I maj kan nyvalet vara ett faktum

Förtroendet för både Socialdemokraterna och Miljöpartiet – och regeringen överlag, har sjunkit stadigt den senaste tiden. Sifo visar att S får de sämsta siffrorna sedan mätningarna startades 1967 – 23,2 procent. Samtidigt är Stefan Löfvens förtroendesiffror de lägsta en statsminister haft på 10 år och är nu nere på 30%.

Miljöpartiet klarar sig inte bättre själva. Deras tillträde i regeringen har lett till ett chockartat uppvaknande där ideologi krockar med verkligheten.  Demoskops första väljarbarometer 2016 ger Mp 5,7 procent. Det lägsta på sju år.

Det är nu genom Miljöpartiet Sverige kommer att få sitt nyval. Många lokala företrädare för partiet har krävt språkrörens avgång. Redan i maj 2015 krävde t.ex. författaren och publicisten Bertil Torekull, som är nära vän till Fridolin, att Åsa Romson ska avgå efter sina misstag där hon jämförde krisen i Medelhavet med Auschwitz och blandade ihop romer och zigenare. (DN 12/5 2015)

Detta krav upprepas nu för båda språkrören. Både Torekull och Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt anser att de bör avgå. Att Miljöpartiet har förlorat sin själ och att måttet var rågat när de gick med på gränskontrollerna (Expressen 15/1 2016)

Dessa röster är långt ifrån ensamma och kraven om att språkrören ska avgå och att Miljöpartiet ska lämna regeringen hörs oftare och oftare. Värt att notera är valresultatet 2014 för Miljöpartiet, som redan då sågs som katastrofsiffror. Dessa har nu sjunkit ytterligare 1%. (Opinion.se)

Väljarbarometer val 2014 med jan 2016

Valresultatet 2014 mot undersökningen i januari 2016

Partier skillnad

Skillnaden från bilden ovan i siffror

I maj kommer regeringens ödesdag. 13–15 maj är Miljöpartiets årskongress och sannolikheten att partistyrelsen tvingas följa medlemmarnas beslut att lämna regeringen är högst reell och inte osannolik. Deras väljare, och många representanter, ser inte hur partiet kan vara i regeringsställning och ta de beslut de tvingats till.

Men besluten som Mp tvingats ge efter för är bara en del av problemet. Den borgerliga bloggaren Rebecca Uvell gjorde en mycket talande sammanställning av Åsa Romsons många klavertramp. Att övriga miljöpartister börjat tröttna förvånar nog inga andra än partistyrelsen. (Uvell.se)

57150227-3zpYc 57156380-IYfS4

Slutsatsen man kan dra av detta, med kongressen i åtanke, är att Sverige återigen kommer ställas inför ett mycket speciellt parlamentariskt läge. Miljöpartiet kommer att lämna regeringen och språkrören tvingas avgå. Det är vad som krävs för en nystart för ett parti som aldrig behövt ta ansvar i regeringsställning och nu tvingats till insikt om hur verkligheten fungerar.

13-15 maj 2016 kommer vara viktiga datum för Sverige. Speciellt när både S och Mp minskar och Alliansen ökar.

Ministrar får bo i kollektiv

En minister som har en beslutandefattning får aldrig hamna i den situation där dennes lojalitet ifrågasätts. Det som under den senaste tiden framkommit om utrikesminister Margot Wallström (S) och hennes kopplingar till fackförbundet Kommunal sätter detta på prov.

Först lite bakgrund.

Wallström har genom Kommunal fått en hyreslägenhet mitt i Stockholm. En 3a på 89 kvadratmeter som hon betalar 32 kronor i månaden för efter att ha fått bidrag för sina boendekostnader. Hon behövde aldrig stå i någon bostadskö eller söka lägenhet på egen hand.

Genom att ha tagit emot denna gåva från Kommunal, en privat intresseorganisation, kan man inte utesluta att hon kan utsättas för påverkan och fattar beslut som gynnar Kommunal på ett illojalt vis. Bostaden är dessutom knuten till Wallström som minister, vilket ökar misstankarna för korruption. (DN 18/1 2016)

Ett tankeexperiment: En bankdirektör får en bostad av ett investmentbolag. En kort tid därefter får denne direktör ett brev av investmentbolaget som ber direktören att tänka om en investering och satsa pengarna någon annanstans istället.

Hur ser det ut?

När det sedan framkommer att i princip samma sak har hänt Wallström ökar misstankarna. Kommunals ordförande Annelie Nordström skrev nämligen ett brev några månader efter att Wallström flyttat in i sin lägenhet och bad henne att tänka om de förändringar som FN rekommenderar för deras avdelning för personalärenden.

”Vi ber er därför att se över och föreslå ändringar i ICSC:s förslag så att inga anställda eller deras familjer får det sämre nästa år än vad de har i dag”. (SvD 22/1 2016)

Alltså har Wallström fått en förmån och sedan en begäran om en åtgärd. Det blir uppenbart att dessa hör samman.

En minister får aldrig sätta sig i en beroendesituation, även om den bara är upplevd. När detta sker minskar förtroendet för besluten och politikerföraktet ökar oavsett om ministern sköter sitt jobb efter bästa förmåga eller inte.

Det är mycket möjligt att Wallström är naivt godtrogen, men det räcker inte som ursäkt när man innehar en ministerpost. Detta ska inte få hända.

Men för att återgå till rubriken.

För det första är det självklart att en minister som inte bor i Stockholm men har staden som arbetsplats behöver någonstans att bo för att sköta sitt arbete.

För det andra är det samtidigt lika självklart att denne inte ska få förtur till stora lägenheter. Detta skulle innebära att dessa ministrar inte behöver påverkas av de beslut de fattar vilket lätt kan leda till att man inte förstår vad ens beslut får för resultat.

Därför skulle Politikdelen vilja föreslå en annan, enklare, lösning.

De ministrar som behöver boende i Stockholm för att kunna sköta sitt arbete får bo i kollektiv med andra ministrar under tiden de är i Stockholm – vilket sällan är mer än ett par dagar i veckan då familjen finns på annan ort. Dessa kollektiv skulle vara större än för studenter med högre standard eftersom en minister befinner sig i en helt annan ekonomisk situation.

Detta boende kan antingen vara små lägenheter med pentry, eller med delat kök och vardagsrum med alla bekvämligheter man kan förvänta sig som sedan lämnas efter avslutat uppdrag. Vill man ha med sin familj så får man leta bostad som alla andra, en minister tjänar såpass väl att ett andrahandskontrakt inte är en omöjlighet.

Genom att göra detta får ministrarna ett boende så de kan sköta sitt arbete, men bor såpass enkelt att det inte påverkar bostadssituationen mer än nödvändigt för andra.

Låt ministrar som behöver boende få bo kollektivt och eliminera risken för den korruption som nu tydligt föreligger.

Den skenade våldtäktsstatistiken är en myt

Alldeles för ofta både hör och läser man att våldtäkterna har ökat med flera hundra procent beroende på vilken tidsperiod man använder för att visa sin poäng. Detta är FEL. Det är så fel och så missvisande att det blir snudd på pinsamt – nästan lika pinsamt som det är för alla som okritiskt går på detta och delar denna ”fakta” vidare.

Att våldtäktsfallen har ökat stämmer. Men det har helt andra anledningar än vad som försöker påvisas. Att det t.ex. beror på mängden flyktingar, eller på deras kvinnosyn. År 2008 publicerade Brottsförebyggande rådet (Brå) rapporten Våldtäkt mot personer 15 år och äldre, som avsåg 1995–2006. Enligt den har anmälningarna av ”våldtäkter med fler gärningspersoner” ökat kraftigt sedan 1990-talet. År 1995 skattade Brå att det hade anmälts 116 fall. År 2006 anmäldes 553 fall – en fyrfaldig ökning på drygt tio år. Vilket verkar illa. Detta är dessutom en siffra som ökat ännu mer till idag.

Det är dags att reda ut begreppet lite och förklara varför det inte går att jämföra statistiken över längre tid än 2005 eller ens mellan länder.

Varför kan man inte jämföra statistiken över tid, eller mellan länder? Detta har flera anledningar.

Vi har en vidare definition av våldtäkt, rent juridiskt, än många andra länder.

I den nya sexualbrottslagen från 2005 så har vi en skillnad gentemot andra länders lagar. Den bl.a. klassificerar flera olika sexualbrott som våldtäkt. T.ex. Sexuellt utnyttjande räknas numera som våldtäkt. Nedan visas fler av dom parametrar som gör att statistiken ökar t.ex:

  • Fler gärningar ska bedömas som våldtäkt. Kravet på tvång sätts lägre.
  • När någon har sex med en person som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd på grund av medvetslöshet, sömn eller drogpåverkan, kommer det att kunna bedömas som våldtäkt.
  • En särskild straffbestämmelse om våldtäkt mot barn införs. Kravet på tvång slopas helt.
  • Preskriptionstiden förlängs för sexualbrott mot minderåriga.
  • Om någon våldtar en annan upprepade gånger räknas varje enskilt fall in som en våldtäkt.

sexbrott_75_11_mini

Detta innebär att mängden våldtäktsfall ökar dramatiskt om man jämför med t.ex. 70-talet som hade en mycket snävare definition än vad vi har idag. Ovanstående innebär samtidigt att man inte kan jämföra statistiken mellan länder, då vår definition av våldtäkt skiljer sig tydligt åt från dessa.

Anmälningsbenägenheten har dessutom ökat med tiden som också leder till att statistiken visar en ökning av anmälda brott. Det stämmer inte heller att andelen överfallsvåldtäkter ökat dramatiskt. Enligt ovanstående rapport från 2008 anmäldes runt 200 till 300 överfallsvåldtäkter årligen och allt talar för att siffran är runt densamma även nu. (Metro 15/1 2016)

Man kan alltså inte jämföra statistiken över längre tid än från 2005 eller mellan länder. Att Sverige skulle ha en av de högsta våldtäktsfrekvensen i världen blir därmed missvisande. Klara Hradilova-Selin är en utredare hos BRÅ som förklarar det hela mycket väl:

”Vi har en vidare definition av våldtäkt, rent juridiskt, än många andra länder. Och när det kommer till enskilda personer har vi sett en tendens till att fler och fler vill anmäla de här brotten. Och den enskilt kanske största förklaringsfaktorn bakom den höga nivån är hur polisen registrerar brotten i Sverige. Varje enskild händelse som offret kan någorlunda uppge i tid räknas som en händelse i statistiken. Om en person utsatts upprepade gånger av sin sambo kan det alltså bli väldigt många brott. Så är det inte i många andra länder”, säger Klara Hradilova-Selin. (Svt 8/12 2015)

Det är alltså viktigt att hålla huvudet kallt i debatten innan man drar förhastade slutsatser. Sverige har inte blivit så mycket farligare som många vill påskina, var källkritisk till den statistik som visas och tänk på att det är mycket enkelt att vinkla sanningen.

Socialdemokraterna har levererat på 97 av 55 vallöften.

Det var ett mycket intressant jultal som statsminister Stefan Löfven höll i år. Där berättade han att de har uppfyllt 97 av sina 105 vallöften. (Aftonbladet 15/12 2015)

105 vallöften?

Den siffran var obekant efter en tidigare genomgång av Socialdemokraternas valmanifest. Det var dags att friska upp minnet med ett besök på deras hemsida. Där blev det mycket intressant.

Sossarnas valmanifest 2014

Socialdemokraternas hemsida där sökordet ”Valmanifest” användes.

Där verkade det vara enkelt. Men när man klickar på länken ”Valmanifest” som hamnar överst i fet stil och grå bakgrund tar det stopp.

Sossarnas sida finns inte

Men om man istället söker på Google efter ”Socialdemokraternas valmanifest 2014” kommer man äntligen fram till ett pdf-dokument som visar vad de gick till val på. I det dokumentet finns det 55 uttalade punkter. Inte 105.

Det saknas alltså 50 st vallöften som Löfven menar har uppfyllts.

Vad som sedan sker är värt att uppmärksamma. Tänk på att jultalet hölls den 15/12 och att det var där Löfven nämnde löftena.

Går man sedan återigen in på Socialdemokraternas hemsida och tar en titt på nyheterna i deras pressrum ser man ett tillkännagivande från den 22/12, dvs 7 dagar efter jultalet. Det heter ”Uppföljning av Socialdemokraternas vallöften” och innehåller något helt annat än det som stod i deras valmanifest.

Här finns en numrerad lista med 105 punkter. Där står det att de antingen påbörjat eller genomfört de tidigare nämnda 97 vallöftena. Men den listan är inte rättvisande och inte vad de gick till val på.

För att ta några exempel:

Punkt 11: Traineejobb. Det utlovades 32.000 traineejobb. Det blev 1.

Punkt 18: Sommarkurser. Regeringen anser att sommarkurser ska vara mer användbara och räknas till examen. Utredningen om högskolans utbildningsutbud som tar upp bland annat sommarkurser ligger på remiss. Men utredningen fastslog att det var en dålig idé. (Utredningen i sin helhet går att läsa här. På sidan 24 motiverar de beslutet).

Punkt 58: Obligatoriskt gymnasium. Detta löfte är varken reellt påbörjat eller genomfört eftersom Riksdagen röstade nej till detta förslag.

Punkt 100: Bibehåll biståndet på en procent av BNI. Den utredning som tillsattes visar att biståndet nästa år kommer att motsvara 0,98 procent enligt den gemensamma beräkningsmodell som användes inom EU.

Att efterhandskonstruera ett dokument för att försöka bevisa det man påstått är inte att vara uppriktig mot väljarna. Att dessutom försöka ta åt sig äran för löften som uppenbarligen inte är påbörjade (med sannolik möjlighet att avslutas) eller genomförda är att gå ännu ett steg längre.

Tyvärr är det något som den sittande regeringen blivit alltför känd som. Löftessvikarna. Lögnarna. Detta är epitet de kommer få svårt att tvätta av sig. Speciellt efter detta misslyckande.

Det enda som talar för dem här är att traditionell media valt att inte uppmärksamma detta misstag. Vilket är oerhört beklagligt.

Magdalena Andersson hyllar borgerlig finanspolitik

När den rödgröna koalitionen tog över makten 2014 var finansminister Magdalena Andersson snabb med att konstatera hur ladorna var tomma, att den svenska ekonomin gick på knäna på grund utav Alliansens omdömeslösa finanspolitik.

Igår presenterade hon det ekonomiska läget – ett år efter de tomma ladorna – med att det går ”som på räls” och närmast kan liknas vid en Tesla.

Detta efter ytterligare ett år med borgerlig finanspolitik. Att en socialistisk finanspolitiker uttalar sig så positivt om en borgerlig politik är hoppingivande.

Under debatten med Ulf Kristersson (M) på Aktuellt nämnde även Andersson att arbetslösheten sjunker medan sysselsättningen ökar – i den takt som var under Alliansens tid. Denna takt avtar dock snabbt efter att regeringens budget börjar gälla på allvar, vilket visades på de grader som Andersson kommenterade.

Enligt Anderssons analys kan man dra ett antal slutsatser:

  1. Alliansens vallöfte om över 5 miljoner sysselsatta till 2020, kommer nås redan 2018. Alliansens budget styr ju fram till nyårsafton i år till stora delar.
  2. Denna vecka är Sverige enligt regeringen inte nära en systemkollaps, utan svensk ekonomi är ”urstark” och går ”som en nyproducerad Tesla”.

Dessutom på presskonferensen sa Magdalena Andersson att hon kan tänka sig bredda RUT-avdraget. Detta efter att under flera år kritiserat en reform som är ”ovärdig” och leder till låglönejobb som tvingar in folk i utanförskap. Den har liknats vid en lyxtjänst som endast används av rika för att kunna ha en bartender under fester, men sanningen är att 70% av de som nyttjar RUT tjänar under 32.000kr/mån. UNDER 32.000kr. Utan detta förtydligande tolkas det annars som att alla som använder RUT tjänar precis 32.000kr och då är ”rika”. (Svt 14/8 2014)

Tänk då på att detta sker i samband med att Konjunkturinstitutet meddelar att regeringens reformer kommer att leda till lägre sysselsättning och BNP (Konjunkturinstitutet juni 2015).

Och i samband med att regeringen bedömer det rimligt att överge överskottsmålet för att börja låna pengar, trots att Konjunkturinstitutet anser det olämpligt att frångå detta. Konjunkturinstitutet bedömer att regeringen överskattar skattehöjningarnas positiva offentligfinansiella effekter. Anledningen är att skattehöjningarna kan förväntas leda till lägre sysselsättning och färre arbetade timmar på lång sikt, vilket utvecklas i Konjunkturinstitutets remissvar till regeringen nyligen. (Konjunturinstitutet 23/10 2014)

Regeringen gör helt enkelt tvärtom mot vad som bör göras

Gunnar Hökmark beskriver detta mycket väl i sin blogg när han skriver:

Regeringen gör helt enkelt tvärtom mot vad som bör göras. Man bryter md [sic] den ekonomiska politik som man hyllar för dess konsekvenser, man ökar utgifter och underskott när finanspolitiken bör vara stramare, man avvisar strukturreformer som krävs för ökad integration och man höjer skatter på jobb i strid med vad bland annat KI säger. Det är tur för Sverige att regeringen förlorade budgetomröstningen 2015 och det är illa att dess politik nu kommer att slå igenom. Just nu är finansministern fullt upptagen med att tömma lador istället för att ladda Teslan.

Systemkollaps förra veckan, som på räls denna. Det är tydligt att vi har en regering på väg att spåra ur.

Öppen rasism på Facebook, ett problem att ta på allvar

När vi sitter på sociala medier, som Facebook, är det inte ovanligt att känslor tar över där förnuftet borde råda. Man ser gång på gång i kommentatorsfälten hur personer reagerar med känslor och upprörs över diverse orättvisa. Det vi på senare tid har uppmärksammat är den främlingsfientlighet som numera verkar råda helt öppet – där en missriktad ilska mot flyktingarna som “utnyttjar” vårt system och egentligen bara vill åt vår välfärd frodas. Denna ilska bottnar i okunskap och vanmakt, då man känner att man inte har någon kontroll över situationen – varken personligen eller på riksplanet.

Ett alltmer vanligt förekommande fenomen på sociala medier är den öppna främlingsfientligheten. Detta är något som måste tas på större allvar, för trots att vi har en yttrandefrihet att värna om har vi samtidigt en moralisk skyldighet att förhindra det förtryck som dessa fördomar ger uttryck för. Att skriva något på ett inlägg från en nyhetssida på t.ex. Facebook är i många fall inte anonymt – det man skriver där bör rimligtvis vara samma saker som man skulle säga direkt till den människa eller gruppering man syftar på.

När främlingsfientligheten normaliseras ökar även riskerna för att orden övergår i handling. Det är enkelt att dra dessa paralleller med den rädsla och de fördomar som föranlett den mängd flyktingboenden som placerats ut i Sverige med de anlagda bränderna som följd. Man ska däremot ha klart för sig att denna typ av vandalisering, som tur är, än så länge är mycket ovanligt förekommande. Det har dock lett till att kommunerna har blivit försiktigare med att berätta var nya flyktingboenden är planerade.

Både traditionella medier och politiker bär skulden till detta, mycket på grund av att de under lång tid anpassat sin rapportering och agenda kring SD, vilket skapat den debatt som hela tiden öppnat upp för denna typ av öppen rasism. I princip all rapportering, även den negativa, har till mångt och mycket gynnat SD då de upplevs som det enda oppositionspartiet.

På grund av detta har många kritiska valt bort traditionell media mot en mer extrem rapportering från bl.a. Fria Tider och Avpixlat. Kritiker till flyktingmottagandet varken läser eller bryr sig om traditionell media längre på grund av den partiska rapportering som Public Service faktiskt har – tvärt emot vad deras stadgar kräver.

Eftersom det, inom politiken, i många år lagts mer fokus på att utesluta Sverigedemokraterna har man misslyckats med att förbereda sig för det som komma skulle. Det hade varit möjligt att göra förebyggande regelförändringar som underlättade byggnationer av t ex flyktingboenden, och att bygga upp en bättre anpassat system för migration och integration. Nu står politikerna istället handfallna och upptäcker att det inte bara var att ta emot utan planering, det finns brist på både bostäder och handläggare – vilket resulterar i att kommunerna får hyra flyktingbostäder av privata aktörer, som ofta tar en orimligt hög hyra för detta. Dock är den svenska regeringen inte ensamt skyldig till denna kris, utan faktumet att många länder i EU motsatt sig i flyktingmottagandet gör att Sverige får en ännu större del av belastningen.

Nu står vi i en situation där vi, från att ha varit bland de mest öppna länderna i världen, till att bli ett av de mest slutna – utan att ta några steg emellan först. Det vittnar om en oerhörd tafatthet, vilket är något som folket känner av och leder till ytterligare frustration som ofta kan ge uttryck i form av främlingsfientlighet.

När man läser öppna sidor på Facebook, som förmedlar nyheter och aktuella händelser, är det inte ovanligt att se hur hat och avsky mot både folkslag och religion förekommer. Dessa kommentarer skrivs av vanliga människor som öppet menar att flyktingarna kommer hit för att våldta och begå brott. Att de är negrer som inte förtjänar att vara här. Att dessa människor är råttor och parasiter som bör avlivas.

Skärmdumparna nedan kommer från helt öppna nyhetssidor man inte ens behöver ”gilla” för att kunna kommentera på och är endast ett axplock på det vi beskriver i texten.

Capture FarmorCapture15Capture7Capture18Capture6Capture9Capture14Capture16

Vad denna öppna främlingsfientlighet kommer ifrån kan man spekulera kring. Det är föga sannolikt att det är något som plötsligt har dykt upp, det är mer troligt att fler än man trott länge har haft rasistiska åsikter, men inte vågat uttala dessa i och med oron att vara politiskt inkorrekt. Sverige har länge varit i framkant med fenomen som antirasism, och därför blivit en del av folket. De som har haft rasistiska tankar inombords har dragit sig från att kommunicera dessa av rädsla att bli fördömda och sticka ut från “den svenska normen”. Nu när dessa personer märker att fler och fler är öppna med sin rasism i bl.a. sociala medier så vågar allt fler visa sin egen helt öppet.

Med andra ord har inte antalet rasisterna ökat kraftigt, utan folk vågar helt enkelt att vara mer öppna om sina åsikter. De som däremot, det senaste decenniet, blivit rasister i Sverige är förmodligen en minoritet i jämförelse. Det är en skrämmande utveckling att normen nu håller på att förändras till ett samhälle där det är värre att kalla någon för rasist än att faktiskt vara en.

Hur vi hanterar detta kommer att spegla framtiden. Låter vi detta stå oemotsagt är vi inte mycket bättre själva. Edmund Burkes bevingade ord kommer väl till pass i detta sammanhang: “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”. När man ser inlägg som de tidigare nämnda har man en medmänsklig skyldighet att säga ifrån.

Alexander Elling
alexander.elling@outlook.com

Andreas Karlsson (C)
andreas.88.karlsson@hotmail.com

Ökade klyftor leder till ökat välstånd

En av de rödas kärnfrågor har länge varit att minska klyftorna, att det automatiskt leder till ett jämlikare samhälle där alla får det bättre. Vänsterpartiet skriver i sitt partiprogram att ”skattesystemet skall utformas så att finansieringen av den offentliga verksamheten tryggas på långt sikt. Skatterna skall bland annat hjälpa till att utjämna inkomst- och förmögenhetsklyftor” (Vänsterpartiet.se).

Att jämna ut inkomst- och förmögenhetsklyftor fungerar däremot inte som de tror. Ekonomi blir snabbt komplext när den trycks in i politik. Känslor och känsloargument tar snabbt över logik och empiri. Det blir viktigare att ha välformulerade slagord och medvetet feltolka verkligheten för att det ska passa ens agenda.

Vad många inte verkar inse är att ekonomi inte har känslor. Ekonomi struntar helt i vad du känner, tycker eller vill ska hända. Ekonomi är pragmatisk och följer regler.

Vad de röda egentligen (felaktigt) påstår är att höginkomsttagarna har lyckats uppnå sin stora förmögenhet på bekostnad av alla andra. Om detta skulle stämma innebär det att 90% av befolkningen har förlorat något så påtagligt som 10% av sin samlade rikedom. Detta visas sedan genom olika statistiska modeller som visar vilka som äger vad/hur mycket och var denna rikedom samlas.

Men vad ingen vänsterexpert vill kännas vid eller erkänna är hur alla andra har påverkats, de visar bara att de har förlorat något och att det är något dåligt.

Man ska däremot ha klart för sig att mycket av den statistik som visas faktiskt stämmer. Det sker många debatter i alla läger om vad som räknas som rikedom, inkomst, hur man ska justera för inflation och hur det ser ut före- och efter skatter och avgifter. Men hur man än ser på det så har klyftorna faktiskt ökat.

Att stanna där, och ta detta som en färdig slutsats om att något måste förändras – att klyftorna måste minska – är att stanna innan man tänkt färdigt. Det som betyder något är hur alla har klarat sig under denna tid.

Låt oss göra ett enkelt tankeexperiment med hjälp av bilden nedan. Den visar hur klyftorna kan öka, men värdet av din del av kakan samtidigt har ökat. I realiteten innebär detta en ökad tillgänglighet till varor av högre kvalitet.

Fixed Pie Fallacy

Har nu detta skett? Genom att granska statistik från Statistiska Centralbyrån kommer man fram till att hushållens ekonomiska standard har ökat för varje år sedan 1995. Samtidigt har skillnaden mellan de med låg och hög inkomst blivit större. (SCB 03/2007). Här har vi paradoxen vänstern inte vill kännas vid. Utgångspunkten baseras på när varan började spridas (förutom tillgång till bil, den baseras på äldsta tillgängliga data) för att ge en rättvisare bild av utvecklingen.

Tillgång till bil 1980: 75,4%
Tillgång till bil 2014: 80,3%

Tillgång till dator i hemmet 2003: 80%
Tillgång till dator i hemmet 2015: 91%

Tillgång till internet i hemmet 2003: 47%
Tillgång till internet i hemmet 2015: 93%

Så, trots att samhället har blivit ojämlikare och klyftorna ökat så har de ”fattiga” tillgång till fler lyxvaror och bekvämlighetsprodukter än tidigare. Detta indikerar att klyftorna inte har tillkommit på deras bekostnad. Dessa dynamiska förändringar skulle inte kunna ske i ett samhälle där kakan är oföränderlig, dvs att om någon ska ha en krona mer så måste någon annan ha en krona mindre. Detta kallas ”fixed pie economy” (FPE) och är inte hur en ekonomi fungerar. Mer om detta finns att läsa här.

Allt detta kan kännas simpelt och på gränsen till banalt, men representerar den oerhört ökade levnadsstandarden vi haft.

För att gå tillbaka till bilden ovan så är det enkelt att förstå hur statistik och dess olika kategorier och användningsområden kan vara förvirrande för många. Man kan, med all rätt, dra slutsatsen att den största delen av den ”nya” inkomsten fördelas bland de rikaste. Även om detta är sant så ger det inte hela bilden – som tidigare nämnts, och det är denna man aldrig får se när vänstersidan pratar om de ökade klyftorna.

Om någon drar ovanstående slutsats är det viktigt att fråga sig själv ”hur många personer ingår i dessa övre delar jämfört med för decennier sedan”. I en FPE kan inte detta förändras eftersom allt som sker är på bekostnad av någon annan, vilket skulle innebära att det alltid är samma, och lika många, människor där i toppen.

Men så är det helt enkelt inte.

(Siffrorna baseras på 2013 års priser.)
1980 hade 17.5% av hushållen 10% av Sveriges totala inkomst.
2013 var det 26,1%
Detta ger en ökning på 8,6%. Hela undersökningen går att läsa på SCB här.

Allteftersom fler personer förflyttar sig till de högre inkomstnivåerna upplever man att ojämlikheten ökar. Den här effekten blir ännu tydligare i en befolkning som växer, vilket Sverige gör i en hög takt just nu.

FPE-resonemanget används flitigt för att stödja politiska program som går ut på att omfördela och föra ett slags beslagtagande skattetänk. Som om dessa ”lösningar” är nödvändiga för att upprätthålla en värdig levnadsstandard för alla. Att ha en viss inkomstfördelning kan leda till jämlikhet och en ökad möjlighet till gemensam utveckling, men problemet med vänsterkantens perspektiv blir det faktum att det inte längre lönar sig att ta en högre utbildning, den där befordringen eller arbeta över.

Det är oerhört viktigt att tänka förbi steg 1 och se på de konsekvenser känslomässiga och ideologiska beslut kan föra med sig. Klyftorna har ökat, men inte på bekostnad av andra människor.

 

Inspiration till inlägget har hämtats från The Modern Libertarian.

Regeringens gränskontroller kommer leda till ökat mottagande

Idag (12/11) klockan 12 inför Sverige tillfälliga gränskontroller i 10 dagar. Till att börja med är detta mycket intressant då regeringen nu har svängt i frågan om att det faktiskt måste gå att tala om volymer, även om det handlar om människor. Den bristande förmågan till att hantera flyktingkrisen ger inte ett värdigt mottagande och det är på tiden att regeringen tar tag i frågan.

Det finns dock ett omedelbart problem med detta. Regeringen försökte genom detta beslut förekomma Moderaternas förslag om att gällande regler ska gälla alla. Moderaternas förslag skulle i praktiken stoppa flyktingströmmen genom att kräva att man upprätthåller Dublinförordningen, dvs att flyktingar måste söka asyl i det första EU-land de kommer in i och att de som inte sökt asyl i annat EU-land nekas inresa.

Anledningen till varför de på vänsterkanten försöker få detta att låta som brott mot mänskliga rättigheter är obegripligt. Att positivt särbehandla är många gånger lika befängt som att diskriminera. Sverige, och resten av norden, ligger i ett speciellt geografiskt läge som innebär att vi i princip aldrig är det första EU-land flyktingarna kommer till. Därför anses Moderaternas förslag vara inhumant, brottsligt osv.

Gränskontrollerna innebär istället att alla flyktingar som kommer till Sverige måste välja mellan att söka asyl här eller vända tillbaka till det land de kom ifrån. De får med andra ord inte komma in i Sverige utan att först söka asyl.

Vad är då problemet?

Målet med att införa gränskontroller handlar inte först och främst om att begränsa antalet, utan att försöka hantera de människor som kommer över gränsen och säkerställa ett bra mottagande. I och med att man inte längre får resa igenom Sverige utan att ha sökt asyl kommer det stora mörkertalet som tidigare rest igenom landet för att komma till Norge eller Finland att tvingas registreras här. Sannolikheten att de väljer att resa tillbaka till det land de kom ifrån är låg då Sverige redan har ett mycket gott rykte som mottagarland.

Denna åtgärd kommer alltså att innebära ett större antal flyktingar som söker asyl och trycket kommer inte att minska, utan tvärtom öka, på migrationsverket.

Det Socialdemokraterna igår sa var otänkbart är idag realitet. Moderaternas förslag, trots den hårda innebörden, hade inneburit en lättnad av flyktingströmmen och en möjlighet att åter erbjuda ett värdigt mottagande för de som redan är här – och de som kommer hit.

Den rädde politikern

Vi lever i ett samhälle under stor press, men trots detta finns det inte någon politiker i det högre maktskiktet som rakt ut vågar säga detta. Härom dagen sade Löfven att vi har en ohållbar situation när det kommer till migrationens kostnader. (Svt migrationsuppgörelse 23/10 2015)

Integrationen påverkas väldigt mycket av mängden människor som kommer till Sverige. Gruppen kan aldrig bortse från det. Därför måste vi diskutera volymerna.

Problemet är bara den att situationen inte är ny, eller plötslig. Eller ens överraskande. Hur många minns Tobias Billström? Migrationsministern under Reinfeldt. Han sade redan för 2 år sedan: ”Integrationen påverkas väldigt mycket av mängden människor som kommer till Sverige. Gruppen kan aldrig bortse från det. Därför måste vi diskutera volymerna” (Expressen 2/1 2013).

Detta uttalande ledde till att han blev uppsagd och att Jimmie Åkesson och Björn Söder försökte värva honom till SD. (Aftonbladet 11/2 2013). Idag är denna diskussion på alla politikers läppar – förutom hos från vänsterkanten, men de lever i en annan verklighet där det alltid finns allting till alla bara man höjer skatterna lite mer.

Vår beredskap är god.

Fram till nyligen har våra politiker uttalat sig på samma vis som den dåvarande statsministern Per-Albin Hansson sade 1939: ”Vår beredskap är god”. Vi har alla (förutom vänsterkanten) vetat att detta inte stämmer.

Vi har skenande kostnader för migration och integration. Upphandlingarna för nya bostäder fungerar inte och de få privata aktörer som finns har möjlighet att ta ut mycket stora vinster. Vi ha ockupanter på privat mark som varken ägare, kronofogde eller polis kan göra något åt – och när något väl sker så tvingas ägaren till den ockuperade marken stå för kostnaderna.

Vi har asylboenden som brinner, skolor som inte har möjlighet att ordna med tolkar och tvingas bryta mot lagen för att försöka ge dessa barn en utbildning.

Att i denna situation påstå att vår beredskap är bra visar på en oerhörd brist på insikt. Men det ligger förmodligen någonting annat bakom: en politiker får aldrig göra något som någon kan anse vara elakt.

En politiker måste vara alla till lags och kunna erbjuda allt till alla. När detta inte sker blir man inte omvald. Man får inte vara negativt inställd till flyktingkatastrofen, då är man inhuman. Att man sedan plockar pengar som tidigare har hjälpt miljoner för att med samma summa hjälpa ett par hundratusen, det har inte med saken att göra. Men det är precis det som sker nu. När vi tar pengar från U-landsbistånden för att satsa här så tappar pengarna enormt mycket i värde.

”Vår beredskap är god.”

När man som Billström påstår något annat blir man hängd. Men handen på hjärtat, hur många tror på detta uttalande? Hur många trodde på det 1939?

Att vara politiker handlar inte om att vara god. Det handlar inte om att tänka i mandatperioder. Det handlar om att göra vad som är bäst för landet.

Kanske är det dags att ändra på mandatperioden till 10 år? Låta en politik verkligen sjunka in innan man börjar skrika efter förändring.

 

Orättvis rättvisa. Fairtrade gynnar endast företagarna, inte de som har det sämst.

Vad är Fairtrade och vad har det med politik att göra? Problematiken med Fairtrade behandlas först och den politiska kopplingen kommer längst ner eftersom förståelse för FT:s orättvisa är viktig att inse.

Värt att notera i början är att Fairtrade Sverige ägs till stor del av LO, som i sin tur ger 100-tals miljoner i bidrag till Socialdemokraterna i valtider. (Fairtrade 15/12 2014).

Rättvisemärkt (Fairtrade) beskriver sig själva som en oberoende produktmärkning som skapar förutsättningar för odlare och anställda att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor som syftar till att bidra till bättre arbets- och levnadsvillkor för odlare och anställda i utvecklingsländer.(Fairtrade.se)

Detta låter förstås alldeles utmärkt. Vem vill inte att arbetarna i utvecklingsländer ska få bättre förutsättningar och betalt för det de exporterar till rikare länder? Men Fairtrade håller inte vad de lovar.

  • Lite pengar når fram till bönderna.
  • Rättvisemärkts certifikat är dyra, det drabbar de allra fattigaste.
  • Konsumenter gör mer för fattiga bönder genom att inte handla Rättvisemärkt.

Vad grundas då dessa påståenden på? Fairtrade menar indirekt att

  1. Producenter, till exempel kaffebönder, får för lite betalt på världsmarknaden. De tvingas sälja sina varor under produktionskostnaden.
  2. Mellanhänder; upphandlare och återförsäljare, tar alltför stor del av profiten och ger inte producenterna chans att utveckla sitt lokalsamhälle och investera i demokrati, hälsa och sjukvård.

Vilket leder till en slutsats om att marknadskrafterna har misslyckats och att de välståndsskapande effekter som förknippas med handel och produktion har satts ur spel. Istället för att utveckla samhället bidrar detta system till att cementera u-ländernas fattigdom.

Verkar rimligt, inte sant? Detta stämmer dock inte och den fakta Fairtrade lämnar ut kan mer ses som spekulationer.

  • Producenter får det pris som folk är beredda att betala för en vara. Om producenter inte får sin verksamhet att gå runt betyder det att de bör byta bransch. En prissättning kan aldrig vara moralisk eller omoralisk. På en fri marknad kostar en vara vad människor är beredda att betala för den, i förhållande till hur många varor av samma typ som det finns.Fairtrade tar själv upp kaffe som ett exempel och har i en reklamfilm från 2007 med nedanstående diagram.
    Råvarupris kaffe
    Rättvisemärkt beskriver prissvängningarna som ett marknadsmisslyckande. Detta är helt enkelt inte sant. 1989 förändrades kaffemarknaden drastiskt genom att The National Coffee Agreement föll och då släppte marknaden helt fri från att ha varit hårt kontrollerad. Inte helt oväntat bidrog den snabba avregleringen till att kaffepriserna sjönk kraftigt. Rättvisemärkt har rätt i att fasta priser skulle ha skyddat många bönder från konkurs på en marknad där det är svårt att nå lönsamhet. Men att förespråka en sådan lösning är att bara berätta halva sanningen. För under samma period som bönder i Centralamerika förlorade sina jobb, kom en våg av välstånd till Vietnam. Från att ha varit 300 000 personer som arbetade i kaffeindustrin 1999, försörjer sig i dag 4–5 miljoner vietnameser på samma industri. Hade Rättvisemärkt fått bestämma, det vill säga att bönderna erbjudits ett fast pris, skulle denna utveckling aldrig ha skett. Bönderna i Centralamerika hade fortfarande odlat kaffe med 300 år gammal teknik och de vietnamesiska bönderna, ja, de hade inte odlat alls. (Timbro 29/12 2007)
  • Att producenterna får dåligt betalt för sina kaffebönor menar Rättvisemärkt beror på mellanhänderna. De skriver ”…flera mellanhänder som själva tar en stor del av förtjänsten.” (Fairtrade.se)Uppköpare och återförsäljare tar alltså ut alldeles för mycket vinst. Vid första anblicken kan påståendet verka rimligt – en kaffe på 7-Eleven kostar 20 kronor medan man för samma pris får ett helt kilo kaffe på råvarumarknaden. Men här missar man grundläggande ekonomiska förutsättningar. Man tar inte hänsyn till personalkostnader, lokalhyra, själva koppen, eventuell mjölk/socker o.d. Själva kaffet utgår bara en liten del av priset man betalar. Det var inte mellanhändernas fel att missväxt drabbade Brasilien under 1990-talet, eller att ny teknik har utvecklats.

En annan aspekt som sällan tas i beaktande är den kostnad som en certifiering betyder för de som väljer att bli Fairtrade-bönder. Fairtrade själva skriver: ”Från och med 2004 tar Flocert ut en avgift av producentorganisationen som täcker den administrativa kostnaden för en ansökan av ett certifikat eller förnyelse av ett certifikat, samt kostnad för kontroller.” (Fairtrade.se).

Minimiavgiften för att få ett FLO-certifikat (Fairtrade certifikat) ligger på motsvarande 22 000 kronor. Utöver det tillkommer en årlig avgift på minst 11 300 kronor. (Flocert). Detta är absolut minimum och ökar snabbt om du har anställda eller producerar/processerar mer än 1 produkt. Sätt detta i relation till att minimilönen i Colombia ligger på ungefär 9000 kr. (Salaryexplorer).

Det kostar alltså mer än en årslön att över huvudtaget ens upprätthålla ett Fairtrade certifikat.

FLO:s policy kan därför drabba de bönder som har det allra sämst ställt, som inte har råd att upprätta ett kooperativ. Vad Rättvisemärkt gör är att peka ut de allra fattigaste bönderna, de som är i störst behov av ekonomisk förbättring, och påstår att deras kaffe är mer orättvist än kooperativets kaffe.

Konsumenter som köper rättvisemärkta produkter förutsätter förmodligen att det höga priset på kaffepaketet oavkortat går till att förbättra situationen för fattiga kaffeproducenter. Så är dock inte fallet. Uppköpare av Fairtrade-produkter, t ex Coop eller ICA, tvingas betala 2 procent av konsumentpriset till Rättvisemärkt AB för att få använda rättvisemärkningen. Denna extrakostnad läggs direkt på priset i butik.

FLO utför dessutom bara kontroller på den transaktion som sker mellan producent och det första ledets konsument, något som möjliggör flera prispålägg som inte kommer odlaren till del. Att FLO lägger mycket av de pengar man drar in på att öka den egna organisationens storlek är också märkligt. Det är mycket ovanligt att en välgörenhetsorganisation prioriterar sin budget på det sättet.

När Rättvisemärkt på sin hemsida skriver att ”När du som konsument köper en Fairtrade-märkt produkt har odlaren redan fått betalt, direkt av företaget som importerar råvaran. Fairtrade administrerar alltså aldrig själva betalningsströmmarna mellan köpare och säljare.” blir det tydligt att det finns blinda fläckar hos organisationen.

Vad har detta med politik att göra?

Upplands Väsby, en norrort inom Stockholms Län som undersökt förutsättningarna för att bli en Fairtrade-märkt kommun. Frågan har utretts två gånger i kommunen och bägge gångerna har de opolitiska tjänstemännen avrått från certifiering.

Enligt den senaste utredningen som endast är någon månad gammal när detta skrivs visade det sig att den årliga kostnaden för att upprätthålla en certifiering kan uppskattas till 170 000 – 200 000 kronor per år. (Upplands Väsby Fairtrade 17/08 2015)

Anledningen till denna avrådan är, som tidigare uppmärksammats, att certifieringen tar mycket tid att upprätthålla, kostar mycket skattepengar och de krav som certifieringen ställer kan uppnås i upphandlingsförfarandet istället. Det är även svårt att visa på vilka effekter som är direkt kopplade till en kommuns diplomering vad gäller en ökad medvetenhet kring etiska produkter. Orsaken till detta är att man i samhället idag genomgående märkt en ökad konsumtion av ekologiska och/eller etiska varor, både i städer som är certifierade och inte är certifierade.

Trots detta vill den sittande majoriteten (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Väsbys Bästa) ändå att Upplands Väsby ska bli Fairtrade certifierad. De prioriterar detta fullt medvetna om andra angelägna resursbehov och prioriteringar.

Om en konsument väljer att köpa rättvisemärkt är det en mycket kostsam form av bistånd; samma hjälp skulle kunna ges på ett mycket effektivare sätt. Känns samvetet tungt är det nog bättre att lägga några kronor i Röda Korsets insamlingsbössa vid kassan, i stället för att köpa rättvisemärkt.

Den enda part som garanterat tjänar på att konsumenter köper rättvisemärkta varor är de företag som säljer dem. Efterfrågan på att shoppa sig till ett gott samvete är stor och priserna, sätts därefter.

Slutsatsen är därmed att en Fairtrade certifiering inte gynnar de man vill ska gynnas och kostar mycket mer än det smakar. Det enda riktiga om man vill vara rättvisemärkt är att nå upp till kriterierna som sätts utan att ta certifieringen och skapa en egen symbol för det istället för att slösa skattepengar på något som bevisligen inte ger den effekt man eftersträvar.