Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se

Finanspolitiska rådet ska avvecklas, om Magdalena Andersson får bestämma

Regeringen, och i förlängningen, finansminister Magdalena Andersson väljer att bortse från den massiva kritik de fått när de presenterat en rad av sina planerade skattehöjningar för mandatperioden.

Bland kritikerna finns de stora facken samt flera statliga myndigheter, däribland Ekonomistyrningsverket, ESV, som Magdalena Andersson själv brukar hänvisa till. Enligt ESV kommer de höjda skatterna ha en klart negativ jobbeffekt och ”minska både utbudet och efterfrågan av arbetskraft”.

En återkommande kritik är att regeringen överskattar hur mycket pengar skattehöjningarna i praktiken drar in till staten. Det gäller inte minst den höjda marginalskatten från 57 till 60 procent för alla som tjänat över 50 000 i månaden, förslaget att fler ska betala statlig inkomstskatt och att det ska bli dyrare att anställa yngre / behålla äldre. Förslagen ska enligt regeringen ge ett överskott på över 5 miljarder. Men så väl de stora fackliga organisationerna som myndigheter och näringslivsorganisationerna menar att det blir betydligt mindre eftersom skattehöjningen väntas minska antalet arbetade timmar. I Dagens Industri den 18/10 står Andersson ändå fast vid att siffrorna stämmer.

Magdalena Andersson har även fått hård kritik från Finanspolitiska rådet, vars uppgift är att granska regeringens finanspolitik, som menar att det inte alls stämmer att ladorna är tomma och borden bara. Detta har fått Andersson att i sin tur kritisera Rådet och säger att hon inte ser någon nytta med ett finanspolitiskt råd som ska granska regeringens finanser. Hon menar att det infördes under det borgerliga styret och då fyllde en viktig funktion eftersom Alliansen förde en såpass oansvarig ekonomisk politik. Hon anser i samma mening att eftersom hon, och Socialdemokraterna, står för en ansvarsfull för statens finanser och därmed är behovet av ett finanspolitiskt råd mindre när det är en socialdemokratiskt ledd regering vid makten,

Detta är hybris på hög nivå. Andersson ser sin politik som så överlägset mycket bättre än den borgerliga att den inte behöver granskas. Detta kommer dessutom efter en massiv kritikstorm från många håll. Förutom de som redan nämnts har följande kritiserat Socialdemokraternas skattepolitik:

  • TCO / SACO
  • Arbetsförmedlingen
  • Konjunktursinstitutet
  • IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering)
  • Thomas Östros (f.d. biträdande finansminister för Socialdemokraterna)

Finanspolitiska rådet är ett av de få som regeringen själva kan välja att stänga ner, vilket kan kännas bekvämt för att stävja en del av den kritik som riktas mot regeringen och dess oansvariga skattehöjningar. Att så få höjer sina röster i protest visar på en okunskap om vad skattehöjningarna kommer att innebära för den enskilde, eller i ett ännu värre fall – bristande intresse av vad som påverkar ens dagliga liv.

Fortsatta provokationer från regeringen, trots samarbetsvilja

Finansminister Magdalena Andersson gick ut den 13/10 i Dagens Nyheter och sade att de kommer till en ”tom lada”, att pengarna är helt slut, och underskottet stort.

”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar,” säger hon i DN. Att ha ett överskottsmål var bland det viktigaste man kunde ha, innan valet. Idag låter det annorlunda.

Detta saknar trovärdighet när Sverige har en av de starkaste finanserna i Europa. Det skall dock tilläggas att i princip alla länder just nu har en svag ekonomi på grund av den finansiella krisen som vi inte är ute ur ännu. Andersson påpekar att det är omöjligt att klara av överskottsmålet, som om det är det viktigaste vi kan sikta mot just nu. Att ha ett överskottsmål under en global finanskris är inte något att sträva efter, vilket Alliansen har förstått och har stimulerat ekonomin. Däremot är situationen nu annorlunda och att överge överskottsmålet är oansvarigt.

Sverige har ett underskott, det stämmer. Men det underskottet är mycket litet i jämförelse av resten av EU som kan ses i bilden nedan från Ekonomifakta.

Offentlig Bruttoskuld

Det blir felaktigt när Andersson påstår att Sveriges finanser är så dåliga. Den slutsats man kan dra av hennes utspel handlar mer om att sänka förväntningarna från sina väljare från valrörelsen där man lovade enorma reformer för lika enorma summor. Genom att måla ut Sverige som ett land på ruinens brant får hon en ursäkt att höja skatterna ännu mer och dessutom hoppa över en del av de reformer som utlovats tidigare. Andersson använder retoriken som ett verktyg till att svika vallöften.

Finansdepartementets nya prognoser skiljer sig marginellt från kalkylerna som Anders Borg visade i somras. Andersson upprepade på gårdagens presskonferens att hon gör ”rejäla revideringar”. Även konjunkturinstitutet uttalar sig och berättar att statens finanser inte alls är i det dåliga skick Andersson försöker påvisa

Anna Kinberg Batra, ekonomiskpolitisk talesperson, kommenterade finansminister Magdalena Anderssons (S) pressträff om det ekonomiska läget på följande sätt:

  • Sverige har idag Europas starkaste offentliga finanser och är det enda EU-land som väntas minska sin statsskuld jämfört med 2006.
  • I ett läge där Sverige är på rätt väg väljer Magdalena Andersson att överge överskottsmålet. Den nya regeringens politik försvagar styrkan i vår ekonomi och exponerar Sverige för risker.
  • De konkreta förslag som hittills har presenterats handlar övervägande om skattehöjningar som slår mot jobb och tillväxt samt försämrar drivkrafterna till arbete.

Förändring Bruttoskuld
Rapporten nämner även Finanspolitiska rådets kommentarer om insatserna för att möta krisen:
2012: ”Svensk ekonomi har hittills klarat sig väl under den internationella krus som började 2008.”
2013: ”Rådet bedömer att svensk finanspolitik har varit framgångsrik i ett internationellt perspektiv.”
2014: ”Rådets analys visar att regeringens aktiva stabiliseringspolitik sedan 2006 har varit tidsmässigt träffsäker.”
Hur deras analys kommer att se ut 2015 blir nog inte lika muntert att läsa.

Rapporten går att läsa i sin helhet som PDF här.

Hon tillägger även: ”Nu får Sverige och jobben betala priset för den valrörelse som socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister har drivit. Det har ställts ut fler löften än vad som bjuds inom en ansvarsfull finanspolitik.” (Dagens Industri 13/10)

Detta är dessutom ännu en dörr som stängs när man pratar om ett samarbete över blockgränserna. Alla Allianspartier har varit mycket stolta (med all rätt) över den starka och stabila ekonomiska politik de lyckats föra under sina 8 år vid makten. Vill man läsa mer om den utklassning Sverige står för gällandes ekonomin i EU kan man läsa Dagens Industri från den 26/10-14. Det behövs dock en prenumeration för att läsa artikeln.

Fredrik Reinfeldt pratade mycket innan valet om att reformutrymmet är begränsat just på grund utav underskotten och var noga med att påpeka hur Alliansen inte lovade allt till alla. Raka motsatsen till Socialdemokraterna. Både Borg och Reinfeldt förklarade många gånger det besvärliga läge Sverige stod inför, och fick mycket kritik från oppositionen pga detta. Problemet är att den ekonomiska politik Alliansen förde inte var tillräckligt spännande för väljarna som alltid måste ha förändringar och satsningar oavsett konjunktur. Oppositionen hade detta och hade en mycket stor kassakista för sina reformer.

När nu Magdalena Andersson är finansminister så upptäcker hon det som Alliansen vetat från början: det finns inte utrymme för reformer, men får det att låta som en överraskning.

Alex Schulman förvånas över att Alliansen för en borgerlig politik

Under hela valrörelsen har de rödgröna gjort det mycket tydligt att Alliansen har nedmonterat välfärden och förstört den svenska ekonomin, trots de internationella hyllningarna Sverige har fått för hanteringen av finanskrisen. Nu måste de rödgröna bygga upp allt som alliansen, på något luddigt sätt, har förstört.

Detta har de dock svårt att göra utan stöd från just alliansen och bland annat Alex Schulman har uttryckt sig mycket upprört av det bristande stöd regeringen fått av dem.

Han skriver i Aftonbladet att oppositionspartierna borde skämmas och ta ansvar för det politiska läget.

”Hade Allianspartierna­ hållit sina löften om att ta ansvar för Sverige så skulle de ha accepterat att vi står inför ett unikt problematiskt läge och ­konstaterat att det nu är dags att lägga kon­flikter åt sidan och se konstruktivt på hur landet ska styras, för att undvika att Sverige lamslås.” (Aftonbladet 21/9)

Han fortsätter:
”Alla är kränkta och vill sitta och titta på när det går år helvete för Sverige. Jag tänker en sak om det: Fy fan för er.

Och när jag känner ”fy fan för er” så är jag heller inte ensam. Det är precis ”fy fan för er”-känslan som gör att politikerföraktet frodas i landet. Och det är just det politikerföraktet som gjort att Sverigedemokraterna i dag är Sveriges tredje största parti.”

Detta är bland det märkligaste som skrivits om det parlamentariska läget efter valet. Alex Schulman menar med andra ord att oppositionspartierna (Alliansen) inte bör vara oppositionspartier, utan att de borde ge upp sin politik och stödja Stefan Lövfen för att ge honom mandat att styra som han vill.

Varför skulle de göra detta? Varför skulle Alliansen börja föra en socialdemokratisk politik för att underlätta för Löfven? Att vara i opposition betyder inte att man slutar tar ansvar, det betyder att man fortsätter att stå upp för den politik man vill föra och gör det man anser vara bäst för Sverige.

Alliansen anser att Lövfens politik är skadlig för Sverige och att stödja hans (och till viss del Mp:s förslag, men de har som bekant inte haft mycket att säga till om) förslag skulle innebära en helomvändning inom den politik de följer och skulle leda till en identitetskris som skulle kosta dem många väljare.

Centerpartiets och Folkpartiets motstånd mot samarbete är grundat i en övertygelse och pliktkänsla gentemot sina väljare. Detta skildras dock som någonting vedervärdigt. Konstigt nog anses det ansvarslöst att inte stödja en politik och regering vars ideologi man inte delar.

Under valrörelsen kunde de rödgröna inte få nog av sina slagord om att den skadliga alliansen måste bort för att göra ett sjukt Sverige friskt igen. Nu efter valet kan man inte sluta sträcka ut sina händer och be om dess stöd.

Vem är det egentligen som har ansvaret för Sverige idag? Regeringen eller oppositionspartierna?

Vet Löfven något vi andra har missat?

Nu har det snart gått en månad sedan valresultatet 2014 presenterades och dammet har börjat lägga sig. Under valrörelsen var det en tydlig uppdelning av blocken med S, Mp och V på ena sidan och M, KD, C och Fp på den andra – med SD någonstans i bakgrunden av de båda. Löfven gjorde det tydligt att de skulle bilda regering tillsammans med V och Mp vid en eventuell valseger, vilket även Sjöstedt räknade med.

Efter att resultatet presenterats gick Löfven ut med beskedet att han ämnar bilda en (svag) minoritetsregering med Mp utan V. Han såg i valresultatet ett tydligt mandat för förändring, som han uttryckte det. Detta trots att de tre rödgröna partierna hade fått exakt lika stor röstandel som i förra valet – 43,6% båda gångerna. (Val.se)

Detta ledde omedelbart till problem då S/Mp inte har det stöd de behöver för att få igenom sina förslag och Löfven sträckte många gånger ur handen för blocköverskridande överenskommelser genom att bland annat kalla sin regering för en samarbetsregering när han, av talmannen, fick i uppdrag att bilda en regering.

Tätt efter att regeringen hade bildats så kommer besluten att samarbeta med V i frågan om vinster i välfärden och att höja flertalet skatter, däribland inkomstskatten.

Båda dessa frågor är några som står flera oppositionspartier nära om hjärtat (C och Fp). Att ta dessa beslut i samarbete med V samtidigt som man, utåt, vill ha ett blocköverskridande samarbete är mycket märkligt. Genom dessa beslut har man de facto stängt dörrarna för samarbete mellan dessa partier. Båda ser valfrihet och låga skatter som viktiga frågor och en del av sin ideologi.

Det ska inte heller glömmas att Mp tidigare var för valfrihet och nu efter uppgörelsen med S och V bytt åsikt och är emot den.

Den slutsats man kan dra av dessa handlingar är att Löfven spelar ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen. Att Löfven fortsätter att prata om samarbete kan vara ett sätt för honom att friskriva sig från ansvar vid ett eventuellt misslyckande då han kan påpeka att han haft en utsträckt hand hela tiden.

Men det kan även vara så att Löfven saknar en plan och en tydlig bild på hur han vill få i genom sin politik och med vem han ska föra samtal med. Som det ser ut nu finns bara Vänsterpartiet och Sjöstedt som alternativ, där det redan förhandlats inför den kommande budgeten.

Problemet är att det finns en överhängande risk att budgeten inte går igenom Riksdagen just på grund utav välfärdsfrågorna och skatterna som är ihoparbetade av en alltmer röd koalition. Alliansen kommer inte att rösta för den och det enda S och Mp kan hoppas på är att SD lägger ner sina röster och inte röstar för Alliansens alternativ istället.

Hur som helst har Löfven stora hinder att ta sig över och tiden står inte på hans sida.

Höjd marginalskatt skadar mer än det hjälper

Härom dagen gick regeringen ut med sitt beslut att höja inkomstskatten för alla som tjänar mer än ca 36.000 kronor i månaden.

Regeringen är övertygad om att en höjd skatt kommer innebära en motsvarighet i ökade intäkter. Men detta är inte en självklarhet. När en viss smärtgräns är nådd minskar i stället skatteinflödet till staten och ingen vinner eller gynnas. Denna minskning beror på skatteplanering, att personer med högre inkomst (som berörs av detta) kommer att välja bort löneökningar och istället ta ut ökningen i förmåner eller aktier.

Kommunalskatt, statsskatt och värnskatt ger en marginalskatt på ungefär 57 procent (beroende på kommunalskattens storlek) för den som tjänar över den nya brytpunkten för jobbskatteavdraget 123 000. Den som tjänar exempelvis 110 000 får en marginalskatt på 60 procent. Detta betyder att den arbetande får behålla 40kr av 100kr efter skatt.

Ger detta omvärlden en bild av ett land som främjar företagande, entreprenörskap och högre utbildning?

Johan Fall, skatteekonom på Svenskt Näringsliv, förklarar detta med att den som tjänar mellan 50 000 och 123 000 får betala tillbaka en del av jobbskatteavdraget. Därmed blir marginalskatten på varje extra intjänad hundralapp högre i det intervallet. (Affärsvärlden, 6/10)

Att höja skatterna för de så kallade höginkomsttagarna är symptmatiskt för en vänsterregering som ser rikedom som någonting att bekämpa för att nå en jämlikhet. Problemet är att inkomstsklyftor kan vara av godo och till och med eftersträvandsvärt till en viss mån.

På grund utav höga skatter, för både person och bolag, valde t.ex. Ingvar Kamprad att placera större delen av sina tillgångar utomlands. Detta ledde till stora inkomstsförluster för staten, men minskade samtidigt klyftorna genom att snittinkomsterna minskade. Hade han däremot stannat kvar i Sverige så hade inkomsterna från skatterna ökat, samtidigt som klyftorna ökade något – men Sverige hade blivit lite rikare.

Höjd skatt innebär även, naturligtvis, mindre pengar i plånboken. Detta drabbar den privata konsumtionen och påverkar intäkterna staten får från momsen negativt. Även sparandet minskar när den disponibla inkomsten sjunker.

Något som är beundransvärt när man tittar åt vänster är deras människobild. De utgår från människans inneboende godhet och resonerar att de inte skulle skatteplanera, utan solidariskt skulle vara med och betala oavsett skattetryck. Tyvärr är människan mer självisk än så, man vill känna att man får lön för sin möda och få är beredda att belåna sig (studieskulder) för att sedan betala mer än hälften av sina inkomster i skatt.

Löfven och Alliansen

Under dagens partiledardebatt i Riksdagen var det tydligt att Löfven är mycket intresserad av att samarbeta över blockgränserna. Denna hållning är inte oväntad då han är helt beroende av ett blocköverskridande samarbete för att få igenom sin politik, vilket har visat sig genom de förhandlingar han tvingats till på grund av Sjöstedt och Vänsterpatiet.

Den skarpaste kritiken mot detta samarbete kom, inte oväntat, från Centerpartiet som S länge försökt sträcka ut sin hand mot – och denna gång utan att knuffa. Löfven pekar på att båda är folkrörelsepartiet men kritiken är hård:

”Medan Sverige nu är världsmästare på innovation försöker Stefan Löfven nu bli världsmästare på att hitta på nya ord på gamla lösningar. Ord som innovationskatapulter, statliga investeringsplaner, nyindustrialisering, industrikansler och innovationsråd ska fixa jobben.” (DN 9/10)

Det är osannolikt att det blir ett samarbete mellan C och Löfvens regering, speciellt när S tvingas förhandla med V som står väldigt långt från alliansens politik. Annie Lööf har mycket svårt att förstå Vänsterpartiets vinstmotstånd och vill se ett fokus på kvalitet, inte på driftsformen.

Vinststopp i välfärden innebär början på en nedmontering av den

Jonas Sjöstedt (V) fick sin vilja igenom när S och Mp presenterade sitt beslut att förbjuda, eller åtminstone kraftigt begränsa, vinster inom välfärdsbolagen. Detta är ännu en indikation på det svaga parlamentariska läge vi har då S och Mp tvingas till förhandlingar de egentligen inte ville genomföra i och med uteslutandet av V från regeringskoalitionen.

Överenskommelsen innebär att i princip all vinst måste återinvesteras och att endast en låg ränta kan tas ut på investerat kapital.

”Ni kanske undrar vad låg ränta är? Vi har gemensamt sagt att det är ett ensiffrigt belopp i den nedre delen av den ensiffriga skalan. Exakt hur det ska formuleras kommer vi att återkomma till i det regelverk som nu ska utredas”, säger Ulla Andersson. (DN 6/10)

Detta är på intet sätt bestämt eller färdigt ännu, utan skall först utredas. Men oavsett om beslutet tas eller inte efter utredningen så kommer det redan nu få konsekvenser för näringslivet och de företag som påverkas av detta. Företag som planerar att expandera kommer att tänka sig för, vilket kommer att kosta arbetstillfällen och personer som redan idag arbetar inom välfärden och ser förbättringsmöjligheter kommer inte att våga starta eget.

I det här läget tar man bort incitamenten att göra ett gott arbete. Det spelar ingen roll hur mycket man gör eller hur bra det går för företaget, personen som investerar sina pengar och sin tid får ingenting för det.

De angriper problemet från helt fel håll, och det är obegripligt att de rödgröna gör detta då varje parti har ekonomiska talespersoner som borde veta bättre. Att angripa de som tjänar pengar som leder till att många duktiga aktörer hamnar i kläm.

Välfärden behöver valfrihet och flera undersökningar visar att de privata aktörerna ofta får bättre resultat och har nöjdare kunder. Många av dessa aktörer är småföretagare, inte stora riskkapitalistsbolag vars intresse är snabba köp- och säljprocesser.

Man borde istället reglera genom kvalitetskrav. Håller ett företag en bra kvalitet spelar det ingen roll om ägarna kan plocka ut mångmiljonbelopp i vinst varje år genom utdelningar. Bekämpa dålig kvalitet, inte pengarna. Kvalitetskraven behöver bli tydligare och kontinuerliga kvalitetsmätningar av leveranserna borde redovisas för skattebetalarna kontinuerligt så att man kan göra rationella val av välfärdsleverantörer.

Almega har bett KPMG att analysera konsekvenserna av att bolag inom välfärden skulle tvingas omvandlas till bolag med särskild vinstbegränsning. Rapportens slutsats är att det skulle få negativa konsekvenser på en rad olika områden som sammantaget sannolikt leder till att den mångfald av aktörer och som idag finns inom välfärden försvinner.

De viktigaste anledningarna till att bolagsformen AB(svb) motverkar incitament att starta, driva och utveckla företagen är bland annat att:

  • Ingen eller begränsad möjlighet till återbetalning på ägarens investerade tid, kunskap och kapital. (Varför skulle då en entreprenör satsa allt på att göra ett så bra arbete som möjligt?)
  • Svårigheter att resa externt kapital inklusive begränsade möjligheter till banklån i en bransch som av långivarna redan anses ha hög risk på grund av framtida intäkter.
    Potentiella svårigheter att sälja företaget samt begränsade möjligheter att få avkastning på det värde som bolaget har skapat.
  • Kraven på ägarnas likviditet samt ägarens förmåga och vilja att ta risk blir därmed betydligt högre i ett bolag med särskild vinstbegränsning blir därmed betydligt högre än i ett vanligt aktiebolag. Det i kombination med lägre potentiell avkastning leder sannolikt till minskad mångfald i välfärden.

Rapporten kan laddas ner i sin helhet här (i pdf-format) för den som vill analysera resultatet närmare.

Det finns dessutom redan en rapport inom ämnet, Ägarprövningsutredningen, som den tidigare regeringen påbörjade, men som genom regeringsskiftet nu blir försenad.

”De nuvarande direktiven är omfattande och även juridiskt komplicerade. Det tar tid och resurser. Jag har därför bett om ytterligare sex månader. Sedan är ju en annan fråga på vilket sätt som överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet påverkar Ägarprövningsutredningen, säger Eva Lindström, särskild utredare.” (SvD 7/10)

Problemet är att det totala vinststopp som meddelades under presskonferensen gör den pågående utredningen meningslös då den fokuserar just på kvaitetskrav och ökade krav på fortlevnadsprincipen.

– Av tilläggsuppdraget (ett tillägg på Ägarprövningsutredningen som uppkom efter JB-koncernens konkurs) framgår att det inte uttryckligen är riskkapitalbolag som ska förbjudas, men att företag som har som affärsidé att sälja verksamheten vidare inom en viss kortare tid kanske inte är förenligt med varaktighet. Utredaren kanske kommer fram till att ett ägande i fem år är för lite, men att 10–15 år inte är ett problem, säger Katarina Sundberg, kansliråd på Finansdepartementet och expert i Ägarprövningsutredningen. (SvD 7/10)

Vinster i välfärden är inte boven i dramat. Byt glasögon och se det från ett kvalitetesperspektiv istället och låt ägare behålla sina incitament att starta upp nya företag, att anstränga sig extra hårt och få lön för sin möda. Bekämpa inte rikedom, bekämpa dålig kvalitet.