Vänsterpartiet är till salu – billigt

Det är med fascination man följer regeringens arbete. Vänsterpartiet är ett uttalat oppositionsparti, men som alla är fullt medvetna om är de högst delaktiga i de ekonomiska beslut som tas. Det är genom ett samarbete med V som regeringens budget kan gå igenom och detta är en vetskap som utnyttjas till fullo.

I valrörelsen 2014 var Vänsterpartiets största paroll ”Inte till salu!” Partiledaren för Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, höll tal under kongressen som spikade detta slagord och sade bland annat:

”Vi ska möta deras [Sverigedemokraternas] rasism kompromisslöst, med fakta, solidaritet och den insikt vi aldrig ger upp – att människor har lika värde oavsett hårfärg, efternamn eller födelseort”

Detta tal avslutas med orden ”Vi är inte till salu!”.

Med detta i bakhuvudet tittar vi på beslutet som togs häromdagen. Det blir ytterligare tio miljarder kronor till kommuner och landsting nästa år, enligt regeringens vårbudget som presenteras nästa vecka. Höjningen är permanent. (Affärsvärlden 4/4 2016)

Dessa 10 miljarder var ett krav från V för att ställa sig bakom regeringens budget. Detta från ett parti som vägrat ställa ”flyktingar mot välfärd”.

Flyktingar mot välfärd

Den totala budgeten ligger på 1600 miljarder kronor. Vänsterpartiet ställde sig med andra ord bakom den mest flyktingrestriktiva budgeten någonsin för 10 av dessa. De nöjde sig alltså med 0,63% av budgeten för att stödja en regering med en politik de högljutt vägrat ställa sig bakom.

Det blir än mer anmärkningsvärt när man hör Sjöstedt uttala sig om denna ”seger”:

”Vi har fått igenom allt av det, hundra procent”

Sjöstedt menar att dessa pengar ska gå till välfärden, till fler lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare. Men det som inte nämns lika öppet är att dessa pengar inte är öronmärkta till nyanställningar. Kommunerna och Landstingen får göra vad de vill med dessa pengar. (DN 4/4 2016)

Detta betyder att kommun 1 kan välja att anställa för hela summan, kommun 2 kan välja att anställa för en del av pengarna medan kommun 3 kan lägga pengarna på något helt annat.

Vänsterpartiet är till salu. Priset var inte ens högt i relation till den totala budgeten – och flyktingpolitiken ligger fast. En flyktingpolitik som både Miljöpartiet och nu Vänsterpartiet står bakom.

Det är en intressant tid vi lever i.

Annonser

Vinststopp i välfärden innebär början på en nedmontering av den, del 2

Regeringen har nu tillsatt en utredning om vinster i välfärden. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) talar helt enkelt mot bättre vetande när han driver på den nya utredningen.

Redan den 8 oktober skrev jag om hur vinststopp i välfärden är början på en nedmontering av den. Där tas den kommande utredningen upp och hur fokuset istället för att ligga på kvalitet ligger på hur man ska begränsa vinstuttag.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) meddelande tillsammans med Jonas Sjöstedt (V) på DN Debatt den 5 mars att en utredning om vinster i välfärden tillsätts. Det är utan tvekan det mest företagarfientliga och insiktstömda besked som kommit från den nya regeringen. Inte sedan debatten om löntagarfonder på 1970- och 1980-talen har ett så flagrant angrepp på företagande kommit från regeringshåll. Björn Hasselgren, teknisk doktor som forskar om effektivitet i offentlig sektor på Kungliga Tekniska Högskolan vänder på Jonas Sjöstedts ord om att det ska bli ett slut på dem som ”leker affär”, men att vi nu har en regering som vill ”leka regering”.

Efter att den förra regeringen gjorde en ägarprövningsutredning kom tre underrapporter som samtliga underkände i stort sett alla de argument regeringen och Vänsterpartiet har för att stoppa vinsterna. Dessa tre rapporter står att finna nedan.

Det direktiv som dessa beställningar från utredningen grundade sig på har återkallats av den nuvarande regeringen. Ägarprövningsutredningen hade dock redan lagt ut beställningar till externa konsulter för att besvara dessa frågeställningar från juridisk och ekonomiska utgångspunkter.

Det är inte konstigt att den sittande regeringen ville stoppa dessa utredningar då de egentligen vet att de är inne på en bana som är skadlig för svensk välfärd och ekonomi, men drivs mer av ideologiska idéer än faktabaserad pragmatism.

Även Almega bad KMPG att göra en utredning om detta i höstas. Almega bad KPMG att analysera konsekvenserna av att bolag inom välfärden skulle tvingas omvandlas till bolag med särskild vinstbegränsning. Rapportens slutsats är att det skulle få negativa konsekvenser på en rad olika områden som sammantaget sannolikt leder till att den mångfald av aktörer och som idag finns inom välfärden försvinner.

De viktigaste anledningarna till att bolagsformen AB(svb) motverkar incitament att starta, driva och utveckla företagen är bland annat att:

  • Ingen eller begränsad möjlighet till återbetalning på ägarens investerade tid, kunskap och kapital. (Varför skulle då en entreprenör satsa allt på att göra ett så bra arbete som möjligt?)
  • Svårigheter att resa externt kapital inklusive begränsade möjligheter till banklån i en bransch som av långivarna redan anses ha hög risk på grund av framtida intäkter.
    Potentiella svårigheter att sälja företaget samt begränsade möjligheter att få avkastning på det värde som bolaget har skapat.
  • Kraven på ägarnas likviditet samt ägarens förmåga och vilja att ta risk blir därmed betydligt högre i ett bolag med särskild vinstbegränsning blir därmed betydligt högre än i ett vanligt aktiebolag. Det i kombination med lägre potentiell avkastning leder sannolikt till minskad mångfald i välfärden.

Rapporten kan laddas ner i sin helhet här (i pdf-format) för den som vill analysera resultatet närmare.

Ett kommunalägt bolag som drivs av skattepengar saknar det incitament som privata aktörer har när det kommer till kundnöjdhet och intresset av att finna nya och utvecklande lösningar. Ett privat företag står alltid inför risken att konkurreras ut om kunderna lämnar, men detta behöver inte statligt ägda bolag tänka på och riskerar således att stagnera.

Som nämndes i det förra inlägget så bör man istället reglera genom kvalitetskrav. Håller ett företag en bra kvalitet spelar det ingen roll om ägarna kan plocka ut mångmiljonbelopp i vinst varje år genom utdelningar. Bekämpa dålig kvalitet, inte pengarna. Kvalitetskraven behöver bli tydligare och kontinuerliga kvalitetsmätningar av leveranserna borde redovisas för skattebetalarna kontinuerligt så att man kan göra rationella val av välfärdsleverantörer.

Ardalan Shekarabi (S) har således flera utredningar att luta sig tillbaka på, som enhälligt fördömer vinstförbudet, men väljer ändå att göra en ny utredning på sina villkor. Detta är inte seriöst och visar på hur han handlar mot ett bättre vetande. Agerandet kan inte ses som något annat än att Jonas Sjöstedt har tagit ett rejält skamgrepp på regeringen och vet hur viktigt det är för dem att hålla sig väl med honom för att ha en chans att vinna framtida budgetomröstningar i och med Decemberöverenskommelsen.

Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.

 

Hur har det gått för regeringen så här långt?

Regeringen Löfven har haft en aktiv första månad vid makten. Speciellt för honom och Åsa Romson har det varit en turbulent tid. Det började redan vid regeringsförklaringen där Löfven presenterade sin avsikt att erkänna Palestina, vilket också skedde med resultatet att Israel kallade hem sin ambassadör. Att erkänna Palestina är i sig inte en dum idé, utan de flesta kan nog ställa sig bakom det beslutet. Det som gjorde det såpass kontroversiellt var att ta beslutet utan ett parlamentariskt majoritetsstöd. Löfven struntade helt enkelt i alla andra och ångade på som ett lok utan bromsar.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland.

Innan valet, i en av debatterna, meddelande Löfven att det ska bli licensjakt på varg i Sverige. Detta anmärkte Fredrik Reinfeldt på genom att påpeka att Miljöpartiet vill förbjuda jakten och att det blir svårt att hålla det löftet om S och Mp ska regera tillsammans. Framtiden visade sig ge Reinfeldt rätt efter att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) sa att licensjakt ska det bli, medan miljöministern Åsa Romson sa emot (Svt 30/10). Detta gjorde Romson på eget bevåg och visar på en tydlig splittring som finns inom regeringen. Detta utspel är även ett bevis på den bristande erfarenheten Miljöpartiet har av att sitta i en regerande ställning.

Splittringen har visat sig inom flera andra områden, bland annat Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och om kärnkraften. Det intressanta här blir det faktum att Socialdemokraterna har fått se sig fullständigt överkörda av Miljöpartiet, trots att Mp är ett mycket litet parti. Innan valet var t.ex. Förbifarten ingen förhandlingsfråga enligt S.

För att skriva vidare om Åsa Romson och Miljöpartiet kan man nämna de avslöjanden som Expressen gjort tidigare under månaden (detta finns även kommenterat i tidigare inlägg under kategorin ”Miljöpartiet” och ”Åsa Romson”).

Åsa Romson har målat sin fritidsbåt med en giftig färg, dumpat ut gråvatten i Östersjön och inte betalat energiskatt för bränslet till sin båt. Säpo stoppade även en av Miljöpartiets topprekryteringar efter att det uppdagats att denne är dömd för narkotikasmuggling.

Kulturministern Alice Bah har flera kritiserade beslut bakom sig, bland annat att alla statliga museum ska ha fritt inträde, något som kostar ca 270 miljoner i en situation där finansminister Magdalena Andersson menar att den svenska ekonomin är körd i botten och att alla pengar är slut. Detta beslut gynnar dessutom i princip bara stockholmare då majoriteten av de museum som påverkas finns i huvudstaden. Alice Bah kritiserades även efter att ha medverkat i en intervju i Sveriges Radio P1, där hon inte kunde svara på flera av frågorna som ställdes utan använde undanflykter som ”hypotetiskt” gång på gång och undvek helt att svara på andra frågor. (Sveriges Radio 24/10)

Att regeringen dessutom kohandlade med Vänsterpartiet, som påstod sig vara i opposition, är något som irriterat många. Vänsterpartiet sitter inte officiellt i regeringen men har haft mycket att säga till om i den presenterade budgeten.

Dessa händelser spelar in i att regeringen tappar förtroende över hela ledet. En undersökning från Novus visar på en nedåtgående trend:

SÅ MÅNGA HAR MYCKET ELLER GANSKA STORT FÖRTROENDE FÖR MINISTRARNA

(Förändring mot föregående undersökning i parentes)

  1. Margot Wallström (S) 53 procent (-8)
  2. Stefan Löfven (S) 41 procent (-4)
  3. Gustav Fridolin (MP) 35 procent (-5)
  4. Magdalena Andersson (S) 24 procent (-4)
  5. Mikael Damberg (S) 21 procent (-2)
  6. Ylva Johansson (S) 21 procent (-4)
  7. Alice Bah Kuhnke (MP) 20 procent (-4)
  8. Åsa Romson (MP) 19 procent (-8)

Löfvens brist på erfarenhet gör sig återigen påmind

Innan helgen, den 24/10, skulle Stefan Löfven få med EU-nämnden på sina klimatmål som var 50% lägre klimatpåverkande utsläpp i atmosfären till 2030 mot 1990, andelen förnyelsebar energi ska vara 40% och energieffektiviseringen ska ligga på 30% 2030.
 
Dvs, 50, 40, 30. 
 
Men när han presenterade sina krav blev det fel från start. Istället för att gå ut med sina mål råkade han räkna upp sin smärtgräns direkt, 40%, 27% och 30%.
 
 
 
Detta innebär att det inte behövdes några förhandlingar och Löfven tvingas att driva alliansens politik i Bryssel eftersom Sverigedemokraternas mål var att stödja det mest återhållsamma förslaget. Partiledaren för Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, fick kliva in och rädda Löfven genom en time-out där han kunde förklara att Löfven nu gett sig själv sämsta möjliga utgångspunkt.

Efter att mötet återupptagits efter en paus kom statsministern tillbaka och begärde stöd för formeln 50, 40, 30. I det läget gav Sverigedemokraterna sitt stöd till Alliansen vars klimatpolitik slutligen gick segrande ur ett mycket förvirrande möte.

En liknelse kan vara när en försäljare vill få någon att köpa en dammsugare. Försäljaren begär 5000 kronor, men vet att han fortfarande går med vinst vid 3000. Han kan därför gå ner till 3000 kronor, men berättar naturligtvis inte detta i förväg – vilket är precis det Löfven råkade göra.
 
Den förklaring till misstaget kan vara det faktum att Löfven är van vid att förhandla bakom stängda dörrar och helt missade att detta möte skedde inför tv-kameror och är helt offentligt. Det är misstag som grundar sig i bristen på erfarenhet han har inom riksdagen, även om han anses vara en bra förhandlare i vanliga fall.