En minister som har en beslutandefattning får aldrig hamna i den situation där dennes lojalitet ifrågasätts. Det som under den senaste tiden framkommit om utrikesminister Margot Wallström (S) och hennes kopplingar till fackförbundet Kommunal sätter detta på prov.

Först lite bakgrund.

Wallström har genom Kommunal fått en hyreslägenhet mitt i Stockholm. En 3a på 89 kvadratmeter som hon betalar 32 kronor i månaden för efter att ha fått bidrag för sina boendekostnader. Hon behövde aldrig stå i någon bostadskö eller söka lägenhet på egen hand.

Genom att ha tagit emot denna gåva från Kommunal, en privat intresseorganisation, kan man inte utesluta att hon kan utsättas för påverkan och fattar beslut som gynnar Kommunal på ett illojalt vis. Bostaden är dessutom knuten till Wallström som minister, vilket ökar misstankarna för korruption. (DN 18/1 2016)

Ett tankeexperiment: En bankdirektör får en bostad av ett investmentbolag. En kort tid därefter får denne direktör ett brev av investmentbolaget som ber direktören att tänka om en investering och satsa pengarna någon annanstans istället.

Hur ser det ut?

När det sedan framkommer att i princip samma sak har hänt Wallström ökar misstankarna. Kommunals ordförande Annelie Nordström skrev nämligen ett brev några månader efter att Wallström flyttat in i sin lägenhet och bad henne att tänka om de förändringar som FN rekommenderar för deras avdelning för personalärenden.

”Vi ber er därför att se över och föreslå ändringar i ICSC:s förslag så att inga anställda eller deras familjer får det sämre nästa år än vad de har i dag”. (SvD 22/1 2016)

Alltså har Wallström fått en förmån och sedan en begäran om en åtgärd. Det blir uppenbart att dessa hör samman.

En minister får aldrig sätta sig i en beroendesituation, även om den bara är upplevd. När detta sker minskar förtroendet för besluten och politikerföraktet ökar oavsett om ministern sköter sitt jobb efter bästa förmåga eller inte.

Det är mycket möjligt att Wallström är naivt godtrogen, men det räcker inte som ursäkt när man innehar en ministerpost. Detta ska inte få hända.

Men för att återgå till rubriken.

För det första är det självklart att en minister som inte bor i Stockholm men har staden som arbetsplats behöver någonstans att bo för att sköta sitt arbete.

För det andra är det samtidigt lika självklart att denne inte ska få förtur till stora lägenheter. Detta skulle innebära att dessa ministrar inte behöver påverkas av de beslut de fattar vilket lätt kan leda till att man inte förstår vad ens beslut får för resultat.

Därför skulle Politikdelen vilja föreslå en annan, enklare, lösning.

De ministrar som behöver boende i Stockholm för att kunna sköta sitt arbete får bo i kollektiv med andra ministrar under tiden de är i Stockholm – vilket sällan är mer än ett par dagar i veckan då familjen finns på annan ort. Dessa kollektiv skulle vara större än för studenter med högre standard eftersom en minister befinner sig i en helt annan ekonomisk situation.

Detta boende kan antingen vara små lägenheter med pentry, eller med delat kök och vardagsrum med alla bekvämligheter man kan förvänta sig som sedan lämnas efter avslutat uppdrag. Vill man ha med sin familj så får man leta bostad som alla andra, en minister tjänar såpass väl att ett andrahandskontrakt inte är en omöjlighet.

Genom att göra detta får ministrarna ett boende så de kan sköta sitt arbete, men bor såpass enkelt att det inte påverkar bostadssituationen mer än nödvändigt för andra.

Låt ministrar som behöver boende få bo kollektivt och eliminera risken för den korruption som nu tydligt föreligger.