Regeringens lösning för att nå Europas lägsta arbetslöshet 2020

Regeringen har presenterat en budget som ska främja arbete och välfärd. Genom detta kommer vi att senast år 2020 ha nått Europas lägsta arbetslöshet.

De hjälpmedel som tas till är bland annat:

  1. Minskar ROT för att få in mer skattepengar.
  2. Tar bort tjänster ur RUT för att få in mer skattepengar. (Dessa förändringar i ROT och RUT kommer naturligtvis inte påverka den svarta sektorn).
  3. Ökar bränsleskatterna för att få in mer skattepengar – de som är beroende av bilen kan cykla eller ta lokaltrafiken.
  4. Tar helt bort den sänkta arbetsgivaravgiften för unga för att få in mer skattepengar. Detta leder inte till något bortfall i arbetstillfällen då mindre företag inte har några problem med att chansa och investera i våra unga och oerfarna.
  5. Slopar överskottsmålet för att kunna spendera mer. Detta leder förstås inte till underskott då ett balansmål ska införas istället. Det föreligger inga större svårigheter att nå en balans jämfört med att försöka nå ett överskott. Detta i sin tur kommer att leda till en minskad statsskuld och tillhörande räntor.
  6. Inkomstskatterna ska höjas för att få in mer skattepengar. Att betala skatt är häftigt och kommer inte att leda till någon utökad skatteplanering. Lafferkurvan är uråldrig.
  7. Äger du en villa eller ett radhus ska du vara med och betala underhåll för gator och vägar där du bor, även om du inte äger en bil. Det frisläpper mer pengar till välfärden och offentliga arbetstillfällen.
  8. 100% subventionerade traineejobb inom vården, trots risk för brott mot EU-regler. Men många jobb (kanske) kommer skapas av detta – och utföras av motiverade ungdomar som drömmer om ett arbetsliv inom vården samtidigt som de utbildade anställda får arbeta lite extra som mentorer när varje ny kull kommer.
  9. Kraftigt höjd A-kassa. Detta motiverar den arbetslöse att söka fler arbeten.
  10. Lägga på en särskild löneskatt på de som är över 65 år och fortfarande vill arbeta. Företag vill gärna behålla äldre arbetskraft även om det kostar mer än någon som är yngre.

Dessa 10 punkter är endast ett axplock av det regeringen är på gång att införa. Allt detta kommer att leda till en lägre arbetslöshet och större investeringsvilja hos företagen.

Eller inte. Folket ville ha en förändring, och nu kommer den.

Socialdemokraternas dolda agenda

Nu ska det skrivas om något som alltid anses vara kontroversiellt, nämligen flyktinginvandringen. Denna ska tydligt särskiljas från arbetskraftsinvandringen på så sätt att flyktingar inte aktivt har valt att lämna sitt hemland, utan gör det för att de måste. Hur detta kopplas till Socialdemokraterna framgår närmare slutet.

Migrationsverket har presenterat en rapport som visar att flyktingströmmen till Sverige kommer ligga på ca 300.000 personer på 3 år. Detta innebär en stor press på det svenska sociala skyddsnätet som naturligtvis ska gälla alla som behöver detta.

Att det kommer en stor mängd flyktingar till Sverige behöver inte i sig betyda några större problem och de som behöver hjälp ska heller inte nekas detta. Problemet uppstår av hur Sverige idag är uppbyggt.

Vi har idag, förutom en bostadsbrist, en stor brist på enklare arbeten. Den svenska arbetsmarknadspolitiken – från höger till vänster – har i huvudsak två lösningar på hur en person som står långt ifrån arbetsmarknaden ska kunna komma in. Genom utbildning eller genom subventionerade jobb, men med avtalsenliga löner.

Den som föreslår att vi också borde skapa möjligheter för fler enklare jobb med lägre lön möts ofta av ett ”sådana jobb vill vi inte se i Sverige”.

I en intervju förra året svarade till exempel dåvarande statsminister Reinfeldt på frågan om de mini-jobs som Tyskland har infört kan vara något för Sverige: ”Den typen av jobb har vi inte valt i Sverige.” (Lag-Avtal 2/3 – 2015).

Tittar man sedan på flyktingarna som kommer till Sverige ser man tydligt varför detta kan bli problematiskt. Enligt migrationsverket så saknar 50-60% av syrianska flyktingar utbildning över grundskolan medan 60% av den totala somaliska befolkningen är analfabeter varav 85-90% som söker sig till t.ex. Finland är analfabeter. (Svenska Yle & Röda korset).

Alla dessa, som stannar mer eller mindre, permanent behöver en sysselsättning för att komma in i samhället. Men det finns alldeles för få enkla jobb för dessa – som kommer leda till ett utanförskap.

Så vad har då detta med just Socialdemokraterna att göra?

Valforskarna Sören Holmberg och Henrik Oscarsson vid Göteborgs universitet har i en ny bok (Väljare, Norstedts Juridik) studerat väljarnas allmänna politiska kunskap och hur de röstade vid valen 1985 till 2002 genom väljarundersökningar.

”Om alla röstade som de politiskt mest kunniga skulle socialdemokraterna tappa stöd och folkpartiet vinna röster”, säger Sören Holmberg, professor i statsvetenskap. (SvD 27/5 – 2004).

Socialdemokraterna får vid samtliga sex riksdagsval mellan 1985 och 2002 större stöd av okunniga väljare än av kunniga. Motsvarande valforskning i USA visar att demokraterna tjänar ungefär 2 procentenheter på den så kallade okunskapseffekten.
Och det är tvärtom för folkpartiet och moderaterna. Det innebär också att en kunskapshöjning hos väljarna skulle gynna kunna främst Folkpartiet och missgynna Socialdemokraterna.

För vänsterpartiet visar utvecklingen mellan 1985 och 2002 att partiet fått mer och mer stöd bland okunniga väljare när partiets väljarbas breddats. Samma utveckling har mp.

Det är med andra ord inte helt orimligt att Socialdemokraterna, som inte längre är det självklart statsbärande partiet, är för ett mycket stort flyktingmottagande då det kommer gynna deras valresultat i framtiden.

Vill man samtidigt vara extra cynisk kan man även se deras gemensamma slag mot företagsamhet och enkla jobb (ROT försämras, RUT försämras, skatt på arbete höjs, höjd A-kassa o.d.) som ett steg i en riktning som gynnar röda partisympatier då det är de mest utsatta som drabbas och får det svårare.

Hur mycket mer klarar Socialdemokraternas väljare?

Är man inte förberedd är man oförberedd. Denna mening yttrades flitigt av Fredrik Reinfeldt under den gångna valkampanjen när han pekade på att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick till val tillsammans – men ändå inte. Han menade att en röst på de rödgröna är en röst utan substans, man vet inte vad man får för den.

Vad har man då egentligen fått för den? När man tittar på vad Socialdemokraterna, som ändå är det största partiet, gick till val på och vad som har skett är det en dyster läsning.

  1. Socialdemokraterna och Miljöpartiet började med att bryta friskoleöverenskommelsen för att tillmötesgå Vänsterpartiet, vars stöd var nödvändigt för att ha regeringsmakten – trots att V inte satt i regeringen.
  2. Under tumultet efter valet, när det visade sig att de sakna det regeringsunderlag som krävdes för att få igenom en budget så bröt man mot grundlagen om att gå till Talmannen och kravet att det ska gå tre månader efter att riksdagen har samlats innan man utlyser nyval, genom att säga att Stefan Löfven skulle utlysa ett extra val så fort den tiden hade gått.
  3. Sedan hade man inget extra val.
  4. Stefan Löfven meddelade att han tänkte avgå om regeringens budget skulle falla.
  5. Han meddelade även att han inte tänkte regera på någon annans budget.
  6. Kort därpå bröt S sina vallöften om Bromma Flygplats för att tillmötesgå Miljöpartiet. ”Jag kommer aldrig att gå med på att stänga flygplatsen”, sade Löfven innan valet.
  7. Därefter bröt de löftet om Förbifart Stockholm, även detta för att tillmötesgå Miljöpartiet. ”Vi har fått garantier för att första spadtaget tas i juni, jag ser inte att det är möjligt att avbryta bygget”, sade finansborgarrådet Karin Wanngård (S) innan valet.
  8. Sedan bröt man med sin egen energipolitik och Stefan Löfvens löften om kärnkraften.
  9. Sedan bröt man löftena om jobbskatteavdragen. För att kunna klara sina ökade utgiftsbehov trots att man sa att man inte skulle röra dessa innan valet.
  10. De bröt även mot pensionsöverenskommelsen, som funnits i över 20 år, genom att bjuda in Miljöpartiet utan de andra partiernas vetskap eller medgivande.
  11. De bröt mot principen om att förankra viktiga utrikespolitiska beslut i UD, och med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU när de ensidigt, villkors- och kravlöst erkände Palestina, efter krav från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
  12. Sedan bröt man med det avtal som en socialdemokratisk tidigare regering ingått för Sveriges del. Och man bröt mot Arabvärlden liksom man brutit mot Israel. Men värre än så, man bryter principen om att Sverige ska vara tydligt och klart i sin kritik mot förtryck av mänskliga fri- och rättigheter, vare sig det är Saudiarabien eller Kina. Nu är man tyst om Kina precis som man har tystnat inför Saudiarabien.
  13. Sedan bröt man mot upprepade och allvarliga löften om att inte ändra budgetpolitikens brett förankrade balansmål. För att kunna öka utgifterna som de alla vill genom att ta bort överskottsmålet och införa ett balansmål istället.
  14.  All bränsle skattehöjs, efter krav från Miljöpartiet.
  15. De bröt även mot upprepade löften om att inte röra RUT vars tak halveras, läxavdraget försvinner, städavdraget begränsas, och ROT vars avdragsgilla del minskas med 20%. Något som Vänsterpartiet velat hela tiden.

Det sistnämnda är dessutom extra intressant eftersom sänkningen från 50% till 30% endast kommer att påverka låg- och medelinkomsttagare.

10922279_10153330075914341_2095866599657775730_o

Källa: Centerpartiet

Det betyder med andra ord att man måste spendera mer pengar för att få samma avdrag eftersom taket inte har förändrats, endast hur många procent man får dra av.

11080344_788174937946010_2092501745599896599_o

Källa: Socialdemokraternas Twitter

ROT förändrades och RUT fick fler kängor än bara en halvering. Läx-RUT försvinner helt. Detta tillsammans med den slopade sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga blir en dubbelstöt. Eftersom det är till största delen unga studenter som arbetar med läxläsning får nu dessa företag det mycket svårt. De ungdomar de anställer blir dubbelt så dyra att ha kvar samtidigt som det blir dubbelt så dyrt att få ut dem på uppdrag.

Sammantaget ser man ett parti som inte var förberett innan valet och som nu tvingas till det ena löftesbrottet efter det andra, samtidigt som man pratar om hur bra dessa reformer är. 

Socialdemokraterna, och regeringen, är en bidragande faktor till det växande politikerförakt som finns i Sverige.

 

Sanningen är valfri inom kommunpolitiken

I Upplands Väsby, norr om Stockholm, finns två kommunala bostadsbolag. Väsbyhem och Bo i Väsby. Bo i Väsby knoppades av från Väsbyhem 2011 med motivet att bilda ett nytt allmännyttigt bostadsbolag för att öka konkurrensen och stimulansen för att få fram fler bostäder.

Nu ska Bo i Väsby säljas (Dagens Fastigheter 5/2 2015) för att få in pengar till kommunen – det vill säga finansiera vallöften. Detta i sig är inget konstigt, om det inte vore för underlaget till beslutet.

Enligt den sittande majoriteten – som är Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och det lokala partiet Väsbys Bästa – dras BoV med en hög kostnadsmassa och går dåligt.

Bokslut

Bokslut för Bo i Väsby

I bokslutet ser man hur BoV har positiva resultat sedan start med hög (för hög?) kassalikviditet och stabil soliditet.

Jämfört med andra kommunala bostadsbolag inom Stockholms Län:

Tyvärr presenterar varken Väsbyhem, Stockholmshem eller Svenska Bostäder sin likviditet, men vid en snabb jämförelse med andra kommunala bostadsbolag inom Stockholms Län är det tydligt att Bo i Väsby är stabila och argumentet om dålig hållbarhet är något man kan ifrågasätta.

När man frågar vidare visar det sig att Socialdemokraterna hade ett medlemsmöte kort innan förslag till beslutet lades. Detta möte var tänkt att ge mer information om en eventuell försäljning, men istället framgår det att ett beslut måste tas där och då.

Anneli Andersson Shamsizadeh (S), som var vice ordförande i Socialdemokraterna, fick inte denna information innan mötet eller information om att ett möte redan hade hållits med Hyresgästföreningen kvällen innan. På två timmar, utan tydligt underlag, beslutades det att BoV skulle säljas. Shamsizadeh avgick i protest och lämnade alla sina politiska uppdrag eftersom hon inte ansåg att man inte kan ta ett såpass stort beslut så begränsad tid utan alla medlemmar närvarande.

Anneli Andersson Shamsizadeh - Bo i Väsby 2 timmar till beslut

När detta uppdagades berättade Suzanne Granqvist Enell (S), ledamot i kommunfullmäktige, att det finns en PwC-rapport som visar på att allt annat än en försäljning av bolaget vore oansvarigt.

Suzanne Granqvist Enell - PwC BeslutsunderlagOm PwC gjort en utredning som visar att BoV:s framtida bärkraft är dålig och att en försäljning är nödvändig är det märkligt att Shamsizadeh inte nämnde den vid sin avgång. Vid en telefonkontakt med PwC tydliggjordes det att att en sådan utredning inte finns.

Vid det laget kontaktades Upplands Väsbys kommun med en begäran att få ut rapporten från PWC. Svaret från kommunen blev att en sådan rapport inte finns.

PwC rapporten finns inte email

Länken pekar på protokollet bifogat som länk ovan

Det finns ingen rapport, och det som finns har redovisats muntligt och var internt mellan Väsbyhem, kommun och BoV. Det står även i protokollet att det är bland annat Väsbyhem som varit en diskussionspartner, men det framgår inte vilka andra som medverkat och i vilket syfte. Att underlaget har presenterats muntligt framgick efter nedanstående artikel i lokaltidningen.

Suzanne Granqvist Enell - PwC Beslutsunderlag 5

Suzanne Granqvist Enell menar med andra ord att de fattar beslut utifrån muntliga dragningar som medborgarna inte kan begära ut, granska eller analysera. Ett beslut av denna omfattning bör ha ett väl underbyggt underlag, annars skulle teoretiskt sett vem som helst kunna lämna muntliga rekommendationer som ger allvarliga konsekvenser för kommunen.

Artikeln i lokaltidningen, Vi i Väsby, ifrågasätter utredningen i slutet av februari.

pwC-rapporten_som_inte_fanns

Det artikeln däremot missar är den riktiga skandalen, att Suzanne Granqvist Enell har information som är allmän handling som besluten är baserade på och som hon påstår går att begära ut när så inte är fallet. Underlagen som är beslutsgrundande lämnas inte ut, eller existerar inte vilket i sig kan vara ett lagbrott.

Intressant är även att det tydligt står i dokumentet att syftet med försäljningen är att påverka nettoresultatet i kommunen. Det indikerar att den sittande majoriteten behöver medel för att finansiera sina vallöften.

Efter allt detta dök det plötsligt upp en PwC-rapport. Men denna är daterad till den 25/2, dvs över två veckor efter att den efterfrågats och talar endast om att sälja och maximera vinsten.

PwC rapporten som finns

Detta leder endast till ytterligare frågor.

  • Finns det något underlag som pekar på alternativa lösningar?
  • Vilka alternativ har diskuterats och hur har dessa diskussioner gått?
  • Eftersom BoV går med positivt resultat sedan start, är syftet med försäljningen egentligen att finansiera vallöften?
  • Hur kan man ta ett beslut om att sälja ett kommunalt bolag baserat på en muntlig redovisning där medborgarna inte kan begära ett skriftligt underlag som man kan analysera?
  • Finns det någon dokumentation från Socialdemokraternas medlemsmöte där PwC har hållit den påstådda dragningen att de gjort bedömningen att Bo i Väsby AB:s framtidsutsikter är så dåliga att en försäljning är det enda ansvariga?

Att de lokala tidningarna väljer att inte ta upp detta mer än att låta en oppositionspolitiker anklaga den sittande majoriteten för lögn är beklagligt. Det förtar effekten av vad de styrande politikerna i Upplands Väsby har gjort och minskar det oerhört allvarliga i att undanhålla information om viktiga beslut. Att en oppositionspolitiker inte är nöjd med de som styr hör till vanligheterna och är ingenting som får gemene man att höja på ögonbrynen.

Edit: Efter att detta publicerats har Suzanne Granqvist Enell gått ut med en ursäkt. PwC-rapporten var inte skriftlig utan presenterades enbart muntligt. Detta i sig är även det anmärkningsvärt. Beslutsunderlaget är fortsatt tunt och bör inte vara en grund för en såpass stor affär för kommunen.PwC-rapporten fanns inte - Suzanne

Regeringen letar med stor energi efter fler skatter att införa/höja

Att den sittande regeringen gillar att beskatta allt som går att beskatta har nog inte gått någon förbi, oavsett om man anser att alla kan bidra lite till eller inte. Men med tanke på hur vallöftena såg ut innan valet har regeringen inget annat alternativ – valfläsket måste finansieras.

Den 31 mars ska utredningen ”Åtgärder mot höga partikelhalter i tätort” presenteras. Den förväntas presentera en särskild skatt på dubbdäck. Detta medför flera problem som borde vara självklara.

För det första är ofta dubbdäck nödvändiga om man bor utanför tätorten och tvingas pendla in till städerna. För det andra har dubbdäck en kraftigt trafiksäkerhetshöjande effekt när det råder blixthalka på vägarna, vilket det kan göra i alla delar av landet. En skatt på dubbdäck kommer att få negativa effekter på trafiksäkerheten.

Den lösning som finns idag med utvalda, dubbfria, vägar fyller funktionen utmärkt så länge kontroller utförs. Detta är endast en skattehöjning i mängden som regeringen vill införa.

Bostadsminister Mehmet Kaplan (S) passar på att ge en känga till småhusägarna också. Han har tidigare fått kritik för att vara för passiv när behovet av bostäder, stora som små, är enormt. Men istället för att lägga energin på att lösa bostadskrisen har Kaplan gett Lantmäteriet i uppdrag att utforma en normaltaxa för gatukostnader.

Detta kommer att innebära att småhusägare i hela landet att tvingas betala hundratusentals kronor för nya och upprustade kommunala gator framöver, utan att ha särskilt mycket att sätta emot. För det är precis det gatukostnader handlar om. I kommuner som Nacka och Huddinge är detta ett stort problem  för enskilda.

i SvD den 21 februari tar Villaägarnas förening upp detta problem och formulerar det mycket väl:

”Innan beslut om gatukostnader kan fattas måste kommunen samråda med de småhusägare som ska betala. Föga förvånande gör småhusägarna inte vågen när kommunen vill att de ska betala 250 000 kr eller mer för vägarna. Tvärtom blir frågan lätt infekterad, vilket verkar avhållande.

Därför är förslaget om en kommunal taxa listigt.

Det fiffiga är att kommunen då inte behöver samråda med berörda småhusägare för att kunna ta ut gatukostnader i ett visst område.

Upplägget innebär att kommunen genom att införa en ”taxa” fattar ett principbeslut om att ta ut gatukostnader och om hur det ska gå till. Det fiffiga är att kommunen då inte behöver samråda med berörda småhusägare för att kunna ta ut gatukostnader i ett visst område.  För alla beslut är ju redan fattade i och med att taxan godkändes. Den enskilde blir fullständigt överkörd.

När Kaplan och regeringen nu ger Lantmäteriet i uppdrag att utforma en normaltaxa för gatukostnader så ser de alltså till att kommunerna får det verktyg som behövs för att enkelt kunna vältra över gatukostnader på villaägare i hela landet.

I övrigt står det med regeringsbeslutet klart att Kaplans mål för samhällsplaneringen är rent snack.  Regeringen vill ha ett regelverk som ”på bästa sätt tillgodoser kraven på effektivitet samtidigt som rättssäkerhet och medborgerligt inflytande säkerställs”.

Jo, en kommunal taxa är förvisso effektiv för kommunerna, men  möjligheten till ”rättssäkerhet och medborgerligt inflytande” kan landets småhusägare i fortsättningen fetglömma. ”

Det sistnämnda angående ”medborgerligt inflytande” är intressant. Det är inte en nyhet att de rödgröna anser att staten vet bäst. Det är därför de försöker begränsa människors valfrihet så gott de kan, men får det att verka som om de verkligen bara värnar om folket. Deras hetsjakt mot vinster i välfärden är ett praktexempel på detta.

Dessa två skatter/avgifter kommer att, tillsammans med alla andra pålagor, att bli en kostsam affär för det svenska folket. Ta detta tillsammans med deras arbetsfientliga politik och vi har ett tåg som åker med hög hastighet in i bergsväggen.

Ingen har väl glömt när moderaten Fredrik Reinfeldt sa att svenskarna måste arbeta längre så blev det ett fruktansvärt liv men när socialdemokraten Magdalena Andersson blivit finansminister och säger samma sak hörs inte ett ljud i protest.

Andersson går dessutom längre än vad Reinfeldt gjorde. I en intervju i Dagens Industri i onsdags drog hon fram USA som ett positivt exempel:

”Vi behöver få en annan mental syn på ålder i Sverige och sluta åldersdiskriminera. I USA ses man till exempel oftare som erfaren, inte gammal när man är 65 år.”

Så långt gick inte moderaten Reinfeldt. Han sa:

”Det krävs att vi jobbar lite mer och lite längre upp i åren för att klara våra välfärdsambitioner. Det kommer att vara individuellt. Det kommer inte att vara samma svar för alla människor, för våra förutsättningar ser olika ut.”

Den politik som just nu förs är både hycklande och skadlig för Sverige. Men frågan är om de som kan påverka kommer att ta sitt ansvar för att få ut detta, eller håller de den rödgröna regeringen om ryggen?

Unga drabbas hårt av regeringens beslut

Efter en lång vecka och helg i Alta, Norge, där min lillasyster gifte sig (återigen: All lycka till dig, Zaira) har inte tiden för ett mer genomgripande inlägg funnits. I Dagens Samhälle tar däremot Hanna Björklund och Viktoryia Khromchanka upp något som tidigare debatterats i Politikdelen: Den sänkta/höjda arbetsgivaravgiften för unga.

När skatter diskuteras i Sverige ser man bara till statens perspektiv. Skatter är en ökad eller utebliven intäkt för staten, aldrig en kostnad för den individ som med egna pengar betalar. Att inte erkänna att högre skatter är kostnader är att förbise skatternas påverkan på människors disponibla inkomster. Får man höjd skatt får man mindre kvar i plånboken.

Det viktigaste argumentet mot sänkta arbetsgivaravgifter för unga är att den inte haft tillräckligt stor effekt, och det har varit berättigad kritik. När en reform omfattar en stor del av befolkningen har den en tendens att blir för stor och för generell, vilket leder till att effekten av reformen blir för liten och för utsmetad. En liten sänkning för många gör en marginell skillnad på individnivå.

Därför har det viktigaste motargumentet till den sänkta arbetsgivaravgiften delvis varit korrekt, vilket också var anledningen till att Alliansen gjorde om förslaget och lade ett nytt som gick igenom i höstens budgetomröstning. Ett förslag som skulle ha införts den 1 januari. Den rödgröna regeringen vill som vi vet ta bort reformen och finansminister Magdalena Andersson har uttalat sig om att få ”slippa” genomföra Alliansens sänkning – trots dess demokratiska legitimitet. Som om det var ett straff för regeringen att behöva underlätta människors vardag.

Under tiden som frågan har diskuterats har den nya regeringen vägrat att behandla arbetsgivaravgifterna utifrån de drabbades perspektiv. Retoriken har varit teknisk och makroekonomisk, vilket sällan väcker engagemang hos gemene man.

Men många av de som nu drabbas är mindre aktörer och har inte alltid någon stor buffert för ökade kostnader.

Tänk dig själv, du har planerat ekonomin den kommande månaden, räknat in lönen och sedan dragit av för hyra, telefon och mat. Det går precis ihop. Så plötsligt får du reda på att din hyra blir dubbelt så dyr från och med nu. Skulle din ekonomi klara det?

Den sitsen riskerar flera företag, idrottsklubbar, studentkårer och andra som anställer många unga människor plötsligt att hamna i. Det verkar inte som att regeringen förstår det. Detta drabbar naturligtvis även unga, som nu kanske inte kan behålla sina gamla jobb, eller få ett nytt, för att arbetsgivaren inte längre har råd.

Företag och andra aktörer försöker protestera mot förslaget av en anledning; de ser konsekvenserna.

Att det kommer bli tuffare för dem att driva sin verksamhet verkar regeringen inte se. Om människors verkliga problem i vardagen kan förvandlas till en beräkning på ett papper finns inget moraliskt ansvar och inga jobbiga beslut. Bara tjänstemän som utför order.

Det är anmärkningsvärt hur man inte ser till de små- och medelstora företagens situation. Det är deras ekonomi som påverkas mest av en höjd arbetsgivaravgift, vilket kommer att innebära att de antingen tvingas undvika en expansion i bästa fall, eller sparka anställda i värsta.

Det som står ut mest är dock regeringens försök att förhala beslutet som avgjordes genom budgetomröstningen – att sänka arbetsgivaravgiften ytterligare. Att detta inte får mer uppmärksamhet är uppseendeväckande. Ett demokratiskt fattat beslut skall genomföras oavsett om det är något man personligen vill eller inte.

Regeringen förhalar de riksdagsbeslut de inte vill genomföra

Att regeringen tvingas styra med Alliansens budget är ingen nyhet och har nog inte gått många förbi. Detta betyder att fram till att nästa budget röstas igenom är de förpliktigade att föra en ekonomisk politik de egentligen inte står för. Detta skall dock inte påverka beslutsfattandet då det är ett majoritetsbeslut och demokrati råder.

Idag är det 26 dagar sedan årsskiftet. Meningen var att arbetsgivaravgiften för unga skulle sänkas den 1 januari, precis som budgeten säger. Det finns ett färdigskrivet förslag som bara behöver implementeras och borde ha varit färdigförhandlat innan jul.

Som bekant är detta förslag något som regeringen (S och Mp) inte är intresserade av, tvärtom vill de höja arbetsgivaravgiften för unga istället. Detta har resulterat i att regeringen förhalar genomförandet av sänkningen. Helst skulle de vilja avvakta till nästa budget då de kan höja den istället.

Detta är något Annie Lööf (C) har reagerat kraftigt mot i Dagens Industri. Hon skriver bland annat:

”Stefan Löfvens regering har medvetet dröjt med att genomföra beslut som den har fått riksdagens uppdrag att verkställa. När den har valt bort att genomföra den redan beslutade sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar under 23 år så är det ungdomarna och företagen som drabbas.

Nu försöker finansministern rädda ansiktet genom att lägga över frågan i företagens knä och hävda att det blir bättre för alla parter om kostnaderna för att driva företag i Sverige chockhöjs (Di Debatt 22/1). Det är högst anmärkningsvärt att regeringen så öppet väljer att driva på för en återställarpolitik som inte går att sammanfatta som annat än direkt jobbfientlig.

Magdalena Andersson har rätt i att de olika turerna kring arbetsgivaravgifterna innebär stora omsvängningar för företagen. Dock är ansvaret för detta uteslutande hennes och regeringens. Hade regeringen fullföljt den politik den blev ålagd av riksdagen att föra redan vid årsskiftet, efter att de inte lyckats få igenom sin egen budget, hade situationen varit en annan.”

Detta är inget man ens behöver diskutera. Har ett beslut fattats av en majoritet skall det följas. Att förhala något av den basala anledningen att man inte vill göra det är odemokratiskt och på snudd till föraktfullt mot väljarna. Detta skulle inte ske om det hade varit en rödgrön budget, då hade besluten varit fattade i tid.

Återigen kan man fundera på hur följande åtgärder ska leda till fler arbeten:

  1. Dubbla arbetsgivaravgiften för unga
  2. Lägga på en särskild löneskatt på äldre som vill arbeta efter 65 år
  3. Höja inkomstskatten för medelinkomsttagare – leder bland annat till att dessa får mindre pengar att spendera och spara.
  4. Kraftigt reducera RUT-avdraget, t.ex. helt ta bort möjligheten till att få subventionerad läxhjälp. De företag som tillhandahåller denna tjänst anställer till mycket stor del studenter som vill arbeta extra och få sitt första jobb och merit på sitt CV.

Detta är endast ett axplock av de beslut som kommer att genomföras. Det är inte att föra en jobbvänlig politik. Att vi har en alliansbudget under 2015 mildrar slaget på arbetsmarknaden, men underlättas inte av att Löfven förhalar genomförandet av besluten.

Dessutom har det nog gått få förbi hur regeringen var emot Förbifart Stockholm, vilket ledde till en lång försening med en nota på över 100 miljoner av skattebetalarnas pengar.

Är detta en statsminister som tar ansvar? Som samarbetar? Som visar att han är pålitlig och genomför utlovade reformer så fort som möjligt för att inte slösa på skattebetalarnas pengar?

Eller är detta en statsminister som försöker ge sken av samarbetsvilja men bakom fasaden är mer intresserad av att föra sin egen politik oavsett beslutsfattande och framför allt behålla sin post som statsminister?

Vänsterns svartmålning av Moderaternas historia är osann

Det florerar med jämna mellanrum en lista om Moderaternas ”mörka” historia, som vänstern gärna visar upp när man påpekar kommunismens illdåd och den närhet de röda haft till diktaturer som står för folkmord och förtryck.

Johan Westrin skrev en svarsartikel på det svartmålning som ung vänster med flera brukar använda som bevis för moderaternas ondska. Westrin är med intill visshet gränsande sannolikhet den idag levande person som har bäst koll på den svenska högerns historia. Närmast aktuell med boken ”Den moderata bilden”, som kom ut 2009.

Att inte fler har gått till angrepp mot denna är anmärkningsvärt.

Tradition & Fason återger nedan Johan Westrins artikel, med hans benägna tillstånd. Citattecknen markerar den unga vänsterns påståenden om högerns historia.

1916 Mot allmän olycksfallsförsäkring
– Fel! Alla partier var eniga om att det behövdes en olycksfallsförsäkring i arbetet, men man var oeniga om utformningen. Slutresultatet blev en kompromiss.

1918 Mot allmän och lika rösträtt för män
– Fel! Högern genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907.
När den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén lade sin proposition om avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan till kommuner och landsting (som i sin tur valde riksdagens första kammare) på hösten 1918, var högern allt annat än entusiastisk, men man accepterade förändringen. När beslutet togs i riksdagen den 17 december 1918, var det utan votering i första kammaren och med ett ändringsförslag från högern (som röstades ned) i andra kammaren. Men högern gick inte emot propositionen.

1919 Mot kvinnlig rösträtt
– Fel! Beslutet om den kvinnliga rösträtten fattades (av konstitutionella skäl) först på våren 1919, men det var en del i samma ”paket” som den lika rösträtten till kommuner och landsting för män. Högern röstade inte mot den kvinnliga rösträtten. Beslutet togs utan votering den 24 maj 1919.

1919 Mot 8-timmars arbetsdag
– Rätt! Högern motsatte sig åttatimmarsdagen, som man menade skulle leda till dyrare produktion och därmed ökad arbetslöshet. Det blev också en dramatiskt ökad arbetslöshet de följande åren, även om den krisen blev relativt kortvarig. (1923 var arbetslösheten nere på den tidigare nivån igen.)

1921 Mot dödsstraffets avskaffande
– Högern var splittrad i frågan. I andra kammaren bifölls propositionen utan votering. I första kammaren gick högern emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.

1927 Mot folkskolereformerna
– Rätt! Men ändå ger påståendet en felaktig uppfattning, eftersom det får det att verka som att högern skulle ha motsatt sig att alla skulle få gå i skolan. (Den allmänna folkskolan hade genomförts redan 1842.) I själva verket var det vissa föreslagna förändringar i folkskolan som man gick emot. Högern hade en lång reservation i utskottet (huvudsakligen författad av Claes Lindskog), där man framförde sitt eget förslag till reformer i skolan. Det förslaget röstade man för också i kamrarna (vilket alltså innebar att man röstade emot regeringens proposition).

1931 Mot statliga bidrag till sjukkassorna
– Fel! Högern motsatte sig inte fortsatt statligt stöd till de frivilliga försäkringskassorna, men motsatte sig den omorganisation av verksamheten som föreslogs i propositionen.

1934 Mot statliga bidrag till A-kassorna
– Rätt! Högern ville inte medverka till en bidragskonstruktion, som kunde leda till okontrollerbara statliga utgifter. Arbetslöshetskassorna bygger på den s.k. Gent-modellen, som innebär att det är staten som står för huvuddelen av pengarna, men det är facket som har makten över A-kassan.

1935 Mot folkpensioner
– Fel! Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. (Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 tillsatte utredningen som konstruerade förslaget.) Beslutet 1935 om införande av ett särskilt dyrortstillägg (d.v.s. att de som bodde i städerna skulle få högre folkpension än de som bodde på landsbygden) stödde även högern. Däremot motsatte den sig när regeringen året efter ville göra justeringar som ännu mer gynnade dem som bodde i städerna.

1938 Mot 2-veckors semester
– Högern motsatte sig inte införande av 2-veckors semester, men ville genomföra reformen i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig om hur den skulle finansieras.

1941 Mot sänkt rösträttsålder
– Någon sänkning av rösträttsåldern skedde inte 1941. (Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år.)

1946 Mot fria skolmåltider
– Partiet var splittrat i frågan. Majoriteten inom partiet ville att skolmåltider endast skulle ordnas för barn med särskilda behov.

1946 Mot allmän sjukförsäkring
– Fel! Högern ville att staten skulle stå för 61 % av kostnaden i stället för regeringens förslag på 72 %. Men man motsatte sig inte reformen som sådan.

1947 Mot allmänna barnbidrag
– Fel! Högern hade en hel del ändringsförslag (i förhållande till regeringens proposition) i sin partimotion i riksdagen, men motsatte sig inte införande av barnbidrag som sådant. Propositionen om införande av bidrag till barn under 16 år bifölls till slut enhälligt av riksdagen. Däremot förslog Högerpartiet 1960 avskaffande av första barnbidraget (som skulle kompenseras genom sänkt skatt).

1951, 1963 Mot 3- respektive 4- veckors semester
– Fel. Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.

1953 Mot fri sjukvård
– 1953 års beslut innebar ingen helt fri sjukvård, men en utbyggnad av sjukförsäkringen som bl.a. innebar lägre patientavgifter. Högerpartiet motsatte sig inte reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt och ville få frågan bättre utredd, varför man yrkade på uppskov. I propositionen fanns t.ex. inte angivet hur reformen skulle finansieras.

1959 Mot ATP
– Ja, Högerpartiet var mot ATP-förslaget. Men man hade i stället ett eget förslag till tjänstepension enligt premiereservmodellen. Om det förslaget hade genomförts, hade vi idag haft ett mycket pålitligare och gedignare pensionssystem.

1970 Mot möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
– Fel! Förtidspension får man p.g.a. sjukdom, handikapp eller liknande. Vad Moderaterna motsatte sig var att man kunde ta ut pension tidigare utan sådan orsak.

1973 Mot lagen om anställningsskydd
– Fel! Moderaterna var kritiska till delar av förslaget, bl.a. ville man ge möjlighet till provanställning (i motsats till propositionen) och ansåg att också duglighet och lämplighet – inte bara anställningstid, borde beaktas vid uppsägningar. Men man röstade inte emot förslaget i sin helhet. 1981 beslutade riksdagen om provanställningar i enlighet med Moderaternas reservation 1973.

1976 Mot 5-veckors semester
– Fel. Propositionen (1976/77:90) lades av en borgerlig trepartiregering som Moderaterna ingick i.

1983 Mot löntagarfonder
– Rätt! Moderaterna var hela tiden emot de s.k. löntagarfonderna, som innebar att näringslivet via särskilda skatter skulle finansiera sin egen socialisering. Beslutet genomdrevs av socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna, trots stort folkligt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av den borgerliga 4 partiregeringen 1992.

1994 Nej till partnerskapslag för homosexuella
– Rätt! Majoriteten av moderata riksdagsgruppen röstade emot, men några (bl.a. MUF:arna Fredrik Reinfeldt, Henrik Landerholm och Ulf Kristersson) röstade för.

2004 Ja till sänkt A-kassa och sjukpenning
– Ja, det var en del i partiets förslag, att genom skattesänkningar, som särskilt kommer låg- och medelinkomsttagare till del, göra det mer lönsamt att arbeta och skapa fler jobb. Men detta måste också finansieras genom minskningar i en del bidrag.

2006 Nej till gröna jobb
– (S)-regeringen hade föreslagit några riktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som den påstod skulle vara särskilt miljöinriktade. Men eftersom riktade åtgärder är ett dyrt och mycket ineffektivt sätt att få fram nya jobb, så sade moderaterna nej.

2007 Ja till sänkt A-kassa
– Alliansregeringen genomförde den nya arbetslinjen, som ersatte den gamla bidragslinjen. Liksom förut får man inledningsvis 80 %, men beloppet trappas sedan successivt ned. A-kassan skall vara en omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb, inte en livslång försörjning.

2007 Ja till sänkt sjukersättning
– Sjukpenningen är även fortsättningsvis 80 %, men efter ett år sker ingen obligatorisk prövning för övergång till förtidspension med 64 % ersättning, utan man kan få en förlängd sjukpenning på 75 % i högst 18 månader. (Dessutom kan de allra sjukaste även därefter få fortsatt sjukpenning som inte är tidsbegränsad.) Endast de som inte kan rehabiliteras till arbete skall få förtidspension.

Som man med lätthet kan se i exemplen ovan är de flesta citat tagna ur sitt sammanhang för att se värre ut än de är. I regel handlar det om att man röstar ner ett paket, där dessa delar ingår, eftersom helheten inte är acceptabel i en högerpolitik.

Equality doesnt mean justice

Vänsterns svartmålning av Moderaterna blir än mer komisk med tanke på vad de själva gömmer bakom sig. Jämlikhet betyder inte automatiskt rättvisa. Men en närmare granskning får vänta till ett senare inlägg.

Decemberöverenskommelsen kan leda till oväntade (S)vårigheter

Minoritetsregerande är inget nytt. Med få undantag har Sverige under de senaste decennierna styrts av, och kommer troligen även framöver att styras av, minoritetsregeringar. Inget parti kan längre ensamt göra anspråk på regeringsmakten i Sverige.

Decemberöverenskommelsen stärker den praxis som innebär att det regeringsalternativ som är störst får sin statsminister vald och sin budget genom riksdagen.

Detta låter vid en första anblick som något önskvärt och att överenskommelsen förmodligen är ett bra beslut, detta får dock tiden utvisa. Vad innebär då uppgörelsen mer exakt?

Överenskommelsen innebär bland annat: 

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

De tre områdena som åsyftas är försvars- och säkerhetspolitiken, energiöverenskommelsen och pensionsöverenskommelsen.

Denna överenskommelse betyder nu att Miljöpartiet sitter med i den anrika pensionsgruppen. Pensionsgruppen är ett blocköverskridande samarbete som existerat i över 20 år och består av de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna. De har gjort upp om det nya pensionssystemet och kommer fortlöpande överens om förändringar, villkor och regler för svenskarnas pensioner.

Att släppa in Mp dit baserat på att de sitter med i regeringen är anmärkningsvärt. Mp är ett parti med en helt annorlunda syn på tillväxt än både S och Aliansen, med bland annat krav på sänkt arbetstid och höjd sjukersättning, som inte går ihop med ett hållbart pensionssystem. Partiet är därmed inte moget att ta ansvar för framtida pensioner.

Förutom detta finns det andra frågetecken. Detta innebär att Alliansen kommer att lägga ner sina röster vid varje budgetomröstning eftersom risken finns att deras förslag skulle vinna.

Detta leder till att det endast kommer finnas intetsägande debatter inför budgetomröstningarna, men som egentligen inte betyder något då den sittande regeringen alltid får igenom sina frågor. Det var t.ex. uppenbart att regering S/Mp inte hade stöd för sin vänsterbudget, men nu ska det inte spela någon roll. De ska få igenom den ändå.

Mer konkret innebär detta att regeringen under nästa års budgetomröstning kan genomföra följande, och Alliansen kommer att låta det ske:

Listan omfattar de förslag som den rödgröna regeringen har presenterat i budgetpropositionen samt förslag som partierna var för sig har presenterat i Riksdagen och som därför kan aktualiseras under mandatperioden.

  • Höjd skatt med ca 1 700 kr för alla med inkomst över ca 36 000 kr/mån genom justerad brytpunkt (budgetpropositionen för 2015)
  • Högre skatt för alla som arbetar och har fyllt 65 år, så kallad särskild löneskatt (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 50 000 kr/mån (S+MP) (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 30 000 kr/mån (V)
  • Sänkt och slopat avdrag för pensionssparande (budgetpropositionen  2015)
  • Avskaffad nedsättning av krogmoms
  • Fastighetsskatt för småhus
  • Halverat RUT-avdrag för personer under 65 år, gäller från 2016 (budgetproposition 2015)
  • Återinförd arvsskatt
  • Helt avskaffat RUT-avdrag
  • Sänkt tak i ROT-avdraget
  • Högre skatt för att anställa unga (budgetproposition 2015) 
  • Höjd skatt för banker
  • Höjd bolagsskatt
  • Höjd skatt för småföretagare (3.12)
  • Höjd effektskatt på kärnkraft (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd fastighetsskatt på vattenkraft
  • Avskaffad avdragsrätt för gåvor (budgetproposition 2015)
  • Avskaffad avdragsrätt för förvaltningsavgifter (budgetpropositionen 2015)
  • Avskaffad rätt att göra avdrag för läx-RUT (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd punktskatt på naturgrus (budgetproposition 2015)
  • Införande av skatt för vägslitage
  • Höjd skatt för mikroproducerad el
  • Höjd koldioxidskatt
  • Högre skatt på bränsle som förbrukas i flyg eller fartyg (budgetpropositionen 2015)
  • Klimatskatt på inrikesflyg / Skatt på flygresor
  • Högre skatt på vissa uppvärmningsbränslen (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på bekämpningsmedel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på kreosot
  • Högre skatt på vissa biodrivmedel (budgetpropositionen för 2015)
  • Naturvårdsavgift
  • Avgift djurskyddskontroll
  • Höjd skatt på avfallsdeponi (budgetpropositionen 2015)
  • Koldioxidskatt på torv
  • Skatt på handelsgödsel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på flourerande växthusgaser
  • Skatt på avfallsförbränning (budgetproposition 2015)
  • Lastbilsskatt
  • Höjd skatt på diesel (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på öl och vin med 9 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på sprit med 1 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd fordonsskatt för lätta fordon (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd koldioxidskatt för vissa fordon (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på cigaretter med 6 % (budgetproposition 2015)
  • Skatt införs på viss privatinförsel av cigaretter (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på snus med 12 % (budgetproposition 2015)
  • Slopad gruppregistrering till mervärdesskatt
  • Avskaffade lättnadsregler för oäkta bostadsföretag (budgetpropositionen 2015)
  • Särskild skatt för finansiering av större infrastrukturprojekt

Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur detta skulle slå på vår ekonomi och välfärd. Sedan kan man vända på myntet och se det från en eventuell seger för Alliansen 2018. Då skulle oppositionen tvingas lägga ner sina röster och gå med på allt Alliansen lägger fram istället – det blir en tung, ekonomisk, pendel som svingar Sverige ur balans.

I och med denna överenskommelse har dessutom Socialdemokraterna satt sig i knät på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet då de är beroende av båda två för att få majoritet för sin budget. Detta leder, som nämnts i tidigare inlägg, till en kraftigare vänstersväng och kommer försvåra det samarbete som nu måste börja ta form.

Det finns dock en ytterligare risk, som absolut inte är osannolik – nämligen att Löfven bryter överenskommelsen vid ett regeringsskifte 2018. Han är inte känd för att hålla det han lovar, vilket få verkar fästa speciellt mycket uppmärksamhet vid:

  1. ”Jag ska gå till talmannen, full av tillförsikt att vi ska få igenom en budget.” (Expressen 24/9)
  2. ”Om den [allians-] budgeten skulle vinna är det uteslutet att jag skulle sitta kvar och administrera den. Det sker inte.” (Dagens Nyheter 2/12)
  3. ”Jag har hela tiden tagit ansvar och tänker fortsätta göra det”, säger Löfven när han meddelar att han ska utlysa ett extra val istället för att avgå som han tidigare sade. (Svenska Dagbladet 3/12)
  4. ”Vi är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras,” säger Löfven och meddelar att det inte blir något extra val. (Dagens Nyheter 27/12)

Det är enkelt att se framför sig hur Stefan Löfven skulle kunna motivera ett brott mot överenskommelsen. Det skulle föranledas av ett tal i stil med att:

”Vi har nu suttit i regering i 4 år och äntligen börjat styra Sverige åt rätt håll, i och med detta skifte riskerar Sverige att återigen gå sönder. Det vore direkt oansvarigt att följa en gammal överenskommelse, som lades under ett helt annat parlamentariskt läge, när borgarnas skattesänkarpolitik återigen riskerar att slå ut våra unga och äldre och sätta välfärden ur spel.”

Om Decemberöverenskommelsen är en god idé eller inte får tiden utvisa. Men det är ett vågspel som gjort många väljare irriterade och frågan är om det går att återta det förlorade förtroendet – speciellt med tanke på risken att det inte finns några garantier på att Stefan Löfven kommer att hålla det han lovar.

(S) fortsätter sin vänstersväng men vill fortfarande samarbeta åt höger

Den gångna veckan har varit märklig med flera utspel från Socialdemokraterna som varit motsägelsefulla. Det har inte varit enkelt att förstå vad de faktiskt vill göra. I måndags skrev Svenska Dagbladet om denna förvirring och sammanfattade det hela på ett mycket träffsäkert sätt:

Så vi har alltså en regering, som inte är en regering när den går till val, men som ändå tänker gå till val som regering, och tänker sitta som regering efter valet. Regeringen har en budget, som inte är regeringens budget just nu, men som samtidigt ändå är en valplattform, trots att den är överspelad och det inte går att gå till val på precis den budgeten.

Nu har Löfven & Co varit på Harpsund för att få ihop sin politik. Beskeden är lite klarare, men fortfarande märkliga med tanke på de gångna månadernas turbulens. Det visar sig att vänstersvängen fortsätter.

S, Mp och V går återigen till val samlade, men med en ny budget. Den gamla är överspelad på så sätt att flera av reformerna inte går att genomföra längre. Det är fortfarande oklart om Vänsterpartiet kommer att få sitta i regeringen, men Sjöstedt såg till att påminna om att deras stöd är nödvändigt för att få igenom nästa budget.

Det viktiga, och intressanta, är att de gör som Alliansen och går till val tillsammans. Att de väljer att göra detta är inte speciellt konstigt, men med tanke på de senaste månadernas aggression Löfven fört mot blockpolitiken ter det sig som ett alternativ vars syfte är att behålla makten, inte sträcka ut handen för blocköverskridande överenskommelser. Den utsträckta handen pekar vänsterut.

Under presskonferensen som hölls i samband med mötet på Harpsund fortsatte Löfven sin retorik med att kalla Alliansen för de fyra borgerliga. Han vägrar fortfarande att kalla den för Alliansen. Om det handlar om att cementera det ”borgerliga föraktet” eller är ett försök att påvisa att de inte är så sammansvetsade som de påstår är oklart. Att Löfven vägrar ge ett besked om han tänker släppa fram en Alliansregering i minoritet eller inte är även det något som spär på misstroendet för honom.

Höger vänster

Nu är vänstersvängen bekräftad och i det närmaste fullbordad. Alliansen måste ge besked på hur de vill hantera detta och vara kraftfullare i sin kritik på Löfven och deras skadliga politik som är förklätt i humanism och solidaritet.

Det finns ett antal krav som de tydligaste ledarna för Alliansen – Annie Lööf (C) eller Anna Kinberg Batra (M) – bör ställa på Löfven, om han sitter kvar efter extra valet, för att ett samarbete över överhuvudtaget ska vara aktuellt.

  1. Arbetet MOT vinster i välfärden avslutas
    – Bekämpa inte vinster. Reglera och inför kvalitetskrav istället
  2. Brommas avtal förlängs
    – Ett bostadsbygge där slår negativt på hela Sverige
  3. Förbifarten återupptas omgående
    – 4 mkr om dagen är inte en ”liten fördyring”. Förbifarten gynnar alla som behöver åka förbi Stockholm och underlättar för de som bor norr och arbetar söder, och tvärtom. En bil i rörelse är mindre miljöfarlig än en bil som tvingas starta/stanna
  4. Miljöpartiets inflytande över kärnkraften avslutas
    – Risken blir annars att Sverige får ett importberoende bestående av tysk kolkraft eller rysk gas
  5. Socialdemokraterna kommer till mötena om pensionen UTAN Miljöpartiet
    – Det är direkt skadligt att låta ett parti som är emot tillväxt få inflytande över de pensioner som är beroende av tillväxten för att ge någon avkastning

Om Löfven släpper dessa punkter och gör det klart att de inte återkommer, finns en reell möjlighet för blocköverskridande överenskommelser. Fram till dess är det fortfarande samma knutna näve med långfingret uppe som han egentligen visar när han sträcker ut sin arm.