Ministrar får bo i kollektiv

En minister som har en beslutandefattning får aldrig hamna i den situation där dennes lojalitet ifrågasätts. Det som under den senaste tiden framkommit om utrikesminister Margot Wallström (S) och hennes kopplingar till fackförbundet Kommunal sätter detta på prov.

Först lite bakgrund.

Wallström har genom Kommunal fått en hyreslägenhet mitt i Stockholm. En 3a på 89 kvadratmeter som hon betalar 32 kronor i månaden för efter att ha fått bidrag för sina boendekostnader. Hon behövde aldrig stå i någon bostadskö eller söka lägenhet på egen hand.

Genom att ha tagit emot denna gåva från Kommunal, en privat intresseorganisation, kan man inte utesluta att hon kan utsättas för påverkan och fattar beslut som gynnar Kommunal på ett illojalt vis. Bostaden är dessutom knuten till Wallström som minister, vilket ökar misstankarna för korruption. (DN 18/1 2016)

Ett tankeexperiment: En bankdirektör får en bostad av ett investmentbolag. En kort tid därefter får denne direktör ett brev av investmentbolaget som ber direktören att tänka om en investering och satsa pengarna någon annanstans istället.

Hur ser det ut?

När det sedan framkommer att i princip samma sak har hänt Wallström ökar misstankarna. Kommunals ordförande Annelie Nordström skrev nämligen ett brev några månader efter att Wallström flyttat in i sin lägenhet och bad henne att tänka om de förändringar som FN rekommenderar för deras avdelning för personalärenden.

”Vi ber er därför att se över och föreslå ändringar i ICSC:s förslag så att inga anställda eller deras familjer får det sämre nästa år än vad de har i dag”. (SvD 22/1 2016)

Alltså har Wallström fått en förmån och sedan en begäran om en åtgärd. Det blir uppenbart att dessa hör samman.

En minister får aldrig sätta sig i en beroendesituation, även om den bara är upplevd. När detta sker minskar förtroendet för besluten och politikerföraktet ökar oavsett om ministern sköter sitt jobb efter bästa förmåga eller inte.

Det är mycket möjligt att Wallström är naivt godtrogen, men det räcker inte som ursäkt när man innehar en ministerpost. Detta ska inte få hända.

Men för att återgå till rubriken.

För det första är det självklart att en minister som inte bor i Stockholm men har staden som arbetsplats behöver någonstans att bo för att sköta sitt arbete.

För det andra är det samtidigt lika självklart att denne inte ska få förtur till stora lägenheter. Detta skulle innebära att dessa ministrar inte behöver påverkas av de beslut de fattar vilket lätt kan leda till att man inte förstår vad ens beslut får för resultat.

Därför skulle Politikdelen vilja föreslå en annan, enklare, lösning.

De ministrar som behöver boende i Stockholm för att kunna sköta sitt arbete får bo i kollektiv med andra ministrar under tiden de är i Stockholm – vilket sällan är mer än ett par dagar i veckan då familjen finns på annan ort. Dessa kollektiv skulle vara större än för studenter med högre standard eftersom en minister befinner sig i en helt annan ekonomisk situation.

Detta boende kan antingen vara små lägenheter med pentry, eller med delat kök och vardagsrum med alla bekvämligheter man kan förvänta sig som sedan lämnas efter avslutat uppdrag. Vill man ha med sin familj så får man leta bostad som alla andra, en minister tjänar såpass väl att ett andrahandskontrakt inte är en omöjlighet.

Genom att göra detta får ministrarna ett boende så de kan sköta sitt arbete, men bor såpass enkelt att det inte påverkar bostadssituationen mer än nödvändigt för andra.

Låt ministrar som behöver boende få bo kollektivt och eliminera risken för den korruption som nu tydligt föreligger.

Ska du passera Stockholm på E4/E20? Från årsskiftet måste du betala för det.

Riksdagen röstade ja till förslaget om ökad trängselskatt i Stockholm. Från 1 januari 2016 höjs avgifterna till 35 kronor under högtrafik. Dessutom höjs taket för maximal trängselskatt under ett dygn från 60 till 105 kronor.

Det beslutades också att trängselskatt ska införas på Essingeleden från och med 2016, alltså 6 år innan vägprojektet Förbifart Stockholm tidigast förväntas stå klart. Det innebär att även långväga resenärer som åker på E4:an och E20 genom Stockholm blir beskattade. På Essingeleden kommer beloppet under högtrafik att bli 30 kronor.

Förslaget röstades igenom trots att Lagrådet efter granskning varnat för att det kan innebära besvär för genomfartsbilister utan anknytning till Stockholm som reser från avlägsna orter genom huvudstaden.

Trängselskatten för alla som åker på E4:an genom Stockholm (Essingeleden):

Siffran inom parentes är dagens avgift för centrala Stockholm.

Tider Skattebelopp (kronor)
6.30–6.59  15 (10)
7.00–7.29  22 (15)
7.30–8.29  30 (20)
8.30–8.59  22 (15)
9.00–9.29  15 (10)
9.30–14.59  11 (15)
15.00–15.29  15 (NY)
15.30–15.59  22 (NY)
16.00–17.29  30 (20)
17.30–17.59  22 (15)
18.00–18.29  15 (10)

Detta betyder med andra ord att resenärer som ska passera Stockholm av någon anledning ska vara med och finansiera utbyggnaden av tunnelbanan och Förbifart Stockholm, Citybanan, Norra länken och Mälarbanan.

Riksdagen har lovat så mycket satsningar att de fortsätter sin lätt panikartade jakt efter nya sätt att öka sina intäkter, och detta måste vara ett av de mest tveksamma beslut som hittills har tagits. Att tvinga alla som passerar Stockholm att betala för infrastruktursatsningar i området som de aldrig kommer att ta del av är lika orimligt som att Stockholms kommunalskatt skulle bekosta ett vägbygge i Åmål.

Att detta sker kommer däremot inte som en större överraskning. Man har lovat guld och gröna skogar i valet och nu har man stora problem med att leverera. Detta leder till att man sparar och höjer allt man kan komma undan med.

För att ta några exempel, även om det inte hör till ämnet trängselskatt:

Utöver detta kan ni läsa om samtliga 41(!) skattehöjningar här.

Snabba reaktioner tvingar förnuftet att stå tillbaka

I dagarna har Sverigedemokraterna placerat ut reklamtext i Östermalmstorgs Tunnelbana. Detta har väckt reaktioner mot partiet och dess budskap. Många tidningar har tagit upp reklamtricket.

Vad budskapet egentligen är spelar i det här sammanhanget mindre roll. Det som engagerar är avsändaren. Tyvärr reagerar gemene man på ett sådant sätt att det spelar Sverigedemokraterna direkt i händerna. Istället för att ta det som reklam i mängden rasar man mot det på sociala medier såsom Facebook och Twitter – där man uppmanar till skadegörelse och motdemonstrationer.

Tack vare dessa demonstranter har nyheten fått både nationell och internationell spridning, istället för att endast synas på 1(!) tunnelbanestation i Stockholm. Genom detta tillslag har man med mycket små medel nått ut till hela Sverige, vilket naturligtvis var planerat eftersom människorna reagerar precis som förväntat – med hjärtat innan hjärnan hinner i kapp.

Vilket parti hade inte önskat att meningsmotståndarna skulle sköta spridningen av deras propaganda åt dem, och på ett så högljutt vis? Genom demonstranternas enfald spelar de SD i händerna trots en vilja att göra motsatsen.

”Men att tiga är att samtycka”, kanske någon menar. Inte nödvändigtvis. Att känna sig kränkt eller provocerad är inte likställt med att ha rätt. Att ignorera budskap som man inte håller med om minskar istället genomslaget det skulle ha fått. För tänk efter: om inte demonstranterna hade uppmärksammat detta genom att föra krig på sociala nätverk, vandalisera och uppmana till motdemonstrationer – hur många hade då ens vetat om denna reklam?

Detta är ett skolboksexempel på hur förnuftet har fått stå tillbaka för känslorna.