(S) fortsätter sin vänstersväng men vill fortfarande samarbeta åt höger

Den gångna veckan har varit märklig med flera utspel från Socialdemokraterna som varit motsägelsefulla. Det har inte varit enkelt att förstå vad de faktiskt vill göra. I måndags skrev Svenska Dagbladet om denna förvirring och sammanfattade det hela på ett mycket träffsäkert sätt:

Så vi har alltså en regering, som inte är en regering när den går till val, men som ändå tänker gå till val som regering, och tänker sitta som regering efter valet. Regeringen har en budget, som inte är regeringens budget just nu, men som samtidigt ändå är en valplattform, trots att den är överspelad och det inte går att gå till val på precis den budgeten.

Nu har Löfven & Co varit på Harpsund för att få ihop sin politik. Beskeden är lite klarare, men fortfarande märkliga med tanke på de gångna månadernas turbulens. Det visar sig att vänstersvängen fortsätter.

S, Mp och V går återigen till val samlade, men med en ny budget. Den gamla är överspelad på så sätt att flera av reformerna inte går att genomföra längre. Det är fortfarande oklart om Vänsterpartiet kommer att få sitta i regeringen, men Sjöstedt såg till att påminna om att deras stöd är nödvändigt för att få igenom nästa budget.

Det viktiga, och intressanta, är att de gör som Alliansen och går till val tillsammans. Att de väljer att göra detta är inte speciellt konstigt, men med tanke på de senaste månadernas aggression Löfven fört mot blockpolitiken ter det sig som ett alternativ vars syfte är att behålla makten, inte sträcka ut handen för blocköverskridande överenskommelser. Den utsträckta handen pekar vänsterut.

Under presskonferensen som hölls i samband med mötet på Harpsund fortsatte Löfven sin retorik med att kalla Alliansen för de fyra borgerliga. Han vägrar fortfarande att kalla den för Alliansen. Om det handlar om att cementera det ”borgerliga föraktet” eller är ett försök att påvisa att de inte är så sammansvetsade som de påstår är oklart. Att Löfven vägrar ge ett besked om han tänker släppa fram en Alliansregering i minoritet eller inte är även det något som spär på misstroendet för honom.

Höger vänster

Nu är vänstersvängen bekräftad och i det närmaste fullbordad. Alliansen måste ge besked på hur de vill hantera detta och vara kraftfullare i sin kritik på Löfven och deras skadliga politik som är förklätt i humanism och solidaritet.

Det finns ett antal krav som de tydligaste ledarna för Alliansen – Annie Lööf (C) eller Anna Kinberg Batra (M) – bör ställa på Löfven, om han sitter kvar efter extra valet, för att ett samarbete över överhuvudtaget ska vara aktuellt.

  1. Arbetet MOT vinster i välfärden avslutas
    – Bekämpa inte vinster. Reglera och inför kvalitetskrav istället
  2. Brommas avtal förlängs
    – Ett bostadsbygge där slår negativt på hela Sverige
  3. Förbifarten återupptas omgående
    – 4 mkr om dagen är inte en ”liten fördyring”. Förbifarten gynnar alla som behöver åka förbi Stockholm och underlättar för de som bor norr och arbetar söder, och tvärtom. En bil i rörelse är mindre miljöfarlig än en bil som tvingas starta/stanna
  4. Miljöpartiets inflytande över kärnkraften avslutas
    – Risken blir annars att Sverige får ett importberoende bestående av tysk kolkraft eller rysk gas
  5. Socialdemokraterna kommer till mötena om pensionen UTAN Miljöpartiet
    – Det är direkt skadligt att låta ett parti som är emot tillväxt få inflytande över de pensioner som är beroende av tillväxten för att ge någon avkastning

Om Löfven släpper dessa punkter och gör det klart att de inte återkommer, finns en reell möjlighet för blocköverskridande överenskommelser. Fram till dess är det fortfarande samma knutna näve med långfingret uppe som han egentligen visar när han sträcker ut sin arm.

Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.

 

Löfven står inför stora svårigheter när väljarna vet vad de kommer att få

Under veckan meddelade statsminister Stefan Löfven att han utlyser ett extra val, även kallat nyval eller omval i vardagligt tal. Den rödgröna regeringen har under sin kortvariga tid vid makten visat på att de aldrig hade någon egentlig plan för hur de skulle styra riket. Det är dessutom värt att ha i minnet att de konsekvent under valrörelsen vägrade redovisa med vilket regeringsalternativ de sökte svenska folkets mandat.

Det är även värt att komma ihåg även hur Socialdemokraterna in i det sista försökte fördröja presentationen av sin egen politik.

Stefan Löfven valde senare att förhandla med Vänsterpartiet rörande den budget som idag blev nedröstad.

Hade detta arrangemang presenterats innan valet finns en stor chans att svenska folket inte hade givit Stefan Löfven sitt förtroende, man behöver bara gå till 2010 för att se hur ett rödgrönt samarbete fungerade sist. Samarbetet med Vänsterpartiet rörande budgeten var även det som omöjliggjorde blocköverskridande samarbete i detta senare skede. Genom dessa beslut fick Sverige ett regeringsalternativ de egentligen inte hade valt och visade en sällan skådad regeringsoduglighet.

Utöver detta har Stefan Löfven beskyllt Alliansen för att genom blockpolitik låsa svensk politik. Detta är direkt felaktigt. Istället är det Mona Sahlin som vid presentationen av det rödgröna samarbetet 2010 som verkligen låste svensk politik och till viss del bidragit till de framgångar Sverigedemokraterna har skördat sedan dess. Hennes efterträdare har därefter bara befäst den skyttegravspolitik som blockpolitiken sedan dess förts.

I sakpolitiska termer så finns det mycket att anmärka på när det kommer till den rödgröna sidan. Den av Stefan Löfven med anhang presenterade budget är jobbfientlig, infrastrukturfientlig och därmed i slutändan tillväxtfientlig. Det visar sig att de viktigaste frågorna för vänstern inte är skola vård och omsorg, det är att bekämpa företagsamhet och inskränka på den valfrihet som finns.

Mer om budgeten, och skillnader mellan regeringen och alliansens hittar ni här:

https://politikdelen.com/2014/11/11/4-viktiga-skillnader-mellan-alliansen-och-regeringens-budgetproposition/

Med en jobbskapande, infrastruktursvänlig och positiv attityd till tillväxt hävdar Sverige sin konkurrenskraft i Europa. Genom att genomföra Alliansens politik och därigenom stärka Sveriges konkurrenskraft i Europa kommer den svenska ekonomin att förbättras och därmed skapa synergieffekter som ger resultat i ökade anslag och resurser till skola, vård och omsorg. Ingenting särskiljer egentligen ett företag från Sverige som land, genom att som land vara konkurrenskraftigt och därigenom vinstdrivande skapas förutsättningar för satsningar på områden som är viktiga.

Men, varför ser vi inga synergieffekter av Alliansens politik under åren 2006-2014? Varför försämras vår skola, vår vård och vår omsorg? Förklaringen beror till stor del på den värsta ekonomiska kris Europa genomlevt sedan 1930-talet. Vid europeiska jämförelser är vi det land som, tillsammans med Tyskland, genomlevt krisen absolut bäst. Vår f.d. statsminister, Reinfeldt, och vår f.d. finansminister, Borg, har i världens media prisats för den politik vi har fört under krisåren. Skolreformen 2011 har inte heller fått tid att påvisa resultat då det behövs minst 6 år för att vända en skola – något som Fridolin också upptäckte efter att först ha utlovat 100 dagar.

Nu går Socialdemokraterna och Miljöpartiet ut i en valrörelse tillsammans, med en budget som redan fallit i en konstellation som redan har misslyckats.

Inspiration till inlägget är hämtat av Dennis Fogelmark

Failed to prepare, prepare to fail. Regeringen var inte förberedd, resultatet blev ett extra val

Är man inte förberedd så är man oförberedd. Detta sade Fredrik Reinfeldt många gånger under den gångna valrörelsen och varnade för ett parlamentariskt kaos vid en rödgrön seger.

Nu blir det ett extra val den 22 mars 2015.

Innan valet fick man inte veta vilka som tänkte regera tillsammans, vilken budget som skulle gälla eller hur de tänkt få igenom sina förslag. Detta ledde till svikna och omarbetade löften som väljarna inte kände igen sig i. Vänsterpartiet, som såg sig själva som en naturlig del av regeringen, fick stå ute i kylan. De lovade då att lägga fram en egen budget och agera som ett oppositionsparti. Vad som egentligen hände är historia.

Löfven berättade att han ämnade utlysa ett extraval och passade på att berätta hur han ämnar gå till val på den lagda budgeten, tillsammans med Miljöpartiet – och då i förlängningen Vänsterpartiet. Det ironiska är att genom detta cementerar den blockpolitik han fördömer och ser som anledning till nederlaget vid omröstningen.

Ett extraval är inget något parti kan ta lätt på och utgången är mycket oviss.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svikit många löften och tappat stort i förtroende i opinionen. Löfvens utsträckta hand visade sig vara tom och ett spel för galleriet, men genom att samarbeta med Vänsterpartiet stängde han resolut dörrarna för samarbete med bland annat Centerpartiet och Folkpartiet. Att bland annat vilja förbjuda vinster i välfärden och höja marginalskatterna för arbete med mera och samtidigt vilja samarbeta med partier som har dessa som kärnfrågor visar att det faller på sin egen orimlighet.

Även sinsemellan har S och Mp fått kompromissa så mycket att väljarna inte känner igen sig. S var bestämda om Förbifart Stockholm byggande, men Mp och V var emot och S backade. S ville även behålla Bromma, men tvingades att utreda även detta. På samma sätt hade Mp stora frågor som de fick ge efter från, bland annat kärnkraftsfrågan.

Moderaterna står utan partiledare. De har dock tidigarelagt sin partistämma för att med största sannolikhet rösta fram Anna Kinberg Batra som ny partiledare då det är viktigt med fyra tydliga ledare inför den kommande valrörelsen. Moderaterna har mycket att vinna med tanke på hur många väljare som lämnade partiet i september. Med Kinberg Batra har de möjligheten att ta Moderaterna i en ny riktning för att återta en del av dessa.

Kristdemokraterna har i de senaste opinionsundersökningarna hamnat under 4% gränsen och står inför stora utmaningar. Däremot har de nu en unik chans att växa väsentligt om de förnyar sin politik. Kristdemokraterna är det naturliga partiet att ta tag i invandrings- och pensionsfrågorna. De är ett konservativt parti som kan plocka många väljare. Lyft fram Sara Skyttedal (förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet) och låt henne formulera frågan, hon har redan tidigare tagit upp invandringsfrågorna i debattinlägg i DN, där hon bland annat skriver: 

”…för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.” (Dagens Nyheter 29/8)

Kristdemokraternas kärnväljare är dessutom ofta bland de äldre och då är pensionsfrågan ett naturligt val. Men det krävs samtidigt att de faktiskt får igenom sina förslag i Alliansen som helhet, vilket är en utmaning i sig.

Sverigedemokraterna hamnar nu i en valrörelse utan sin partiledare, Jimmie Åkesson. Men det är inte säkert att det kommer att påverka SD:s valresultat. Det stora frågetecknet handlar mer om någon kommer att ta samtalet med dem, eller fortsätta hålla alla dörrar stängda. Risken för det sistnämnda är det martyrskap som gett SD sina stora framgångar. Förhoppningsvis sker det ovanstående med Kd som resolut kommer att avväpna SD. Invandringens kostnader får inte fortsätta vara ett tabubelagt ämne.

SD har dessutom visat att de har makt, och det innebär en risk att de drar till sig fler väljare från både Alliansen och S.

En annan riskfaktor vid extravalet i mars är Feministiskt Initiativ som fick 3,12% och därmed ligger nära riksdagsgränsen. Det finns en risk att de får de stödröster de behöver för att komma in och då har Alliansen fyra partier att kämpa mot i Riksdagen med starka vänstertendenser. Den troligaste anledningen till deras framgångar är dock media, som gett dem lika mycket utrymme som vissa riksdagspartier – vilket kan ses som märkligt då andra partier utanför riksdagen inte fått denna mediala uppmärksamhet.

Stefan Löfven avgick inte som utlovat, det är en svaghet som kan kosta Socialdemokraterna röster. Det är, som tidigare nämnts, dessutom oerhört osannolikt att något parti från Alliansen kommer att samarbeta med en samarbetsregering som vill förbjuda vinster i välfärden, avskaffa valfriheten, stoppa förbifarten och höja väldigt många skatter som slår hårt på företag och sysselsättning.

Nu tvingas Löfven att föra en borgerlig ekonomisk politik då Alliansens förslag vann omröstningen och ligger då ett år. Även om S vinner får de leva med Alliansens budget under 2015. S har med andra ord bara 3 år kvar för att genomföra sitt förslag, som också den kan falla vid nästa budgetomröstning.

Nu börjar en ny valkampanj och LO storsatsar. Under valarbetet 2014 såg deras siffror ut såhär (under valkampanjen 2010 bidrog LO med över 500 miljoner kronor till Socialdemokraternas kampanjarbete):

LOs valrörelse i siffror

Källa: Politikfakta

Frågan man då logiskt måste ställa sig: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

Regeringens utspel alltmer desperata

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.

Miljöpartiet menar att Stockholm bestämmer, inte hela landet

Som nämndes i förra inlägget så har alla oppositionspartier – förutom Vänsterpartiet som endast på pappret tillhör oppositionen – fått trafikutskottet att snabbehandla en motion om att sätta igång bygget senast den 1 januari 2015.

Kort efter detta går Stefan Löfven ut i pressen den 21/11 och berättar att Förbifarten ska byggas, och det lämnas inte mycket rum för tolkning. (di.se)

Det innebär att Socialdemokraterna kommer att gå med på oppositionens krav, ifall omröstningen gällandes motionen går igenom, på att fortsätta med bygget redan den 1 januari nästa år.

Detta visar sig bli ett uttalande som Miljöpartiet, inte oväntat, upprörs över. Trots att de borgerliga riksdagspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna vill få igång bygget av Förbifart Stockholm igen vidhåller Miljöpartiet att bygget ligger på is till 1 maj. Detta gjordes glasklart i söndagens Agenda.

Karin Svensson-Smith (MP) är ordförande i trafikutskottet och menar att det är upp till Stockholm att bestämma om Förbifarten och utgår från att den kommer att avslutas och är helt oberörd av att pausen kostar skattebetalarna 4 miljoner kronor om dagen. Svensson-Smith tar upp Citybanan som exempel på pausat bygge när hon blir ifrågasatt angående kostnaderna för pausen och menar att det är samma sak när Alliansen gjorde detta. Hon missade helt att anledningen till stoppet av citybanan berodde på att det saknades pengar, inget annat.

Hon menar även att Förbifarten är förlegad, att bilresandet har minskat och att det är viktigt att inte bygga Förbifarten om vi ska nå våra klimatmål.

Hennes argument innehåller mängder av sakfel.

  1. Hon påstår att bilresandet har minskat. Detta är direkt felaktigt då invånarantalet i Stockholm växer snabbt. Dessutom, om dessa invånare saknar egen bil kommer åtminstone transporter av varor och tjänster att öka vilket innebär fler fordon på vägarna som exempelvis behöver ta sig mellan norr och söder.
  2. Hon bortser helt från hur trafikläget ser ut idag. Om man tittar på Essingeleden eller Ulvsundaleden under rusningstrafik står tiotusentals bilar still där varje dag och släpper ut mängder av avgaser. Förbifarten skulle lätta på det trycket. Även om bilresandet skulle öka skulle nyttan överväga kostnaden. En bil som står still och släpper ut avgaser är på sitt sätt farligare för miljön än den bil som faktiskt är på väg någonstans. En bil i rörelse drar dessutom mindre bränsle än den bil som ryckigt står i köer.
  3. Svensson-Smith menar att kollektivtrafiken skulle försämras till följd av Förbifarten genom att pengarna omfördelas. Detta stämmer inte heller, ingenstans finns det sagt att man skulle ta pengar från nuvarande budget från kollektivtrafiken för att bekosta vägbygget. Hon verkar även ha missat Alliansens Sverigebygge som inkluderar flera nya tunnelbanestationer och att Förbifarten kommer att tillåta bussförbindelser som tidigare inte fungerat mellan norr och söder. Kollektivtrafiken kan inte lösa de resebehov som finns för de som inte bor vid ett pendeltåg, tunnelbana eller har nära till en busshållplats.
  4. Ett av de största misstagen är dock att Svensson-Smith lägger över allt på Stockholm. Förbifarten är något mycket större än så. Hon bortser helt från alla de bilister som inte ska till Stockholm. Det finns inget klimatsmart i att tvinga alla bilister att åka in och förbi Norrtull som bara vill passera staden. Det ökar endast trycket på de vägar som redan finns.

Miljöpartiet vill att Stockholmspolitikerna bestämmer, trots att detta påverkar mycket större delar än så. De är även fast övertygade om att stoppet kvarstår, oavsett vad Socialdemokraterna eller omröstningen säger. De menar att även om en majoritet röstar för att byggets ska fortsätta den 1 januari 2015 så kan de strunta i det.

Miljöpartiet bestämmer således över alla och tycker att Stockholm är den enda viktiga staden. Det kan inte vara roligt att vara en miljöpartist på landet idag.

Dålig kommunikation mellan Wallström och Löfven

Den 14e november säger Löfven att ”den som överväger något liknande [kränka det svenska territoriet] ska ha klart för sig vilka enorma risker det innebär. Vi kommer att försvara vårt territorium med alla till buds stående medel” och antyder med detta att försvaret är starkt och stabilt. (dagenssamhälle.se)

Två dagar senare, den 16e november går utrikesminister Margot Wallström (s) ut i en intervju och säger ”Här är svenskarna, för första gången, på allvar rädda. Rädda för Ryssland, för vad de ska ta sig till, och tycker att de är oförutsägbara och oberäkneliga och gör saker som är folkrättsvidriga”. (Svd.se)

Dessa två uttalanden blir motsägelsefulla och får Sverige att tappa pålitlighet i omvärlden.

För det första är det oklokt av Löfven att tillskriva försvaret förmågor de uppenbarligen saknar. Påståendet att den som kränker Sveriges territorier löper ”enorma risker” är oklart. Om man tittar på ubåts-jakten som nyligen avslutats är det tydligt att försvaret saknade resurser för att göra en insats som hade sannolikhet att upptäcka något. Idag är det t.ex. endast 2 ubåtar i Sverige som är bemannade på ett sätt att de anses fullt ut operativa. Detta vet omvärlden och tar nog inte Löfvens hot på något större allvar.

Löfven meddelade även att han tillsätter ett säkerhetspolitiskt råd, men detta kommer endast fungera som ett tecken på att han är handlingskraftig. Problemet är att rådet inte fyller någon egentlig funktion då medlemmarna där redan har samma arbetsuppgifter, fast på annat håll.

För det andra motsäger Wallström Löfven helt när hon går ut och säger hur rädda Sverige är för Ryssland. Men NATO vill hon inte att Sverige går med i. Det var hon tydlig med från första dagen som utrikesminister, vilket till en del bekräftade Moskvas kampanj om att NATO:s utvidgning efter det kalla krigets slut är aggressiv och skapar osäkerhet. I och med krisen i Ukraina har dessutom pendeln svängt och motståndet till NATO har krympt med 18 procentenheter sen senaste mätningen för ett halvår sedan, men med en socialdemokratisk regering är ett medlemskap ytterst osannolikt. Observera att denna mätning skedde innan ubåts-kränkningarna och opinionen för NATO förmodligen ökat ytterligare. (Svt.se)

Det är oklart varför dessa två uttalanden kommer så tätt efter varandra, med så spridda budskap. Att bägge påståenden inte stämmer gör det hela än mer brydsamt och spär på synen av en splittrad regering där den högra handen inte vet vad den vänstra gör.

Hur har det gått för regeringen så här långt?

Regeringen Löfven har haft en aktiv första månad vid makten. Speciellt för honom och Åsa Romson har det varit en turbulent tid. Det började redan vid regeringsförklaringen där Löfven presenterade sin avsikt att erkänna Palestina, vilket också skedde med resultatet att Israel kallade hem sin ambassadör. Att erkänna Palestina är i sig inte en dum idé, utan de flesta kan nog ställa sig bakom det beslutet. Det som gjorde det såpass kontroversiellt var att ta beslutet utan ett parlamentariskt majoritetsstöd. Löfven struntade helt enkelt i alla andra och ångade på som ett lok utan bromsar.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland.

Innan valet, i en av debatterna, meddelande Löfven att det ska bli licensjakt på varg i Sverige. Detta anmärkte Fredrik Reinfeldt på genom att påpeka att Miljöpartiet vill förbjuda jakten och att det blir svårt att hålla det löftet om S och Mp ska regera tillsammans. Framtiden visade sig ge Reinfeldt rätt efter att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) sa att licensjakt ska det bli, medan miljöministern Åsa Romson sa emot (Svt 30/10). Detta gjorde Romson på eget bevåg och visar på en tydlig splittring som finns inom regeringen. Detta utspel är även ett bevis på den bristande erfarenheten Miljöpartiet har av att sitta i en regerande ställning.

Splittringen har visat sig inom flera andra områden, bland annat Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och om kärnkraften. Det intressanta här blir det faktum att Socialdemokraterna har fått se sig fullständigt överkörda av Miljöpartiet, trots att Mp är ett mycket litet parti. Innan valet var t.ex. Förbifarten ingen förhandlingsfråga enligt S.

För att skriva vidare om Åsa Romson och Miljöpartiet kan man nämna de avslöjanden som Expressen gjort tidigare under månaden (detta finns även kommenterat i tidigare inlägg under kategorin ”Miljöpartiet” och ”Åsa Romson”).

Åsa Romson har målat sin fritidsbåt med en giftig färg, dumpat ut gråvatten i Östersjön och inte betalat energiskatt för bränslet till sin båt. Säpo stoppade även en av Miljöpartiets topprekryteringar efter att det uppdagats att denne är dömd för narkotikasmuggling.

Kulturministern Alice Bah har flera kritiserade beslut bakom sig, bland annat att alla statliga museum ska ha fritt inträde, något som kostar ca 270 miljoner i en situation där finansminister Magdalena Andersson menar att den svenska ekonomin är körd i botten och att alla pengar är slut. Detta beslut gynnar dessutom i princip bara stockholmare då majoriteten av de museum som påverkas finns i huvudstaden. Alice Bah kritiserades även efter att ha medverkat i en intervju i Sveriges Radio P1, där hon inte kunde svara på flera av frågorna som ställdes utan använde undanflykter som ”hypotetiskt” gång på gång och undvek helt att svara på andra frågor. (Sveriges Radio 24/10)

Att regeringen dessutom kohandlade med Vänsterpartiet, som påstod sig vara i opposition, är något som irriterat många. Vänsterpartiet sitter inte officiellt i regeringen men har haft mycket att säga till om i den presenterade budgeten.

Dessa händelser spelar in i att regeringen tappar förtroende över hela ledet. En undersökning från Novus visar på en nedåtgående trend:

SÅ MÅNGA HAR MYCKET ELLER GANSKA STORT FÖRTROENDE FÖR MINISTRARNA

(Förändring mot föregående undersökning i parentes)

  1. Margot Wallström (S) 53 procent (-8)
  2. Stefan Löfven (S) 41 procent (-4)
  3. Gustav Fridolin (MP) 35 procent (-5)
  4. Magdalena Andersson (S) 24 procent (-4)
  5. Mikael Damberg (S) 21 procent (-2)
  6. Ylva Johansson (S) 21 procent (-4)
  7. Alice Bah Kuhnke (MP) 20 procent (-4)
  8. Åsa Romson (MP) 19 procent (-8)

Löfvens brist på erfarenhet gör sig återigen påmind

Innan helgen, den 24/10, skulle Stefan Löfven få med EU-nämnden på sina klimatmål som var 50% lägre klimatpåverkande utsläpp i atmosfären till 2030 mot 1990, andelen förnyelsebar energi ska vara 40% och energieffektiviseringen ska ligga på 30% 2030.
 
Dvs, 50, 40, 30. 
 
Men när han presenterade sina krav blev det fel från start. Istället för att gå ut med sina mål råkade han räkna upp sin smärtgräns direkt, 40%, 27% och 30%.
 
 
 
Detta innebär att det inte behövdes några förhandlingar och Löfven tvingas att driva alliansens politik i Bryssel eftersom Sverigedemokraternas mål var att stödja det mest återhållsamma förslaget. Partiledaren för Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, fick kliva in och rädda Löfven genom en time-out där han kunde förklara att Löfven nu gett sig själv sämsta möjliga utgångspunkt.

Efter att mötet återupptagits efter en paus kom statsministern tillbaka och begärde stöd för formeln 50, 40, 30. I det läget gav Sverigedemokraterna sitt stöd till Alliansen vars klimatpolitik slutligen gick segrande ur ett mycket förvirrande möte.

En liknelse kan vara när en försäljare vill få någon att köpa en dammsugare. Försäljaren begär 5000 kronor, men vet att han fortfarande går med vinst vid 3000. Han kan därför gå ner till 3000 kronor, men berättar naturligtvis inte detta i förväg – vilket är precis det Löfven råkade göra.
 
Den förklaring till misstaget kan vara det faktum att Löfven är van vid att förhandla bakom stängda dörrar och helt missade att detta möte skedde inför tv-kameror och är helt offentligt. Det är misstag som grundar sig i bristen på erfarenhet han har inom riksdagen, även om han anses vara en bra förhandlare i vanliga fall.

Den enda riktiga vinnaren av budget 2015

Den enda vinnaren av budgeten är inte arbetslösa och pensionärer som tidningarna gärna berättar om. Den enskilt störste vinnaren efter att budgetpropositionen presenterades är utan tvekan Vänsterpartiets ekonomiske talesman Ulla Andersson. De påstås vara i opposition efter att inte fått vara med i Löfvens regering, men den dystra sanningen är att V sitter vid rodret. Att de inte var till salu stämde inte i slutändan, men det visade sig att de inte heller var billiga.

”Nu är det slut på kalaset,” sade hon och syftade på de sänkta jobbskatterna som Alliansen genomfört. Nu skulle de rika klämmas åt och bidra mycket mer till en välfärd för alla. Ulla verkar dock totalt sakna ekonomisk erfarenhet av orsak och verkan. När man höjer skatterna så minskar till slut arbetade timmar och inkomsterna sjunker istället för att öka. Om man gör det dyrare att anställa så anställs det helt enkelt färre, inte fler. Höjer man skatterna på inkomst så minskar köpkraften och därmed produktionen.

Den budget som har presenterats kommer lägga sig som en våt filt över Sveriges ekonomi och minska produktion, sysselsättning och BNP.

Svenska Dagbladet går långt i sin kritik och ber Alliansen att reagera starkt och agera för en misstroendeförklaring mot regeringen. Detta är en rimlig begäran som borde tas på största allvar. Regeringen kommer inte att kunna driva igenom några större frågor utan hjälp av Vänsterpartiet, och det är inte rimligt att de på ett såpass tydigt och genomgående vis ska få diktera den svenska politiken i fyra år. De är absolut inte ett oppositionsparti, de sitter inofficiellt med i regeringen på alla vis som räknas.

Löfven försöker utåt sett att bryta upp blockpolitiken och få till ett samarbete med Folkpartiet och Centerpartiet. Men dessa försök är spel för galleriet. I realiteten har han redan stängt dörrarna för samarbete genom att gå emot flera av partiernas kärnfrågor. Att då påstå att man står med uträckt hand, att man vill samarbeta, blir fullständigt verkningslöst, vilket Löfven utan tvekan redan är fullt medveten om.

En misstroendeförklaring är enkel att motivera:
”Denna regering har på ett för Sverige skadligt sätt fört landet i en riktning som saknar stöd i val eller parlament, därtill i en situation då hotet mot landets säkerhet och dess ekonomi gör en sådan riktning oacceptabel” (SvD 22/10)

Löfven och Andersson säger att Vänsterpartiet ska ha respekt för att de tagit ansvar för Sverige genom att samarbeta med regeringen och fört fram en budget som de tror på. Nu är det Alliansen som måste ta sitt ansvar och göra det som krävs för att få Sverige på rätt bana och göra det som är bäst för Sverige. De har en gemensam syn och samhörighet som gör det mycket enklare för samarbete. Det räcker inte med att gå i opposition, detta kräver ett större ansvarstagande än så. För Sveriges utvecklings skull.