 24/10)

Att regeringen dessutom kohandlade med Vänsterpartiet, som påstod sig vara i opposition, är något som irriterat många. Vänsterpartiet sitter inte officiellt i regeringen men har haft mycket att säga till om i den presenterade budgeten.

Dessa händelser spelar in i att regeringen tappar förtroende över hela ledet. En undersökning från Novus visar på en nedåtgående trend:

SÅ MÅNGA HAR MYCKET ELLER GANSKA STORT FÖRTROENDE FÖR MINISTRARNA

(Förändring mot föregående undersökning i parentes)

  1. Margot Wallström (S) 53 procent (-8)
  2. Stefan Löfven (S) 41 procent (-4)
  3. Gustav Fridolin (MP) 35 procent (-5)
  4. Magdalena Andersson (S) 24 procent (-4)
  5. Mikael Damberg (S) 21 procent (-2)
  6. Ylva Johansson (S) 21 procent (-4)
  7. Alice Bah Kuhnke (MP) 20 procent (-4)
  8. Åsa Romson (MP) 19 procent (-8)

Förbifarten är nu stoppad, men kostar fortfarande stora summor

Stockholms handelskammare har beräknat den totala samhällsekonomiska kostnaden för förseningen till 2 miljarder kronor.

 

Det betyder att stoppet kostar skattebetalarna ungefär 4 miljoner kronor om dagen och att det är tur att skatterna höjs för att finansiera denna kostsamma paus.

 

Anledningen till att Förbifarten kostar pengar medan arbetet står stilla är många. Bland annat handlar det om redan skrivna kontrakt med entreprenörer som får betalt oavsett om arbetet fortskrider eller inte, dessutom finns en överhängande risk att de stämmer staten för avtalsbrott då de har knutit upp mycket resurser i arbetet kring förbifarten som nu står stilla.

 

Dessutom finns det mycket som inte kan lämnas liggande. Hål måste täppas igen, det måste snyggas upp och ledningar som redan håller på att dras om måste färdigställas.

 

I Dagens Industri går det att läsa Regeringens order att avbryta projektet får konsekvenser för en hel bransch. Bolag som Skanska, Peab och NCC har stora arbetslag sysselsatta med att räkna på entreprenader i miljardklassen som nu skjuts fram. Kännbart blir det också för de bolag som redan arbetar med bygget. ÅF är ett av dem och kostnaderna för teknikkonsultens arbeten är redan över 200 miljoner kronor. Bolaget fortsätter dock tills vidare med arbetet och det råder en stor förvirring vad som egentligen gäller. Det finns också en rad arbeten som inte går att frysa trots regeringens beslut. Dit hör bland annat omfattande omdragningar av vattenledningar som nu pågår för omkring 200 miljoner kronor.

 

Detta är inte att ta ansvar för Sveriges ekonomi eller att finansiera allt krona för krona, vilket Magdalena Andersson upprepar så ofta att man kan tro att hon gått som trainee bredvid Anders Borg. Det är ett slöseri med skattebetalarnas pengar och försenar ett viktigt infrastrukturarbete som behöver färdigställas omgående.

 

Men förbifarten är ju inte förhandlingsbar, det lovade S innan valet.

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se