Ska du passera Stockholm på E4/E20? Från årsskiftet måste du betala för det.

Riksdagen röstade ja till förslaget om ökad trängselskatt i Stockholm. Från 1 januari 2016 höjs avgifterna till 35 kronor under högtrafik. Dessutom höjs taket för maximal trängselskatt under ett dygn från 60 till 105 kronor.

Det beslutades också att trängselskatt ska införas på Essingeleden från och med 2016, alltså 6 år innan vägprojektet Förbifart Stockholm tidigast förväntas stå klart. Det innebär att även långväga resenärer som åker på E4:an och E20 genom Stockholm blir beskattade. På Essingeleden kommer beloppet under högtrafik att bli 30 kronor.

Förslaget röstades igenom trots att Lagrådet efter granskning varnat för att det kan innebära besvär för genomfartsbilister utan anknytning till Stockholm som reser från avlägsna orter genom huvudstaden.

Trängselskatten för alla som åker på E4:an genom Stockholm (Essingeleden):

Siffran inom parentes är dagens avgift för centrala Stockholm.

Tider Skattebelopp (kronor)
6.30–6.59  15 (10)
7.00–7.29  22 (15)
7.30–8.29  30 (20)
8.30–8.59  22 (15)
9.00–9.29  15 (10)
9.30–14.59  11 (15)
15.00–15.29  15 (NY)
15.30–15.59  22 (NY)
16.00–17.29  30 (20)
17.30–17.59  22 (15)
18.00–18.29  15 (10)

Detta betyder med andra ord att resenärer som ska passera Stockholm av någon anledning ska vara med och finansiera utbyggnaden av tunnelbanan och Förbifart Stockholm, Citybanan, Norra länken och Mälarbanan.

Riksdagen har lovat så mycket satsningar att de fortsätter sin lätt panikartade jakt efter nya sätt att öka sina intäkter, och detta måste vara ett av de mest tveksamma beslut som hittills har tagits. Att tvinga alla som passerar Stockholm att betala för infrastruktursatsningar i området som de aldrig kommer att ta del av är lika orimligt som att Stockholms kommunalskatt skulle bekosta ett vägbygge i Åmål.

Att detta sker kommer däremot inte som en större överraskning. Man har lovat guld och gröna skogar i valet och nu har man stora problem med att leverera. Detta leder till att man sparar och höjer allt man kan komma undan med.

För att ta några exempel, även om det inte hör till ämnet trängselskatt:

Utöver detta kan ni läsa om samtliga 41(!) skattehöjningar här.

Annonser

KU enhällig i sin kritik mot regeringen

Konstitutionsutskottet består av politiker från alla partier. Det är därför ovanligt med en enhällig kritik från dessa. När det dessutom är 10 punkter de är helt eniga i är det än mer spektakulärt.

Konstitutionsutskottet kontrollerar att regeringen följer reglerna för regeringsarbetet. KU:s årliga granskning består av två delar. Den ena delen går ut på att kontrollera om ministrarna följt reglerna för regeringens arbete och på andra sätt handlat korrekt. Den delen bygger på ledamöternas KU-anmälningar. Den andra delen är en allmän granskning. KU går då igenom handlingar från Regeringskansliet för att se om regeringen följt lagar och praxis vid handläggningen av regeringsärendena.

KU:s granskningsbetänkande går att läsa i sin helhet här.

De 10 enhälliga punkterna är:

1. Förslaget om att upphäva kravet på vårdvalssystem i primärvården

Tidplanen för ärendet var dessutom orimligt kort

KU anser att när regeringen beredde förslaget om att slopa kravet på vårdvalssystem borde den ha inhämtat yttrande från Lagrådet och gett remissinstanserna längre svarstid. Tidplanen för ärendet var dessutom orimligt kort för att kunna ta hand om remissinstansernas synpunkter. Lagrådet har granskat hanteringen och menar att regeringen inte uppfyllt regeringsformens beredningskrav.

Regeringen har påpekat att förslaget behövde beredas snabbt, men KU tycker inte att det motiverar att rutinerna frångås. Utskottet kritiserar regeringen för de brister som framkommit.

2. Beslutet att frysa Förbifart Stockholm

KU menar att regeringens hantering inte rimmar med kravet på god hushållning i budgetlagen.

Regeringen beslutade hösten 2014 att frysa arbetet i projektet E4 Förbifart Stockholm. Skälet var bland annat att ge tid till förhandlingar med Stockholms läns landsting om omfördelning av resurser. Vid tidpunkten för beslutet kände regeringen inte till om landstinget kunde tänka sig förhandlingar. KU tycker därför att regeringen borde ha inhämtat ett yttrande från landstinget i frågan innan den tog beslutet om frysning. Det finns inget som talar för att projektkostnaderna skulle ha ökat om beslutet hade fått vänta i avvaktan på ett sådant yttrande. KU menar att regeringens hantering inte rimmar med kravet på god hushållning i budgetlagen.

Infrastrukturminister Anna Johansson (S) kan inte undgå kritik för hanteringen av ärendet, enligt KU.

3. Erkännande av Staten Palestina

Efter regeringsförklaringen hösten 2014 gav regeringen bilden av att man hade tagit ställning i frågan om erkännande innan Utrikesnämnden hade haft sitt sammanträde. Regeringen hänvisade bland annat till ”vårt kommande erkännande av Palestina” och ”Sveriges erkännande av Palestina” i sin kommunikation utan att informera om den pågående beredningen i ärendet.

Det går inte att utesluta att omvärlden uppfattade ärendet som avgjort före Utrikesnämndens sammanträde och att förutsättningarna för ett samråd kan ha försämrats, enligt KU. Kommunikation borde tydligare ha speglat att det pågick en beredningsprocess.

4. Utrikesministerns information till EU-länderna om erkännande

KU har också granskat utrikesminister Margot Wallströms (S) information till EU:s medlemsländer om Sveriges kommande erkännande av Staten Palestina. Utskottet konstaterar att den information som utrikesministern lämnat inte omfattas av regeringens skyldighet att samråda med riksdagen om EU-ärenden.

Reservation från Sverigedemokraterna.

5. Beslutet att utse en statlig samordnare för Bromma flygplats

När regeringen beslutade att utse en statlig samordnare för Bromma flygplats fanns ett förslag från trafikutskottet som i väsentliga delar rörde samma fråga.

När regeringen beslutade att utse en statlig samordnare för Bromma flygplats fanns ett förslag från trafikutskottet som i väsentliga delar rörde samma fråga. Förslaget, som var känt inom regeringen, innehöll ett tillkännagivande om att regeringen inte borde tillsätta någon förhandlingsperson när det gällde frågan om att avveckla citynära flygplatser.

KU anser att regeringen hade skäl att invänta riksdagens beslut, med utgångspunkt i den konstitutionella praxis som gäller vid hanteringen av tillkännagivanden.

6. Anställningen av en statssekreterare i Miljödepartementet

Ett pressmeddelande på regeringens webbplats om anställningen av en statssekreterare på Miljödepartementet innehöll en felaktig uppgift om statssekreterarens arbetsuppgifter. Det gick flera månader efter publiceringen innan en fullständig rättelse gjordes, och först nu har departementet infört nya rutiner för att korrigera felaktig information.

KU tycker att det är otillfredsställande att rättelsen gjordes så sent. Utskottet påpekar också att departementet borde ha inrättat de nya rutinerna långt tidigare, och förutsätter att andra departement inför motsvarande rutiner om de inte redan har gjort det.

7. Statens finansiering av Medelhavsinstituten

Enligt KU har det framkommit att den slopade statliga finansieringen skulle få långtgående konsekvenser för instituten.

Regeringen aviserade i budgetpropositionen för 2015 att bidragen till Medelhavsinstituten skulle minska, vilket innebar att statens finansiering skulle slopas. Detta ingick i regeringens beräkning av utgiftsramarna för 2016–2018.

Enligt KU har det framkommit att den slopade statliga finansieringen skulle få långtgående konsekvenser för instituten. KU framhåller att även om tiden för att bereda budgetpropositionen är knapp i samband med ett regeringsskifte så ska regeringen hämta in de upplysningar och yttranden som behövs. KU anser att regeringen i det här fallet inte uppfyllt beredningskravet i regeringsformen.

8. Klimat- och miljöministerns uttalande i frågan om licensjakt på varg

Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) gjorde ett uttalande i samband med att Naturvårdsverket beslutade att delegera beslutsrätten av licensjakt på varg till länsstyrelserna. KU anser att ministerns uttalande kan uppfattas som en kritik i efterhand mot Naturvårdsverkets beslut. Det går heller inte att utesluta att uttalandet tog upp frågor som var av betydelse för länsstyrelsernas beslut om licensjakt och Naturvårdsverkets prövningar av överklaganden av länsstyrelsernas beslut.

9. Statsministerns uttalanden i samband med riksdagens budgetbeslut

KU har granskat statsminister Stefan Löfvens (S) uttalande hösten 2014 om att han och regeringen skulle avgå om allianspartiernas budget skulle vinna i budgetomröstningen den 3 december. KU framhåller att en regering som ställt en så kallad kabinettsfråga inte har en konstitutionell förpliktelse att avgå vid ett voteringsnederlag. Det måste finnas utrymme för en regering att i svåra parlamentariska lägen göra nya politiska bedömningar och frångå tidigare uttalanden. Utskottet anser att statsministern har handlat på ett sätt som är förenligt med grunderna för det parlamentariska systemet.

Reservation från Sverigedemokraterna.

10. Infrastrukturministerns agerande avseende EU:s fjärde järnvägspaket

Vid ett möte i ministerrådet om EU:s fjärde järnvägspaket tog inte infrastrukturminister Anna Johansson (S) upp aspekten om successiv marknadsöppning för persontrafik. Successiv marknadsöppning ingick i den ståndpunkt som ministern hade förankrat i EU-nämnden. KU betonar att det är viktigt att en förankrad ståndpunkt fullföljs fullt ut i rådet och att rapporter från rådsmöten korrekt speglar vad som föregick på mötet.

 

Att 10 enhälliga punkter kommer efter knappt ett halvår vid makten visar på det besvärliga läge regeringen befinner sig i. Den socialdemokratiska nyhetstidningen Aftonbladet försöker tona ner kritiken och menar att det är ett drev mot Åsa Romson och menar att de borgerliga politikerna försöker urholka förtroendet för regeringen.

Problemet med det resonemanget är dock den enhälliga kritiken från KU, där även miljöpartister och socialdemokrater är närvarande. Det behövs inget försök till att urholka ett förtroende som redan är på upphällningen – det sköter regeringen gott på egen hand.

(S) fortsätter sin vänstersväng men vill fortfarande samarbeta åt höger

Den gångna veckan har varit märklig med flera utspel från Socialdemokraterna som varit motsägelsefulla. Det har inte varit enkelt att förstå vad de faktiskt vill göra. I måndags skrev Svenska Dagbladet om denna förvirring och sammanfattade det hela på ett mycket träffsäkert sätt:

Så vi har alltså en regering, som inte är en regering när den går till val, men som ändå tänker gå till val som regering, och tänker sitta som regering efter valet. Regeringen har en budget, som inte är regeringens budget just nu, men som samtidigt ändå är en valplattform, trots att den är överspelad och det inte går att gå till val på precis den budgeten.

Nu har Löfven & Co varit på Harpsund för att få ihop sin politik. Beskeden är lite klarare, men fortfarande märkliga med tanke på de gångna månadernas turbulens. Det visar sig att vänstersvängen fortsätter.

S, Mp och V går återigen till val samlade, men med en ny budget. Den gamla är överspelad på så sätt att flera av reformerna inte går att genomföra längre. Det är fortfarande oklart om Vänsterpartiet kommer att få sitta i regeringen, men Sjöstedt såg till att påminna om att deras stöd är nödvändigt för att få igenom nästa budget.

Det viktiga, och intressanta, är att de gör som Alliansen och går till val tillsammans. Att de väljer att göra detta är inte speciellt konstigt, men med tanke på de senaste månadernas aggression Löfven fört mot blockpolitiken ter det sig som ett alternativ vars syfte är att behålla makten, inte sträcka ut handen för blocköverskridande överenskommelser. Den utsträckta handen pekar vänsterut.

Under presskonferensen som hölls i samband med mötet på Harpsund fortsatte Löfven sin retorik med att kalla Alliansen för de fyra borgerliga. Han vägrar fortfarande att kalla den för Alliansen. Om det handlar om att cementera det ”borgerliga föraktet” eller är ett försök att påvisa att de inte är så sammansvetsade som de påstår är oklart. Att Löfven vägrar ge ett besked om han tänker släppa fram en Alliansregering i minoritet eller inte är även det något som spär på misstroendet för honom.

Höger vänster

Nu är vänstersvängen bekräftad och i det närmaste fullbordad. Alliansen måste ge besked på hur de vill hantera detta och vara kraftfullare i sin kritik på Löfven och deras skadliga politik som är förklätt i humanism och solidaritet.

Det finns ett antal krav som de tydligaste ledarna för Alliansen – Annie Lööf (C) eller Anna Kinberg Batra (M) – bör ställa på Löfven, om han sitter kvar efter extra valet, för att ett samarbete över överhuvudtaget ska vara aktuellt.

  1. Arbetet MOT vinster i välfärden avslutas
    – Bekämpa inte vinster. Reglera och inför kvalitetskrav istället
  2. Brommas avtal förlängs
    – Ett bostadsbygge där slår negativt på hela Sverige
  3. Förbifarten återupptas omgående
    – 4 mkr om dagen är inte en ”liten fördyring”. Förbifarten gynnar alla som behöver åka förbi Stockholm och underlättar för de som bor norr och arbetar söder, och tvärtom. En bil i rörelse är mindre miljöfarlig än en bil som tvingas starta/stanna
  4. Miljöpartiets inflytande över kärnkraften avslutas
    – Risken blir annars att Sverige får ett importberoende bestående av tysk kolkraft eller rysk gas
  5. Socialdemokraterna kommer till mötena om pensionen UTAN Miljöpartiet
    – Det är direkt skadligt att låta ett parti som är emot tillväxt få inflytande över de pensioner som är beroende av tillväxten för att ge någon avkastning

Om Löfven släpper dessa punkter och gör det klart att de inte återkommer, finns en reell möjlighet för blocköverskridande överenskommelser. Fram till dess är det fortfarande samma knutna näve med långfingret uppe som han egentligen visar när han sträcker ut sin arm.

Failed to prepare, prepare to fail. Regeringen var inte förberedd, resultatet blev ett extra val

Är man inte förberedd så är man oförberedd. Detta sade Fredrik Reinfeldt många gånger under den gångna valrörelsen och varnade för ett parlamentariskt kaos vid en rödgrön seger.

Nu blir det ett extra val den 22 mars 2015.

Innan valet fick man inte veta vilka som tänkte regera tillsammans, vilken budget som skulle gälla eller hur de tänkt få igenom sina förslag. Detta ledde till svikna och omarbetade löften som väljarna inte kände igen sig i. Vänsterpartiet, som såg sig själva som en naturlig del av regeringen, fick stå ute i kylan. De lovade då att lägga fram en egen budget och agera som ett oppositionsparti. Vad som egentligen hände är historia.

Löfven berättade att han ämnade utlysa ett extraval och passade på att berätta hur han ämnar gå till val på den lagda budgeten, tillsammans med Miljöpartiet – och då i förlängningen Vänsterpartiet. Det ironiska är att genom detta cementerar den blockpolitik han fördömer och ser som anledning till nederlaget vid omröstningen.

Ett extraval är inget något parti kan ta lätt på och utgången är mycket oviss.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svikit många löften och tappat stort i förtroende i opinionen. Löfvens utsträckta hand visade sig vara tom och ett spel för galleriet, men genom att samarbeta med Vänsterpartiet stängde han resolut dörrarna för samarbete med bland annat Centerpartiet och Folkpartiet. Att bland annat vilja förbjuda vinster i välfärden och höja marginalskatterna för arbete med mera och samtidigt vilja samarbeta med partier som har dessa som kärnfrågor visar att det faller på sin egen orimlighet.

Även sinsemellan har S och Mp fått kompromissa så mycket att väljarna inte känner igen sig. S var bestämda om Förbifart Stockholm byggande, men Mp och V var emot och S backade. S ville även behålla Bromma, men tvingades att utreda även detta. På samma sätt hade Mp stora frågor som de fick ge efter från, bland annat kärnkraftsfrågan.

Moderaterna står utan partiledare. De har dock tidigarelagt sin partistämma för att med största sannolikhet rösta fram Anna Kinberg Batra som ny partiledare då det är viktigt med fyra tydliga ledare inför den kommande valrörelsen. Moderaterna har mycket att vinna med tanke på hur många väljare som lämnade partiet i september. Med Kinberg Batra har de möjligheten att ta Moderaterna i en ny riktning för att återta en del av dessa.

Kristdemokraterna har i de senaste opinionsundersökningarna hamnat under 4% gränsen och står inför stora utmaningar. Däremot har de nu en unik chans att växa väsentligt om de förnyar sin politik. Kristdemokraterna är det naturliga partiet att ta tag i invandrings- och pensionsfrågorna. De är ett konservativt parti som kan plocka många väljare. Lyft fram Sara Skyttedal (förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet) och låt henne formulera frågan, hon har redan tidigare tagit upp invandringsfrågorna i debattinlägg i DN, där hon bland annat skriver: 

”…för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.” (Dagens Nyheter 29/8)

Kristdemokraternas kärnväljare är dessutom ofta bland de äldre och då är pensionsfrågan ett naturligt val. Men det krävs samtidigt att de faktiskt får igenom sina förslag i Alliansen som helhet, vilket är en utmaning i sig.

Sverigedemokraterna hamnar nu i en valrörelse utan sin partiledare, Jimmie Åkesson. Men det är inte säkert att det kommer att påverka SD:s valresultat. Det stora frågetecknet handlar mer om någon kommer att ta samtalet med dem, eller fortsätta hålla alla dörrar stängda. Risken för det sistnämnda är det martyrskap som gett SD sina stora framgångar. Förhoppningsvis sker det ovanstående med Kd som resolut kommer att avväpna SD. Invandringens kostnader får inte fortsätta vara ett tabubelagt ämne.

SD har dessutom visat att de har makt, och det innebär en risk att de drar till sig fler väljare från både Alliansen och S.

En annan riskfaktor vid extravalet i mars är Feministiskt Initiativ som fick 3,12% och därmed ligger nära riksdagsgränsen. Det finns en risk att de får de stödröster de behöver för att komma in och då har Alliansen fyra partier att kämpa mot i Riksdagen med starka vänstertendenser. Den troligaste anledningen till deras framgångar är dock media, som gett dem lika mycket utrymme som vissa riksdagspartier – vilket kan ses som märkligt då andra partier utanför riksdagen inte fått denna mediala uppmärksamhet.

Stefan Löfven avgick inte som utlovat, det är en svaghet som kan kosta Socialdemokraterna röster. Det är, som tidigare nämnts, dessutom oerhört osannolikt att något parti från Alliansen kommer att samarbeta med en samarbetsregering som vill förbjuda vinster i välfärden, avskaffa valfriheten, stoppa förbifarten och höja väldigt många skatter som slår hårt på företag och sysselsättning.

Nu tvingas Löfven att föra en borgerlig ekonomisk politik då Alliansens förslag vann omröstningen och ligger då ett år. Även om S vinner får de leva med Alliansens budget under 2015. S har med andra ord bara 3 år kvar för att genomföra sitt förslag, som också den kan falla vid nästa budgetomröstning.

Nu börjar en ny valkampanj och LO storsatsar. Under valarbetet 2014 såg deras siffror ut såhär (under valkampanjen 2010 bidrog LO med över 500 miljoner kronor till Socialdemokraternas kampanjarbete):

LOs valrörelse i siffror

Källa: Politikfakta

Frågan man då logiskt måste ställa sig: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

Regeringens utspel alltmer desperata

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.

Miljöpartiet menar att Stockholm bestämmer, inte hela landet

Som nämndes i förra inlägget så har alla oppositionspartier – förutom Vänsterpartiet som endast på pappret tillhör oppositionen – fått trafikutskottet att snabbehandla en motion om att sätta igång bygget senast den 1 januari 2015.

Kort efter detta går Stefan Löfven ut i pressen den 21/11 och berättar att Förbifarten ska byggas, och det lämnas inte mycket rum för tolkning. (di.se)

Det innebär att Socialdemokraterna kommer att gå med på oppositionens krav, ifall omröstningen gällandes motionen går igenom, på att fortsätta med bygget redan den 1 januari nästa år.

Detta visar sig bli ett uttalande som Miljöpartiet, inte oväntat, upprörs över. Trots att de borgerliga riksdagspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna vill få igång bygget av Förbifart Stockholm igen vidhåller Miljöpartiet att bygget ligger på is till 1 maj. Detta gjordes glasklart i söndagens Agenda.

Karin Svensson-Smith (MP) är ordförande i trafikutskottet och menar att det är upp till Stockholm att bestämma om Förbifarten och utgår från att den kommer att avslutas och är helt oberörd av att pausen kostar skattebetalarna 4 miljoner kronor om dagen. Svensson-Smith tar upp Citybanan som exempel på pausat bygge när hon blir ifrågasatt angående kostnaderna för pausen och menar att det är samma sak när Alliansen gjorde detta. Hon missade helt att anledningen till stoppet av citybanan berodde på att det saknades pengar, inget annat.

Hon menar även att Förbifarten är förlegad, att bilresandet har minskat och att det är viktigt att inte bygga Förbifarten om vi ska nå våra klimatmål.

Hennes argument innehåller mängder av sakfel.

  1. Hon påstår att bilresandet har minskat. Detta är direkt felaktigt då invånarantalet i Stockholm växer snabbt. Dessutom, om dessa invånare saknar egen bil kommer åtminstone transporter av varor och tjänster att öka vilket innebär fler fordon på vägarna som exempelvis behöver ta sig mellan norr och söder.
  2. Hon bortser helt från hur trafikläget ser ut idag. Om man tittar på Essingeleden eller Ulvsundaleden under rusningstrafik står tiotusentals bilar still där varje dag och släpper ut mängder av avgaser. Förbifarten skulle lätta på det trycket. Även om bilresandet skulle öka skulle nyttan överväga kostnaden. En bil som står still och släpper ut avgaser är på sitt sätt farligare för miljön än den bil som faktiskt är på väg någonstans. En bil i rörelse drar dessutom mindre bränsle än den bil som ryckigt står i köer.
  3. Svensson-Smith menar att kollektivtrafiken skulle försämras till följd av Förbifarten genom att pengarna omfördelas. Detta stämmer inte heller, ingenstans finns det sagt att man skulle ta pengar från nuvarande budget från kollektivtrafiken för att bekosta vägbygget. Hon verkar även ha missat Alliansens Sverigebygge som inkluderar flera nya tunnelbanestationer och att Förbifarten kommer att tillåta bussförbindelser som tidigare inte fungerat mellan norr och söder. Kollektivtrafiken kan inte lösa de resebehov som finns för de som inte bor vid ett pendeltåg, tunnelbana eller har nära till en busshållplats.
  4. Ett av de största misstagen är dock att Svensson-Smith lägger över allt på Stockholm. Förbifarten är något mycket större än så. Hon bortser helt från alla de bilister som inte ska till Stockholm. Det finns inget klimatsmart i att tvinga alla bilister att åka in och förbi Norrtull som bara vill passera staden. Det ökar endast trycket på de vägar som redan finns.

Miljöpartiet vill att Stockholmspolitikerna bestämmer, trots att detta påverkar mycket större delar än så. De är även fast övertygade om att stoppet kvarstår, oavsett vad Socialdemokraterna eller omröstningen säger. De menar att även om en majoritet röstar för att byggets ska fortsätta den 1 januari 2015 så kan de strunta i det.

Miljöpartiet bestämmer således över alla och tycker att Stockholm är den enda viktiga staden. Det kan inte vara roligt att vara en miljöpartist på landet idag.

Riksdagen tar ett större ansvar och kör över Regeringen

Efter massiv kritik från många håll där kostnaderna för att pausa Förbifart Stockholm har tagits upp på flera fronter – inte minst från hela oppositionen, så har Trafikutskottet beslutat att snabbehandla en motion som kräver att bygget ska återupptas senast 1 januari 2015.

I samband med detta lämnas även en motion om Bromma flygplats där man vill stoppa den förhandlingsperson som utsetts för att undersöka möjligheten att stänga Bromma flygplats. Omröstningen angående detta ska göras den 16 december.

Eftersom även Sverigedemokraterna vill se att Förbifarten byggs så kommer med största sannolikhet bygget att återupptas inom kort, och förhandlingarna om Bromma avstanna och låta flygplatsen återgå till det normala.

Beslutet är däremot inte juridiskt bindande, men det blir i princip omöjligt för regeringen att gå emot riksdagen efter fattat beslut.

Detta är ett bra beslut av oppositionspartierna, det är ett beslut som värnar om skattebetalarnas pengar och tar ett gemensamt ansvar för Sverige. Man ska ha i åtanke att uppehållet av Förbifarten beräknas kosta 4 miljoner kronor om dagen, pengar som hade kunnat användas på mycket effektivare sätt än att låta entreprenörer täppa igen färdiga hål.

För Förbifarten

Vid en omröstning som går oppositionens fördel får regeringen se sig allvarligt besegrade i något de diskuterat intensivt och länge. Det enda regeringen egentligen kan göra nu för att rädda ansiktet är att i förtid berätta att de tänker fortsätta bygget av Förbifarten och avslutar förhandlingarna om att stänga ner Bromma flygplats, men skadan där är redan skedd.

De som är kritiska till att beslutet kan gå igenom tack vare Sverigedemokraterna bör ha i minnet att exakt samma sak skedde förra året när den dåvarande oppositionen samarbetade med SD för att stoppa regeringens höjning av brytpunkten för den statliga inkomstskatten.

Beslutet om Förbifarten och Bromma har redan kostat stora summor pengar, men som tur är har regeringen höjt så många skatter att den utgiften knappt blir märkbar för andra än de som arbetar eller driver ett företag.