Failed to prepare, prepare to fail. Regeringen var inte förberedd, resultatet blev ett extra val

Är man inte förberedd så är man oförberedd. Detta sade Fredrik Reinfeldt många gånger under den gångna valrörelsen och varnade för ett parlamentariskt kaos vid en rödgrön seger.

Nu blir det ett extra val den 22 mars 2015.

Innan valet fick man inte veta vilka som tänkte regera tillsammans, vilken budget som skulle gälla eller hur de tänkt få igenom sina förslag. Detta ledde till svikna och omarbetade löften som väljarna inte kände igen sig i. Vänsterpartiet, som såg sig själva som en naturlig del av regeringen, fick stå ute i kylan. De lovade då att lägga fram en egen budget och agera som ett oppositionsparti. Vad som egentligen hände är historia.

Löfven berättade att han ämnade utlysa ett extraval och passade på att berätta hur han ämnar gå till val på den lagda budgeten, tillsammans med Miljöpartiet – och då i förlängningen Vänsterpartiet. Det ironiska är att genom detta cementerar den blockpolitik han fördömer och ser som anledning till nederlaget vid omröstningen.

Ett extraval är inget något parti kan ta lätt på och utgången är mycket oviss.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svikit många löften och tappat stort i förtroende i opinionen. Löfvens utsträckta hand visade sig vara tom och ett spel för galleriet, men genom att samarbeta med Vänsterpartiet stängde han resolut dörrarna för samarbete med bland annat Centerpartiet och Folkpartiet. Att bland annat vilja förbjuda vinster i välfärden och höja marginalskatterna för arbete med mera och samtidigt vilja samarbeta med partier som har dessa som kärnfrågor visar att det faller på sin egen orimlighet.

Även sinsemellan har S och Mp fått kompromissa så mycket att väljarna inte känner igen sig. S var bestämda om Förbifart Stockholm byggande, men Mp och V var emot och S backade. S ville även behålla Bromma, men tvingades att utreda även detta. På samma sätt hade Mp stora frågor som de fick ge efter från, bland annat kärnkraftsfrågan.

Moderaterna står utan partiledare. De har dock tidigarelagt sin partistämma för att med största sannolikhet rösta fram Anna Kinberg Batra som ny partiledare då det är viktigt med fyra tydliga ledare inför den kommande valrörelsen. Moderaterna har mycket att vinna med tanke på hur många väljare som lämnade partiet i september. Med Kinberg Batra har de möjligheten att ta Moderaterna i en ny riktning för att återta en del av dessa.

Kristdemokraterna har i de senaste opinionsundersökningarna hamnat under 4% gränsen och står inför stora utmaningar. Däremot har de nu en unik chans att växa väsentligt om de förnyar sin politik. Kristdemokraterna är det naturliga partiet att ta tag i invandrings- och pensionsfrågorna. De är ett konservativt parti som kan plocka många väljare. Lyft fram Sara Skyttedal (förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet) och låt henne formulera frågan, hon har redan tidigare tagit upp invandringsfrågorna i debattinlägg i DN, där hon bland annat skriver: 

”…för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.” (Dagens Nyheter 29/8)

Kristdemokraternas kärnväljare är dessutom ofta bland de äldre och då är pensionsfrågan ett naturligt val. Men det krävs samtidigt att de faktiskt får igenom sina förslag i Alliansen som helhet, vilket är en utmaning i sig.

Sverigedemokraterna hamnar nu i en valrörelse utan sin partiledare, Jimmie Åkesson. Men det är inte säkert att det kommer att påverka SD:s valresultat. Det stora frågetecknet handlar mer om någon kommer att ta samtalet med dem, eller fortsätta hålla alla dörrar stängda. Risken för det sistnämnda är det martyrskap som gett SD sina stora framgångar. Förhoppningsvis sker det ovanstående med Kd som resolut kommer att avväpna SD. Invandringens kostnader får inte fortsätta vara ett tabubelagt ämne.

SD har dessutom visat att de har makt, och det innebär en risk att de drar till sig fler väljare från både Alliansen och S.

En annan riskfaktor vid extravalet i mars är Feministiskt Initiativ som fick 3,12% och därmed ligger nära riksdagsgränsen. Det finns en risk att de får de stödröster de behöver för att komma in och då har Alliansen fyra partier att kämpa mot i Riksdagen med starka vänstertendenser. Den troligaste anledningen till deras framgångar är dock media, som gett dem lika mycket utrymme som vissa riksdagspartier – vilket kan ses som märkligt då andra partier utanför riksdagen inte fått denna mediala uppmärksamhet.

Stefan Löfven avgick inte som utlovat, det är en svaghet som kan kosta Socialdemokraterna röster. Det är, som tidigare nämnts, dessutom oerhört osannolikt att något parti från Alliansen kommer att samarbeta med en samarbetsregering som vill förbjuda vinster i välfärden, avskaffa valfriheten, stoppa förbifarten och höja väldigt många skatter som slår hårt på företag och sysselsättning.

Nu tvingas Löfven att föra en borgerlig ekonomisk politik då Alliansens förslag vann omröstningen och ligger då ett år. Även om S vinner får de leva med Alliansens budget under 2015. S har med andra ord bara 3 år kvar för att genomföra sitt förslag, som också den kan falla vid nästa budgetomröstning.

Nu börjar en ny valkampanj och LO storsatsar. Under valarbetet 2014 såg deras siffror ut såhär (under valkampanjen 2010 bidrog LO med över 500 miljoner kronor till Socialdemokraternas kampanjarbete):

LOs valrörelse i siffror

Källa: Politikfakta

Frågan man då logiskt måste ställa sig: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

De 100 dagarna som blev till 6 år

I mars i år skrev utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) att Jan Björklund (FP) varit ansvarig för svensk skola i 2710 dagar, och att det under den tiden blivit allt sämre i skolorna över hela Sverige. Han målar upp en bild av ett skolsystem på bristningsgränsen där skattesänkningarna är en stor bidragande orsak till bristerna i skolorna. Han fortsätter med att berätta vad en ny regering skulle kunna göra under sina 100 första dagar. Det Björklund inte gjort på 2710 dagar, ska Fridolin visa hur en ny regering kan förbättra. (Aftonbladet 4/3)
 
Detta var innan valet, där tongången mot en skola i kris var mycket hög och skarp. Det fanns flera saker som stärkte Fridolins kritik; PISA, administrativa uppgifter för lärarna som gick ut över eleverna och en yrkesgrupp som kände sig förbisedd.
 
Dessa 100 dagar skulle, efter valet, sätta skolan på rätt spår och åtgärda alla de problem som Björklund ställt till med i det svenska skolväsendet.
 
Man bör ha i åtanke när man läser detta att Alliansen påbörjade en enormt omfattande skolreform 2011, den största sedan folkskolans bildande på 1800-talet. Detta reformeringsarbete startade för 3 år sedan. Björklund har varit tydlig i sina uttalanden om reformen, att det tar tid att se resultat. Att 3 år är en för kort tid. Han menade att man inte kan se tydliga resultat förrän eleverna har gått igenom det nya skolsystemet och det inte är förrän då man kan dra mer validerade slutsatser. Detta är ingenting konstigt, hur ska man kunna dra slutsatser om en övergripande reform för skolan utan att utvärdera skolgången för de elever som genomgår den?
 
Detta behövdes inte, enligt Fridolin. 100 dagar räcker för att ”fixa” skolan.
 
Nu, efter valet, har Fridolin upptäckt att det inte är möjligt att genomföra och utvärdera en stor reform på 100 dagar. Nu tar det 6 år, och det förutsatt att alla drar åt samma håll. (SvD 14/11)
 
Han upptäckte att det tar tid att utbilda nya lärare i det nya skolsystem han vill ha, att det tar tid att utreda de behov som skolorna har och att de lärare som arbetar just nu har fullt upp med Björklunds reformer för att minska den administrativa bördan för lärarna.
 
Det skall också påpekas att under Alliansens tid har en lärares lön ökat med 5000 kronor. Fridolin utlovade en mycket högre löneökning innan valet, men vid en närmare granskning visade sig det handla om ca 1000 kronor, resten skulle ske organiskt genom vanliga löneförhandlingar.
 
Gustav Fridolin, och Miljöpartiet i stort, har varit mycket kritiska till friskolorna och vill se en kraftig begränsning av dessa till förmån av kommunala skolor med utgångspunkten (som delas med Vänsterpartiet) att de är för vinsthungriga och skadar kvaliteten på utbildningarna.
 
Problemet både Fridolin och Sjöstedt står inför är det faktum att det är de kommunala skolorna som är sämst i Sverige, inte friskolorna. Av de 100 sämsta skolorna är 98 kommunala. Detta visar hur de vinstkritiska personerna förlorat en viktig del av det kritiska tänkandet. Nobelpristagaren Daniel Kahneman tar i boken Tänka, snabbt och långsamt upp något han kallar ”teoriframkallad blindhet”. Den innebär att när man har köpt en teori och börjat använda den är det oerhört svårt att se dess brister. (Dagens Samhälle 20/11)
 
100 sämsta skolorna
 
I friskolorna har sedan 2005 snittbetyget i 9:an ökat från 206 till 215 poäng, enligt Skolverket. Andelen som klarat alla ämnen är 77 procent mot 75 för tio år sedan. Andelen som saknar betyg i 2–3 ämnen ligger stabilt på 15–16 procent. Detta motsäger det Fridolin påstår om en skola i fritt fall.
 
Skolresultat Skolverket
 
Detta betyder förstås inte att man ska avskaffa de kommunala skolorna till förmån av friskolor, men att fokusera på vinster som ett mått på dålig kvalitet är något som inte håller vid en närmare granskning. Det som borde användas är ett kvalitetsmått. Om en skola uppfyller de krav som ställs när det kommer till lärartäthet, resultat, miljö o.d. ska det inte spela någon roll vilken vinstmarginal skolan har.
 
Men om vi bortser från detta och ser skolan på en kommunal nivå istället finner man även här ett intressant samband. Det visar sig att:
 
Av de 50 starkaste skolkommunerna styrs 80 procent av alliansen. 
Av de 50 svagaste skolkommunerna styrs 76 procent av vänstern.
 

Källa: Dagen Samhälle

Källa: Dagen Samhälle

 
Många S-kommuner ligger i topp när det gäller resurser till skolan, men får inte valuta för pengarna. Resultatet är nedslående för de vänsterstyrda kommunerna. På punkt efter punkt levererar de sämre resultat än i den blå delen av landet. Detta kan ha många olika förklaringar, som klasskillnaderna och utbildningsnivåerna mellan kommunerna o.d. men ska inte vara en anledning till en såpass stor spridning, kunskapen ska vara lika för alla. (Hela undersökningen går att läsa som PDF här).
 
Den 30/11 (DN.se) berättade Fridolin att han avser att besöka alla Sveriges 290 kommuner under våren. Syftet med detta är en aning oklart, att sätta fokus på problemområden är ett. Men att åka runt personligen under våren (flera kommuner om dagen?) för att prata om skolan kommer inte att göra skolan bättre snabbare.
 
En snabb kalkylering visar att om Fridolin ämnar besöka 290 kommuner och diskutera skolan med varje så behöver han vara snabb. Låt oss säga att han hinner med 3 kommuner om dagen med 15 timmars arbetsdag måndag – söndag, då tar det 96 dagar att hinna igenom allt. Men det är en orimlig siffra, i Stockholm kanske det är möjligt men knappast i övriga landet. Där hinner han kanske 2 stycken om dagen. Tidsåtgången hamnar långt över 100 dagar.
 
Ska han göra detta personligen, eller blir det någon anställd som får ta över vissa kommuner? Hur man än ser på det blir det en stor kostnad då Fridolin binder upp sig under hela våren för en fråga.
 
Det finns ingen quick-fix för skolorna. Man måste se till en mängd olika behov för både elever och lärare. Fridolins 100 dagar var ett slag i ansiktet på de som arbetat hårt med att få upp resultaten och kvaliteten på skolorna sen reformen 2011, och det faktum att han nu efter valet säger att det tar 6 år istället kan tolkas som att han upptäckt något de allra flesta redan visste – det tar tid att genomföra stora reformer. Att han över huvud taget gick ut med sina 100 dagar borde få många att tänka efter, om han är rätt person på rätt plats. Är man idag som miljöpartist nöjd med hur det har gått så här långt sedan valresultatet presenterades?
 

Regeringens utspel alltmer desperata

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.

Miljöpartiet menar att Stockholm bestämmer, inte hela landet

Som nämndes i förra inlägget så har alla oppositionspartier – förutom Vänsterpartiet som endast på pappret tillhör oppositionen – fått trafikutskottet att snabbehandla en motion om att sätta igång bygget senast den 1 januari 2015.

Kort efter detta går Stefan Löfven ut i pressen den 21/11 och berättar att Förbifarten ska byggas, och det lämnas inte mycket rum för tolkning. (di.se)

Det innebär att Socialdemokraterna kommer att gå med på oppositionens krav, ifall omröstningen gällandes motionen går igenom, på att fortsätta med bygget redan den 1 januari nästa år.

Detta visar sig bli ett uttalande som Miljöpartiet, inte oväntat, upprörs över. Trots att de borgerliga riksdagspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna vill få igång bygget av Förbifart Stockholm igen vidhåller Miljöpartiet att bygget ligger på is till 1 maj. Detta gjordes glasklart i söndagens Agenda.

Karin Svensson-Smith (MP) är ordförande i trafikutskottet och menar att det är upp till Stockholm att bestämma om Förbifarten och utgår från att den kommer att avslutas och är helt oberörd av att pausen kostar skattebetalarna 4 miljoner kronor om dagen. Svensson-Smith tar upp Citybanan som exempel på pausat bygge när hon blir ifrågasatt angående kostnaderna för pausen och menar att det är samma sak när Alliansen gjorde detta. Hon missade helt att anledningen till stoppet av citybanan berodde på att det saknades pengar, inget annat.

Hon menar även att Förbifarten är förlegad, att bilresandet har minskat och att det är viktigt att inte bygga Förbifarten om vi ska nå våra klimatmål.

Hennes argument innehåller mängder av sakfel.

  1. Hon påstår att bilresandet har minskat. Detta är direkt felaktigt då invånarantalet i Stockholm växer snabbt. Dessutom, om dessa invånare saknar egen bil kommer åtminstone transporter av varor och tjänster att öka vilket innebär fler fordon på vägarna som exempelvis behöver ta sig mellan norr och söder.
  2. Hon bortser helt från hur trafikläget ser ut idag. Om man tittar på Essingeleden eller Ulvsundaleden under rusningstrafik står tiotusentals bilar still där varje dag och släpper ut mängder av avgaser. Förbifarten skulle lätta på det trycket. Även om bilresandet skulle öka skulle nyttan överväga kostnaden. En bil som står still och släpper ut avgaser är på sitt sätt farligare för miljön än den bil som faktiskt är på väg någonstans. En bil i rörelse drar dessutom mindre bränsle än den bil som ryckigt står i köer.
  3. Svensson-Smith menar att kollektivtrafiken skulle försämras till följd av Förbifarten genom att pengarna omfördelas. Detta stämmer inte heller, ingenstans finns det sagt att man skulle ta pengar från nuvarande budget från kollektivtrafiken för att bekosta vägbygget. Hon verkar även ha missat Alliansens Sverigebygge som inkluderar flera nya tunnelbanestationer och att Förbifarten kommer att tillåta bussförbindelser som tidigare inte fungerat mellan norr och söder. Kollektivtrafiken kan inte lösa de resebehov som finns för de som inte bor vid ett pendeltåg, tunnelbana eller har nära till en busshållplats.
  4. Ett av de största misstagen är dock att Svensson-Smith lägger över allt på Stockholm. Förbifarten är något mycket större än så. Hon bortser helt från alla de bilister som inte ska till Stockholm. Det finns inget klimatsmart i att tvinga alla bilister att åka in och förbi Norrtull som bara vill passera staden. Det ökar endast trycket på de vägar som redan finns.

Miljöpartiet vill att Stockholmspolitikerna bestämmer, trots att detta påverkar mycket större delar än så. De är även fast övertygade om att stoppet kvarstår, oavsett vad Socialdemokraterna eller omröstningen säger. De menar att även om en majoritet röstar för att byggets ska fortsätta den 1 januari 2015 så kan de strunta i det.

Miljöpartiet bestämmer således över alla och tycker att Stockholm är den enda viktiga staden. Det kan inte vara roligt att vara en miljöpartist på landet idag.

Hur har det gått för regeringen så här långt?

Regeringen Löfven har haft en aktiv första månad vid makten. Speciellt för honom och Åsa Romson har det varit en turbulent tid. Det började redan vid regeringsförklaringen där Löfven presenterade sin avsikt att erkänna Palestina, vilket också skedde med resultatet att Israel kallade hem sin ambassadör. Att erkänna Palestina är i sig inte en dum idé, utan de flesta kan nog ställa sig bakom det beslutet. Det som gjorde det såpass kontroversiellt var att ta beslutet utan ett parlamentariskt majoritetsstöd. Löfven struntade helt enkelt i alla andra och ångade på som ett lok utan bromsar.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland.

Innan valet, i en av debatterna, meddelande Löfven att det ska bli licensjakt på varg i Sverige. Detta anmärkte Fredrik Reinfeldt på genom att påpeka att Miljöpartiet vill förbjuda jakten och att det blir svårt att hålla det löftet om S och Mp ska regera tillsammans. Framtiden visade sig ge Reinfeldt rätt efter att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) sa att licensjakt ska det bli, medan miljöministern Åsa Romson sa emot (Svt 30/10). Detta gjorde Romson på eget bevåg och visar på en tydlig splittring som finns inom regeringen. Detta utspel är även ett bevis på den bristande erfarenheten Miljöpartiet har av att sitta i en regerande ställning.

Splittringen har visat sig inom flera andra områden, bland annat Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och om kärnkraften. Det intressanta här blir det faktum att Socialdemokraterna har fått se sig fullständigt överkörda av Miljöpartiet, trots att Mp är ett mycket litet parti. Innan valet var t.ex. Förbifarten ingen förhandlingsfråga enligt S.

För att skriva vidare om Åsa Romson och Miljöpartiet kan man nämna de avslöjanden som Expressen gjort tidigare under månaden (detta finns även kommenterat i tidigare inlägg under kategorin ”Miljöpartiet” och ”Åsa Romson”).

Åsa Romson har målat sin fritidsbåt med en giftig färg, dumpat ut gråvatten i Östersjön och inte betalat energiskatt för bränslet till sin båt. Säpo stoppade även en av Miljöpartiets topprekryteringar efter att det uppdagats att denne är dömd för narkotikasmuggling.

Kulturministern Alice Bah har flera kritiserade beslut bakom sig, bland annat att alla statliga museum ska ha fritt inträde, något som kostar ca 270 miljoner i en situation där finansminister Magdalena Andersson menar att den svenska ekonomin är körd i botten och att alla pengar är slut. Detta beslut gynnar dessutom i princip bara stockholmare då majoriteten av de museum som påverkas finns i huvudstaden. Alice Bah kritiserades även efter att ha medverkat i en intervju i Sveriges Radio P1, där hon inte kunde svara på flera av frågorna som ställdes utan använde undanflykter som ”hypotetiskt” gång på gång och undvek helt att svara på andra frågor. (Sveriges Radio 24/10)

Att regeringen dessutom kohandlade med Vänsterpartiet, som påstod sig vara i opposition, är något som irriterat många. Vänsterpartiet sitter inte officiellt i regeringen men har haft mycket att säga till om i den presenterade budgeten.

Dessa händelser spelar in i att regeringen tappar förtroende över hela ledet. En undersökning från Novus visar på en nedåtgående trend:

SÅ MÅNGA HAR MYCKET ELLER GANSKA STORT FÖRTROENDE FÖR MINISTRARNA

(Förändring mot föregående undersökning i parentes)

  1. Margot Wallström (S) 53 procent (-8)
  2. Stefan Löfven (S) 41 procent (-4)
  3. Gustav Fridolin (MP) 35 procent (-5)
  4. Magdalena Andersson (S) 24 procent (-4)
  5. Mikael Damberg (S) 21 procent (-2)
  6. Ylva Johansson (S) 21 procent (-4)
  7. Alice Bah Kuhnke (MP) 20 procent (-4)
  8. Åsa Romson (MP) 19 procent (-8)

Löfvens brist på erfarenhet gör sig återigen påmind

Innan helgen, den 24/10, skulle Stefan Löfven få med EU-nämnden på sina klimatmål som var 50% lägre klimatpåverkande utsläpp i atmosfären till 2030 mot 1990, andelen förnyelsebar energi ska vara 40% och energieffektiviseringen ska ligga på 30% 2030.
 
Dvs, 50, 40, 30. 
 
Men när han presenterade sina krav blev det fel från start. Istället för att gå ut med sina mål råkade han räkna upp sin smärtgräns direkt, 40%, 27% och 30%.
 
 
 
Detta innebär att det inte behövdes några förhandlingar och Löfven tvingas att driva alliansens politik i Bryssel eftersom Sverigedemokraternas mål var att stödja det mest återhållsamma förslaget. Partiledaren för Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, fick kliva in och rädda Löfven genom en time-out där han kunde förklara att Löfven nu gett sig själv sämsta möjliga utgångspunkt.

Efter att mötet återupptagits efter en paus kom statsministern tillbaka och begärde stöd för formeln 50, 40, 30. I det läget gav Sverigedemokraterna sitt stöd till Alliansen vars klimatpolitik slutligen gick segrande ur ett mycket förvirrande möte.

En liknelse kan vara när en försäljare vill få någon att köpa en dammsugare. Försäljaren begär 5000 kronor, men vet att han fortfarande går med vinst vid 3000. Han kan därför gå ner till 3000 kronor, men berättar naturligtvis inte detta i förväg – vilket är precis det Löfven råkade göra.
 
Den förklaring till misstaget kan vara det faktum att Löfven är van vid att förhandla bakom stängda dörrar och helt missade att detta möte skedde inför tv-kameror och är helt offentligt. Det är misstag som grundar sig i bristen på erfarenhet han har inom riksdagen, även om han anses vara en bra förhandlare i vanliga fall.

Den enda riktiga vinnaren av budget 2015

Den enda vinnaren av budgeten är inte arbetslösa och pensionärer som tidningarna gärna berättar om. Den enskilt störste vinnaren efter att budgetpropositionen presenterades är utan tvekan Vänsterpartiets ekonomiske talesman Ulla Andersson. De påstås vara i opposition efter att inte fått vara med i Löfvens regering, men den dystra sanningen är att V sitter vid rodret. Att de inte var till salu stämde inte i slutändan, men det visade sig att de inte heller var billiga.

”Nu är det slut på kalaset,” sade hon och syftade på de sänkta jobbskatterna som Alliansen genomfört. Nu skulle de rika klämmas åt och bidra mycket mer till en välfärd för alla. Ulla verkar dock totalt sakna ekonomisk erfarenhet av orsak och verkan. När man höjer skatterna så minskar till slut arbetade timmar och inkomsterna sjunker istället för att öka. Om man gör det dyrare att anställa så anställs det helt enkelt färre, inte fler. Höjer man skatterna på inkomst så minskar köpkraften och därmed produktionen.

Den budget som har presenterats kommer lägga sig som en våt filt över Sveriges ekonomi och minska produktion, sysselsättning och BNP.

Svenska Dagbladet går långt i sin kritik och ber Alliansen att reagera starkt och agera för en misstroendeförklaring mot regeringen. Detta är en rimlig begäran som borde tas på största allvar. Regeringen kommer inte att kunna driva igenom några större frågor utan hjälp av Vänsterpartiet, och det är inte rimligt att de på ett såpass tydigt och genomgående vis ska få diktera den svenska politiken i fyra år. De är absolut inte ett oppositionsparti, de sitter inofficiellt med i regeringen på alla vis som räknas.

Löfven försöker utåt sett att bryta upp blockpolitiken och få till ett samarbete med Folkpartiet och Centerpartiet. Men dessa försök är spel för galleriet. I realiteten har han redan stängt dörrarna för samarbete genom att gå emot flera av partiernas kärnfrågor. Att då påstå att man står med uträckt hand, att man vill samarbeta, blir fullständigt verkningslöst, vilket Löfven utan tvekan redan är fullt medveten om.

En misstroendeförklaring är enkel att motivera:
”Denna regering har på ett för Sverige skadligt sätt fört landet i en riktning som saknar stöd i val eller parlament, därtill i en situation då hotet mot landets säkerhet och dess ekonomi gör en sådan riktning oacceptabel” (SvD 22/10)

Löfven och Andersson säger att Vänsterpartiet ska ha respekt för att de tagit ansvar för Sverige genom att samarbeta med regeringen och fört fram en budget som de tror på. Nu är det Alliansen som måste ta sitt ansvar och göra det som krävs för att få Sverige på rätt bana och göra det som är bäst för Sverige. De har en gemensam syn och samhörighet som gör det mycket enklare för samarbete. Det räcker inte med att gå i opposition, detta kräver ett större ansvarstagande än så. För Sveriges utvecklings skull.

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se

Socialdemokraterna vägrar att förhandla om Förbifarten. Eller?

I januari sade Socialdemokraterna att Förbifart Stockholm inte är en förhandlingsfråga. Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) berättar till Dagens Nyheter att:

”Vi har fått garantier för att första spadtaget tas i juni, jag ser inte att det är möjligt att avbryta bygget. Om det blir koalitionsförhandlingar är jag övertygad om att det finns framkomliga vägar.”
Bygget av Förbifart Stockholm skjuts upp till den 1 maj 2015. Fram till dess ska S och MP – i stat, landsting och stad – förhandla om hur intäkterna från trängselskatten ska fördelas. Nyligen framkom det att i princip alla pengar från trängselskatten ska gå till kollektivtrafiken, vilket ytterligare försvårar för Förbifarten.

Den exakta formuleringen i överenskommelsen lyder:

”Om Stockholms läns landsting och Stockholms stad önskar förhandla om användningen av trängselskatter och/eller finansieringen av Förbifart Stockholm kommer regeringen att möta det önskemålet. Projektet fryses i väntan på att besked om önskemål om en sådan förhandling finns. Om ny uppgörelse ej nås före första maj 2015 fortsätter projektet enligt plan.” (SvD 29/9)

Innan valet fanns det inget att diskutera, Förbifarten skulle byggas och det så snart som det var möjligt. Det var ett löfte från Stefan Löfven och Karin Wanngård.

Att man måste kompromissa när man är i koalition är inget ovanligt. Att så många löften bryts efter så kort tid måste ändå vara något att uppmärksamma. De socialdemokratiska väljarna vill ha Förbifarten, precis som Alliansen, men tvingas att backa på grund utav Milöpartiet och Vänsterpartiet.

När löften inte hålls minskar förtroendet. Inte bara bland de egna väljarna, men även hos oppositionen som under andra omständigheter förmodligen hade kunnat sitta och förhandla om andra frågor. Gång på gång stängs dörrarna för samarbete med oppositionen.

Varför man inte kan stänga ner Bromma utan att det slår negativt på länet

I Veckans Affärer kunde man den 15/10 läsa att en majoritet i Stockholm nu har bestämt att Bromma flygplats skall stängas ner till förmån för bostäder.

”Givet att förhandlingarna visar att Bromma flygplats kan avvecklas utan att förutsättningarna för jobb och utveckling i regionen försämras ska staden verka för att området där Bromma flygplats idag ligger ställs om till stadsutvecklingsområdet med bostäder senast 2022”, står det i överenskommelsen mellan S, MP, V och Fi.

För det första så går det inte att avveckla Bromma utan att det påverkar Stockholm negativt. Planen som finns är att flytta trafiken till Arlanda, som redan nu ligger nära sin kapacitetsgräns. Att Arlanda dessutom ligger i tvist med miljööverdomstolen pga svikna löften spelar också in.

Lite bakgrund till Arlandas problem först. När Arlanda gavs tillstånd att bygga ut bana 3 för några år sedan fanns löften att man inte skulle flyga över centrala Upplands Väsby efter 2018, utan man skulle arbeta med kurvade inflygningar för att minska bullret över orten. Detta har de inte kunnat hålla och tvisten tas nu upp i rätten. Skulle Upplands Väsby få rätt (vilket är förhoppningarna) betyder detta att kapaciteten minskar på Arlanda eftersom inte alla flygplan klarar av kurvade inflygningar i dagsläget.

Bromma räknar med att fördubbla mängden passagerare inom kort. Inte genom fler flyg, men genom att Norwegian köper in större flygplan. Skulle denna mängd flyttas till Arlanda står man inför en rad problem. Till att börja med omöjliggör kapacitetsmöjligheterna på Arlanda den mängden flygplan och passagerare utan stora investeringar i banor och infrastrukturen. Skulle dessutom bana 3 stängas ner efter miljööverdomstolens dom saknas ännu mer för att klara av att hantera Brommas trafik.

Utöver det, om man tänker på passagerarantalet som skulle öka markant, så saknas tillräckligt goda transportmöjligheter till och från Arlanda. Redan idag är det trångt på E4:an mellan Upplands Väsby och Arlanda.

Dessutom kommer en nedläggning av Bromma att innebära problem med akut-flyg med t.ex. organ till sjukhusen i stan. Det skiljer 10 minuter flygväg mellan Bromma och Arlanda, som förespråkarna tar upp som argument att det inte gör något om flygplatsen läggs ner – men den tiden mångdubblas om man tar bil / ambulans från Arlanda istället från Bromma.

S, V, Mp och Fi ser detta som en seger och vill att alla investeringar på Bromma flygplats skall stoppas omedelbart medan utredningen pågår.

Jakob Wallenberg, VD för Investor kommenterar beslutet:
”Stängs Bromma drabbas flygförbindelserna, och då kommer Stockholm och Sverige bli mindre konkurrenskraftigt i den globala tävlan om tillväxt och jobb. Eftersom Brommas flygtoppar ligger samma tider på dygnet som Arlandas kan inte den viktiga flygtrafiken flyttas dit. Därför riskerar dagens besked att bli ett dråpslag mot svenska företag och organisationer.” (Svenska Dagbladet 15/10)

Att stänga ner Bromma och flytta trafiken är inte praktiskt möjligt. Om detta genomförs kommer Sigtuna och Upplands Väsby bli förlorarna, tillsammans med industrin. Arlanda kommer tvingas att bygga ut och få det ännu svårare att hantera kraven från kommunerna när det gäller bullerreglerna. Dessutom måste infrastrukturen kraftigt byggas ut för att kunna hantera den ökade trafiken till och från flygplatsen.

Arlanda har redan nu stora problem med kapaciteten, politikerna måste inse detta och med största förhoppning kommer förhandlingarna att visa det omöjliga i att stänga ner Bromma utan negativ påverkan för länet.