Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

Öppen rasism på Facebook, ett problem att ta på allvar

Publicerad den av
4

När vi sitter på sociala medier, som Facebook, är det inte ovanligt att känslor tar över där förnuftet borde råda. Man ser gång på gång i kommentatorsfälten hur personer reagerar med känslor och upprörs över diverse orättvisa. Det vi på senare tid har uppmärksammat är den främlingsfientlighet som numera verkar råda helt öppet – där en missriktad ilska mot flyktingarna som “utnyttjar” vårt system och egentligen bara vill åt vår välfärd frodas. Denna ilska bottnar i okunskap och vanmakt, då man känner att man inte har någon kontroll över situationen – varken personligen eller på riksplanet.

Ett alltmer vanligt förekommande fenomen på sociala medier är den öppna främlingsfientligheten. Detta är något som måste tas på större allvar, för trots att vi har en yttrandefrihet att värna om har vi samtidigt en moralisk skyldighet att förhindra det förtryck som dessa fördomar ger uttryck för. Att skriva något på ett inlägg från en nyhetssida på t.ex. Facebook är i många fall inte anonymt – det man skriver där bör rimligtvis vara samma saker som man skulle säga direkt till den människa eller gruppering man syftar på.

När främlingsfientligheten normaliseras ökar även riskerna för att orden övergår i handling. Det är enkelt att dra dessa paralleller med den rädsla och de fördomar som föranlett den mängd flyktingboenden som placerats ut i Sverige med de anlagda bränderna som följd. Man ska däremot ha klart för sig att denna typ av vandalisering, som tur är, än så länge är mycket ovanligt förekommande. Det har dock lett till att kommunerna har blivit försiktigare med att berätta var nya flyktingboenden är planerade.

Både traditionella medier och politiker bär skulden till detta, mycket på grund av att de under lång tid anpassat sin rapportering och agenda kring SD, vilket skapat den debatt som hela tiden öppnat upp för denna typ av öppen rasism. I princip all rapportering, även den negativa, har till mångt och mycket gynnat SD då de upplevs som det enda oppositionspartiet.

På grund av detta har många kritiska valt bort traditionell media mot en mer extrem rapportering från bl.a. Fria Tider och Avpixlat. Kritiker till flyktingmottagandet varken läser eller bryr sig om traditionell media längre på grund av den partiska rapportering som Public Service faktiskt har – tvärt emot vad deras stadgar kräver.

Eftersom det, inom politiken, i många år lagts mer fokus på att utesluta Sverigedemokraterna har man misslyckats med att förbereda sig för det som komma skulle. Det hade varit möjligt att göra förebyggande regelförändringar som underlättade byggnationer av t ex flyktingboenden, och att bygga upp en bättre anpassat system för migration och integration. Nu står politikerna istället handfallna och upptäcker att det inte bara var att ta emot utan planering, det finns brist på både bostäder och handläggare – vilket resulterar i att kommunerna får hyra flyktingbostäder av privata aktörer, som ofta tar en orimligt hög hyra för detta. Dock är den svenska regeringen inte ensamt skyldig till denna kris, utan faktumet att många länder i EU motsatt sig i flyktingmottagandet gör att Sverige får en ännu större del av belastningen.

Nu står vi i en situation där vi, från att ha varit bland de mest öppna länderna i världen, till att bli ett av de mest slutna – utan att ta några steg emellan först. Det vittnar om en oerhörd tafatthet, vilket är något som folket känner av och leder till ytterligare frustration som ofta kan ge uttryck i form av främlingsfientlighet.

När man läser öppna sidor på Facebook, som förmedlar nyheter och aktuella händelser, är det inte ovanligt att se hur hat och avsky mot både folkslag och religion förekommer. Dessa kommentarer skrivs av vanliga människor som öppet menar att flyktingarna kommer hit för att våldta och begå brott. Att de är negrer som inte förtjänar att vara här. Att dessa människor är råttor och parasiter som bör avlivas.

Skärmdumparna nedan kommer från helt öppna nyhetssidor man inte ens behöver ”gilla” för att kunna kommentera på och är endast ett axplock på det vi beskriver i texten.

Capture FarmorCapture15Capture7Capture18Capture6Capture9Capture14Capture16

Vad denna öppna främlingsfientlighet kommer ifrån kan man spekulera kring. Det är föga sannolikt att det är något som plötsligt har dykt upp, det är mer troligt att fler än man trott länge har haft rasistiska åsikter, men inte vågat uttala dessa i och med oron att vara politiskt inkorrekt. Sverige har länge varit i framkant med fenomen som antirasism, och därför blivit en del av folket. De som har haft rasistiska tankar inombords har dragit sig från att kommunicera dessa av rädsla att bli fördömda och sticka ut från “den svenska normen”. Nu när dessa personer märker att fler och fler är öppna med sin rasism i bl.a. sociala medier så vågar allt fler visa sin egen helt öppet.

Med andra ord har inte antalet rasisterna ökat kraftigt, utan folk vågar helt enkelt att vara mer öppna om sina åsikter. De som däremot, det senaste decenniet, blivit rasister i Sverige är förmodligen en minoritet i jämförelse. Det är en skrämmande utveckling att normen nu håller på att förändras till ett samhälle där det är värre att kalla någon för rasist än att faktiskt vara en.

Hur vi hanterar detta kommer att spegla framtiden. Låter vi detta stå oemotsagt är vi inte mycket bättre själva. Edmund Burkes bevingade ord kommer väl till pass i detta sammanhang: “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”. När man ser inlägg som de tidigare nämnda har man en medmänsklig skyldighet att säga ifrån.

Alexander Elling
alexander.elling@outlook.com

Andreas Karlsson (C)
andreas.88.karlsson@hotmail.com

Annons

Snabba reaktioner tvingar förnuftet att stå tillbaka

Publicerad den av
Svara

I dagarna har Sverigedemokraterna placerat ut reklamtext i Östermalmstorgs Tunnelbana. Detta har väckt reaktioner mot partiet och dess budskap. Många tidningar har tagit upp reklamtricket.

Vad budskapet egentligen är spelar i det här sammanhanget mindre roll. Det som engagerar är avsändaren. Tyvärr reagerar gemene man på ett sådant sätt att det spelar Sverigedemokraterna direkt i händerna. Istället för att ta det som reklam i mängden rasar man mot det på sociala medier såsom Facebook och Twitter – där man uppmanar till skadegörelse och motdemonstrationer.

Tack vare dessa demonstranter har nyheten fått både nationell och internationell spridning, istället för att endast synas på 1(!) tunnelbanestation i Stockholm. Genom detta tillslag har man med mycket små medel nått ut till hela Sverige, vilket naturligtvis var planerat eftersom människorna reagerar precis som förväntat – med hjärtat innan hjärnan hinner i kapp.

Vilket parti hade inte önskat att meningsmotståndarna skulle sköta spridningen av deras propaganda åt dem, och på ett så högljutt vis? Genom demonstranternas enfald spelar de SD i händerna trots en vilja att göra motsatsen.

”Men att tiga är att samtycka”, kanske någon menar. Inte nödvändigtvis. Att känna sig kränkt eller provocerad är inte likställt med att ha rätt. Att ignorera budskap som man inte håller med om minskar istället genomslaget det skulle ha fått. För tänk efter: om inte demonstranterna hade uppmärksammat detta genom att föra krig på sociala nätverk, vandalisera och uppmana till motdemonstrationer – hur många hade då ens vetat om denna reklam?

Detta är ett skolboksexempel på hur förnuftet har fått stå tillbaka för känslorna.

Public Service opartiskhet bör kraftigt ifrågasättas

Publicerad den av
26

Kent Asp är professor i journalistik vars forskningsområden är politisk kommunikation, medielogik och mediekvalitet. I under 2013 skrev han en rapport om den svenska journalistikens snedvridna representation. Siffrorna är med andra ord inte dagsfärska men visar på ett oroväckande samband mellan den mediala rapporteringen och journalisternas partisympatier.

I ett tidigare inlägg om det bristande mediedrevet mot Miljöpartiets skandaler resonerades det om den rödgröna journalistkåren medvetet undvikit att öppet kritisera de partier som står dem själva närmast.

Att tidningar som SvD och Aftonbladet har journalister som har sina sympatier åt ena eller andra hållet är ter sig naturligt då de inte är oberoende, men av Public Service-bolag som SVT borde man förvänta sig en jämnare fördelning.

Frågan som besvarades löd: Vilket parti tycker du bäst om idag?
Journalistenkäten och enkäten till allmänheten besvarades under perioden oktober 2011 – februari 2012.

Journalisters partisympatier

Hela journalistkårens partisympatier

Här är de rödgrönas (V, S och Mp) samlade sympatier 70% mot Alliansens 29% – SD sitter utanför blockpolitiken med 1%

SVTs partisympatier

Sveriges Televisions Partisympatier

Tittar man endast på Sveriges Television blir bilden ytterligare snedvriden till de rödgrönas fördel. Deras samlade sympatier blir 83% mot Alliansens 17%.

Allmänhetens partisympatier

Allmänhetens Partisympatier

Allmänhetens sympatier är mer jämna. De rödgröna hamnar på 45% medan Alliansen hamnar på 49% med SD utanför med 3%. Hela rapporten går att läsa här.

Det finns inom Sveriges Television en majoritet för de rödgröna på 83% mot 17%. Om ett parti eller en politisk riktning ges en särställning i rapporteringarna leder det till ett demokratiskt problem, menar Kent Asp. (Journalisten.se 11/05)

Det är ett demokratiskt problem

Det kan finnas flera förklaringar till varför journalistkåren är till övervägande del rödgrön. Det är möjligt att journalistkåren är vänstervridna, eftersom de rent ideologiskt anser sig vara ifrågasättande och stå upp mot ”orättvisor” och därmed söker sig till yrken där de får möjligheten att ventilera detta.

Hur man än väljer att se på det är det ett stort problem att Sveriges Television, som ska vara politiskt neutrala har en såpass tydlig favorisering. Svt skriver själva att ”SVT:s verksamhet bedrivs självständigt i förhållande till politiska, kommersiella och andra intressen i samhället.” (Svt.se)

Problemet uppkommer när journalisterna inte är opolitiska/opartiska i sin rapportering och därmed påverkar opinionen på ett sätt som gynnar deras ideologi. Sifo gjorde en undersökning om mediernas rapportering om aktörerna i riksdagsvalet 2014 och den visar tydligt vad Kent Asp sade tidigare i sin rapport: Miljöpartiet gynnas starkt av den rödgröna journalistkåren. Även Feministiskt Initiativ gynnas oproportionellt mycket med tanke på att de inte ens satt i Riksdagen – eller i någon kommun – innan valet. Hela Sifos rapport går att läsa här.

Hur medierna har rapporterat om aktörerna

Medias rapportering om partierna

 

Det är inte mycket den enskilde kan göra åt detta, men det är oerhört viktigt att man är medveten om den vinkling som sker i media och att man är källkritisk till vad man hör och läser.

Hur SvT har rapporterat om aktörerna

SVT Rapports rapportering om partierna

 

Att Sveriges Television som ska vara politiskt obundet gynnar Miljöpartiet och missgynnar Moderaterna på ett såpass tydligt sätt bör uppmärksammas och påpekas så ofta möjlighet ges. Men hur får man en medial uppmärksamhet när det är medierna som är problemet?

Failed to prepare, prepare to fail. Regeringen var inte förberedd, resultatet blev ett extra val

Publicerad den av
1

Är man inte förberedd så är man oförberedd. Detta sade Fredrik Reinfeldt många gånger under den gångna valrörelsen och varnade för ett parlamentariskt kaos vid en rödgrön seger.

Nu blir det ett extra val den 22 mars 2015.

Innan valet fick man inte veta vilka som tänkte regera tillsammans, vilken budget som skulle gälla eller hur de tänkt få igenom sina förslag. Detta ledde till svikna och omarbetade löften som väljarna inte kände igen sig i. Vänsterpartiet, som såg sig själva som en naturlig del av regeringen, fick stå ute i kylan. De lovade då att lägga fram en egen budget och agera som ett oppositionsparti. Vad som egentligen hände är historia.

Löfven berättade att han ämnade utlysa ett extraval och passade på att berätta hur han ämnar gå till val på den lagda budgeten, tillsammans med Miljöpartiet – och då i förlängningen Vänsterpartiet. Det ironiska är att genom detta cementerar den blockpolitik han fördömer och ser som anledning till nederlaget vid omröstningen.

Ett extraval är inget något parti kan ta lätt på och utgången är mycket oviss.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svikit många löften och tappat stort i förtroende i opinionen. Löfvens utsträckta hand visade sig vara tom och ett spel för galleriet, men genom att samarbeta med Vänsterpartiet stängde han resolut dörrarna för samarbete med bland annat Centerpartiet och Folkpartiet. Att bland annat vilja förbjuda vinster i välfärden och höja marginalskatterna för arbete med mera och samtidigt vilja samarbeta med partier som har dessa som kärnfrågor visar att det faller på sin egen orimlighet.

Även sinsemellan har S och Mp fått kompromissa så mycket att väljarna inte känner igen sig. S var bestämda om Förbifart Stockholm byggande, men Mp och V var emot och S backade. S ville även behålla Bromma, men tvingades att utreda även detta. På samma sätt hade Mp stora frågor som de fick ge efter från, bland annat kärnkraftsfrågan.

Moderaterna står utan partiledare. De har dock tidigarelagt sin partistämma för att med största sannolikhet rösta fram Anna Kinberg Batra som ny partiledare då det är viktigt med fyra tydliga ledare inför den kommande valrörelsen. Moderaterna har mycket att vinna med tanke på hur många väljare som lämnade partiet i september. Med Kinberg Batra har de möjligheten att ta Moderaterna i en ny riktning för att återta en del av dessa.

Kristdemokraterna har i de senaste opinionsundersökningarna hamnat under 4% gränsen och står inför stora utmaningar. Däremot har de nu en unik chans att växa väsentligt om de förnyar sin politik. Kristdemokraterna är det naturliga partiet att ta tag i invandrings- och pensionsfrågorna. De är ett konservativt parti som kan plocka många väljare. Lyft fram Sara Skyttedal (förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet) och låt henne formulera frågan, hon har redan tidigare tagit upp invandringsfrågorna i debattinlägg i DN, där hon bland annat skriver: 

”…för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.” (Dagens Nyheter 29/8)

Kristdemokraternas kärnväljare är dessutom ofta bland de äldre och då är pensionsfrågan ett naturligt val. Men det krävs samtidigt att de faktiskt får igenom sina förslag i Alliansen som helhet, vilket är en utmaning i sig.

Sverigedemokraterna hamnar nu i en valrörelse utan sin partiledare, Jimmie Åkesson. Men det är inte säkert att det kommer att påverka SD:s valresultat. Det stora frågetecknet handlar mer om någon kommer att ta samtalet med dem, eller fortsätta hålla alla dörrar stängda. Risken för det sistnämnda är det martyrskap som gett SD sina stora framgångar. Förhoppningsvis sker det ovanstående med Kd som resolut kommer att avväpna SD. Invandringens kostnader får inte fortsätta vara ett tabubelagt ämne.

SD har dessutom visat att de har makt, och det innebär en risk att de drar till sig fler väljare från både Alliansen och S.

En annan riskfaktor vid extravalet i mars är Feministiskt Initiativ som fick 3,12% och därmed ligger nära riksdagsgränsen. Det finns en risk att de får de stödröster de behöver för att komma in och då har Alliansen fyra partier att kämpa mot i Riksdagen med starka vänstertendenser. Den troligaste anledningen till deras framgångar är dock media, som gett dem lika mycket utrymme som vissa riksdagspartier – vilket kan ses som märkligt då andra partier utanför riksdagen inte fått denna mediala uppmärksamhet.

Stefan Löfven avgick inte som utlovat, det är en svaghet som kan kosta Socialdemokraterna röster. Det är, som tidigare nämnts, dessutom oerhört osannolikt att något parti från Alliansen kommer att samarbeta med en samarbetsregering som vill förbjuda vinster i välfärden, avskaffa valfriheten, stoppa förbifarten och höja väldigt många skatter som slår hårt på företag och sysselsättning.

Nu tvingas Löfven att föra en borgerlig ekonomisk politik då Alliansens förslag vann omröstningen och ligger då ett år. Även om S vinner får de leva med Alliansens budget under 2015. S har med andra ord bara 3 år kvar för att genomföra sitt förslag, som också den kan falla vid nästa budgetomröstning.

Nu börjar en ny valkampanj och LO storsatsar. Under valarbetet 2014 såg deras siffror ut såhär (under valkampanjen 2010 bidrog LO med över 500 miljoner kronor till Socialdemokraternas kampanjarbete):

LOs valrörelse i siffror

Källa: Politikfakta

Frågan man då logiskt måste ställa sig: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

Regeringens utspel alltmer desperata

Publicerad den av
Svara

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.

Miljöpartiet menar att Stockholm bestämmer, inte hela landet

Publicerad den av
Svara

Som nämndes i förra inlägget så har alla oppositionspartier – förutom Vänsterpartiet som endast på pappret tillhör oppositionen – fått trafikutskottet att snabbehandla en motion om att sätta igång bygget senast den 1 januari 2015.

Kort efter detta går Stefan Löfven ut i pressen den 21/11 och berättar att Förbifarten ska byggas, och det lämnas inte mycket rum för tolkning. (di.se)

Det innebär att Socialdemokraterna kommer att gå med på oppositionens krav, ifall omröstningen gällandes motionen går igenom, på att fortsätta med bygget redan den 1 januari nästa år.

Detta visar sig bli ett uttalande som Miljöpartiet, inte oväntat, upprörs över. Trots att de borgerliga riksdagspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna vill få igång bygget av Förbifart Stockholm igen vidhåller Miljöpartiet att bygget ligger på is till 1 maj. Detta gjordes glasklart i söndagens Agenda.

Karin Svensson-Smith (MP) är ordförande i trafikutskottet och menar att det är upp till Stockholm att bestämma om Förbifarten och utgår från att den kommer att avslutas och är helt oberörd av att pausen kostar skattebetalarna 4 miljoner kronor om dagen. Svensson-Smith tar upp Citybanan som exempel på pausat bygge när hon blir ifrågasatt angående kostnaderna för pausen och menar att det är samma sak när Alliansen gjorde detta. Hon missade helt att anledningen till stoppet av citybanan berodde på att det saknades pengar, inget annat.

Hon menar även att Förbifarten är förlegad, att bilresandet har minskat och att det är viktigt att inte bygga Förbifarten om vi ska nå våra klimatmål.

Hennes argument innehåller mängder av sakfel.

  1. Hon påstår att bilresandet har minskat. Detta är direkt felaktigt då invånarantalet i Stockholm växer snabbt. Dessutom, om dessa invånare saknar egen bil kommer åtminstone transporter av varor och tjänster att öka vilket innebär fler fordon på vägarna som exempelvis behöver ta sig mellan norr och söder.
  2. Hon bortser helt från hur trafikläget ser ut idag. Om man tittar på Essingeleden eller Ulvsundaleden under rusningstrafik står tiotusentals bilar still där varje dag och släpper ut mängder av avgaser. Förbifarten skulle lätta på det trycket. Även om bilresandet skulle öka skulle nyttan överväga kostnaden. En bil som står still och släpper ut avgaser är på sitt sätt farligare för miljön än den bil som faktiskt är på väg någonstans. En bil i rörelse drar dessutom mindre bränsle än den bil som ryckigt står i köer.
  3. Svensson-Smith menar att kollektivtrafiken skulle försämras till följd av Förbifarten genom att pengarna omfördelas. Detta stämmer inte heller, ingenstans finns det sagt att man skulle ta pengar från nuvarande budget från kollektivtrafiken för att bekosta vägbygget. Hon verkar även ha missat Alliansens Sverigebygge som inkluderar flera nya tunnelbanestationer och att Förbifarten kommer att tillåta bussförbindelser som tidigare inte fungerat mellan norr och söder. Kollektivtrafiken kan inte lösa de resebehov som finns för de som inte bor vid ett pendeltåg, tunnelbana eller har nära till en busshållplats.
  4. Ett av de största misstagen är dock att Svensson-Smith lägger över allt på Stockholm. Förbifarten är något mycket större än så. Hon bortser helt från alla de bilister som inte ska till Stockholm. Det finns inget klimatsmart i att tvinga alla bilister att åka in och förbi Norrtull som bara vill passera staden. Det ökar endast trycket på de vägar som redan finns.

Miljöpartiet vill att Stockholmspolitikerna bestämmer, trots att detta påverkar mycket större delar än så. De är även fast övertygade om att stoppet kvarstår, oavsett vad Socialdemokraterna eller omröstningen säger. De menar att även om en majoritet röstar för att byggets ska fortsätta den 1 januari 2015 så kan de strunta i det.

Miljöpartiet bestämmer således över alla och tycker att Stockholm är den enda viktiga staden. Det kan inte vara roligt att vara en miljöpartist på landet idag.

Riksdagen tar ett större ansvar och kör över Regeringen

Publicerad den av
1

Efter massiv kritik från många håll där kostnaderna för att pausa Förbifart Stockholm har tagits upp på flera fronter – inte minst från hela oppositionen, så har Trafikutskottet beslutat att snabbehandla en motion som kräver att bygget ska återupptas senast 1 januari 2015.

I samband med detta lämnas även en motion om Bromma flygplats där man vill stoppa den förhandlingsperson som utsetts för att undersöka möjligheten att stänga Bromma flygplats. Omröstningen angående detta ska göras den 16 december.

Eftersom även Sverigedemokraterna vill se att Förbifarten byggs så kommer med största sannolikhet bygget att återupptas inom kort, och förhandlingarna om Bromma avstanna och låta flygplatsen återgå till det normala.

Beslutet är däremot inte juridiskt bindande, men det blir i princip omöjligt för regeringen att gå emot riksdagen efter fattat beslut.

Detta är ett bra beslut av oppositionspartierna, det är ett beslut som värnar om skattebetalarnas pengar och tar ett gemensamt ansvar för Sverige. Man ska ha i åtanke att uppehållet av Förbifarten beräknas kosta 4 miljoner kronor om dagen, pengar som hade kunnat användas på mycket effektivare sätt än att låta entreprenörer täppa igen färdiga hål.

För Förbifarten

Vid en omröstning som går oppositionens fördel får regeringen se sig allvarligt besegrade i något de diskuterat intensivt och länge. Det enda regeringen egentligen kan göra nu för att rädda ansiktet är att i förtid berätta att de tänker fortsätta bygget av Förbifarten och avslutar förhandlingarna om att stänga ner Bromma flygplats, men skadan där är redan skedd.

De som är kritiska till att beslutet kan gå igenom tack vare Sverigedemokraterna bör ha i minnet att exakt samma sak skedde förra året när den dåvarande oppositionen samarbetade med SD för att stoppa regeringens höjning av brytpunkten för den statliga inkomstskatten.

Beslutet om Förbifarten och Bromma har redan kostat stora summor pengar, men som tur är har regeringen höjt så många skatter att den utgiften knappt blir märkbar för andra än de som arbetar eller driver ett företag.

Löfvens brist på erfarenhet gör sig återigen påmind

Publicerad den av
Svara
Innan helgen, den 24/10, skulle Stefan Löfven få med EU-nämnden på sina klimatmål som var 50% lägre klimatpåverkande utsläpp i atmosfären till 2030 mot 1990, andelen förnyelsebar energi ska vara 40% och energieffektiviseringen ska ligga på 30% 2030.
 
Dvs, 50, 40, 30. 
 
Men när han presenterade sina krav blev det fel från start. Istället för att gå ut med sina mål råkade han räkna upp sin smärtgräns direkt, 40%, 27% och 30%.
 
 
 
Detta innebär att det inte behövdes några förhandlingar och Löfven tvingas att driva alliansens politik i Bryssel eftersom Sverigedemokraternas mål var att stödja det mest återhållsamma förslaget. Partiledaren för Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, fick kliva in och rädda Löfven genom en time-out där han kunde förklara att Löfven nu gett sig själv sämsta möjliga utgångspunkt.

Efter att mötet återupptagits efter en paus kom statsministern tillbaka och begärde stöd för formeln 50, 40, 30. I det läget gav Sverigedemokraterna sitt stöd till Alliansen vars klimatpolitik slutligen gick segrande ur ett mycket förvirrande möte.

En liknelse kan vara när en försäljare vill få någon att köpa en dammsugare. Försäljaren begär 5000 kronor, men vet att han fortfarande går med vinst vid 3000. Han kan därför gå ner till 3000 kronor, men berättar naturligtvis inte detta i förväg – vilket är precis det Löfven råkade göra.
 
Den förklaring till misstaget kan vara det faktum att Löfven är van vid att förhandla bakom stängda dörrar och helt missade att detta möte skedde inför tv-kameror och är helt offentligt. Det är misstag som grundar sig i bristen på erfarenhet han har inom riksdagen, även om han anses vara en bra förhandlare i vanliga fall.

Vet Löfven något vi andra har missat?

Publicerad den av
1

Nu har det snart gått en månad sedan valresultatet 2014 presenterades och dammet har börjat lägga sig. Under valrörelsen var det en tydlig uppdelning av blocken med S, Mp och V på ena sidan och M, KD, C och Fp på den andra – med SD någonstans i bakgrunden av de båda. Löfven gjorde det tydligt att de skulle bilda regering tillsammans med V och Mp vid en eventuell valseger, vilket även Sjöstedt räknade med.

Efter att resultatet presenterats gick Löfven ut med beskedet att han ämnar bilda en (svag) minoritetsregering med Mp utan V. Han såg i valresultatet ett tydligt mandat för förändring, som han uttryckte det. Detta trots att de tre rödgröna partierna hade fått exakt lika stor röstandel som i förra valet – 43,6% båda gångerna. (Val.se)

Detta ledde omedelbart till problem då S/Mp inte har det stöd de behöver för att få igenom sina förslag och Löfven sträckte många gånger ur handen för blocköverskridande överenskommelser genom att bland annat kalla sin regering för en samarbetsregering när han, av talmannen, fick i uppdrag att bilda en regering.

Tätt efter att regeringen hade bildats så kommer besluten att samarbeta med V i frågan om vinster i välfärden och att höja flertalet skatter, däribland inkomstskatten.

Båda dessa frågor är några som står flera oppositionspartier nära om hjärtat (C och Fp). Att ta dessa beslut i samarbete med V samtidigt som man, utåt, vill ha ett blocköverskridande samarbete är mycket märkligt. Genom dessa beslut har man de facto stängt dörrarna för samarbete mellan dessa partier. Båda ser valfrihet och låga skatter som viktiga frågor och en del av sin ideologi.

Det ska inte heller glömmas att Mp tidigare var för valfrihet och nu efter uppgörelsen med S och V bytt åsikt och är emot den.

Den slutsats man kan dra av dessa handlingar är att Löfven spelar ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen. Att Löfven fortsätter att prata om samarbete kan vara ett sätt för honom att friskriva sig från ansvar vid ett eventuellt misslyckande då han kan påpeka att han haft en utsträckt hand hela tiden.

Men det kan även vara så att Löfven saknar en plan och en tydlig bild på hur han vill få i genom sin politik och med vem han ska föra samtal med. Som det ser ut nu finns bara Vänsterpartiet och Sjöstedt som alternativ, där det redan förhandlats inför den kommande budgeten.

Problemet är att det finns en överhängande risk att budgeten inte går igenom Riksdagen just på grund utav välfärdsfrågorna och skatterna som är ihoparbetade av en alltmer röd koalition. Alliansen kommer inte att rösta för den och det enda S och Mp kan hoppas på är att SD lägger ner sina röster och inte röstar för Alliansens alternativ istället.

Hur som helst har Löfven stora hinder att ta sig över och tiden står inte på hans sida.