Företag som arbetar med sms-lån bör regleras, inte förbjudas

Igår (4/11) deltog jag i en debatt för Svt och Din Röst gällandes sms-lånens vara eller icke vara. Väldigt mycket fokus ligger där på det ansvar långivaren har, vilket i stor del är rätt. Men man får inte glömma bort det ansvar som låntagaren har.

Att låntagaren utnyttjas är ett argument som ofta uppkommer som argument till varför branschen bör förbjudas. Det saknas grundläggande kunskaper om enkel privatekonomi. Det är ett ämne som behöver få större plats i skolundervisningen. Hur många kan på rak arm skilja på ränta, nominell ränta och effektiv ränta? Det är bland annat dessa saker man måste kunna, och den kunskapen gör att man fattar mer informerade beslut och undviker skuldfällor.
Kunskap om privatekonomi hjälper en även att aldrig behöva ta sk ”ockerlån” över överhuvudtaget genom att lära individen att ställa upp en balanserad hushållsbudget.

Att skylla på sms-lånebranschen för att man hamnat hos Kronofogden blir lite som att skylla på McDonalds för att man blivit överviktig.

Med det sagt så har långivarna ett stort ansvar för sin verksamhet. Detta inkluderar att göra ordentliga kreditanalyser, ge korrekt information och inte vilseleda sina kunder. Detta är ett område som behöver regleras, men att gå så långt till att förbjuda är inte rätt på en fri marknad som präglas av konkurrens.

Den reglering branschen behöver skulle kunna inkludera bland annat:

  1. Utökad undervisning i privatekonomi, som tidigare nämnts.
  2. Företagen måste på ett tydligt sätt ange den effektiva räntan i samband med en låneansökan. Det räcker inte med att bara visa räntebeloppet i kronor.
  3. Införa ett räntetak som redan finns i Finland. Detta ledde till att antalet företag minskade kraftigt.
  4. Om en ränta överstiger en viss nivå ska det inte gå att söka indrivning från Kronofogden. Detta skulle innebära att långivarna måste ställa ett högre krav på sina låntagare om de vill behålla sina ockerräntor.
  5. Alternativt mot #4 skulle grundsummor under en viss nivå inte kunna lämnas till Kronofogden. Men det skulle även försvåra för de seriösa långivarna.
  6. En mindre aggressiv marknadsföring. Idag är marknadsföringen mycket aktiv och många är lättpåverkade och ser ett snabblån som lösningen på sina problem.
  7. Möjligheten att få pengar under alla tider på dygnet är en riskfaktor. Att kunna ta ett sms-lån kl 02.00 en lördagsnatt för en berusad person på krogen kan leda till ekonomiska svårigheter.

Att begränsa och reglera en bransch som utnyttjar ett öppet system är ändå ett bättre alternativ än ett förbud. Det finns situationer där man har behov av snabba pengar och ingen svårighet att betala av skulden. Att omöjliggöra för dem på grund utav att andra inte kan hantera lån och skulder blir inte rättvist.

Låntagare ska ha ett starkt konsumentskydd, men i slutänden har man ett eget ansvar som man inte kan bortse från. Man kan inte i efterhand säga att man inte visste att lånet skulle bli så dyrt för att man inte förstod, inte orkade läsa eller hade för bråttom.

Annonser

Staten borde inte äga bolag på den kommersiella marknaden

Före valet 2006 hade socialdemokraterna sålt ut ca 20% av Telia. En bra affär för staten, men dålig för de som köpte men det är en annan fråga. Inför 2006 års val gick alliansen ut med att ”staten ska inte äga bolag”. När man då fick majoritet för detta vid valet 2006 såldes Vin och Sprit med gott resultat. Pengarna användes till att amortera på statsskulden. Alliansen hade även lovat att sälja resten av Telia. Men efter kritik från Socialdemokraterna och inte få igenom det av vågmästarpartiet efter 2010 års val så lades detta löfte i malpåse. Vad som i stället hände var att Telia som förut varit ett blomstrande och vinstgivande företag skämde ut sig inför hela världen, genom mutor och köp av gamla kommunistiska bolag i fd sovjet. Hade man i stället sålt Telia så hade detta inbringat en hel del pengar till statskassan.
 
Nu däremot vill nästan ingen ha deras aktier. I stället för att sälja statliga Vattenfall när de stod på topp så köpte man Tyska kärnkraftverk, kolkraftverk och brunkolsgruvor. Bolaget gick nämligen så bra att man inte visste vad man skulle göra av vinsten. Vilket resulterade i att man köpte ett nedslitet och värdelöst Holländskt gasbolag för 120 miljarder kronor. Ett bolag som man förra året skrev ner med 20 miljarder och i år med 30 miljarder. Mer än halva försvarsbudgeten. Så i stället för att hålla sina vallöften om att ”staten inte ska äga bolag” så har man kastat svindlande summor i sjön.
 
Hade man sålt Vattenfall när dom stod på topp så hade detta kunnat betala en stor del av Sveriges statsskuld. Nu försöker man sälja tillbaka dom tyska brunkolsgruvorna. Men vem vill nu ha dem. Nu försöker man sälja tillbaka de Tyska kärnkraftsverken. Men vem vill köpa dem nu när Tyskarna beslutat att dom ska läggas ner? i stället kommer Svenska staten att få betala avvecklingen och slutförvaringen av Tyskarnas avfall. Nu försöker man sälja tillbaka dom holländska nedslitna och värdelösa gaskraftsverken. Men vem vill betala något för värdelöst rivningsskrot. Från att Svenska vattenfall varit ett av världens mest vinstgivande företag har man gjort det till en stor belastning för dom Svenska skattebetalarna. Så kan det gå om man inte håller sina vallöften om att staten inte ska äga bolag.
 
Men skattebetalarnas pengar ska inte användas för affärsmässigt risktagande. Politiskt ägarstyre är illa skickat att hantera företag. Staten ska inte både ha rollen att lagstifta om regler och skatter för företag, och självt vara ägare till företag. Det var ett av argumenten till de avknoppningar som gjordes. Däremot betyder inte detta automatiskt att staten är en dålig ägare, Moderaterna kommenterar detta på följande vis:
 
”Som princip anser vi att staten inte ska äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens, om inte företaget har ett särskilt beslutat samhällsuppdrag som är svårt att klara på annat sätt, eller om det inte finns en tydlig samhällsnytta eller värdeskapande med ett statligt ägande.”
 
Den enskilt största anledningen till varför staten inte ska äga bolag grundar sig i den enkla uppfattningen om vikten av stabilitet. Ett företag som vill bli långlivat behöver stabilitet och en tydlig ledning om inte förändras efter ideologiska eller politiska humörsvängningar. Det är inte rimligt att styra en jättelik bolagsgrupp genom tvära och opportunistiska kast som görs utifrån en politisk logik. Därför ska staten inte äga företag.

Alliansens kommentarer på regeringens budget

Detta blir ett kortare inlägg då det kom 2 igår varav det enda som tog upp budgeten blev ofattande och var tidskrävande att skriva.

Anna Kinberg-Batra (M)
”Sverige är på rätt väg med bred jobbtillväxt och en stark ekonomisk position i förhållande till jämförbara länder. Den positionen riskerar nu att försvagas, framför allt när regeringen avviker från överskottsmålet. Med regeringens budget riskerar vi nu en inbromsning i jobbtillväxten och att Sverige skjuter viktiga reformer på framtiden”

Annie Lööf (C)
”Unga och småföretag används som bankomat för att finansiera statlig åtgärdspolitik. Vänsterregeringen halverar RUT men behåller ROT, så var det med den feminismen. Det är också en budget som slår stenhårt mot landsbygden. Regeringen inför kilometerskatt på transporter, lägger ner landsbygdsdepartementet och tillsätter en stadsutvecklingsminister.”

Jan Björklund (FP)
”Regeringens budget är ett jobbfientligt hafsverk. Huvudpunkten från regeringen är en skattechock mot ungdomsjobb. Det är en obegriplig åtgärd när vi har en alltför hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. Att straffbeskatta riktiga jobb för att finansiera låtsasjobb är fel väg att gå. Arbetslinjen byts nu mot en jobbfientlig linje.”

Göran Hägglund (KD)
”Det är en budget mot fler jobb och mer valfrihet. Regeringen säger sig vara för valfrihet men rycker undan mattan för fler utförare i välfärden. Mest allvarligt är kraftigt höjda skatter för unga och äldre, 72 000 fler vanliga löntagare får betala statlig inkomstskatt.”

Kort sagt, budgetförslaget innehåller en rad åtgärder som riskerar att försvaga jobbtillväxt, företagande och valfrihet i hela landet.

Avslutningsvis ett citat från Magdalena Andersson (S)
”Det blir inga skattehöjningar. De som får höjda löner får höjda löner och då får de skattehöjningar.”

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se

Finanspolitiska rådet ska avvecklas, om Magdalena Andersson får bestämma

Regeringen, och i förlängningen, finansminister Magdalena Andersson väljer att bortse från den massiva kritik de fått när de presenterat en rad av sina planerade skattehöjningar för mandatperioden.

Bland kritikerna finns de stora facken samt flera statliga myndigheter, däribland Ekonomistyrningsverket, ESV, som Magdalena Andersson själv brukar hänvisa till. Enligt ESV kommer de höjda skatterna ha en klart negativ jobbeffekt och ”minska både utbudet och efterfrågan av arbetskraft”.

En återkommande kritik är att regeringen överskattar hur mycket pengar skattehöjningarna i praktiken drar in till staten. Det gäller inte minst den höjda marginalskatten från 57 till 60 procent för alla som tjänat över 50 000 i månaden, förslaget att fler ska betala statlig inkomstskatt och att det ska bli dyrare att anställa yngre / behålla äldre. Förslagen ska enligt regeringen ge ett överskott på över 5 miljarder. Men så väl de stora fackliga organisationerna som myndigheter och näringslivsorganisationerna menar att det blir betydligt mindre eftersom skattehöjningen väntas minska antalet arbetade timmar. I Dagens Industri den 18/10 står Andersson ändå fast vid att siffrorna stämmer.

Magdalena Andersson har även fått hård kritik från Finanspolitiska rådet, vars uppgift är att granska regeringens finanspolitik, som menar att det inte alls stämmer att ladorna är tomma och borden bara. Detta har fått Andersson att i sin tur kritisera Rådet och säger att hon inte ser någon nytta med ett finanspolitiskt råd som ska granska regeringens finanser. Hon menar att det infördes under det borgerliga styret och då fyllde en viktig funktion eftersom Alliansen förde en såpass oansvarig ekonomisk politik. Hon anser i samma mening att eftersom hon, och Socialdemokraterna, står för en ansvarsfull för statens finanser och därmed är behovet av ett finanspolitiskt råd mindre när det är en socialdemokratiskt ledd regering vid makten,

Detta är hybris på hög nivå. Andersson ser sin politik som så överlägset mycket bättre än den borgerliga att den inte behöver granskas. Detta kommer dessutom efter en massiv kritikstorm från många håll. Förutom de som redan nämnts har följande kritiserat Socialdemokraternas skattepolitik:

  • TCO / SACO
  • Arbetsförmedlingen
  • Konjunktursinstitutet
  • IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering)
  • Thomas Östros (f.d. biträdande finansminister för Socialdemokraterna)

Finanspolitiska rådet är ett av de få som regeringen själva kan välja att stänga ner, vilket kan kännas bekvämt för att stävja en del av den kritik som riktas mot regeringen och dess oansvariga skattehöjningar. Att så få höjer sina röster i protest visar på en okunskap om vad skattehöjningarna kommer att innebära för den enskilde, eller i ett ännu värre fall – bristande intresse av vad som påverkar ens dagliga liv.

Fortsatta provokationer från regeringen, trots samarbetsvilja

Finansminister Magdalena Andersson gick ut den 13/10 i Dagens Nyheter och sade att de kommer till en ”tom lada”, att pengarna är helt slut, och underskottet stort.

”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar,” säger hon i DN. Att ha ett överskottsmål var bland det viktigaste man kunde ha, innan valet. Idag låter det annorlunda.

Detta saknar trovärdighet när Sverige har en av de starkaste finanserna i Europa. Det skall dock tilläggas att i princip alla länder just nu har en svag ekonomi på grund av den finansiella krisen som vi inte är ute ur ännu. Andersson påpekar att det är omöjligt att klara av överskottsmålet, som om det är det viktigaste vi kan sikta mot just nu. Att ha ett överskottsmål under en global finanskris är inte något att sträva efter, vilket Alliansen har förstått och har stimulerat ekonomin. Däremot är situationen nu annorlunda och att överge överskottsmålet är oansvarigt.

Sverige har ett underskott, det stämmer. Men det underskottet är mycket litet i jämförelse av resten av EU som kan ses i bilden nedan från Ekonomifakta.

Offentlig Bruttoskuld

Det blir felaktigt när Andersson påstår att Sveriges finanser är så dåliga. Den slutsats man kan dra av hennes utspel handlar mer om att sänka förväntningarna från sina väljare från valrörelsen där man lovade enorma reformer för lika enorma summor. Genom att måla ut Sverige som ett land på ruinens brant får hon en ursäkt att höja skatterna ännu mer och dessutom hoppa över en del av de reformer som utlovats tidigare. Andersson använder retoriken som ett verktyg till att svika vallöften.

Finansdepartementets nya prognoser skiljer sig marginellt från kalkylerna som Anders Borg visade i somras. Andersson upprepade på gårdagens presskonferens att hon gör ”rejäla revideringar”. Även konjunkturinstitutet uttalar sig och berättar att statens finanser inte alls är i det dåliga skick Andersson försöker påvisa

Anna Kinberg Batra, ekonomiskpolitisk talesperson, kommenterade finansminister Magdalena Anderssons (S) pressträff om det ekonomiska läget på följande sätt:

  • Sverige har idag Europas starkaste offentliga finanser och är det enda EU-land som väntas minska sin statsskuld jämfört med 2006.
  • I ett läge där Sverige är på rätt väg väljer Magdalena Andersson att överge överskottsmålet. Den nya regeringens politik försvagar styrkan i vår ekonomi och exponerar Sverige för risker.
  • De konkreta förslag som hittills har presenterats handlar övervägande om skattehöjningar som slår mot jobb och tillväxt samt försämrar drivkrafterna till arbete.

Förändring Bruttoskuld
Rapporten nämner även Finanspolitiska rådets kommentarer om insatserna för att möta krisen:
2012: ”Svensk ekonomi har hittills klarat sig väl under den internationella krus som började 2008.”
2013: ”Rådet bedömer att svensk finanspolitik har varit framgångsrik i ett internationellt perspektiv.”
2014: ”Rådets analys visar att regeringens aktiva stabiliseringspolitik sedan 2006 har varit tidsmässigt träffsäker.”
Hur deras analys kommer att se ut 2015 blir nog inte lika muntert att läsa.

Rapporten går att läsa i sin helhet som PDF här.

Hon tillägger även: ”Nu får Sverige och jobben betala priset för den valrörelse som socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister har drivit. Det har ställts ut fler löften än vad som bjuds inom en ansvarsfull finanspolitik.” (Dagens Industri 13/10)

Detta är dessutom ännu en dörr som stängs när man pratar om ett samarbete över blockgränserna. Alla Allianspartier har varit mycket stolta (med all rätt) över den starka och stabila ekonomiska politik de lyckats föra under sina 8 år vid makten. Vill man läsa mer om den utklassning Sverige står för gällandes ekonomin i EU kan man läsa Dagens Industri från den 26/10-14. Det behövs dock en prenumeration för att läsa artikeln.

Fredrik Reinfeldt pratade mycket innan valet om att reformutrymmet är begränsat just på grund utav underskotten och var noga med att påpeka hur Alliansen inte lovade allt till alla. Raka motsatsen till Socialdemokraterna. Både Borg och Reinfeldt förklarade många gånger det besvärliga läge Sverige stod inför, och fick mycket kritik från oppositionen pga detta. Problemet är att den ekonomiska politik Alliansen förde inte var tillräckligt spännande för väljarna som alltid måste ha förändringar och satsningar oavsett konjunktur. Oppositionen hade detta och hade en mycket stor kassakista för sina reformer.

När nu Magdalena Andersson är finansminister så upptäcker hon det som Alliansen vetat från början: det finns inte utrymme för reformer, men får det att låta som en överraskning.

Alex Schulman förvånas över att Alliansen för en borgerlig politik

Under hela valrörelsen har de rödgröna gjort det mycket tydligt att Alliansen har nedmonterat välfärden och förstört den svenska ekonomin, trots de internationella hyllningarna Sverige har fått för hanteringen av finanskrisen. Nu måste de rödgröna bygga upp allt som alliansen, på något luddigt sätt, har förstört.

Detta har de dock svårt att göra utan stöd från just alliansen och bland annat Alex Schulman har uttryckt sig mycket upprört av det bristande stöd regeringen fått av dem.

Han skriver i Aftonbladet att oppositionspartierna borde skämmas och ta ansvar för det politiska läget.

”Hade Allianspartierna­ hållit sina löften om att ta ansvar för Sverige så skulle de ha accepterat att vi står inför ett unikt problematiskt läge och ­konstaterat att det nu är dags att lägga kon­flikter åt sidan och se konstruktivt på hur landet ska styras, för att undvika att Sverige lamslås.” (Aftonbladet 21/9)

Han fortsätter:
”Alla är kränkta och vill sitta och titta på när det går år helvete för Sverige. Jag tänker en sak om det: Fy fan för er.

Och när jag känner ”fy fan för er” så är jag heller inte ensam. Det är precis ”fy fan för er”-känslan som gör att politikerföraktet frodas i landet. Och det är just det politikerföraktet som gjort att Sverigedemokraterna i dag är Sveriges tredje största parti.”

Detta är bland det märkligaste som skrivits om det parlamentariska läget efter valet. Alex Schulman menar med andra ord att oppositionspartierna (Alliansen) inte bör vara oppositionspartier, utan att de borde ge upp sin politik och stödja Stefan Lövfen för att ge honom mandat att styra som han vill.

Varför skulle de göra detta? Varför skulle Alliansen börja föra en socialdemokratisk politik för att underlätta för Löfven? Att vara i opposition betyder inte att man slutar tar ansvar, det betyder att man fortsätter att stå upp för den politik man vill föra och gör det man anser vara bäst för Sverige.

Alliansen anser att Lövfens politik är skadlig för Sverige och att stödja hans (och till viss del Mp:s förslag, men de har som bekant inte haft mycket att säga till om) förslag skulle innebära en helomvändning inom den politik de följer och skulle leda till en identitetskris som skulle kosta dem många väljare.

Centerpartiets och Folkpartiets motstånd mot samarbete är grundat i en övertygelse och pliktkänsla gentemot sina väljare. Detta skildras dock som någonting vedervärdigt. Konstigt nog anses det ansvarslöst att inte stödja en politik och regering vars ideologi man inte delar.

Under valrörelsen kunde de rödgröna inte få nog av sina slagord om att den skadliga alliansen måste bort för att göra ett sjukt Sverige friskt igen. Nu efter valet kan man inte sluta sträcka ut sina händer och be om dess stöd.

Vem är det egentligen som har ansvaret för Sverige idag? Regeringen eller oppositionspartierna?