Medborgardialog på olika villkor

Det är med intresse man kan läsa resultat från medborgardialoger. Allt som oftast plockar de som anordnat dialogen fram de svar som de helst vill se – eller ställer frågorna på ett sätt som lätt blir ledande.

Det skedde något mycket intressant i Upplands Väsbys kommun, norr om Stockholm, under förra valet. Det hade under en längre tid varit diskussion om att bygga 3 000 (!) nya bostäder i kommunen, men splittringen var stor eftersom det skulle innebära att man var tvungen att avverka 20% av en skog. Omröstningen var mycket jämn, även om själva valdeltagandet var lågt.

Folkomröstning

Sakfrågan var naturligtvis mer komplicerad än detta, men inlägget handlar inte om hur det politiska spelet ledde till 3 000 färre bostäder, vilket förstås i sig är anmärkningsvärt, utan mer om vad som hände efteråt.

Den nya majoriteten, som nu består av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och det lokala partiet Väsbys Bästa, anordnade en medborgardialog över området för att få se vad medborgarna ville ha istället.

Denna medborgardialog genomfördes på två sätt. Ett fysiskt med möte där de som var intresserade fick skriva på en lapp vad de tyckte, och ett digitalt – där de som önskade kunde registrera sig och skriva vad de tyckte.

Politikdelen begärde ut allt material om detta då det fanns flera frågetecken som uppstod under denna dialog.

  1. I den fysiska dialogen kunde man fylla i ett färdigifyllt papper helt anonymt.
  2. I den digitala dialogen var man tvungen att registrera sig med fullständigt namn och adress.
  3. I båda fall var det möjligt för en och samma person att lämna in hur många svar som helst.

Punkt 3 var problematisk. Hur kan man få till en rättvisande dialog om man kan lämna hur många svar som helst? Blir det inte då enkelt för de som är intresserade att få extra genomslag för just sina hjärtefrågor?

När materialet väl kom på posten uppstod ytterligare frågetecken.

Det material som kom var endast kopior på den fysiska dialogen där alla svar var anonyma, förutom en handfull där respondenten självmant lagt till sitt namn och sin adress. Den digitala dialogen saknades helt.

Några dagar senare dök en sammanställning upp på kommunens hemsida. Där skriver de:
Är du intresserad och vill ta del av inkomna synpunkter finns de här.
Det finns även en enklare sammanställning med exempel på inkomna synpunkter och kluster av dessa här.

Här fanns den digitala dialogen med men eftersom dokumentet innehöll flera hundra svar och den fysiska endast 68 st var det svårt att se vad som kom från vilken del.

Alla svar var även här helt anonymiserade. Det går därmed inte att kontrollera hur många svar som kommer från en och samma person.

Denna sammanställning, och det material som blev utskickat, pekar åt samma håll: kommunen vill visa det resultat som passar deras agenda. Denna agenda är inte att bygga bostäder, utan att bevara området som det är idag.

Det är även ytterst anmärkningsvärt hur de valt att ställa upp svaren de fått. De menar att det är ca 240 personer som svarat, men det finns närmare 10 ggr så många förslag.

Det saknas även ett system på uppställningen. Inget är i bokstavsordning eller i ämnes-ordning. Det är som om kommunen medvetet försvårar en granskning, vilket bryter mot offentlighetsprincipen. Mer om denna lag nedan.

Men intressant nog kan man utläsa av båda dialogerna att önskemålen som finns inte går stick i stäv med fler bostäder.

Nedan är ett ytterst begränsat axplock av de förslag som kom in genom den fysiska dialogen. Noterbart är att den absoluta majoriteten av förslagen handlade om att utveckla områden som endast minimalt hade påverkats negativt av Sjöstaden.

nordvästra Väsby

Bygg Väsby Sjöstad

Bygg Väsby Sjöstad

Förbättra belysning, bygg ut bad

Bygg Väsby Sjöstad

Bygg bostäder, förbättra motionsspår

Även i deras sammanställning är det tydligt att få av förslagen som medborgardialogen resulterade i står i direkt motsats till en Sjöstad i området.

Synpunkter 1

Synpunkter 2

En intressant punkt i denna är ”Bilda naturreservat”. Om Sjöstaden hade byggts hade en stor del av naturområdet blivit just detta som en del av arbetet med att bevara naturen.
Synpunkter 3

Det som är problematiskt med denna medborgardialog är inte resultatet av densamme. Utan hur svaren har inkommit.

Kommunen skriver att det var ca 240 respondenter. Men hur många svarade flera gånger på samma fråga? Varför presenteras inte dessa uppgifter när det var obligatoriskt att fylla i dem innan man fick lämna en åsikt via den digitala dialogen?

Och varför lämnade inte kommunen ut den fullständiga dialogen när den efterfrågades. Detta är ett oroväckande brott mot offentlighetsprincipen. Närmare exakt Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) Avdelning 2, kapitel 4 §1 som säger:

OSL

Den är inte heller fullständig via deras hemsida då, som tidigare nämnts, namn på respondenterna inte längre är synliga och man därmed inte kan kontrollera hur många personer som svarat flera gånger för att få övervikt för just sin åsikt.

Det finns inget som säger att de som starkast motsatte sig Sjöstaden inte utnyttjade detta faktum för att ge en bild av att bostäder är något som absolut inte är önskvärt i området.

Vänsterpartiet är till salu – billigt

Det är med fascination man följer regeringens arbete. Vänsterpartiet är ett uttalat oppositionsparti, men som alla är fullt medvetna om är de högst delaktiga i de ekonomiska beslut som tas. Det är genom ett samarbete med V som regeringens budget kan gå igenom och detta är en vetskap som utnyttjas till fullo.

I valrörelsen 2014 var Vänsterpartiets största paroll ”Inte till salu!” Partiledaren för Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, höll tal under kongressen som spikade detta slagord och sade bland annat:

”Vi ska möta deras [Sverigedemokraternas] rasism kompromisslöst, med fakta, solidaritet och den insikt vi aldrig ger upp – att människor har lika värde oavsett hårfärg, efternamn eller födelseort”

Detta tal avslutas med orden ”Vi är inte till salu!”.

Med detta i bakhuvudet tittar vi på beslutet som togs häromdagen. Det blir ytterligare tio miljarder kronor till kommuner och landsting nästa år, enligt regeringens vårbudget som presenteras nästa vecka. Höjningen är permanent. (Affärsvärlden 4/4 2016)

Dessa 10 miljarder var ett krav från V för att ställa sig bakom regeringens budget. Detta från ett parti som vägrat ställa ”flyktingar mot välfärd”.

Flyktingar mot välfärd

Den totala budgeten ligger på 1600 miljarder kronor. Vänsterpartiet ställde sig med andra ord bakom den mest flyktingrestriktiva budgeten någonsin för 10 av dessa. De nöjde sig alltså med 0,63% av budgeten för att stödja en regering med en politik de högljutt vägrat ställa sig bakom.

Det blir än mer anmärkningsvärt när man hör Sjöstedt uttala sig om denna ”seger”:

”Vi har fått igenom allt av det, hundra procent”

Sjöstedt menar att dessa pengar ska gå till välfärden, till fler lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare. Men det som inte nämns lika öppet är att dessa pengar inte är öronmärkta till nyanställningar. Kommunerna och Landstingen får göra vad de vill med dessa pengar. (DN 4/4 2016)

Detta betyder att kommun 1 kan välja att anställa för hela summan, kommun 2 kan välja att anställa för en del av pengarna medan kommun 3 kan lägga pengarna på något helt annat.

Vänsterpartiet är till salu. Priset var inte ens högt i relation till den totala budgeten – och flyktingpolitiken ligger fast. En flyktingpolitik som både Miljöpartiet och nu Vänsterpartiet står bakom.

Det är en intressant tid vi lever i.

Ökade klyftor leder till ökat välstånd

En av de rödas kärnfrågor har länge varit att minska klyftorna, att det automatiskt leder till ett jämlikare samhälle där alla får det bättre. Vänsterpartiet skriver i sitt partiprogram att ”skattesystemet skall utformas så att finansieringen av den offentliga verksamheten tryggas på långt sikt. Skatterna skall bland annat hjälpa till att utjämna inkomst- och förmögenhetsklyftor” (Vänsterpartiet.se).

Att jämna ut inkomst- och förmögenhetsklyftor fungerar däremot inte som de tror. Ekonomi blir snabbt komplext när den trycks in i politik. Känslor och känsloargument tar snabbt över logik och empiri. Det blir viktigare att ha välformulerade slagord och medvetet feltolka verkligheten för att det ska passa ens agenda.

Vad många inte verkar inse är att ekonomi inte har känslor. Ekonomi struntar helt i vad du känner, tycker eller vill ska hända. Ekonomi är pragmatisk och följer regler.

Vad de röda egentligen (felaktigt) påstår är att höginkomsttagarna har lyckats uppnå sin stora förmögenhet på bekostnad av alla andra. Om detta skulle stämma innebär det att 90% av befolkningen har förlorat något så påtagligt som 10% av sin samlade rikedom. Detta visas sedan genom olika statistiska modeller som visar vilka som äger vad/hur mycket och var denna rikedom samlas.

Men vad ingen vänsterexpert vill kännas vid eller erkänna är hur alla andra har påverkats, de visar bara att de har förlorat något och att det är något dåligt.

Man ska däremot ha klart för sig att mycket av den statistik som visas faktiskt stämmer. Det sker många debatter i alla läger om vad som räknas som rikedom, inkomst, hur man ska justera för inflation och hur det ser ut före- och efter skatter och avgifter. Men hur man än ser på det så har klyftorna faktiskt ökat.

Att stanna där, och ta detta som en färdig slutsats om att något måste förändras – att klyftorna måste minska – är att stanna innan man tänkt färdigt. Det som betyder något är hur alla har klarat sig under denna tid.

Låt oss göra ett enkelt tankeexperiment med hjälp av bilden nedan. Den visar hur klyftorna kan öka, men värdet av din del av kakan samtidigt har ökat. I realiteten innebär detta en ökad tillgänglighet till varor av högre kvalitet.

Fixed Pie Fallacy

Har nu detta skett? Genom att granska statistik från Statistiska Centralbyrån kommer man fram till att hushållens ekonomiska standard har ökat för varje år sedan 1995. Samtidigt har skillnaden mellan de med låg och hög inkomst blivit större. (SCB 03/2007). Här har vi paradoxen vänstern inte vill kännas vid. Utgångspunkten baseras på när varan började spridas (förutom tillgång till bil, den baseras på äldsta tillgängliga data) för att ge en rättvisare bild av utvecklingen.

Tillgång till bil 1980: 75,4%
Tillgång till bil 2014: 80,3%

Tillgång till dator i hemmet 2003: 80%
Tillgång till dator i hemmet 2015: 91%

Tillgång till internet i hemmet 2003: 47%
Tillgång till internet i hemmet 2015: 93%

Så, trots att samhället har blivit ojämlikare och klyftorna ökat så har de ”fattiga” tillgång till fler lyxvaror och bekvämlighetsprodukter än tidigare. Detta indikerar att klyftorna inte har tillkommit på deras bekostnad. Dessa dynamiska förändringar skulle inte kunna ske i ett samhälle där kakan är oföränderlig, dvs att om någon ska ha en krona mer så måste någon annan ha en krona mindre. Detta kallas ”fixed pie economy” (FPE) och är inte hur en ekonomi fungerar. Mer om detta finns att läsa här.

Allt detta kan kännas simpelt och på gränsen till banalt, men representerar den oerhört ökade levnadsstandarden vi haft.

För att gå tillbaka till bilden ovan så är det enkelt att förstå hur statistik och dess olika kategorier och användningsområden kan vara förvirrande för många. Man kan, med all rätt, dra slutsatsen att den största delen av den ”nya” inkomsten fördelas bland de rikaste. Även om detta är sant så ger det inte hela bilden – som tidigare nämnts, och det är denna man aldrig får se när vänstersidan pratar om de ökade klyftorna.

Om någon drar ovanstående slutsats är det viktigt att fråga sig själv ”hur många personer ingår i dessa övre delar jämfört med för decennier sedan”. I en FPE kan inte detta förändras eftersom allt som sker är på bekostnad av någon annan, vilket skulle innebära att det alltid är samma, och lika många, människor där i toppen.

Men så är det helt enkelt inte.

(Siffrorna baseras på 2013 års priser.)
1980 hade 17.5% av hushållen 10% av Sveriges totala inkomst.
2013 var det 26,1%
Detta ger en ökning på 8,6%. Hela undersökningen går att läsa på SCB här.

Allteftersom fler personer förflyttar sig till de högre inkomstnivåerna upplever man att ojämlikheten ökar. Den här effekten blir ännu tydligare i en befolkning som växer, vilket Sverige gör i en hög takt just nu.

FPE-resonemanget används flitigt för att stödja politiska program som går ut på att omfördela och föra ett slags beslagtagande skattetänk. Som om dessa ”lösningar” är nödvändiga för att upprätthålla en värdig levnadsstandard för alla. Att ha en viss inkomstfördelning kan leda till jämlikhet och en ökad möjlighet till gemensam utveckling, men problemet med vänsterkantens perspektiv blir det faktum att det inte längre lönar sig att ta en högre utbildning, den där befordringen eller arbeta över.

Det är oerhört viktigt att tänka förbi steg 1 och se på de konsekvenser känslomässiga och ideologiska beslut kan föra med sig. Klyftorna har ökat, men inte på bekostnad av andra människor.

 

Inspiration till inlägget har hämtats från The Modern Libertarian.

V röstfuskade i Landstinget

Voteringarna i Stockholms landsting blir tvungna att tas om då vänsterpartiet ertappats att ”rösta åt” en frånvarande partimedlem.

Detta skedde under gårdagen då man lät någon annan trycka på röstknappen från en tom stol. Den frånvarande ledamoten var Vänsterpartiets fd gruppledare Birgitta Sevefjord. Trots att hon inte var närvarande lyckades hon rösta emot Alliansen.

När man konfronterade V på sittande möte skrattade deras nuvarande gruppledare åt saken, men tvingades till slut att gå med på att ta om en del omröstningar.

Ett tydligt fall av röstfusk, som tillbakavisades av Vänsterpartiet som skyllde på teknikstrul. Vilket naturligtvis är osannolikt för just den stolen under de omröstningar som V ville skulle gå emot Alliansen.

Tack vare att det uppdagades kunde man göra nya omröstningar.

Hanif Bali V röstfuskarDet anmärkningsvärda är hur V skrattade bort det hela och den brist på uppmärksamhet detta har fått. Måhända var just dessa voteringar inte avgörande för Sveriges framtid, men att det över huvud taget sker är ett demokratiproblem som bör tas på stort allvar. Om dylika saker inte uppmärksammas finns risk för upprepning, och ett än större politikerförakt.

Vänsterpartiet bör ta sitt ansvar och inte skratta bort detta och skylla på tekniken. Röstfusk är alltid allvarligt, oavsett vad man röstar om när man är folkvald och representerar folket. När en moderat politiker i Stockholms fullmäktige ertappades för röstfusk genom att betala in medlemsavgifter för att på pappret öka antalet medlemmar fick han avgå.

Vad kommer ske efter detta? Vad hade hänt om det hade varit en rösts marginal?

 

Hur mycket mer klarar Socialdemokraternas väljare?

Är man inte förberedd är man oförberedd. Denna mening yttrades flitigt av Fredrik Reinfeldt under den gångna valkampanjen när han pekade på att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick till val tillsammans – men ändå inte. Han menade att en röst på de rödgröna är en röst utan substans, man vet inte vad man får för den.

Vad har man då egentligen fått för den? När man tittar på vad Socialdemokraterna, som ändå är det största partiet, gick till val på och vad som har skett är det en dyster läsning.

  1. Socialdemokraterna och Miljöpartiet började med att bryta friskoleöverenskommelsen för att tillmötesgå Vänsterpartiet, vars stöd var nödvändigt för att ha regeringsmakten – trots att V inte satt i regeringen.
  2. Under tumultet efter valet, när det visade sig att de sakna det regeringsunderlag som krävdes för att få igenom en budget så bröt man mot grundlagen om att gå till Talmannen och kravet att det ska gå tre månader efter att riksdagen har samlats innan man utlyser nyval, genom att säga att Stefan Löfven skulle utlysa ett extra val så fort den tiden hade gått.
  3. Sedan hade man inget extra val.
  4. Stefan Löfven meddelade att han tänkte avgå om regeringens budget skulle falla.
  5. Han meddelade även att han inte tänkte regera på någon annans budget.
  6. Kort därpå bröt S sina vallöften om Bromma Flygplats för att tillmötesgå Miljöpartiet. ”Jag kommer aldrig att gå med på att stänga flygplatsen”, sade Löfven innan valet.
  7. Därefter bröt de löftet om Förbifart Stockholm, även detta för att tillmötesgå Miljöpartiet. ”Vi har fått garantier för att första spadtaget tas i juni, jag ser inte att det är möjligt att avbryta bygget”, sade finansborgarrådet Karin Wanngård (S) innan valet.
  8. Sedan bröt man med sin egen energipolitik och Stefan Löfvens löften om kärnkraften.
  9. Sedan bröt man löftena om jobbskatteavdragen. För att kunna klara sina ökade utgiftsbehov trots att man sa att man inte skulle röra dessa innan valet.
  10. De bröt även mot pensionsöverenskommelsen, som funnits i över 20 år, genom att bjuda in Miljöpartiet utan de andra partiernas vetskap eller medgivande.
  11. De bröt mot principen om att förankra viktiga utrikespolitiska beslut i UD, och med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU när de ensidigt, villkors- och kravlöst erkände Palestina, efter krav från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
  12. Sedan bröt man med det avtal som en socialdemokratisk tidigare regering ingått för Sveriges del. Och man bröt mot Arabvärlden liksom man brutit mot Israel. Men värre än så, man bryter principen om att Sverige ska vara tydligt och klart i sin kritik mot förtryck av mänskliga fri- och rättigheter, vare sig det är Saudiarabien eller Kina. Nu är man tyst om Kina precis som man har tystnat inför Saudiarabien.
  13. Sedan bröt man mot upprepade och allvarliga löften om att inte ändra budgetpolitikens brett förankrade balansmål. För att kunna öka utgifterna som de alla vill genom att ta bort överskottsmålet och införa ett balansmål istället.
  14.  All bränsle skattehöjs, efter krav från Miljöpartiet.
  15. De bröt även mot upprepade löften om att inte röra RUT vars tak halveras, läxavdraget försvinner, städavdraget begränsas, och ROT vars avdragsgilla del minskas med 20%. Något som Vänsterpartiet velat hela tiden.

Det sistnämnda är dessutom extra intressant eftersom sänkningen från 50% till 30% endast kommer att påverka låg- och medelinkomsttagare.

10922279_10153330075914341_2095866599657775730_o

Källa: Centerpartiet

Det betyder med andra ord att man måste spendera mer pengar för att få samma avdrag eftersom taket inte har förändrats, endast hur många procent man får dra av.

11080344_788174937946010_2092501745599896599_o

Källa: Socialdemokraternas Twitter

ROT förändrades och RUT fick fler kängor än bara en halvering. Läx-RUT försvinner helt. Detta tillsammans med den slopade sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga blir en dubbelstöt. Eftersom det är till största delen unga studenter som arbetar med läxläsning får nu dessa företag det mycket svårt. De ungdomar de anställer blir dubbelt så dyra att ha kvar samtidigt som det blir dubbelt så dyrt att få ut dem på uppdrag.

Sammantaget ser man ett parti som inte var förberett innan valet och som nu tvingas till det ena löftesbrottet efter det andra, samtidigt som man pratar om hur bra dessa reformer är. 

Socialdemokraterna, och regeringen, är en bidragande faktor till det växande politikerförakt som finns i Sverige.

 

Vinststopp i välfärden innebär början på en nedmontering av den, del 2

Regeringen har nu tillsatt en utredning om vinster i välfärden. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) talar helt enkelt mot bättre vetande när han driver på den nya utredningen.

Redan den 8 oktober skrev jag om hur vinststopp i välfärden är början på en nedmontering av den. Där tas den kommande utredningen upp och hur fokuset istället för att ligga på kvalitet ligger på hur man ska begränsa vinstuttag.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) meddelande tillsammans med Jonas Sjöstedt (V) på DN Debatt den 5 mars att en utredning om vinster i välfärden tillsätts. Det är utan tvekan det mest företagarfientliga och insiktstömda besked som kommit från den nya regeringen. Inte sedan debatten om löntagarfonder på 1970- och 1980-talen har ett så flagrant angrepp på företagande kommit från regeringshåll. Björn Hasselgren, teknisk doktor som forskar om effektivitet i offentlig sektor på Kungliga Tekniska Högskolan vänder på Jonas Sjöstedts ord om att det ska bli ett slut på dem som ”leker affär”, men att vi nu har en regering som vill ”leka regering”.

Efter att den förra regeringen gjorde en ägarprövningsutredning kom tre underrapporter som samtliga underkände i stort sett alla de argument regeringen och Vänsterpartiet har för att stoppa vinsterna. Dessa tre rapporter står att finna nedan.

Det direktiv som dessa beställningar från utredningen grundade sig på har återkallats av den nuvarande regeringen. Ägarprövningsutredningen hade dock redan lagt ut beställningar till externa konsulter för att besvara dessa frågeställningar från juridisk och ekonomiska utgångspunkter.

Det är inte konstigt att den sittande regeringen ville stoppa dessa utredningar då de egentligen vet att de är inne på en bana som är skadlig för svensk välfärd och ekonomi, men drivs mer av ideologiska idéer än faktabaserad pragmatism.

Även Almega bad KMPG att göra en utredning om detta i höstas. Almega bad KPMG att analysera konsekvenserna av att bolag inom välfärden skulle tvingas omvandlas till bolag med särskild vinstbegränsning. Rapportens slutsats är att det skulle få negativa konsekvenser på en rad olika områden som sammantaget sannolikt leder till att den mångfald av aktörer och som idag finns inom välfärden försvinner.

De viktigaste anledningarna till att bolagsformen AB(svb) motverkar incitament att starta, driva och utveckla företagen är bland annat att:

  • Ingen eller begränsad möjlighet till återbetalning på ägarens investerade tid, kunskap och kapital. (Varför skulle då en entreprenör satsa allt på att göra ett så bra arbete som möjligt?)
  • Svårigheter att resa externt kapital inklusive begränsade möjligheter till banklån i en bransch som av långivarna redan anses ha hög risk på grund av framtida intäkter.
    Potentiella svårigheter att sälja företaget samt begränsade möjligheter att få avkastning på det värde som bolaget har skapat.
  • Kraven på ägarnas likviditet samt ägarens förmåga och vilja att ta risk blir därmed betydligt högre i ett bolag med särskild vinstbegränsning blir därmed betydligt högre än i ett vanligt aktiebolag. Det i kombination med lägre potentiell avkastning leder sannolikt till minskad mångfald i välfärden.

Rapporten kan laddas ner i sin helhet här (i pdf-format) för den som vill analysera resultatet närmare.

Ett kommunalägt bolag som drivs av skattepengar saknar det incitament som privata aktörer har när det kommer till kundnöjdhet och intresset av att finna nya och utvecklande lösningar. Ett privat företag står alltid inför risken att konkurreras ut om kunderna lämnar, men detta behöver inte statligt ägda bolag tänka på och riskerar således att stagnera.

Som nämndes i det förra inlägget så bör man istället reglera genom kvalitetskrav. Håller ett företag en bra kvalitet spelar det ingen roll om ägarna kan plocka ut mångmiljonbelopp i vinst varje år genom utdelningar. Bekämpa dålig kvalitet, inte pengarna. Kvalitetskraven behöver bli tydligare och kontinuerliga kvalitetsmätningar av leveranserna borde redovisas för skattebetalarna kontinuerligt så att man kan göra rationella val av välfärdsleverantörer.

Ardalan Shekarabi (S) har således flera utredningar att luta sig tillbaka på, som enhälligt fördömer vinstförbudet, men väljer ändå att göra en ny utredning på sina villkor. Detta är inte seriöst och visar på hur han handlar mot ett bättre vetande. Agerandet kan inte ses som något annat än att Jonas Sjöstedt har tagit ett rejält skamgrepp på regeringen och vet hur viktigt det är för dem att hålla sig väl med honom för att ha en chans att vinna framtida budgetomröstningar i och med Decemberöverenskommelsen.

Vänsterns svartmålning av Moderaternas historia är osann

Det florerar med jämna mellanrum en lista om Moderaternas ”mörka” historia, som vänstern gärna visar upp när man påpekar kommunismens illdåd och den närhet de röda haft till diktaturer som står för folkmord och förtryck.

Johan Westrin skrev en svarsartikel på det svartmålning som ung vänster med flera brukar använda som bevis för moderaternas ondska. Westrin är med intill visshet gränsande sannolikhet den idag levande person som har bäst koll på den svenska högerns historia. Närmast aktuell med boken ”Den moderata bilden”, som kom ut 2009.

Att inte fler har gått till angrepp mot denna är anmärkningsvärt.

Tradition & Fason återger nedan Johan Westrins artikel, med hans benägna tillstånd. Citattecknen markerar den unga vänsterns påståenden om högerns historia.

1916 Mot allmän olycksfallsförsäkring
– Fel! Alla partier var eniga om att det behövdes en olycksfallsförsäkring i arbetet, men man var oeniga om utformningen. Slutresultatet blev en kompromiss.

1918 Mot allmän och lika rösträtt för män
– Fel! Högern genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907.
När den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén lade sin proposition om avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan till kommuner och landsting (som i sin tur valde riksdagens första kammare) på hösten 1918, var högern allt annat än entusiastisk, men man accepterade förändringen. När beslutet togs i riksdagen den 17 december 1918, var det utan votering i första kammaren och med ett ändringsförslag från högern (som röstades ned) i andra kammaren. Men högern gick inte emot propositionen.

1919 Mot kvinnlig rösträtt
– Fel! Beslutet om den kvinnliga rösträtten fattades (av konstitutionella skäl) först på våren 1919, men det var en del i samma ”paket” som den lika rösträtten till kommuner och landsting för män. Högern röstade inte mot den kvinnliga rösträtten. Beslutet togs utan votering den 24 maj 1919.

1919 Mot 8-timmars arbetsdag
– Rätt! Högern motsatte sig åttatimmarsdagen, som man menade skulle leda till dyrare produktion och därmed ökad arbetslöshet. Det blev också en dramatiskt ökad arbetslöshet de följande åren, även om den krisen blev relativt kortvarig. (1923 var arbetslösheten nere på den tidigare nivån igen.)

1921 Mot dödsstraffets avskaffande
– Högern var splittrad i frågan. I andra kammaren bifölls propositionen utan votering. I första kammaren gick högern emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.

1927 Mot folkskolereformerna
– Rätt! Men ändå ger påståendet en felaktig uppfattning, eftersom det får det att verka som att högern skulle ha motsatt sig att alla skulle få gå i skolan. (Den allmänna folkskolan hade genomförts redan 1842.) I själva verket var det vissa föreslagna förändringar i folkskolan som man gick emot. Högern hade en lång reservation i utskottet (huvudsakligen författad av Claes Lindskog), där man framförde sitt eget förslag till reformer i skolan. Det förslaget röstade man för också i kamrarna (vilket alltså innebar att man röstade emot regeringens proposition).

1931 Mot statliga bidrag till sjukkassorna
– Fel! Högern motsatte sig inte fortsatt statligt stöd till de frivilliga försäkringskassorna, men motsatte sig den omorganisation av verksamheten som föreslogs i propositionen.

1934 Mot statliga bidrag till A-kassorna
– Rätt! Högern ville inte medverka till en bidragskonstruktion, som kunde leda till okontrollerbara statliga utgifter. Arbetslöshetskassorna bygger på den s.k. Gent-modellen, som innebär att det är staten som står för huvuddelen av pengarna, men det är facket som har makten över A-kassan.

1935 Mot folkpensioner
– Fel! Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. (Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 tillsatte utredningen som konstruerade förslaget.) Beslutet 1935 om införande av ett särskilt dyrortstillägg (d.v.s. att de som bodde i städerna skulle få högre folkpension än de som bodde på landsbygden) stödde även högern. Däremot motsatte den sig när regeringen året efter ville göra justeringar som ännu mer gynnade dem som bodde i städerna.

1938 Mot 2-veckors semester
– Högern motsatte sig inte införande av 2-veckors semester, men ville genomföra reformen i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig om hur den skulle finansieras.

1941 Mot sänkt rösträttsålder
– Någon sänkning av rösträttsåldern skedde inte 1941. (Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år.)

1946 Mot fria skolmåltider
– Partiet var splittrat i frågan. Majoriteten inom partiet ville att skolmåltider endast skulle ordnas för barn med särskilda behov.

1946 Mot allmän sjukförsäkring
– Fel! Högern ville att staten skulle stå för 61 % av kostnaden i stället för regeringens förslag på 72 %. Men man motsatte sig inte reformen som sådan.

1947 Mot allmänna barnbidrag
– Fel! Högern hade en hel del ändringsförslag (i förhållande till regeringens proposition) i sin partimotion i riksdagen, men motsatte sig inte införande av barnbidrag som sådant. Propositionen om införande av bidrag till barn under 16 år bifölls till slut enhälligt av riksdagen. Däremot förslog Högerpartiet 1960 avskaffande av första barnbidraget (som skulle kompenseras genom sänkt skatt).

1951, 1963 Mot 3- respektive 4- veckors semester
– Fel. Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.

1953 Mot fri sjukvård
– 1953 års beslut innebar ingen helt fri sjukvård, men en utbyggnad av sjukförsäkringen som bl.a. innebar lägre patientavgifter. Högerpartiet motsatte sig inte reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt och ville få frågan bättre utredd, varför man yrkade på uppskov. I propositionen fanns t.ex. inte angivet hur reformen skulle finansieras.

1959 Mot ATP
– Ja, Högerpartiet var mot ATP-förslaget. Men man hade i stället ett eget förslag till tjänstepension enligt premiereservmodellen. Om det förslaget hade genomförts, hade vi idag haft ett mycket pålitligare och gedignare pensionssystem.

1970 Mot möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
– Fel! Förtidspension får man p.g.a. sjukdom, handikapp eller liknande. Vad Moderaterna motsatte sig var att man kunde ta ut pension tidigare utan sådan orsak.

1973 Mot lagen om anställningsskydd
– Fel! Moderaterna var kritiska till delar av förslaget, bl.a. ville man ge möjlighet till provanställning (i motsats till propositionen) och ansåg att också duglighet och lämplighet – inte bara anställningstid, borde beaktas vid uppsägningar. Men man röstade inte emot förslaget i sin helhet. 1981 beslutade riksdagen om provanställningar i enlighet med Moderaternas reservation 1973.

1976 Mot 5-veckors semester
– Fel. Propositionen (1976/77:90) lades av en borgerlig trepartiregering som Moderaterna ingick i.

1983 Mot löntagarfonder
– Rätt! Moderaterna var hela tiden emot de s.k. löntagarfonderna, som innebar att näringslivet via särskilda skatter skulle finansiera sin egen socialisering. Beslutet genomdrevs av socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna, trots stort folkligt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av den borgerliga 4 partiregeringen 1992.

1994 Nej till partnerskapslag för homosexuella
– Rätt! Majoriteten av moderata riksdagsgruppen röstade emot, men några (bl.a. MUF:arna Fredrik Reinfeldt, Henrik Landerholm och Ulf Kristersson) röstade för.

2004 Ja till sänkt A-kassa och sjukpenning
– Ja, det var en del i partiets förslag, att genom skattesänkningar, som särskilt kommer låg- och medelinkomsttagare till del, göra det mer lönsamt att arbeta och skapa fler jobb. Men detta måste också finansieras genom minskningar i en del bidrag.

2006 Nej till gröna jobb
– (S)-regeringen hade föreslagit några riktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som den påstod skulle vara särskilt miljöinriktade. Men eftersom riktade åtgärder är ett dyrt och mycket ineffektivt sätt att få fram nya jobb, så sade moderaterna nej.

2007 Ja till sänkt A-kassa
– Alliansregeringen genomförde den nya arbetslinjen, som ersatte den gamla bidragslinjen. Liksom förut får man inledningsvis 80 %, men beloppet trappas sedan successivt ned. A-kassan skall vara en omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb, inte en livslång försörjning.

2007 Ja till sänkt sjukersättning
– Sjukpenningen är även fortsättningsvis 80 %, men efter ett år sker ingen obligatorisk prövning för övergång till förtidspension med 64 % ersättning, utan man kan få en förlängd sjukpenning på 75 % i högst 18 månader. (Dessutom kan de allra sjukaste även därefter få fortsatt sjukpenning som inte är tidsbegränsad.) Endast de som inte kan rehabiliteras till arbete skall få förtidspension.

Som man med lätthet kan se i exemplen ovan är de flesta citat tagna ur sitt sammanhang för att se värre ut än de är. I regel handlar det om att man röstar ner ett paket, där dessa delar ingår, eftersom helheten inte är acceptabel i en högerpolitik.

Equality doesnt mean justice

Vänsterns svartmålning av Moderaterna blir än mer komisk med tanke på vad de själva gömmer bakom sig. Jämlikhet betyder inte automatiskt rättvisa. Men en närmare granskning får vänta till ett senare inlägg.

Decemberöverenskommelsen kan leda till oväntade (S)vårigheter

Minoritetsregerande är inget nytt. Med få undantag har Sverige under de senaste decennierna styrts av, och kommer troligen även framöver att styras av, minoritetsregeringar. Inget parti kan längre ensamt göra anspråk på regeringsmakten i Sverige.

Decemberöverenskommelsen stärker den praxis som innebär att det regeringsalternativ som är störst får sin statsminister vald och sin budget genom riksdagen.

Detta låter vid en första anblick som något önskvärt och att överenskommelsen förmodligen är ett bra beslut, detta får dock tiden utvisa. Vad innebär då uppgörelsen mer exakt?

Överenskommelsen innebär bland annat: 

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

De tre områdena som åsyftas är försvars- och säkerhetspolitiken, energiöverenskommelsen och pensionsöverenskommelsen.

Denna överenskommelse betyder nu att Miljöpartiet sitter med i den anrika pensionsgruppen. Pensionsgruppen är ett blocköverskridande samarbete som existerat i över 20 år och består av de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna. De har gjort upp om det nya pensionssystemet och kommer fortlöpande överens om förändringar, villkor och regler för svenskarnas pensioner.

Att släppa in Mp dit baserat på att de sitter med i regeringen är anmärkningsvärt. Mp är ett parti med en helt annorlunda syn på tillväxt än både S och Aliansen, med bland annat krav på sänkt arbetstid och höjd sjukersättning, som inte går ihop med ett hållbart pensionssystem. Partiet är därmed inte moget att ta ansvar för framtida pensioner.

Förutom detta finns det andra frågetecken. Detta innebär att Alliansen kommer att lägga ner sina röster vid varje budgetomröstning eftersom risken finns att deras förslag skulle vinna.

Detta leder till att det endast kommer finnas intetsägande debatter inför budgetomröstningarna, men som egentligen inte betyder något då den sittande regeringen alltid får igenom sina frågor. Det var t.ex. uppenbart att regering S/Mp inte hade stöd för sin vänsterbudget, men nu ska det inte spela någon roll. De ska få igenom den ändå.

Mer konkret innebär detta att regeringen under nästa års budgetomröstning kan genomföra följande, och Alliansen kommer att låta det ske:

Listan omfattar de förslag som den rödgröna regeringen har presenterat i budgetpropositionen samt förslag som partierna var för sig har presenterat i Riksdagen och som därför kan aktualiseras under mandatperioden.

  • Höjd skatt med ca 1 700 kr för alla med inkomst över ca 36 000 kr/mån genom justerad brytpunkt (budgetpropositionen för 2015)
  • Högre skatt för alla som arbetar och har fyllt 65 år, så kallad särskild löneskatt (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 50 000 kr/mån (S+MP) (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 30 000 kr/mån (V)
  • Sänkt och slopat avdrag för pensionssparande (budgetpropositionen  2015)
  • Avskaffad nedsättning av krogmoms
  • Fastighetsskatt för småhus
  • Halverat RUT-avdrag för personer under 65 år, gäller från 2016 (budgetproposition 2015)
  • Återinförd arvsskatt
  • Helt avskaffat RUT-avdrag
  • Sänkt tak i ROT-avdraget
  • Högre skatt för att anställa unga (budgetproposition 2015) 
  • Höjd skatt för banker
  • Höjd bolagsskatt
  • Höjd skatt för småföretagare (3.12)
  • Höjd effektskatt på kärnkraft (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd fastighetsskatt på vattenkraft
  • Avskaffad avdragsrätt för gåvor (budgetproposition 2015)
  • Avskaffad avdragsrätt för förvaltningsavgifter (budgetpropositionen 2015)
  • Avskaffad rätt att göra avdrag för läx-RUT (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd punktskatt på naturgrus (budgetproposition 2015)
  • Införande av skatt för vägslitage
  • Höjd skatt för mikroproducerad el
  • Höjd koldioxidskatt
  • Högre skatt på bränsle som förbrukas i flyg eller fartyg (budgetpropositionen 2015)
  • Klimatskatt på inrikesflyg / Skatt på flygresor
  • Högre skatt på vissa uppvärmningsbränslen (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på bekämpningsmedel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på kreosot
  • Högre skatt på vissa biodrivmedel (budgetpropositionen för 2015)
  • Naturvårdsavgift
  • Avgift djurskyddskontroll
  • Höjd skatt på avfallsdeponi (budgetpropositionen 2015)
  • Koldioxidskatt på torv
  • Skatt på handelsgödsel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på flourerande växthusgaser
  • Skatt på avfallsförbränning (budgetproposition 2015)
  • Lastbilsskatt
  • Höjd skatt på diesel (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på öl och vin med 9 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på sprit med 1 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd fordonsskatt för lätta fordon (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd koldioxidskatt för vissa fordon (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på cigaretter med 6 % (budgetproposition 2015)
  • Skatt införs på viss privatinförsel av cigaretter (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på snus med 12 % (budgetproposition 2015)
  • Slopad gruppregistrering till mervärdesskatt
  • Avskaffade lättnadsregler för oäkta bostadsföretag (budgetpropositionen 2015)
  • Särskild skatt för finansiering av större infrastrukturprojekt

Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur detta skulle slå på vår ekonomi och välfärd. Sedan kan man vända på myntet och se det från en eventuell seger för Alliansen 2018. Då skulle oppositionen tvingas lägga ner sina röster och gå med på allt Alliansen lägger fram istället – det blir en tung, ekonomisk, pendel som svingar Sverige ur balans.

I och med denna överenskommelse har dessutom Socialdemokraterna satt sig i knät på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet då de är beroende av båda två för att få majoritet för sin budget. Detta leder, som nämnts i tidigare inlägg, till en kraftigare vänstersväng och kommer försvåra det samarbete som nu måste börja ta form.

Det finns dock en ytterligare risk, som absolut inte är osannolik – nämligen att Löfven bryter överenskommelsen vid ett regeringsskifte 2018. Han är inte känd för att hålla det han lovar, vilket få verkar fästa speciellt mycket uppmärksamhet vid:

  1. ”Jag ska gå till talmannen, full av tillförsikt att vi ska få igenom en budget.” (Expressen 24/9)
  2. ”Om den [allians-] budgeten skulle vinna är det uteslutet att jag skulle sitta kvar och administrera den. Det sker inte.” (Dagens Nyheter 2/12)
  3. ”Jag har hela tiden tagit ansvar och tänker fortsätta göra det”, säger Löfven när han meddelar att han ska utlysa ett extra val istället för att avgå som han tidigare sade. (Svenska Dagbladet 3/12)
  4. ”Vi är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras,” säger Löfven och meddelar att det inte blir något extra val. (Dagens Nyheter 27/12)

Det är enkelt att se framför sig hur Stefan Löfven skulle kunna motivera ett brott mot överenskommelsen. Det skulle föranledas av ett tal i stil med att:

”Vi har nu suttit i regering i 4 år och äntligen börjat styra Sverige åt rätt håll, i och med detta skifte riskerar Sverige att återigen gå sönder. Det vore direkt oansvarigt att följa en gammal överenskommelse, som lades under ett helt annat parlamentariskt läge, när borgarnas skattesänkarpolitik återigen riskerar att slå ut våra unga och äldre och sätta välfärden ur spel.”

Om Decemberöverenskommelsen är en god idé eller inte får tiden utvisa. Men det är ett vågspel som gjort många väljare irriterade och frågan är om det går att återta det förlorade förtroendet – speciellt med tanke på risken att det inte finns några garantier på att Stefan Löfven kommer att hålla det han lovar.

(S) fortsätter sin vänstersväng men vill fortfarande samarbeta åt höger

Den gångna veckan har varit märklig med flera utspel från Socialdemokraterna som varit motsägelsefulla. Det har inte varit enkelt att förstå vad de faktiskt vill göra. I måndags skrev Svenska Dagbladet om denna förvirring och sammanfattade det hela på ett mycket träffsäkert sätt:

Så vi har alltså en regering, som inte är en regering när den går till val, men som ändå tänker gå till val som regering, och tänker sitta som regering efter valet. Regeringen har en budget, som inte är regeringens budget just nu, men som samtidigt ändå är en valplattform, trots att den är överspelad och det inte går att gå till val på precis den budgeten.

Nu har Löfven & Co varit på Harpsund för att få ihop sin politik. Beskeden är lite klarare, men fortfarande märkliga med tanke på de gångna månadernas turbulens. Det visar sig att vänstersvängen fortsätter.

S, Mp och V går återigen till val samlade, men med en ny budget. Den gamla är överspelad på så sätt att flera av reformerna inte går att genomföra längre. Det är fortfarande oklart om Vänsterpartiet kommer att få sitta i regeringen, men Sjöstedt såg till att påminna om att deras stöd är nödvändigt för att få igenom nästa budget.

Det viktiga, och intressanta, är att de gör som Alliansen och går till val tillsammans. Att de väljer att göra detta är inte speciellt konstigt, men med tanke på de senaste månadernas aggression Löfven fört mot blockpolitiken ter det sig som ett alternativ vars syfte är att behålla makten, inte sträcka ut handen för blocköverskridande överenskommelser. Den utsträckta handen pekar vänsterut.

Under presskonferensen som hölls i samband med mötet på Harpsund fortsatte Löfven sin retorik med att kalla Alliansen för de fyra borgerliga. Han vägrar fortfarande att kalla den för Alliansen. Om det handlar om att cementera det ”borgerliga föraktet” eller är ett försök att påvisa att de inte är så sammansvetsade som de påstår är oklart. Att Löfven vägrar ge ett besked om han tänker släppa fram en Alliansregering i minoritet eller inte är även det något som spär på misstroendet för honom.

Höger vänster

Nu är vänstersvängen bekräftad och i det närmaste fullbordad. Alliansen måste ge besked på hur de vill hantera detta och vara kraftfullare i sin kritik på Löfven och deras skadliga politik som är förklätt i humanism och solidaritet.

Det finns ett antal krav som de tydligaste ledarna för Alliansen – Annie Lööf (C) eller Anna Kinberg Batra (M) – bör ställa på Löfven, om han sitter kvar efter extra valet, för att ett samarbete över överhuvudtaget ska vara aktuellt.

  1. Arbetet MOT vinster i välfärden avslutas
    – Bekämpa inte vinster. Reglera och inför kvalitetskrav istället
  2. Brommas avtal förlängs
    – Ett bostadsbygge där slår negativt på hela Sverige
  3. Förbifarten återupptas omgående
    – 4 mkr om dagen är inte en ”liten fördyring”. Förbifarten gynnar alla som behöver åka förbi Stockholm och underlättar för de som bor norr och arbetar söder, och tvärtom. En bil i rörelse är mindre miljöfarlig än en bil som tvingas starta/stanna
  4. Miljöpartiets inflytande över kärnkraften avslutas
    – Risken blir annars att Sverige får ett importberoende bestående av tysk kolkraft eller rysk gas
  5. Socialdemokraterna kommer till mötena om pensionen UTAN Miljöpartiet
    – Det är direkt skadligt att låta ett parti som är emot tillväxt få inflytande över de pensioner som är beroende av tillväxten för att ge någon avkastning

Om Löfven släpper dessa punkter och gör det klart att de inte återkommer, finns en reell möjlighet för blocköverskridande överenskommelser. Fram till dess är det fortfarande samma knutna näve med långfingret uppe som han egentligen visar när han sträcker ut sin arm.

Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.