Decemberöverenskommelsen kan leda till oväntade (S)vårigheter

Minoritetsregerande är inget nytt. Med få undantag har Sverige under de senaste decennierna styrts av, och kommer troligen även framöver att styras av, minoritetsregeringar. Inget parti kan längre ensamt göra anspråk på regeringsmakten i Sverige.

Decemberöverenskommelsen stärker den praxis som innebär att det regeringsalternativ som är störst får sin statsminister vald och sin budget genom riksdagen.

Detta låter vid en första anblick som något önskvärt och att överenskommelsen förmodligen är ett bra beslut, detta får dock tiden utvisa. Vad innebär då uppgörelsen mer exakt?

Överenskommelsen innebär bland annat: 

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

De tre områdena som åsyftas är försvars- och säkerhetspolitiken, energiöverenskommelsen och pensionsöverenskommelsen.

Denna överenskommelse betyder nu att Miljöpartiet sitter med i den anrika pensionsgruppen. Pensionsgruppen är ett blocköverskridande samarbete som existerat i över 20 år och består av de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna. De har gjort upp om det nya pensionssystemet och kommer fortlöpande överens om förändringar, villkor och regler för svenskarnas pensioner.

Att släppa in Mp dit baserat på att de sitter med i regeringen är anmärkningsvärt. Mp är ett parti med en helt annorlunda syn på tillväxt än både S och Aliansen, med bland annat krav på sänkt arbetstid och höjd sjukersättning, som inte går ihop med ett hållbart pensionssystem. Partiet är därmed inte moget att ta ansvar för framtida pensioner.

Förutom detta finns det andra frågetecken. Detta innebär att Alliansen kommer att lägga ner sina röster vid varje budgetomröstning eftersom risken finns att deras förslag skulle vinna.

Detta leder till att det endast kommer finnas intetsägande debatter inför budgetomröstningarna, men som egentligen inte betyder något då den sittande regeringen alltid får igenom sina frågor. Det var t.ex. uppenbart att regering S/Mp inte hade stöd för sin vänsterbudget, men nu ska det inte spela någon roll. De ska få igenom den ändå.

Mer konkret innebär detta att regeringen under nästa års budgetomröstning kan genomföra följande, och Alliansen kommer att låta det ske:

Listan omfattar de förslag som den rödgröna regeringen har presenterat i budgetpropositionen samt förslag som partierna var för sig har presenterat i Riksdagen och som därför kan aktualiseras under mandatperioden.

  • Höjd skatt med ca 1 700 kr för alla med inkomst över ca 36 000 kr/mån genom justerad brytpunkt (budgetpropositionen för 2015)
  • Högre skatt för alla som arbetar och har fyllt 65 år, så kallad särskild löneskatt (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 50 000 kr/mån (S+MP) (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 30 000 kr/mån (V)
  • Sänkt och slopat avdrag för pensionssparande (budgetpropositionen  2015)
  • Avskaffad nedsättning av krogmoms
  • Fastighetsskatt för småhus
  • Halverat RUT-avdrag för personer under 65 år, gäller från 2016 (budgetproposition 2015)
  • Återinförd arvsskatt
  • Helt avskaffat RUT-avdrag
  • Sänkt tak i ROT-avdraget
  • Högre skatt för att anställa unga (budgetproposition 2015) 
  • Höjd skatt för banker
  • Höjd bolagsskatt
  • Höjd skatt för småföretagare (3.12)
  • Höjd effektskatt på kärnkraft (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd fastighetsskatt på vattenkraft
  • Avskaffad avdragsrätt för gåvor (budgetproposition 2015)
  • Avskaffad avdragsrätt för förvaltningsavgifter (budgetpropositionen 2015)
  • Avskaffad rätt att göra avdrag för läx-RUT (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd punktskatt på naturgrus (budgetproposition 2015)
  • Införande av skatt för vägslitage
  • Höjd skatt för mikroproducerad el
  • Höjd koldioxidskatt
  • Högre skatt på bränsle som förbrukas i flyg eller fartyg (budgetpropositionen 2015)
  • Klimatskatt på inrikesflyg / Skatt på flygresor
  • Högre skatt på vissa uppvärmningsbränslen (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på bekämpningsmedel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på kreosot
  • Högre skatt på vissa biodrivmedel (budgetpropositionen för 2015)
  • Naturvårdsavgift
  • Avgift djurskyddskontroll
  • Höjd skatt på avfallsdeponi (budgetpropositionen 2015)
  • Koldioxidskatt på torv
  • Skatt på handelsgödsel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på flourerande växthusgaser
  • Skatt på avfallsförbränning (budgetproposition 2015)
  • Lastbilsskatt
  • Höjd skatt på diesel (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på öl och vin med 9 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på sprit med 1 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd fordonsskatt för lätta fordon (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd koldioxidskatt för vissa fordon (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på cigaretter med 6 % (budgetproposition 2015)
  • Skatt införs på viss privatinförsel av cigaretter (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på snus med 12 % (budgetproposition 2015)
  • Slopad gruppregistrering till mervärdesskatt
  • Avskaffade lättnadsregler för oäkta bostadsföretag (budgetpropositionen 2015)
  • Särskild skatt för finansiering av större infrastrukturprojekt

Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur detta skulle slå på vår ekonomi och välfärd. Sedan kan man vända på myntet och se det från en eventuell seger för Alliansen 2018. Då skulle oppositionen tvingas lägga ner sina röster och gå med på allt Alliansen lägger fram istället – det blir en tung, ekonomisk, pendel som svingar Sverige ur balans.

I och med denna överenskommelse har dessutom Socialdemokraterna satt sig i knät på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet då de är beroende av båda två för att få majoritet för sin budget. Detta leder, som nämnts i tidigare inlägg, till en kraftigare vänstersväng och kommer försvåra det samarbete som nu måste börja ta form.

Det finns dock en ytterligare risk, som absolut inte är osannolik – nämligen att Löfven bryter överenskommelsen vid ett regeringsskifte 2018. Han är inte känd för att hålla det han lovar, vilket få verkar fästa speciellt mycket uppmärksamhet vid:

  1. ”Jag ska gå till talmannen, full av tillförsikt att vi ska få igenom en budget.” (Expressen 24/9)
  2. ”Om den [allians-] budgeten skulle vinna är det uteslutet att jag skulle sitta kvar och administrera den. Det sker inte.” (Dagens Nyheter 2/12)
  3. ”Jag har hela tiden tagit ansvar och tänker fortsätta göra det”, säger Löfven när han meddelar att han ska utlysa ett extra val istället för att avgå som han tidigare sade. (Svenska Dagbladet 3/12)
  4. ”Vi är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras,” säger Löfven och meddelar att det inte blir något extra val. (Dagens Nyheter 27/12)

Det är enkelt att se framför sig hur Stefan Löfven skulle kunna motivera ett brott mot överenskommelsen. Det skulle föranledas av ett tal i stil med att:

”Vi har nu suttit i regering i 4 år och äntligen börjat styra Sverige åt rätt håll, i och med detta skifte riskerar Sverige att återigen gå sönder. Det vore direkt oansvarigt att följa en gammal överenskommelse, som lades under ett helt annat parlamentariskt läge, när borgarnas skattesänkarpolitik återigen riskerar att slå ut våra unga och äldre och sätta välfärden ur spel.”

Om Decemberöverenskommelsen är en god idé eller inte får tiden utvisa. Men det är ett vågspel som gjort många väljare irriterade och frågan är om det går att återta det förlorade förtroendet – speciellt med tanke på risken att det inte finns några garantier på att Stefan Löfven kommer att hålla det han lovar.

Annonser

(S) fortsätter sin vänstersväng men vill fortfarande samarbeta åt höger

Den gångna veckan har varit märklig med flera utspel från Socialdemokraterna som varit motsägelsefulla. Det har inte varit enkelt att förstå vad de faktiskt vill göra. I måndags skrev Svenska Dagbladet om denna förvirring och sammanfattade det hela på ett mycket träffsäkert sätt:

Så vi har alltså en regering, som inte är en regering när den går till val, men som ändå tänker gå till val som regering, och tänker sitta som regering efter valet. Regeringen har en budget, som inte är regeringens budget just nu, men som samtidigt ändå är en valplattform, trots att den är överspelad och det inte går att gå till val på precis den budgeten.

Nu har Löfven & Co varit på Harpsund för att få ihop sin politik. Beskeden är lite klarare, men fortfarande märkliga med tanke på de gångna månadernas turbulens. Det visar sig att vänstersvängen fortsätter.

S, Mp och V går återigen till val samlade, men med en ny budget. Den gamla är överspelad på så sätt att flera av reformerna inte går att genomföra längre. Det är fortfarande oklart om Vänsterpartiet kommer att få sitta i regeringen, men Sjöstedt såg till att påminna om att deras stöd är nödvändigt för att få igenom nästa budget.

Det viktiga, och intressanta, är att de gör som Alliansen och går till val tillsammans. Att de väljer att göra detta är inte speciellt konstigt, men med tanke på de senaste månadernas aggression Löfven fört mot blockpolitiken ter det sig som ett alternativ vars syfte är att behålla makten, inte sträcka ut handen för blocköverskridande överenskommelser. Den utsträckta handen pekar vänsterut.

Under presskonferensen som hölls i samband med mötet på Harpsund fortsatte Löfven sin retorik med att kalla Alliansen för de fyra borgerliga. Han vägrar fortfarande att kalla den för Alliansen. Om det handlar om att cementera det ”borgerliga föraktet” eller är ett försök att påvisa att de inte är så sammansvetsade som de påstår är oklart. Att Löfven vägrar ge ett besked om han tänker släppa fram en Alliansregering i minoritet eller inte är även det något som spär på misstroendet för honom.

Höger vänster

Nu är vänstersvängen bekräftad och i det närmaste fullbordad. Alliansen måste ge besked på hur de vill hantera detta och vara kraftfullare i sin kritik på Löfven och deras skadliga politik som är förklätt i humanism och solidaritet.

Det finns ett antal krav som de tydligaste ledarna för Alliansen – Annie Lööf (C) eller Anna Kinberg Batra (M) – bör ställa på Löfven, om han sitter kvar efter extra valet, för att ett samarbete över överhuvudtaget ska vara aktuellt.

  1. Arbetet MOT vinster i välfärden avslutas
    – Bekämpa inte vinster. Reglera och inför kvalitetskrav istället
  2. Brommas avtal förlängs
    – Ett bostadsbygge där slår negativt på hela Sverige
  3. Förbifarten återupptas omgående
    – 4 mkr om dagen är inte en ”liten fördyring”. Förbifarten gynnar alla som behöver åka förbi Stockholm och underlättar för de som bor norr och arbetar söder, och tvärtom. En bil i rörelse är mindre miljöfarlig än en bil som tvingas starta/stanna
  4. Miljöpartiets inflytande över kärnkraften avslutas
    – Risken blir annars att Sverige får ett importberoende bestående av tysk kolkraft eller rysk gas
  5. Socialdemokraterna kommer till mötena om pensionen UTAN Miljöpartiet
    – Det är direkt skadligt att låta ett parti som är emot tillväxt få inflytande över de pensioner som är beroende av tillväxten för att ge någon avkastning

Om Löfven släpper dessa punkter och gör det klart att de inte återkommer, finns en reell möjlighet för blocköverskridande överenskommelser. Fram till dess är det fortfarande samma knutna näve med långfingret uppe som han egentligen visar när han sträcker ut sin arm.

Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.

 

Failed to prepare, prepare to fail. Regeringen var inte förberedd, resultatet blev ett extra val

Är man inte förberedd så är man oförberedd. Detta sade Fredrik Reinfeldt många gånger under den gångna valrörelsen och varnade för ett parlamentariskt kaos vid en rödgrön seger.

Nu blir det ett extra val den 22 mars 2015.

Innan valet fick man inte veta vilka som tänkte regera tillsammans, vilken budget som skulle gälla eller hur de tänkt få igenom sina förslag. Detta ledde till svikna och omarbetade löften som väljarna inte kände igen sig i. Vänsterpartiet, som såg sig själva som en naturlig del av regeringen, fick stå ute i kylan. De lovade då att lägga fram en egen budget och agera som ett oppositionsparti. Vad som egentligen hände är historia.

Löfven berättade att han ämnade utlysa ett extraval och passade på att berätta hur han ämnar gå till val på den lagda budgeten, tillsammans med Miljöpartiet – och då i förlängningen Vänsterpartiet. Det ironiska är att genom detta cementerar den blockpolitik han fördömer och ser som anledning till nederlaget vid omröstningen.

Ett extraval är inget något parti kan ta lätt på och utgången är mycket oviss.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svikit många löften och tappat stort i förtroende i opinionen. Löfvens utsträckta hand visade sig vara tom och ett spel för galleriet, men genom att samarbeta med Vänsterpartiet stängde han resolut dörrarna för samarbete med bland annat Centerpartiet och Folkpartiet. Att bland annat vilja förbjuda vinster i välfärden och höja marginalskatterna för arbete med mera och samtidigt vilja samarbeta med partier som har dessa som kärnfrågor visar att det faller på sin egen orimlighet.

Även sinsemellan har S och Mp fått kompromissa så mycket att väljarna inte känner igen sig. S var bestämda om Förbifart Stockholm byggande, men Mp och V var emot och S backade. S ville även behålla Bromma, men tvingades att utreda även detta. På samma sätt hade Mp stora frågor som de fick ge efter från, bland annat kärnkraftsfrågan.

Moderaterna står utan partiledare. De har dock tidigarelagt sin partistämma för att med största sannolikhet rösta fram Anna Kinberg Batra som ny partiledare då det är viktigt med fyra tydliga ledare inför den kommande valrörelsen. Moderaterna har mycket att vinna med tanke på hur många väljare som lämnade partiet i september. Med Kinberg Batra har de möjligheten att ta Moderaterna i en ny riktning för att återta en del av dessa.

Kristdemokraterna har i de senaste opinionsundersökningarna hamnat under 4% gränsen och står inför stora utmaningar. Däremot har de nu en unik chans att växa väsentligt om de förnyar sin politik. Kristdemokraterna är det naturliga partiet att ta tag i invandrings- och pensionsfrågorna. De är ett konservativt parti som kan plocka många väljare. Lyft fram Sara Skyttedal (förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet) och låt henne formulera frågan, hon har redan tidigare tagit upp invandringsfrågorna i debattinlägg i DN, där hon bland annat skriver: 

”…för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.” (Dagens Nyheter 29/8)

Kristdemokraternas kärnväljare är dessutom ofta bland de äldre och då är pensionsfrågan ett naturligt val. Men det krävs samtidigt att de faktiskt får igenom sina förslag i Alliansen som helhet, vilket är en utmaning i sig.

Sverigedemokraterna hamnar nu i en valrörelse utan sin partiledare, Jimmie Åkesson. Men det är inte säkert att det kommer att påverka SD:s valresultat. Det stora frågetecknet handlar mer om någon kommer att ta samtalet med dem, eller fortsätta hålla alla dörrar stängda. Risken för det sistnämnda är det martyrskap som gett SD sina stora framgångar. Förhoppningsvis sker det ovanstående med Kd som resolut kommer att avväpna SD. Invandringens kostnader får inte fortsätta vara ett tabubelagt ämne.

SD har dessutom visat att de har makt, och det innebär en risk att de drar till sig fler väljare från både Alliansen och S.

En annan riskfaktor vid extravalet i mars är Feministiskt Initiativ som fick 3,12% och därmed ligger nära riksdagsgränsen. Det finns en risk att de får de stödröster de behöver för att komma in och då har Alliansen fyra partier att kämpa mot i Riksdagen med starka vänstertendenser. Den troligaste anledningen till deras framgångar är dock media, som gett dem lika mycket utrymme som vissa riksdagspartier – vilket kan ses som märkligt då andra partier utanför riksdagen inte fått denna mediala uppmärksamhet.

Stefan Löfven avgick inte som utlovat, det är en svaghet som kan kosta Socialdemokraterna röster. Det är, som tidigare nämnts, dessutom oerhört osannolikt att något parti från Alliansen kommer att samarbeta med en samarbetsregering som vill förbjuda vinster i välfärden, avskaffa valfriheten, stoppa förbifarten och höja väldigt många skatter som slår hårt på företag och sysselsättning.

Nu tvingas Löfven att föra en borgerlig ekonomisk politik då Alliansens förslag vann omröstningen och ligger då ett år. Även om S vinner får de leva med Alliansens budget under 2015. S har med andra ord bara 3 år kvar för att genomföra sitt förslag, som också den kan falla vid nästa budgetomröstning.

Nu börjar en ny valkampanj och LO storsatsar. Under valarbetet 2014 såg deras siffror ut såhär (under valkampanjen 2010 bidrog LO med över 500 miljoner kronor till Socialdemokraternas kampanjarbete):

LOs valrörelse i siffror

Källa: Politikfakta

Frågan man då logiskt måste ställa sig: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

De 100 dagarna som blev till 6 år

I mars i år skrev utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) att Jan Björklund (FP) varit ansvarig för svensk skola i 2710 dagar, och att det under den tiden blivit allt sämre i skolorna över hela Sverige. Han målar upp en bild av ett skolsystem på bristningsgränsen där skattesänkningarna är en stor bidragande orsak till bristerna i skolorna. Han fortsätter med att berätta vad en ny regering skulle kunna göra under sina 100 första dagar. Det Björklund inte gjort på 2710 dagar, ska Fridolin visa hur en ny regering kan förbättra. (Aftonbladet 4/3)
 
Detta var innan valet, där tongången mot en skola i kris var mycket hög och skarp. Det fanns flera saker som stärkte Fridolins kritik; PISA, administrativa uppgifter för lärarna som gick ut över eleverna och en yrkesgrupp som kände sig förbisedd.
 
Dessa 100 dagar skulle, efter valet, sätta skolan på rätt spår och åtgärda alla de problem som Björklund ställt till med i det svenska skolväsendet.
 
Man bör ha i åtanke när man läser detta att Alliansen påbörjade en enormt omfattande skolreform 2011, den största sedan folkskolans bildande på 1800-talet. Detta reformeringsarbete startade för 3 år sedan. Björklund har varit tydlig i sina uttalanden om reformen, att det tar tid att se resultat. Att 3 år är en för kort tid. Han menade att man inte kan se tydliga resultat förrän eleverna har gått igenom det nya skolsystemet och det inte är förrän då man kan dra mer validerade slutsatser. Detta är ingenting konstigt, hur ska man kunna dra slutsatser om en övergripande reform för skolan utan att utvärdera skolgången för de elever som genomgår den?
 
Detta behövdes inte, enligt Fridolin. 100 dagar räcker för att ”fixa” skolan.
 
Nu, efter valet, har Fridolin upptäckt att det inte är möjligt att genomföra och utvärdera en stor reform på 100 dagar. Nu tar det 6 år, och det förutsatt att alla drar åt samma håll. (SvD 14/11)
 
Han upptäckte att det tar tid att utbilda nya lärare i det nya skolsystem han vill ha, att det tar tid att utreda de behov som skolorna har och att de lärare som arbetar just nu har fullt upp med Björklunds reformer för att minska den administrativa bördan för lärarna.
 
Det skall också påpekas att under Alliansens tid har en lärares lön ökat med 5000 kronor. Fridolin utlovade en mycket högre löneökning innan valet, men vid en närmare granskning visade sig det handla om ca 1000 kronor, resten skulle ske organiskt genom vanliga löneförhandlingar.
 
Gustav Fridolin, och Miljöpartiet i stort, har varit mycket kritiska till friskolorna och vill se en kraftig begränsning av dessa till förmån av kommunala skolor med utgångspunkten (som delas med Vänsterpartiet) att de är för vinsthungriga och skadar kvaliteten på utbildningarna.
 
Problemet både Fridolin och Sjöstedt står inför är det faktum att det är de kommunala skolorna som är sämst i Sverige, inte friskolorna. Av de 100 sämsta skolorna är 98 kommunala. Detta visar hur de vinstkritiska personerna förlorat en viktig del av det kritiska tänkandet. Nobelpristagaren Daniel Kahneman tar i boken Tänka, snabbt och långsamt upp något han kallar ”teoriframkallad blindhet”. Den innebär att när man har köpt en teori och börjat använda den är det oerhört svårt att se dess brister. (Dagens Samhälle 20/11)
 
100 sämsta skolorna
 
I friskolorna har sedan 2005 snittbetyget i 9:an ökat från 206 till 215 poäng, enligt Skolverket. Andelen som klarat alla ämnen är 77 procent mot 75 för tio år sedan. Andelen som saknar betyg i 2–3 ämnen ligger stabilt på 15–16 procent. Detta motsäger det Fridolin påstår om en skola i fritt fall.
 
Skolresultat Skolverket
 
Detta betyder förstås inte att man ska avskaffa de kommunala skolorna till förmån av friskolor, men att fokusera på vinster som ett mått på dålig kvalitet är något som inte håller vid en närmare granskning. Det som borde användas är ett kvalitetsmått. Om en skola uppfyller de krav som ställs när det kommer till lärartäthet, resultat, miljö o.d. ska det inte spela någon roll vilken vinstmarginal skolan har.
 
Men om vi bortser från detta och ser skolan på en kommunal nivå istället finner man även här ett intressant samband. Det visar sig att:
 
Av de 50 starkaste skolkommunerna styrs 80 procent av alliansen. 
Av de 50 svagaste skolkommunerna styrs 76 procent av vänstern.
 

Källa: Dagen Samhälle

Källa: Dagen Samhälle

 
Många S-kommuner ligger i topp när det gäller resurser till skolan, men får inte valuta för pengarna. Resultatet är nedslående för de vänsterstyrda kommunerna. På punkt efter punkt levererar de sämre resultat än i den blå delen av landet. Detta kan ha många olika förklaringar, som klasskillnaderna och utbildningsnivåerna mellan kommunerna o.d. men ska inte vara en anledning till en såpass stor spridning, kunskapen ska vara lika för alla. (Hela undersökningen går att läsa som PDF här).
 
Den 30/11 (DN.se) berättade Fridolin att han avser att besöka alla Sveriges 290 kommuner under våren. Syftet med detta är en aning oklart, att sätta fokus på problemområden är ett. Men att åka runt personligen under våren (flera kommuner om dagen?) för att prata om skolan kommer inte att göra skolan bättre snabbare.
 
En snabb kalkylering visar att om Fridolin ämnar besöka 290 kommuner och diskutera skolan med varje så behöver han vara snabb. Låt oss säga att han hinner med 3 kommuner om dagen med 15 timmars arbetsdag måndag – söndag, då tar det 96 dagar att hinna igenom allt. Men det är en orimlig siffra, i Stockholm kanske det är möjligt men knappast i övriga landet. Där hinner han kanske 2 stycken om dagen. Tidsåtgången hamnar långt över 100 dagar.
 
Ska han göra detta personligen, eller blir det någon anställd som får ta över vissa kommuner? Hur man än ser på det blir det en stor kostnad då Fridolin binder upp sig under hela våren för en fråga.
 
Det finns ingen quick-fix för skolorna. Man måste se till en mängd olika behov för både elever och lärare. Fridolins 100 dagar var ett slag i ansiktet på de som arbetat hårt med att få upp resultaten och kvaliteten på skolorna sen reformen 2011, och det faktum att han nu efter valet säger att det tar 6 år istället kan tolkas som att han upptäckt något de allra flesta redan visste – det tar tid att genomföra stora reformer. Att han över huvud taget gick ut med sina 100 dagar borde få många att tänka efter, om han är rätt person på rätt plats. Är man idag som miljöpartist nöjd med hur det har gått så här långt sedan valresultatet presenterades?
 

Regeringens utspel alltmer desperata

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.

Miljöpartiet menar att Stockholm bestämmer, inte hela landet

Som nämndes i förra inlägget så har alla oppositionspartier – förutom Vänsterpartiet som endast på pappret tillhör oppositionen – fått trafikutskottet att snabbehandla en motion om att sätta igång bygget senast den 1 januari 2015.

Kort efter detta går Stefan Löfven ut i pressen den 21/11 och berättar att Förbifarten ska byggas, och det lämnas inte mycket rum för tolkning. (di.se)

Det innebär att Socialdemokraterna kommer att gå med på oppositionens krav, ifall omröstningen gällandes motionen går igenom, på att fortsätta med bygget redan den 1 januari nästa år.

Detta visar sig bli ett uttalande som Miljöpartiet, inte oväntat, upprörs över. Trots att de borgerliga riksdagspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna vill få igång bygget av Förbifart Stockholm igen vidhåller Miljöpartiet att bygget ligger på is till 1 maj. Detta gjordes glasklart i söndagens Agenda.

Karin Svensson-Smith (MP) är ordförande i trafikutskottet och menar att det är upp till Stockholm att bestämma om Förbifarten och utgår från att den kommer att avslutas och är helt oberörd av att pausen kostar skattebetalarna 4 miljoner kronor om dagen. Svensson-Smith tar upp Citybanan som exempel på pausat bygge när hon blir ifrågasatt angående kostnaderna för pausen och menar att det är samma sak när Alliansen gjorde detta. Hon missade helt att anledningen till stoppet av citybanan berodde på att det saknades pengar, inget annat.

Hon menar även att Förbifarten är förlegad, att bilresandet har minskat och att det är viktigt att inte bygga Förbifarten om vi ska nå våra klimatmål.

Hennes argument innehåller mängder av sakfel.

  1. Hon påstår att bilresandet har minskat. Detta är direkt felaktigt då invånarantalet i Stockholm växer snabbt. Dessutom, om dessa invånare saknar egen bil kommer åtminstone transporter av varor och tjänster att öka vilket innebär fler fordon på vägarna som exempelvis behöver ta sig mellan norr och söder.
  2. Hon bortser helt från hur trafikläget ser ut idag. Om man tittar på Essingeleden eller Ulvsundaleden under rusningstrafik står tiotusentals bilar still där varje dag och släpper ut mängder av avgaser. Förbifarten skulle lätta på det trycket. Även om bilresandet skulle öka skulle nyttan överväga kostnaden. En bil som står still och släpper ut avgaser är på sitt sätt farligare för miljön än den bil som faktiskt är på väg någonstans. En bil i rörelse drar dessutom mindre bränsle än den bil som ryckigt står i köer.
  3. Svensson-Smith menar att kollektivtrafiken skulle försämras till följd av Förbifarten genom att pengarna omfördelas. Detta stämmer inte heller, ingenstans finns det sagt att man skulle ta pengar från nuvarande budget från kollektivtrafiken för att bekosta vägbygget. Hon verkar även ha missat Alliansens Sverigebygge som inkluderar flera nya tunnelbanestationer och att Förbifarten kommer att tillåta bussförbindelser som tidigare inte fungerat mellan norr och söder. Kollektivtrafiken kan inte lösa de resebehov som finns för de som inte bor vid ett pendeltåg, tunnelbana eller har nära till en busshållplats.
  4. Ett av de största misstagen är dock att Svensson-Smith lägger över allt på Stockholm. Förbifarten är något mycket större än så. Hon bortser helt från alla de bilister som inte ska till Stockholm. Det finns inget klimatsmart i att tvinga alla bilister att åka in och förbi Norrtull som bara vill passera staden. Det ökar endast trycket på de vägar som redan finns.

Miljöpartiet vill att Stockholmspolitikerna bestämmer, trots att detta påverkar mycket större delar än så. De är även fast övertygade om att stoppet kvarstår, oavsett vad Socialdemokraterna eller omröstningen säger. De menar att även om en majoritet röstar för att byggets ska fortsätta den 1 januari 2015 så kan de strunta i det.

Miljöpartiet bestämmer således över alla och tycker att Stockholm är den enda viktiga staden. Det kan inte vara roligt att vara en miljöpartist på landet idag.