Regeringens gränskontroller kommer leda till ökat mottagande

Idag (12/11) klockan 12 inför Sverige tillfälliga gränskontroller i 10 dagar. Till att börja med är detta mycket intressant då regeringen nu har svängt i frågan om att det faktiskt måste gå att tala om volymer, även om det handlar om människor. Den bristande förmågan till att hantera flyktingkrisen ger inte ett värdigt mottagande och det är på tiden att regeringen tar tag i frågan.

Det finns dock ett omedelbart problem med detta. Regeringen försökte genom detta beslut förekomma Moderaternas förslag om att gällande regler ska gälla alla. Moderaternas förslag skulle i praktiken stoppa flyktingströmmen genom att kräva att man upprätthåller Dublinförordningen, dvs att flyktingar måste söka asyl i det första EU-land de kommer in i och att de som inte sökt asyl i annat EU-land nekas inresa.

Anledningen till varför de på vänsterkanten försöker få detta att låta som brott mot mänskliga rättigheter är obegripligt. Att positivt särbehandla är många gånger lika befängt som att diskriminera. Sverige, och resten av norden, ligger i ett speciellt geografiskt läge som innebär att vi i princip aldrig är det första EU-land flyktingarna kommer till. Därför anses Moderaternas förslag vara inhumant, brottsligt osv.

Gränskontrollerna innebär istället att alla flyktingar som kommer till Sverige måste välja mellan att söka asyl här eller vända tillbaka till det land de kom ifrån. De får med andra ord inte komma in i Sverige utan att först söka asyl.

Vad är då problemet?

Målet med att införa gränskontroller handlar inte först och främst om att begränsa antalet, utan att försöka hantera de människor som kommer över gränsen och säkerställa ett bra mottagande. I och med att man inte längre får resa igenom Sverige utan att ha sökt asyl kommer det stora mörkertalet som tidigare rest igenom landet för att komma till Norge eller Finland att tvingas registreras här. Sannolikheten att de väljer att resa tillbaka till det land de kom ifrån är låg då Sverige redan har ett mycket gott rykte som mottagarland.

Denna åtgärd kommer alltså att innebära ett större antal flyktingar som söker asyl och trycket kommer inte att minska, utan tvärtom öka, på migrationsverket.

Det Socialdemokraterna igår sa var otänkbart är idag realitet. Moderaternas förslag, trots den hårda innebörden, hade inneburit en lättnad av flyktingströmmen och en möjlighet att åter erbjuda ett värdigt mottagande för de som redan är här – och de som kommer hit.

Magdalena Andersson är inte trovärdig

I söndagens Agenda var finansminister Magdalena Andersson (S) gäst och skulle tala om överskottsmålet – eller rättare sagt avgången från detta mål. Hennes framträdande gav ett oerhört osäkert intryck där större delen av intervjun gick ut på att berätta hur allting är Moderaternas fel, egentligen.

Alla minns nog hur Andersson berättade hur ladorna är tomma och reformutrymmet minimalt, i det land som tillhör toppsiktet av stabila ekonomier i Europa under en global finanskris. Detta bör man påminna om när andra pekar på den låga tillväxt vi haft de senaste åren. Vi har haft en tillväxt och sänkt statsskuld i en tid där många länder hamnat i motsatt situation. 

Nu menar Magdalena Andersson att ladorna inte är så tomma ändå, de är till och med så fulla att vi inte behöver ett överskottsmål längre. Ett överskottsmål syftar till att bygga en buffert inför kommande lågkonjunkturer eller oförutsedda utgifter. En buffert som ska fungera som krockkudde om något händer.

Fast ändå inte. Magdalena Andersson menar samtidigt att eftersom Alliansen redan har tömt ladorna så behöver man inte ha ett överskottsmål längre. De klarade inte av att nå det, och Andersson själv berättar att det inte kommer att nås inom en överskådlig framtid. Eftersom de inte klarar av att nå målet så är det lika bra att ta bort det. Förvirrande.

Utöver det lovade Andersson att överskottsmålet skulle vara kvar. Detta som nu händer är exakt det som f.d. finansminister Anders Borg (M) varnade för. Tyvärr valde många att inte lyssna.

Anderssons slarviga anklagelser om att allt är Moderaternas och Alliansens fel är beklämmande och förtar mycket av det förtroende som fanns kvar för henne. EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) formulerade sig väl efter söndagens Agenda:

”Å ena sidan vill hon hävda att ekonomin underminerats av alliansen. Mot detta står att Sverige är det enda landet i EU som för varje år från 2006 till 2014 minskat statsskulden, ner till nivåer som är unikt låga i Europa och i världen.

Å andra sidan vill hon hävda att de offentliga finanserna nu är i en sådan ordning av stabilitet att man inte längre behöver det mål som har lett till att vi har unikt stabila offentliga finanser i Europa.

Å tredje sidan menar hon att alliansen visserligen underminerat och förött de offentliga finanserna samtidigt som allting nu ändå ser lite bättre ut än för ett halvår sedan vilket gör att hon av det skälet anser att överskottsmålet kan avskaffas.

Å fjärde sidan menar hon att hon under tiden i finansdepartementet har sett hur mycket värre det är ställt med de offentliga finanserna än vad hon trodde i höstas, då ladorna var tömda men ändå inte så tömda som hon trodde då eftersom de är lite mindre tömda än vad det såg ut för henne då.

Å femte sidan vill hon nu skapa stabilitet i de offentliga finanserna genom att hålla kontroll på utgifterna genom att förändra målet så att utgifter och underskott kan ökas eftersom det är svårt för henne att hålla målet, och det var det ju ändå för alliansregeringen också även om, som sagt, ladorna inte var så tömda och de offentliga finanserna så stabila att man inte behöver det mål som har gjort dem stabila.”

Det är en mörk stund för svensk politik, som inte kommer göra annat än spä på det politikerförakt som redan har brett ut sig. En politiker i en av de högsta positionerna försöker rättfärdiga att göra tvärtom det hon lovade för bara ett halvår sedan, som skyller ifrån sig på andra och som hellre pekar på vad den förra regeringen misslyckades med istället för att stå upp för sin egen politik.

Ladorna är mindre tomma nu än för ett halvår sedan, säger Magdalena Andersson.

Den sittande regeringen har inte gjort några större reformer alls, förutom att flagga för höjda skatter och avgifter – och regerar just nu på en alliansbudget.

Intressant uttalande.

Regeringen letar med stor energi efter fler skatter att införa/höja

Att den sittande regeringen gillar att beskatta allt som går att beskatta har nog inte gått någon förbi, oavsett om man anser att alla kan bidra lite till eller inte. Men med tanke på hur vallöftena såg ut innan valet har regeringen inget annat alternativ – valfläsket måste finansieras.

Den 31 mars ska utredningen ”Åtgärder mot höga partikelhalter i tätort” presenteras. Den förväntas presentera en särskild skatt på dubbdäck. Detta medför flera problem som borde vara självklara.

För det första är ofta dubbdäck nödvändiga om man bor utanför tätorten och tvingas pendla in till städerna. För det andra har dubbdäck en kraftigt trafiksäkerhetshöjande effekt när det råder blixthalka på vägarna, vilket det kan göra i alla delar av landet. En skatt på dubbdäck kommer att få negativa effekter på trafiksäkerheten.

Den lösning som finns idag med utvalda, dubbfria, vägar fyller funktionen utmärkt så länge kontroller utförs. Detta är endast en skattehöjning i mängden som regeringen vill införa.

Bostadsminister Mehmet Kaplan (S) passar på att ge en känga till småhusägarna också. Han har tidigare fått kritik för att vara för passiv när behovet av bostäder, stora som små, är enormt. Men istället för att lägga energin på att lösa bostadskrisen har Kaplan gett Lantmäteriet i uppdrag att utforma en normaltaxa för gatukostnader.

Detta kommer att innebära att småhusägare i hela landet att tvingas betala hundratusentals kronor för nya och upprustade kommunala gator framöver, utan att ha särskilt mycket att sätta emot. För det är precis det gatukostnader handlar om. I kommuner som Nacka och Huddinge är detta ett stort problem  för enskilda.

i SvD den 21 februari tar Villaägarnas förening upp detta problem och formulerar det mycket väl:

”Innan beslut om gatukostnader kan fattas måste kommunen samråda med de småhusägare som ska betala. Föga förvånande gör småhusägarna inte vågen när kommunen vill att de ska betala 250 000 kr eller mer för vägarna. Tvärtom blir frågan lätt infekterad, vilket verkar avhållande.

Därför är förslaget om en kommunal taxa listigt.

Det fiffiga är att kommunen då inte behöver samråda med berörda småhusägare för att kunna ta ut gatukostnader i ett visst område.

Upplägget innebär att kommunen genom att införa en ”taxa” fattar ett principbeslut om att ta ut gatukostnader och om hur det ska gå till. Det fiffiga är att kommunen då inte behöver samråda med berörda småhusägare för att kunna ta ut gatukostnader i ett visst område.  För alla beslut är ju redan fattade i och med att taxan godkändes. Den enskilde blir fullständigt överkörd.

När Kaplan och regeringen nu ger Lantmäteriet i uppdrag att utforma en normaltaxa för gatukostnader så ser de alltså till att kommunerna får det verktyg som behövs för att enkelt kunna vältra över gatukostnader på villaägare i hela landet.

I övrigt står det med regeringsbeslutet klart att Kaplans mål för samhällsplaneringen är rent snack.  Regeringen vill ha ett regelverk som ”på bästa sätt tillgodoser kraven på effektivitet samtidigt som rättssäkerhet och medborgerligt inflytande säkerställs”.

Jo, en kommunal taxa är förvisso effektiv för kommunerna, men  möjligheten till ”rättssäkerhet och medborgerligt inflytande” kan landets småhusägare i fortsättningen fetglömma. ”

Det sistnämnda angående ”medborgerligt inflytande” är intressant. Det är inte en nyhet att de rödgröna anser att staten vet bäst. Det är därför de försöker begränsa människors valfrihet så gott de kan, men får det att verka som om de verkligen bara värnar om folket. Deras hetsjakt mot vinster i välfärden är ett praktexempel på detta.

Dessa två skatter/avgifter kommer att, tillsammans med alla andra pålagor, att bli en kostsam affär för det svenska folket. Ta detta tillsammans med deras arbetsfientliga politik och vi har ett tåg som åker med hög hastighet in i bergsväggen.

Ingen har väl glömt när moderaten Fredrik Reinfeldt sa att svenskarna måste arbeta längre så blev det ett fruktansvärt liv men när socialdemokraten Magdalena Andersson blivit finansminister och säger samma sak hörs inte ett ljud i protest.

Andersson går dessutom längre än vad Reinfeldt gjorde. I en intervju i Dagens Industri i onsdags drog hon fram USA som ett positivt exempel:

”Vi behöver få en annan mental syn på ålder i Sverige och sluta åldersdiskriminera. I USA ses man till exempel oftare som erfaren, inte gammal när man är 65 år.”

Så långt gick inte moderaten Reinfeldt. Han sa:

”Det krävs att vi jobbar lite mer och lite längre upp i åren för att klara våra välfärdsambitioner. Det kommer att vara individuellt. Det kommer inte att vara samma svar för alla människor, för våra förutsättningar ser olika ut.”

Den politik som just nu förs är både hycklande och skadlig för Sverige. Men frågan är om de som kan påverka kommer att ta sitt ansvar för att få ut detta, eller håller de den rödgröna regeringen om ryggen?

Vänsterns svartmålning av Moderaternas historia är osann

Det florerar med jämna mellanrum en lista om Moderaternas ”mörka” historia, som vänstern gärna visar upp när man påpekar kommunismens illdåd och den närhet de röda haft till diktaturer som står för folkmord och förtryck.

Johan Westrin skrev en svarsartikel på det svartmålning som ung vänster med flera brukar använda som bevis för moderaternas ondska. Westrin är med intill visshet gränsande sannolikhet den idag levande person som har bäst koll på den svenska högerns historia. Närmast aktuell med boken ”Den moderata bilden”, som kom ut 2009.

Att inte fler har gått till angrepp mot denna är anmärkningsvärt.

Tradition & Fason återger nedan Johan Westrins artikel, med hans benägna tillstånd. Citattecknen markerar den unga vänsterns påståenden om högerns historia.

1916 Mot allmän olycksfallsförsäkring
– Fel! Alla partier var eniga om att det behövdes en olycksfallsförsäkring i arbetet, men man var oeniga om utformningen. Slutresultatet blev en kompromiss.

1918 Mot allmän och lika rösträtt för män
– Fel! Högern genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907.
När den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén lade sin proposition om avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan till kommuner och landsting (som i sin tur valde riksdagens första kammare) på hösten 1918, var högern allt annat än entusiastisk, men man accepterade förändringen. När beslutet togs i riksdagen den 17 december 1918, var det utan votering i första kammaren och med ett ändringsförslag från högern (som röstades ned) i andra kammaren. Men högern gick inte emot propositionen.

1919 Mot kvinnlig rösträtt
– Fel! Beslutet om den kvinnliga rösträtten fattades (av konstitutionella skäl) först på våren 1919, men det var en del i samma ”paket” som den lika rösträtten till kommuner och landsting för män. Högern röstade inte mot den kvinnliga rösträtten. Beslutet togs utan votering den 24 maj 1919.

1919 Mot 8-timmars arbetsdag
– Rätt! Högern motsatte sig åttatimmarsdagen, som man menade skulle leda till dyrare produktion och därmed ökad arbetslöshet. Det blev också en dramatiskt ökad arbetslöshet de följande åren, även om den krisen blev relativt kortvarig. (1923 var arbetslösheten nere på den tidigare nivån igen.)

1921 Mot dödsstraffets avskaffande
– Högern var splittrad i frågan. I andra kammaren bifölls propositionen utan votering. I första kammaren gick högern emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.

1927 Mot folkskolereformerna
– Rätt! Men ändå ger påståendet en felaktig uppfattning, eftersom det får det att verka som att högern skulle ha motsatt sig att alla skulle få gå i skolan. (Den allmänna folkskolan hade genomförts redan 1842.) I själva verket var det vissa föreslagna förändringar i folkskolan som man gick emot. Högern hade en lång reservation i utskottet (huvudsakligen författad av Claes Lindskog), där man framförde sitt eget förslag till reformer i skolan. Det förslaget röstade man för också i kamrarna (vilket alltså innebar att man röstade emot regeringens proposition).

1931 Mot statliga bidrag till sjukkassorna
– Fel! Högern motsatte sig inte fortsatt statligt stöd till de frivilliga försäkringskassorna, men motsatte sig den omorganisation av verksamheten som föreslogs i propositionen.

1934 Mot statliga bidrag till A-kassorna
– Rätt! Högern ville inte medverka till en bidragskonstruktion, som kunde leda till okontrollerbara statliga utgifter. Arbetslöshetskassorna bygger på den s.k. Gent-modellen, som innebär att det är staten som står för huvuddelen av pengarna, men det är facket som har makten över A-kassan.

1935 Mot folkpensioner
– Fel! Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. (Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 tillsatte utredningen som konstruerade förslaget.) Beslutet 1935 om införande av ett särskilt dyrortstillägg (d.v.s. att de som bodde i städerna skulle få högre folkpension än de som bodde på landsbygden) stödde även högern. Däremot motsatte den sig när regeringen året efter ville göra justeringar som ännu mer gynnade dem som bodde i städerna.

1938 Mot 2-veckors semester
– Högern motsatte sig inte införande av 2-veckors semester, men ville genomföra reformen i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig om hur den skulle finansieras.

1941 Mot sänkt rösträttsålder
– Någon sänkning av rösträttsåldern skedde inte 1941. (Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år.)

1946 Mot fria skolmåltider
– Partiet var splittrat i frågan. Majoriteten inom partiet ville att skolmåltider endast skulle ordnas för barn med särskilda behov.

1946 Mot allmän sjukförsäkring
– Fel! Högern ville att staten skulle stå för 61 % av kostnaden i stället för regeringens förslag på 72 %. Men man motsatte sig inte reformen som sådan.

1947 Mot allmänna barnbidrag
– Fel! Högern hade en hel del ändringsförslag (i förhållande till regeringens proposition) i sin partimotion i riksdagen, men motsatte sig inte införande av barnbidrag som sådant. Propositionen om införande av bidrag till barn under 16 år bifölls till slut enhälligt av riksdagen. Däremot förslog Högerpartiet 1960 avskaffande av första barnbidraget (som skulle kompenseras genom sänkt skatt).

1951, 1963 Mot 3- respektive 4- veckors semester
– Fel. Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.

1953 Mot fri sjukvård
– 1953 års beslut innebar ingen helt fri sjukvård, men en utbyggnad av sjukförsäkringen som bl.a. innebar lägre patientavgifter. Högerpartiet motsatte sig inte reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt och ville få frågan bättre utredd, varför man yrkade på uppskov. I propositionen fanns t.ex. inte angivet hur reformen skulle finansieras.

1959 Mot ATP
– Ja, Högerpartiet var mot ATP-förslaget. Men man hade i stället ett eget förslag till tjänstepension enligt premiereservmodellen. Om det förslaget hade genomförts, hade vi idag haft ett mycket pålitligare och gedignare pensionssystem.

1970 Mot möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
– Fel! Förtidspension får man p.g.a. sjukdom, handikapp eller liknande. Vad Moderaterna motsatte sig var att man kunde ta ut pension tidigare utan sådan orsak.

1973 Mot lagen om anställningsskydd
– Fel! Moderaterna var kritiska till delar av förslaget, bl.a. ville man ge möjlighet till provanställning (i motsats till propositionen) och ansåg att också duglighet och lämplighet – inte bara anställningstid, borde beaktas vid uppsägningar. Men man röstade inte emot förslaget i sin helhet. 1981 beslutade riksdagen om provanställningar i enlighet med Moderaternas reservation 1973.

1976 Mot 5-veckors semester
– Fel. Propositionen (1976/77:90) lades av en borgerlig trepartiregering som Moderaterna ingick i.

1983 Mot löntagarfonder
– Rätt! Moderaterna var hela tiden emot de s.k. löntagarfonderna, som innebar att näringslivet via särskilda skatter skulle finansiera sin egen socialisering. Beslutet genomdrevs av socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna, trots stort folkligt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av den borgerliga 4 partiregeringen 1992.

1994 Nej till partnerskapslag för homosexuella
– Rätt! Majoriteten av moderata riksdagsgruppen röstade emot, men några (bl.a. MUF:arna Fredrik Reinfeldt, Henrik Landerholm och Ulf Kristersson) röstade för.

2004 Ja till sänkt A-kassa och sjukpenning
– Ja, det var en del i partiets förslag, att genom skattesänkningar, som särskilt kommer låg- och medelinkomsttagare till del, göra det mer lönsamt att arbeta och skapa fler jobb. Men detta måste också finansieras genom minskningar i en del bidrag.

2006 Nej till gröna jobb
– (S)-regeringen hade föreslagit några riktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som den påstod skulle vara särskilt miljöinriktade. Men eftersom riktade åtgärder är ett dyrt och mycket ineffektivt sätt att få fram nya jobb, så sade moderaterna nej.

2007 Ja till sänkt A-kassa
– Alliansregeringen genomförde den nya arbetslinjen, som ersatte den gamla bidragslinjen. Liksom förut får man inledningsvis 80 %, men beloppet trappas sedan successivt ned. A-kassan skall vara en omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb, inte en livslång försörjning.

2007 Ja till sänkt sjukersättning
– Sjukpenningen är även fortsättningsvis 80 %, men efter ett år sker ingen obligatorisk prövning för övergång till förtidspension med 64 % ersättning, utan man kan få en förlängd sjukpenning på 75 % i högst 18 månader. (Dessutom kan de allra sjukaste även därefter få fortsatt sjukpenning som inte är tidsbegränsad.) Endast de som inte kan rehabiliteras till arbete skall få förtidspension.

Som man med lätthet kan se i exemplen ovan är de flesta citat tagna ur sitt sammanhang för att se värre ut än de är. I regel handlar det om att man röstar ner ett paket, där dessa delar ingår, eftersom helheten inte är acceptabel i en högerpolitik.

Equality doesnt mean justice

Vänsterns svartmålning av Moderaterna blir än mer komisk med tanke på vad de själva gömmer bakom sig. Jämlikhet betyder inte automatiskt rättvisa. Men en närmare granskning får vänta till ett senare inlägg.

Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.

 

Failed to prepare, prepare to fail. Regeringen var inte förberedd, resultatet blev ett extra val

Är man inte förberedd så är man oförberedd. Detta sade Fredrik Reinfeldt många gånger under den gångna valrörelsen och varnade för ett parlamentariskt kaos vid en rödgrön seger.

Nu blir det ett extra val den 22 mars 2015.

Innan valet fick man inte veta vilka som tänkte regera tillsammans, vilken budget som skulle gälla eller hur de tänkt få igenom sina förslag. Detta ledde till svikna och omarbetade löften som väljarna inte kände igen sig i. Vänsterpartiet, som såg sig själva som en naturlig del av regeringen, fick stå ute i kylan. De lovade då att lägga fram en egen budget och agera som ett oppositionsparti. Vad som egentligen hände är historia.

Löfven berättade att han ämnade utlysa ett extraval och passade på att berätta hur han ämnar gå till val på den lagda budgeten, tillsammans med Miljöpartiet – och då i förlängningen Vänsterpartiet. Det ironiska är att genom detta cementerar den blockpolitik han fördömer och ser som anledning till nederlaget vid omröstningen.

Ett extraval är inget något parti kan ta lätt på och utgången är mycket oviss.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svikit många löften och tappat stort i förtroende i opinionen. Löfvens utsträckta hand visade sig vara tom och ett spel för galleriet, men genom att samarbeta med Vänsterpartiet stängde han resolut dörrarna för samarbete med bland annat Centerpartiet och Folkpartiet. Att bland annat vilja förbjuda vinster i välfärden och höja marginalskatterna för arbete med mera och samtidigt vilja samarbeta med partier som har dessa som kärnfrågor visar att det faller på sin egen orimlighet.

Även sinsemellan har S och Mp fått kompromissa så mycket att väljarna inte känner igen sig. S var bestämda om Förbifart Stockholm byggande, men Mp och V var emot och S backade. S ville även behålla Bromma, men tvingades att utreda även detta. På samma sätt hade Mp stora frågor som de fick ge efter från, bland annat kärnkraftsfrågan.

Moderaterna står utan partiledare. De har dock tidigarelagt sin partistämma för att med största sannolikhet rösta fram Anna Kinberg Batra som ny partiledare då det är viktigt med fyra tydliga ledare inför den kommande valrörelsen. Moderaterna har mycket att vinna med tanke på hur många väljare som lämnade partiet i september. Med Kinberg Batra har de möjligheten att ta Moderaterna i en ny riktning för att återta en del av dessa.

Kristdemokraterna har i de senaste opinionsundersökningarna hamnat under 4% gränsen och står inför stora utmaningar. Däremot har de nu en unik chans att växa väsentligt om de förnyar sin politik. Kristdemokraterna är det naturliga partiet att ta tag i invandrings- och pensionsfrågorna. De är ett konservativt parti som kan plocka många väljare. Lyft fram Sara Skyttedal (förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet) och låt henne formulera frågan, hon har redan tidigare tagit upp invandringsfrågorna i debattinlägg i DN, där hon bland annat skriver: 

”…för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.” (Dagens Nyheter 29/8)

Kristdemokraternas kärnväljare är dessutom ofta bland de äldre och då är pensionsfrågan ett naturligt val. Men det krävs samtidigt att de faktiskt får igenom sina förslag i Alliansen som helhet, vilket är en utmaning i sig.

Sverigedemokraterna hamnar nu i en valrörelse utan sin partiledare, Jimmie Åkesson. Men det är inte säkert att det kommer att påverka SD:s valresultat. Det stora frågetecknet handlar mer om någon kommer att ta samtalet med dem, eller fortsätta hålla alla dörrar stängda. Risken för det sistnämnda är det martyrskap som gett SD sina stora framgångar. Förhoppningsvis sker det ovanstående med Kd som resolut kommer att avväpna SD. Invandringens kostnader får inte fortsätta vara ett tabubelagt ämne.

SD har dessutom visat att de har makt, och det innebär en risk att de drar till sig fler väljare från både Alliansen och S.

En annan riskfaktor vid extravalet i mars är Feministiskt Initiativ som fick 3,12% och därmed ligger nära riksdagsgränsen. Det finns en risk att de får de stödröster de behöver för att komma in och då har Alliansen fyra partier att kämpa mot i Riksdagen med starka vänstertendenser. Den troligaste anledningen till deras framgångar är dock media, som gett dem lika mycket utrymme som vissa riksdagspartier – vilket kan ses som märkligt då andra partier utanför riksdagen inte fått denna mediala uppmärksamhet.

Stefan Löfven avgick inte som utlovat, det är en svaghet som kan kosta Socialdemokraterna röster. Det är, som tidigare nämnts, dessutom oerhört osannolikt att något parti från Alliansen kommer att samarbeta med en samarbetsregering som vill förbjuda vinster i välfärden, avskaffa valfriheten, stoppa förbifarten och höja väldigt många skatter som slår hårt på företag och sysselsättning.

Nu tvingas Löfven att föra en borgerlig ekonomisk politik då Alliansens förslag vann omröstningen och ligger då ett år. Även om S vinner får de leva med Alliansens budget under 2015. S har med andra ord bara 3 år kvar för att genomföra sitt förslag, som också den kan falla vid nästa budgetomröstning.

Nu börjar en ny valkampanj och LO storsatsar. Under valarbetet 2014 såg deras siffror ut såhär (under valkampanjen 2010 bidrog LO med över 500 miljoner kronor till Socialdemokraternas kampanjarbete):

LOs valrörelse i siffror

Källa: Politikfakta

Frågan man då logiskt måste ställa sig: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

Regeringens utspel alltmer desperata

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.