En enkel lösning på ett svårt problem

Det finns få områden som måste planeras så långsiktigt som skolan. Det är ett område som borde stå utanför politisk klåfingrighet och populism. Men ändå ser man tydligt mellan valen hur båda sidor av blocket försöker påverka skolarbetet genom förslag som de tror att allmänheten skulle vilja se.

Dessa förslag bottnar alltid i vetenskap och statistik – men beroende på vilka som styr hittar man just den vetenskap och den statistik som passar ens agenda bäst. Titta bara på en sådan enkel sak som läxor.

läxor

Att det skiljer sig såpass mycket mellan partierna gör att skolorna, och i förlängningen lärarna, inte vet vad som kommer att förväntas av dem vid maktskiften.

Detta är bara ett exempel i mängden. Det finns fler frågor som är minst lika viktiga, t.ex. betyg. Där vill vissa partier ta bort betyg, eller inte ha dem i låga åldrar, medan andra vill precis tvärtom. Frågar man dessa partier har alla sina vetenskapliga studier som styrker just deras tes.

Med detta i beaktande är det inte så förvånande att skolresultaten försämras och lärarna känner vanmakt och hjälplöshet. De drunknar i administrativt arbete, har få rättigheter att styra upp sina klassrum och alldeles för låga löner med tanke på det enorma ansvar de har för vår framtid.

Vad finns det då för enkel lösning på detta, till synes, komplexa problem?

Lärarna.

Lärarna sitter på svaret, inte politikerna.

Ansvaret för skolorna måste i största möjliga mån läggas på lärarna själva. De som är på plats dag ut och dag in. De som vet hur det dagliga arbetet ser ut, vad som fungerar och vad som behöver förändras.

Vi har ett starkt lärarförbund. Om förbundet skriver de själva följande:lärarförbundet

Det viktigaste arbetet bedrivs på arbetsplatsen. Det är där man bedriver utvecklingsarbetet. Lärarförbundet har en fungerande organisation och denna bör utnyttjas mer än för arbetsmiljö och löneutveckling.

Låt landets lärare välja ut representanter. Låt sedan dessa lärare, med den fastställda läroplanen som grund, utarbeta en fungerande skola för våra barn och ungdomar. Politikernas syfte här är att säkerställa en fungerande läroplan, sedan är det lärarnas ansvar att få detta att fungera. Det är lärarna som vet detta, inte politikerna.

Våra lärare ska styra skolans utveckling. Inte de partier som för tillfället sitter vid makten. Detta är alldeles för viktigt för att riskera att förändras vart 4e år. Skolan behöver arbeta långsiktigt. Tänk på att varje förändring i skolan tar 9 år att utvärdera. Det är den tid det tar för en ny elev att gå igenom hela processen fram till gymnasiet.

Låt lärarna få makten över sina arbetsplatser. Lita på att de bästa lärarna vet hur man bygger den bästa skolan.

Ministrar döms efter olika måttstockar

Det har nog inte gått någon förbi att Kaplan tvingades avgå härom dagen. För regeringen Löfven var det ett svårt beslut och speglar tydligt det ojämlikhet som finns i hur man bedöms beroende på vilket parti man tillhör.

Nedan kommer en genomgång av Löfvens ministrar och om de fortfarande fått sitta kvar efter det som avslöjats. Efter denna kommer en liknande från regering Reinfeldt, men med fokus på just de ministrar som fått avgå – och varför.

REGERING LÖFVEN 2014-2016


Namn: Stefan Löfven (S)
Ministerroll: Statsminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 20
Skandal: Ansvarig för nedanstående


Namn: Kristina Persson (S)
Ministerroll: Strategi- och framtidsfrågor
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 0
Skandal:
Levt tidigare liv
Skattesmitning


Namn: Ylva Johansson (S)
Ministerroll: Arbetsmarknadsminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 1
Skandal:
– Förnekar LO + S = Sant


Namn: Magdalena Andersson (S)
Ministerroll: Finansminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 3
Skandal:
– Ljög om överskottsmål,
– Ljuger om inkomster för att höja skatter,
– Ljuger om Sveriges ekonomi


Namn: Ardalan Shekarabi (S)
Ministerroll: Civilminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 1
Skandal:
– Förskingrat SSU-pengar


Namn: Alice Bah Kuhnke (Mp)
Ministerroll: Kultur- och demokratiminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 1
Skandal:
– Hypotetiska frågor,
– Saknar helt erfarenhet,
– Läser barnbok för utskott


Namn: Åsa Romson (Mp)
Ministerroll: Klimat- och miljöminister. Vice statsminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 5
Skandal:
– Målar med giftig färg,
– Dumpar avloppsvatten,
– Giftig oljepanna,
– Ej vise statsminister,
– Anställde knarksmugglare,
– Jämförde flyktingkatastrof med Auschwitz,
– Skickade restaurangnota till skattebetalarna,
– Oroas för inställt klimatmöte efter terrordåd i Paris,
– Vita män är inte människor,
– Lägger sig i vargjakten


Namn: Anna Johansson (S)
Ministerroll: Infrastruktur
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 2
Skandal:
– Kallar stoppet av Förbifarten « liten fördyring »,
– Ministerstyr Trafikverket,
– Köpte kläder på lunchkvitto


Namn: Mehemet Kaplan (Mp)
Ministerroll: Fd. Bostads- och stadsbyggnadsminister
Avgått: Ja
KU-anmälningar: 1
Skandal:
– Äter middag med högerextrema,
– Jämför jihadister med frivilliga till finska vinterkriget,
– Bjuder in islamister och antisemiter,
– Diskuterar utrikespolitik i Turkiet,
– Reser till Hong Kong via Istanbul


Namn: Sven-Erik Bucht (S)
Ministerroll: Landsbygdsminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 0
Skandal:
– Köttkonsumtion inget miljöproblem,
– Bygger utan bygglov


Namn: Annika Strandhäll (S)
Ministerroll: Socialförsäkringsminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 2
Skandal:
– Bor i lägenhet från fackförbund


Namn: Gustav Fridolin (Mp)
Ministerroll: Utbildningsminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 3
Skandal:
– Talar nedlåtande till lärare,
– Ljuger om reformtid för skolan


Namn: Helene Hellmark (S)
Ministerroll: Högre utbildnings- och forskningsminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 0
Skandal:
– Drar tillbaka beslutade pengar


Namn: Margot Wallström (S)
Ministerroll: Utrikesminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 8
Skandal:
– Erkänner Palestina utan förankring,
– Får bostad från facket,
– Betalar 32 kr/mån i hyra,
– Blir portad från Israel


Namn: Isabella Lövin (Mp)
Ministerroll: Biståndsminister
Avgått: Nej
KU-anmälningar: 0
Skandal:
– Tar pengar ur biståndsbudgeten för att använda inrikes


Alla ministrar har inte listats, utan endast de som gjort anmärkningsvärda saker. Som man tydligt kan notera har endast en minister, Kaplan, tvingats avgå trots en stor mängd oegentligheter sedan tillträdet 2014.

Hur såg det ut under Reinfeldts tid? Nedanstående lista är mer kortfattad och fokuserar på de ministrar som fått avgå – och vad de gjorde för att tvingas lämna sin post.

REGERING REINFELDT


Namn: Sven Tolgfors (M)
Ministerroll: Försvarsminister
Orsak till avgång: Planer på en vapenfabrik i Saudiarabien


Namn: Cristina Husmark Pehrsson (M)
Ministerroll: Socialförsäkringsminister
Orsak till avgång: Gavs skulden för problemen med sjukförsäkringsreglerna


Namn: Maria Borelius (M)
Ministerroll: Handelsminister
Orsak till avgång: Svart städhjälp, obetald tv-licens


Namn: Cecilia Stegö Chiló (M)
Ministerroll: Kulturminister
Orsak till avgång: Obetald tv-licens


Namn: Sven Otto Littorin (M)
Ministerroll: Arbetsmarknadsminister
Orsak till avgång: Konfronterad om att ha köpt sexuella tjänster


Namn: Mats Odell (Kd)
Ministerroll: Finansmarknadsminister
Orsak till avgång: Ville ta över efter Göran Hägglund


Med detta i bakhuvudet kan man ställa sig frågan hur det är möjligt att inte fler ministrar från regering Löfven har avgått. Döms man efter olika måttstockar beroende på blocktillhörighet?

Är det Löfven som är slapphänt mot sina ministrar, eller är det media som inte driver på sina granskningar? Det sistnämnda är inte lika självklart längre när nu Miljöpartiet (äntligen) granskas ordentligt.

Löfven borde ta en ordentlig titt på sina ministrar. Det enda rätta är en regeringsombildning med nya ministrar och utan Miljöpartiet.

Äras den som äras bör. Socialdemokraterna tar äran för bostadsboom i kommun

Att bygga bostäder är något som är oerhört aktuellt idag. Det behövs byggas mycket och det behövs byggas snabbt. Staten kan bara göra så mycket, resten ligger hos kommunerna.

I Upplands Väsby, en kommun norr om Stockholm, styrde Alliansen sedan 2006 fram till senaste valet där de rödgröna fick egen majoritet tillsammans med det lokala partiet Väsbys Bästa.

Under Alliansens tid färdigställdes inte så många bostäder, av den enkla anledningen att det tar många år från detaljplan till färdig byggnad. Det är inte förrän de senaste åren man börjar se resultatet av dessa byggplaner.

Det är då intressant att titta på hur den nu sittande majoriteten hanterar det faktum att kommunen nu bygger så att det knakar. Hur presenteras nyheten att Upplands Väsby har den högsta byggtakten 2015 på 20 år?

Socialdemokraternas lokala hemsida kan man läsa följande:

”Under 2015 färdigställdes 446 bostäder i Väsby. Det är den högsta byggtakten i kommunen på över 20 år. Upplands Väsby fortsätter att växa och många nya bostadsprojekt väntar runt hörnet.
– Många vill flytta till Väsby. Vi är glada att kommunen kan erbjuda bostäder och välkomna nya väsbybor. Väsby tar sitt ansvar för att bidra till bostadsutvecklingen i Stockholms län. Vi är mitt i en process att bygga den levande staden, med väsbyborna i fokus, säger Mathias Bohman (S), kommunstyrelsens ordförande.”

Det finns även en bild för artikeln:

Mathias Bohman (S) vid bygge

Personen med vit hjälm är Mathias Bohman, kommunstyrelsens ordförande från kommunens största parti Socialdemokraterna.

Det är dags för ett litet tankeexperiment:

Om ni hade läst ovanstående från Socialdemokraternas hemsida och Facebook-sida, vilka hade ni då antagit legat bakom framgångarna inom bostadsbyggandet?

Andemeningen går inte att ta miste på. Utan att skriva det rakt ut tar de åt sig äran för att kommunens byggnadstakt är den högsta på 20 år. Det är renommésnyltning av högsta grad. Efter att ha gjort en djupdykning och genomgång av alla kommunens byggnadsplaner, från förstudier till detaljplaner, får man fram en tydligare bild.

Förstudier

Under 2015 färdigställde den sittande majoriteten 0 bostäder. Trots detta framstår det som om det är deras förtjänst att det färdigställts mer än på 20 år.

Naturligtvis är flera av dessa bostäder ett resultat av blocköverskridande överenskommelser, något annat vore orimligt. Men det är inget som nämns i hyllningsartikeln som står att läsa hos (S).

Även avslutningen på artikeln blir missvisande:

Även under 2016 väntas många nya bostäder stå färdiga. Ett flertal olika projekt avslutas under året, vilket ger ungefär 400 nya bostäder.

Inte heller detta är något som den sittande majoriteten med gott samvete borde ta åt sig äran för. Det är tack varje Alliansen det byggs som det gör, med vissa blocköverskridande överenskommelser. Detta borde framgå.

Återigen är sanningen valfri inom kommunpolitiken, eller tänjs på såpass mycket att inga direkta lögner har uttalats utan de låter läsaren dra felaktiga slutsatser genom att göra antydningar.

Det är anmärkningsvärt att detta görs. Det enda rätta hade varit att vara tydlig med de blocköverskridande överenskommelserna. På så sätt hade det åtminstone varit mer rättvisande och ärligt från det ledande partiet i kommunen.

Magdalena Andersson hyllar borgerlig finanspolitik

När den rödgröna koalitionen tog över makten 2014 var finansminister Magdalena Andersson snabb med att konstatera hur ladorna var tomma, att den svenska ekonomin gick på knäna på grund utav Alliansens omdömeslösa finanspolitik.

Igår presenterade hon det ekonomiska läget – ett år efter de tomma ladorna – med att det går ”som på räls” och närmast kan liknas vid en Tesla.

Detta efter ytterligare ett år med borgerlig finanspolitik. Att en socialistisk finanspolitiker uttalar sig så positivt om en borgerlig politik är hoppingivande.

Under debatten med Ulf Kristersson (M) på Aktuellt nämnde även Andersson att arbetslösheten sjunker medan sysselsättningen ökar – i den takt som var under Alliansens tid. Denna takt avtar dock snabbt efter att regeringens budget börjar gälla på allvar, vilket visades på de grader som Andersson kommenterade.

Enligt Anderssons analys kan man dra ett antal slutsatser:

  1. Alliansens vallöfte om över 5 miljoner sysselsatta till 2020, kommer nås redan 2018. Alliansens budget styr ju fram till nyårsafton i år till stora delar.
  2. Denna vecka är Sverige enligt regeringen inte nära en systemkollaps, utan svensk ekonomi är ”urstark” och går ”som en nyproducerad Tesla”.

Dessutom på presskonferensen sa Magdalena Andersson att hon kan tänka sig bredda RUT-avdraget. Detta efter att under flera år kritiserat en reform som är ”ovärdig” och leder till låglönejobb som tvingar in folk i utanförskap. Den har liknats vid en lyxtjänst som endast används av rika för att kunna ha en bartender under fester, men sanningen är att 70% av de som nyttjar RUT tjänar under 32.000kr/mån. UNDER 32.000kr. Utan detta förtydligande tolkas det annars som att alla som använder RUT tjänar precis 32.000kr och då är ”rika”. (Svt 14/8 2014)

Tänk då på att detta sker i samband med att Konjunkturinstitutet meddelar att regeringens reformer kommer att leda till lägre sysselsättning och BNP (Konjunkturinstitutet juni 2015).

Och i samband med att regeringen bedömer det rimligt att överge överskottsmålet för att börja låna pengar, trots att Konjunkturinstitutet anser det olämpligt att frångå detta. Konjunkturinstitutet bedömer att regeringen överskattar skattehöjningarnas positiva offentligfinansiella effekter. Anledningen är att skattehöjningarna kan förväntas leda till lägre sysselsättning och färre arbetade timmar på lång sikt, vilket utvecklas i Konjunkturinstitutets remissvar till regeringen nyligen. (Konjunturinstitutet 23/10 2014)

Regeringen gör helt enkelt tvärtom mot vad som bör göras

Gunnar Hökmark beskriver detta mycket väl i sin blogg när han skriver:

Regeringen gör helt enkelt tvärtom mot vad som bör göras. Man bryter md [sic] den ekonomiska politik som man hyllar för dess konsekvenser, man ökar utgifter och underskott när finanspolitiken bör vara stramare, man avvisar strukturreformer som krävs för ökad integration och man höjer skatter på jobb i strid med vad bland annat KI säger. Det är tur för Sverige att regeringen förlorade budgetomröstningen 2015 och det är illa att dess politik nu kommer att slå igenom. Just nu är finansministern fullt upptagen med att tömma lador istället för att ladda Teslan.

Systemkollaps förra veckan, som på räls denna. Det är tydligt att vi har en regering på väg att spåra ur.

DÖ:s fall innebär en händelserik vår

Spekulationerna går heta i tidningar, tv och sociala medier nu när Decemberöverenskommelsen definitivt har fallit. Vad detta i realiteten kommer att betyda är fortfarande oklart.

Däremot kan man med största sannolikhet säga att ingenting kommer att förändras förrän tidigast till våren. Det kommer inte att bli ett extra val på grund utav detta ännu eftersom respektive parti röstar på sitt egna förslag, läget förändras inte även om Sverigedemokraterna skulle få för sig att rösta på något av de andra alternativen än sitt egna.

Alliansen har inte heller skydd av DÖ längre, vid en eventuell valvinst 2018. Senast. Ett extra val kommer att ske under 2016. Vänta och se.

Så det enda som i praktiken har skett nu är att Alliansen kan fällas om S och SD bryter praxis igen när Alliansen styr. Att Alliansen skulle bli såpass stora att detta inte kan ske är osannolikt.

Det finns risk (eller chans, beroende på hur man ser på det) att Miljöpartiet kommer att ramla ur Riksdagen vid ett extra val med tanke på hur deras opinionssiffror har dalat sedan de tagit sin in i regeringsställning. Det har varit smärtsamt uppenbart att Mp inte är redo att axla detta ansvar efter att ha varit ett parti i evig opposition. Detta kan komma att straffa dem hårt.

Om detta kan ses som en framgång för Alliansen är osäkert, men demokratiordningen inom Kristdemokraterna är värd att respekteras och visar att partiledningen lyssnar på sina ombud.

Att resterande partiledare så tätt efter detta beslut även själva menade att DÖ var avvecklat visar dessutom på att det inte var en överraskning att detta skulle ske. De var beredda på denna eventualitet och var innerst inne glada över att inte längre vara bundna av överenskommelsen – annars hade beslutet tagit betydligt längre tid för dessa.

Avslutningsvis vill Politikdelen komma med en prognos för resterande 2015 och kommande 2016:

2015: Regeringens budget går igenom, vissa delar bryts ut men i huvudsak får Löfven regera på egen budget.

2016: Lagom till vårändringsbudgeten kommer Allianspartierna att lämna in ett misstroendevotum mot regeringen och talmannen kommer sondera terrängen för en ny regering. Detta kommer med stor sannolikhet visa sig vara omöjligt i dagens läge och ett extra val utlyses och Alliansen kommer ta över regeringsmakten efter att Kd stärkts medan Mp faller ur riksdagen och S noterar sitt sämsta val någonsin.

Återinförandet av värnplikt endast ett svepskäl?

Alliansen avskaffade den allmänna värnplikten 2010 med motiveringen att det inte är kostnadseffektivt att ha en allmän värnplikt under fredstid och att den då ska vara vilande med möjlighet att aktiveras om läget i omvärlden drastiskt förändrades.

Med Rysslands agerande i åtanke är det kanske inte konstigt att regeringen nu utreder återinförandet av värnplikt, denna gång för både killar och tjejer. (Dagens Nyheter Värnplikt 6/8 2015).

Däremot är det intressant att detta sker med en regering som Miljöpartiet är en del av, ett parti som är kända för sin vilja att avmilitarisera Sverige så långt som möjligt.

Om man läser på Miljöpartiets hemsida om försvar och värnplikt kommer man till en sida med titeln:
Migration, Pension, försvar och vapenexport. Överenskommelse mellan Miljöpartiet de gröna och Socialdemokraterna om migration, pension, försvar och vapenexport.
I slutet av sidan står en fråga och ett svar. Här är de i sin helhet:
” Folklig förankring – innebär det ett återinförande av värnplikten? Det är inte en del av försvarsberedningens förslag.” Ett citat som egentligen inte säger någonting. De slår istället fast att Sverige ska vara alliansfritt och att man bör minska de militära satsningarna för att göra EU säkrare.

Att ett parti med detta program går med på en utredning av återinförande av värnplikten är anmärkningsvärt men kan ha en enkel förklaring.

Bortser man från att det är logiskt att återinföra en allmän värnplikt idag med tanke på hur omvärlden ser ut så finns det med stor sannolikhet en annan tanke bakom. Som bekant har Regeringen Löfven målet att ha Europas lägsta arbetslöshet år 2020. Ett mål som faller på sin egen orimlighet då jämförelser med andra EU-länder är irrelevanta för den nationella arbetsmarknaden.

Genom att då återinföra allmän värnplikt för både killar och tjejer lyckas man i ett slag minska den synliga ungdomsarbetslösheten med stor marginal, då de i statistiken har sysselsättning. Detta är med andra ord den underliggande orsaken till att Miljöpartiet går med på denna utredning.

Regeringen gömmer ungdomsarbetslösheten i värnplikten, på samma sätt som de kommer att döljas om trainee-jobben inom sjukvården blir verklighet.

Alliansen planerar att slänga ut Löfven i förtid

Den som har hängt med i debatterna och nyheterna på senare tid kanske redan anat detta. Att Decemberöverenskommelsen endast är ett steg i en riktning som leder till ett omval innan 2018.

Om man lyssnar på Anna Kinberg Batra när hon pratar om oppositionsläget och målet att vinna nästa val så upptäcker man att hon ALDRIG säger att de ska vinna valet 2018.

Det hon, och de andra inom Alliansen, säger är att de förnyar sin politik tillsammans med Alliansen för att SENAST 2018 ta över makten.

”Vi får se när nästa val blir. Senast i september 2018.” (Aftonbladet 27/4 – 2015)

”Det bästa och viktigaste sättet att stoppa rödgröna skattehöjningar är att byta regering. Vi behöver bli starkare efter valet i höstas, och Sverige behöver en bättre regering senast 2018.” (Svt 27/4 – 2015)

”Nu börjar vi ladda för valseger senast 2018!” (Dalamoderaten #1 2015)

”Jag tycker att det är viktigt att det är ordning och reda, att den som har störst underlag också kan regera landet. Det hoppas jag blir vi, senast 2018.” (Svt 20/4 – 2015)

”Min bedömning är att nära vi kommer till nästa val 2018 eller dessförinnan då kommer Alliansen att vara ett enat alternativ som går fram för att återta regeringsmakten.” (Aftonbladet 30/9 – 2014)

Utöver detta finns det många uttalanden i nyhetsprogram, debatter, agenda o.d. där samma ordval används gång på gång. Det är senast 2018 alliansen ska överta regeringsmakten från en regeringsoduglig rödgrön röra.

Det kan mycket väl vara en anledning till varför Alliansen ställde sig bakom Decemberöverenskommelsen. De låter helt enkelt regeringen gräva sin egen grav, full av löftessvek och höjda skatter. När dessa väl har sjunkit in hos de rödgröna väljarna kommer opinionen att dala, för framför allt Socialdemokraterna. Detta fall har redan börjat. De är nu nere i 27,4%, det lägsta stödet de haft sedan 2012.

Fortsätter regeringen att (miss)sköta sig på detta sätt och håller samma linje är nog ett omval inte speciellt långt borta. Frågan är nog mer om alliansväljarna har det tålamodet att vänta – Decemberöverenskommelsen tär på väldigt många nerver och risken finns att väljare tappas till SD.

Unga drabbas hårt av regeringens beslut

Efter en lång vecka och helg i Alta, Norge, där min lillasyster gifte sig (återigen: All lycka till dig, Zaira) har inte tiden för ett mer genomgripande inlägg funnits. I Dagens Samhälle tar däremot Hanna Björklund och Viktoryia Khromchanka upp något som tidigare debatterats i Politikdelen: Den sänkta/höjda arbetsgivaravgiften för unga.

När skatter diskuteras i Sverige ser man bara till statens perspektiv. Skatter är en ökad eller utebliven intäkt för staten, aldrig en kostnad för den individ som med egna pengar betalar. Att inte erkänna att högre skatter är kostnader är att förbise skatternas påverkan på människors disponibla inkomster. Får man höjd skatt får man mindre kvar i plånboken.

Det viktigaste argumentet mot sänkta arbetsgivaravgifter för unga är att den inte haft tillräckligt stor effekt, och det har varit berättigad kritik. När en reform omfattar en stor del av befolkningen har den en tendens att blir för stor och för generell, vilket leder till att effekten av reformen blir för liten och för utsmetad. En liten sänkning för många gör en marginell skillnad på individnivå.

Därför har det viktigaste motargumentet till den sänkta arbetsgivaravgiften delvis varit korrekt, vilket också var anledningen till att Alliansen gjorde om förslaget och lade ett nytt som gick igenom i höstens budgetomröstning. Ett förslag som skulle ha införts den 1 januari. Den rödgröna regeringen vill som vi vet ta bort reformen och finansminister Magdalena Andersson har uttalat sig om att få ”slippa” genomföra Alliansens sänkning – trots dess demokratiska legitimitet. Som om det var ett straff för regeringen att behöva underlätta människors vardag.

Under tiden som frågan har diskuterats har den nya regeringen vägrat att behandla arbetsgivaravgifterna utifrån de drabbades perspektiv. Retoriken har varit teknisk och makroekonomisk, vilket sällan väcker engagemang hos gemene man.

Men många av de som nu drabbas är mindre aktörer och har inte alltid någon stor buffert för ökade kostnader.

Tänk dig själv, du har planerat ekonomin den kommande månaden, räknat in lönen och sedan dragit av för hyra, telefon och mat. Det går precis ihop. Så plötsligt får du reda på att din hyra blir dubbelt så dyr från och med nu. Skulle din ekonomi klara det?

Den sitsen riskerar flera företag, idrottsklubbar, studentkårer och andra som anställer många unga människor plötsligt att hamna i. Det verkar inte som att regeringen förstår det. Detta drabbar naturligtvis även unga, som nu kanske inte kan behålla sina gamla jobb, eller få ett nytt, för att arbetsgivaren inte längre har råd.

Företag och andra aktörer försöker protestera mot förslaget av en anledning; de ser konsekvenserna.

Att det kommer bli tuffare för dem att driva sin verksamhet verkar regeringen inte se. Om människors verkliga problem i vardagen kan förvandlas till en beräkning på ett papper finns inget moraliskt ansvar och inga jobbiga beslut. Bara tjänstemän som utför order.

Det är anmärkningsvärt hur man inte ser till de små- och medelstora företagens situation. Det är deras ekonomi som påverkas mest av en höjd arbetsgivaravgift, vilket kommer att innebära att de antingen tvingas undvika en expansion i bästa fall, eller sparka anställda i värsta.

Det som står ut mest är dock regeringens försök att förhala beslutet som avgjordes genom budgetomröstningen – att sänka arbetsgivaravgiften ytterligare. Att detta inte får mer uppmärksamhet är uppseendeväckande. Ett demokratiskt fattat beslut skall genomföras oavsett om det är något man personligen vill eller inte.

Regeringen förhalar de riksdagsbeslut de inte vill genomföra

Att regeringen tvingas styra med Alliansens budget är ingen nyhet och har nog inte gått många förbi. Detta betyder att fram till att nästa budget röstas igenom är de förpliktigade att föra en ekonomisk politik de egentligen inte står för. Detta skall dock inte påverka beslutsfattandet då det är ett majoritetsbeslut och demokrati råder.

Idag är det 26 dagar sedan årsskiftet. Meningen var att arbetsgivaravgiften för unga skulle sänkas den 1 januari, precis som budgeten säger. Det finns ett färdigskrivet förslag som bara behöver implementeras och borde ha varit färdigförhandlat innan jul.

Som bekant är detta förslag något som regeringen (S och Mp) inte är intresserade av, tvärtom vill de höja arbetsgivaravgiften för unga istället. Detta har resulterat i att regeringen förhalar genomförandet av sänkningen. Helst skulle de vilja avvakta till nästa budget då de kan höja den istället.

Detta är något Annie Lööf (C) har reagerat kraftigt mot i Dagens Industri. Hon skriver bland annat:

”Stefan Löfvens regering har medvetet dröjt med att genomföra beslut som den har fått riksdagens uppdrag att verkställa. När den har valt bort att genomföra den redan beslutade sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar under 23 år så är det ungdomarna och företagen som drabbas.

Nu försöker finansministern rädda ansiktet genom att lägga över frågan i företagens knä och hävda att det blir bättre för alla parter om kostnaderna för att driva företag i Sverige chockhöjs (Di Debatt 22/1). Det är högst anmärkningsvärt att regeringen så öppet väljer att driva på för en återställarpolitik som inte går att sammanfatta som annat än direkt jobbfientlig.

Magdalena Andersson har rätt i att de olika turerna kring arbetsgivaravgifterna innebär stora omsvängningar för företagen. Dock är ansvaret för detta uteslutande hennes och regeringens. Hade regeringen fullföljt den politik den blev ålagd av riksdagen att föra redan vid årsskiftet, efter att de inte lyckats få igenom sin egen budget, hade situationen varit en annan.”

Detta är inget man ens behöver diskutera. Har ett beslut fattats av en majoritet skall det följas. Att förhala något av den basala anledningen att man inte vill göra det är odemokratiskt och på snudd till föraktfullt mot väljarna. Detta skulle inte ske om det hade varit en rödgrön budget, då hade besluten varit fattade i tid.

Återigen kan man fundera på hur följande åtgärder ska leda till fler arbeten:

  1. Dubbla arbetsgivaravgiften för unga
  2. Lägga på en särskild löneskatt på äldre som vill arbeta efter 65 år
  3. Höja inkomstskatten för medelinkomsttagare – leder bland annat till att dessa får mindre pengar att spendera och spara.
  4. Kraftigt reducera RUT-avdraget, t.ex. helt ta bort möjligheten till att få subventionerad läxhjälp. De företag som tillhandahåller denna tjänst anställer till mycket stor del studenter som vill arbeta extra och få sitt första jobb och merit på sitt CV.

Detta är endast ett axplock av de beslut som kommer att genomföras. Det är inte att föra en jobbvänlig politik. Att vi har en alliansbudget under 2015 mildrar slaget på arbetsmarknaden, men underlättas inte av att Löfven förhalar genomförandet av besluten.

Dessutom har det nog gått få förbi hur regeringen var emot Förbifart Stockholm, vilket ledde till en lång försening med en nota på över 100 miljoner av skattebetalarnas pengar.

Är detta en statsminister som tar ansvar? Som samarbetar? Som visar att han är pålitlig och genomför utlovade reformer så fort som möjligt för att inte slösa på skattebetalarnas pengar?

Eller är detta en statsminister som försöker ge sken av samarbetsvilja men bakom fasaden är mer intresserad av att föra sin egen politik oavsett beslutsfattande och framför allt behålla sin post som statsminister?

Decemberöverenskommelsen kan leda till oväntade (S)vårigheter

Minoritetsregerande är inget nytt. Med få undantag har Sverige under de senaste decennierna styrts av, och kommer troligen även framöver att styras av, minoritetsregeringar. Inget parti kan längre ensamt göra anspråk på regeringsmakten i Sverige.

Decemberöverenskommelsen stärker den praxis som innebär att det regeringsalternativ som är störst får sin statsminister vald och sin budget genom riksdagen.

Detta låter vid en första anblick som något önskvärt och att överenskommelsen förmodligen är ett bra beslut, detta får dock tiden utvisa. Vad innebär då uppgörelsen mer exakt?

Överenskommelsen innebär bland annat: 

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

De tre områdena som åsyftas är försvars- och säkerhetspolitiken, energiöverenskommelsen och pensionsöverenskommelsen.

Denna överenskommelse betyder nu att Miljöpartiet sitter med i den anrika pensionsgruppen. Pensionsgruppen är ett blocköverskridande samarbete som existerat i över 20 år och består av de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna. De har gjort upp om det nya pensionssystemet och kommer fortlöpande överens om förändringar, villkor och regler för svenskarnas pensioner.

Att släppa in Mp dit baserat på att de sitter med i regeringen är anmärkningsvärt. Mp är ett parti med en helt annorlunda syn på tillväxt än både S och Aliansen, med bland annat krav på sänkt arbetstid och höjd sjukersättning, som inte går ihop med ett hållbart pensionssystem. Partiet är därmed inte moget att ta ansvar för framtida pensioner.

Förutom detta finns det andra frågetecken. Detta innebär att Alliansen kommer att lägga ner sina röster vid varje budgetomröstning eftersom risken finns att deras förslag skulle vinna.

Detta leder till att det endast kommer finnas intetsägande debatter inför budgetomröstningarna, men som egentligen inte betyder något då den sittande regeringen alltid får igenom sina frågor. Det var t.ex. uppenbart att regering S/Mp inte hade stöd för sin vänsterbudget, men nu ska det inte spela någon roll. De ska få igenom den ändå.

Mer konkret innebär detta att regeringen under nästa års budgetomröstning kan genomföra följande, och Alliansen kommer att låta det ske:

Listan omfattar de förslag som den rödgröna regeringen har presenterat i budgetpropositionen samt förslag som partierna var för sig har presenterat i Riksdagen och som därför kan aktualiseras under mandatperioden.

  • Höjd skatt med ca 1 700 kr för alla med inkomst över ca 36 000 kr/mån genom justerad brytpunkt (budgetpropositionen för 2015)
  • Högre skatt för alla som arbetar och har fyllt 65 år, så kallad särskild löneskatt (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 50 000 kr/mån (S+MP) (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 30 000 kr/mån (V)
  • Sänkt och slopat avdrag för pensionssparande (budgetpropositionen  2015)
  • Avskaffad nedsättning av krogmoms
  • Fastighetsskatt för småhus
  • Halverat RUT-avdrag för personer under 65 år, gäller från 2016 (budgetproposition 2015)
  • Återinförd arvsskatt
  • Helt avskaffat RUT-avdrag
  • Sänkt tak i ROT-avdraget
  • Högre skatt för att anställa unga (budgetproposition 2015) 
  • Höjd skatt för banker
  • Höjd bolagsskatt
  • Höjd skatt för småföretagare (3.12)
  • Höjd effektskatt på kärnkraft (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd fastighetsskatt på vattenkraft
  • Avskaffad avdragsrätt för gåvor (budgetproposition 2015)
  • Avskaffad avdragsrätt för förvaltningsavgifter (budgetpropositionen 2015)
  • Avskaffad rätt att göra avdrag för läx-RUT (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd punktskatt på naturgrus (budgetproposition 2015)
  • Införande av skatt för vägslitage
  • Höjd skatt för mikroproducerad el
  • Höjd koldioxidskatt
  • Högre skatt på bränsle som förbrukas i flyg eller fartyg (budgetpropositionen 2015)
  • Klimatskatt på inrikesflyg / Skatt på flygresor
  • Högre skatt på vissa uppvärmningsbränslen (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på bekämpningsmedel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på kreosot
  • Högre skatt på vissa biodrivmedel (budgetpropositionen för 2015)
  • Naturvårdsavgift
  • Avgift djurskyddskontroll
  • Höjd skatt på avfallsdeponi (budgetpropositionen 2015)
  • Koldioxidskatt på torv
  • Skatt på handelsgödsel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på flourerande växthusgaser
  • Skatt på avfallsförbränning (budgetproposition 2015)
  • Lastbilsskatt
  • Höjd skatt på diesel (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på öl och vin med 9 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på sprit med 1 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd fordonsskatt för lätta fordon (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd koldioxidskatt för vissa fordon (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på cigaretter med 6 % (budgetproposition 2015)
  • Skatt införs på viss privatinförsel av cigaretter (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på snus med 12 % (budgetproposition 2015)
  • Slopad gruppregistrering till mervärdesskatt
  • Avskaffade lättnadsregler för oäkta bostadsföretag (budgetpropositionen 2015)
  • Särskild skatt för finansiering av större infrastrukturprojekt

Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur detta skulle slå på vår ekonomi och välfärd. Sedan kan man vända på myntet och se det från en eventuell seger för Alliansen 2018. Då skulle oppositionen tvingas lägga ner sina röster och gå med på allt Alliansen lägger fram istället – det blir en tung, ekonomisk, pendel som svingar Sverige ur balans.

I och med denna överenskommelse har dessutom Socialdemokraterna satt sig i knät på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet då de är beroende av båda två för att få majoritet för sin budget. Detta leder, som nämnts i tidigare inlägg, till en kraftigare vänstersväng och kommer försvåra det samarbete som nu måste börja ta form.

Det finns dock en ytterligare risk, som absolut inte är osannolik – nämligen att Löfven bryter överenskommelsen vid ett regeringsskifte 2018. Han är inte känd för att hålla det han lovar, vilket få verkar fästa speciellt mycket uppmärksamhet vid:

  1. ”Jag ska gå till talmannen, full av tillförsikt att vi ska få igenom en budget.” (Expressen 24/9)
  2. ”Om den [allians-] budgeten skulle vinna är det uteslutet att jag skulle sitta kvar och administrera den. Det sker inte.” (Dagens Nyheter 2/12)
  3. ”Jag har hela tiden tagit ansvar och tänker fortsätta göra det”, säger Löfven när han meddelar att han ska utlysa ett extra val istället för att avgå som han tidigare sade. (Svenska Dagbladet 3/12)
  4. ”Vi är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras,” säger Löfven och meddelar att det inte blir något extra val. (Dagens Nyheter 27/12)

Det är enkelt att se framför sig hur Stefan Löfven skulle kunna motivera ett brott mot överenskommelsen. Det skulle föranledas av ett tal i stil med att:

”Vi har nu suttit i regering i 4 år och äntligen börjat styra Sverige åt rätt håll, i och med detta skifte riskerar Sverige att återigen gå sönder. Det vore direkt oansvarigt att följa en gammal överenskommelse, som lades under ett helt annat parlamentariskt läge, när borgarnas skattesänkarpolitik återigen riskerar att slå ut våra unga och äldre och sätta välfärden ur spel.”

Om Decemberöverenskommelsen är en god idé eller inte får tiden utvisa. Men det är ett vågspel som gjort många väljare irriterade och frågan är om det går att återta det förlorade förtroendet – speciellt med tanke på risken att det inte finns några garantier på att Stefan Löfven kommer att hålla det han lovar.