Regeringens lösning för att nå Europas lägsta arbetslöshet 2020

Regeringen har presenterat en budget som ska främja arbete och välfärd. Genom detta kommer vi att senast år 2020 ha nått Europas lägsta arbetslöshet.

De hjälpmedel som tas till är bland annat:

  1. Minskar ROT för att få in mer skattepengar.
  2. Tar bort tjänster ur RUT för att få in mer skattepengar. (Dessa förändringar i ROT och RUT kommer naturligtvis inte påverka den svarta sektorn).
  3. Ökar bränsleskatterna för att få in mer skattepengar – de som är beroende av bilen kan cykla eller ta lokaltrafiken.
  4. Tar helt bort den sänkta arbetsgivaravgiften för unga för att få in mer skattepengar. Detta leder inte till något bortfall i arbetstillfällen då mindre företag inte har några problem med att chansa och investera i våra unga och oerfarna.
  5. Slopar överskottsmålet för att kunna spendera mer. Detta leder förstås inte till underskott då ett balansmål ska införas istället. Det föreligger inga större svårigheter att nå en balans jämfört med att försöka nå ett överskott. Detta i sin tur kommer att leda till en minskad statsskuld och tillhörande räntor.
  6. Inkomstskatterna ska höjas för att få in mer skattepengar. Att betala skatt är häftigt och kommer inte att leda till någon utökad skatteplanering. Lafferkurvan är uråldrig.
  7. Äger du en villa eller ett radhus ska du vara med och betala underhåll för gator och vägar där du bor, även om du inte äger en bil. Det frisläpper mer pengar till välfärden och offentliga arbetstillfällen.
  8. 100% subventionerade traineejobb inom vården, trots risk för brott mot EU-regler. Men många jobb (kanske) kommer skapas av detta – och utföras av motiverade ungdomar som drömmer om ett arbetsliv inom vården samtidigt som de utbildade anställda får arbeta lite extra som mentorer när varje ny kull kommer.
  9. Kraftigt höjd A-kassa. Detta motiverar den arbetslöse att söka fler arbeten.
  10. Lägga på en särskild löneskatt på de som är över 65 år och fortfarande vill arbeta. Företag vill gärna behålla äldre arbetskraft även om det kostar mer än någon som är yngre.

Dessa 10 punkter är endast ett axplock av det regeringen är på gång att införa. Allt detta kommer att leda till en lägre arbetslöshet och större investeringsvilja hos företagen.

Eller inte. Folket ville ha en förändring, och nu kommer den.

Annonser

Hur mycket mer klarar Socialdemokraternas väljare?

Är man inte förberedd är man oförberedd. Denna mening yttrades flitigt av Fredrik Reinfeldt under den gångna valkampanjen när han pekade på att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick till val tillsammans – men ändå inte. Han menade att en röst på de rödgröna är en röst utan substans, man vet inte vad man får för den.

Vad har man då egentligen fått för den? När man tittar på vad Socialdemokraterna, som ändå är det största partiet, gick till val på och vad som har skett är det en dyster läsning.

  1. Socialdemokraterna och Miljöpartiet började med att bryta friskoleöverenskommelsen för att tillmötesgå Vänsterpartiet, vars stöd var nödvändigt för att ha regeringsmakten – trots att V inte satt i regeringen.
  2. Under tumultet efter valet, när det visade sig att de sakna det regeringsunderlag som krävdes för att få igenom en budget så bröt man mot grundlagen om att gå till Talmannen och kravet att det ska gå tre månader efter att riksdagen har samlats innan man utlyser nyval, genom att säga att Stefan Löfven skulle utlysa ett extra val så fort den tiden hade gått.
  3. Sedan hade man inget extra val.
  4. Stefan Löfven meddelade att han tänkte avgå om regeringens budget skulle falla.
  5. Han meddelade även att han inte tänkte regera på någon annans budget.
  6. Kort därpå bröt S sina vallöften om Bromma Flygplats för att tillmötesgå Miljöpartiet. ”Jag kommer aldrig att gå med på att stänga flygplatsen”, sade Löfven innan valet.
  7. Därefter bröt de löftet om Förbifart Stockholm, även detta för att tillmötesgå Miljöpartiet. ”Vi har fått garantier för att första spadtaget tas i juni, jag ser inte att det är möjligt att avbryta bygget”, sade finansborgarrådet Karin Wanngård (S) innan valet.
  8. Sedan bröt man med sin egen energipolitik och Stefan Löfvens löften om kärnkraften.
  9. Sedan bröt man löftena om jobbskatteavdragen. För att kunna klara sina ökade utgiftsbehov trots att man sa att man inte skulle röra dessa innan valet.
  10. De bröt även mot pensionsöverenskommelsen, som funnits i över 20 år, genom att bjuda in Miljöpartiet utan de andra partiernas vetskap eller medgivande.
  11. De bröt mot principen om att förankra viktiga utrikespolitiska beslut i UD, och med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU när de ensidigt, villkors- och kravlöst erkände Palestina, efter krav från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
  12. Sedan bröt man med det avtal som en socialdemokratisk tidigare regering ingått för Sveriges del. Och man bröt mot Arabvärlden liksom man brutit mot Israel. Men värre än så, man bryter principen om att Sverige ska vara tydligt och klart i sin kritik mot förtryck av mänskliga fri- och rättigheter, vare sig det är Saudiarabien eller Kina. Nu är man tyst om Kina precis som man har tystnat inför Saudiarabien.
  13. Sedan bröt man mot upprepade och allvarliga löften om att inte ändra budgetpolitikens brett förankrade balansmål. För att kunna öka utgifterna som de alla vill genom att ta bort överskottsmålet och införa ett balansmål istället.
  14.  All bränsle skattehöjs, efter krav från Miljöpartiet.
  15. De bröt även mot upprepade löften om att inte röra RUT vars tak halveras, läxavdraget försvinner, städavdraget begränsas, och ROT vars avdragsgilla del minskas med 20%. Något som Vänsterpartiet velat hela tiden.

Det sistnämnda är dessutom extra intressant eftersom sänkningen från 50% till 30% endast kommer att påverka låg- och medelinkomsttagare.

10922279_10153330075914341_2095866599657775730_o

Källa: Centerpartiet

Det betyder med andra ord att man måste spendera mer pengar för att få samma avdrag eftersom taket inte har förändrats, endast hur många procent man får dra av.

11080344_788174937946010_2092501745599896599_o

Källa: Socialdemokraternas Twitter

ROT förändrades och RUT fick fler kängor än bara en halvering. Läx-RUT försvinner helt. Detta tillsammans med den slopade sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga blir en dubbelstöt. Eftersom det är till största delen unga studenter som arbetar med läxläsning får nu dessa företag det mycket svårt. De ungdomar de anställer blir dubbelt så dyra att ha kvar samtidigt som det blir dubbelt så dyrt att få ut dem på uppdrag.

Sammantaget ser man ett parti som inte var förberett innan valet och som nu tvingas till det ena löftesbrottet efter det andra, samtidigt som man pratar om hur bra dessa reformer är. 

Socialdemokraterna, och regeringen, är en bidragande faktor till det växande politikerförakt som finns i Sverige.

 

Vinststopp i välfärden innebär början på en nedmontering av den, del 2

Regeringen har nu tillsatt en utredning om vinster i välfärden. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) talar helt enkelt mot bättre vetande när han driver på den nya utredningen.

Redan den 8 oktober skrev jag om hur vinststopp i välfärden är början på en nedmontering av den. Där tas den kommande utredningen upp och hur fokuset istället för att ligga på kvalitet ligger på hur man ska begränsa vinstuttag.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) meddelande tillsammans med Jonas Sjöstedt (V) på DN Debatt den 5 mars att en utredning om vinster i välfärden tillsätts. Det är utan tvekan det mest företagarfientliga och insiktstömda besked som kommit från den nya regeringen. Inte sedan debatten om löntagarfonder på 1970- och 1980-talen har ett så flagrant angrepp på företagande kommit från regeringshåll. Björn Hasselgren, teknisk doktor som forskar om effektivitet i offentlig sektor på Kungliga Tekniska Högskolan vänder på Jonas Sjöstedts ord om att det ska bli ett slut på dem som ”leker affär”, men att vi nu har en regering som vill ”leka regering”.

Efter att den förra regeringen gjorde en ägarprövningsutredning kom tre underrapporter som samtliga underkände i stort sett alla de argument regeringen och Vänsterpartiet har för att stoppa vinsterna. Dessa tre rapporter står att finna nedan.

Det direktiv som dessa beställningar från utredningen grundade sig på har återkallats av den nuvarande regeringen. Ägarprövningsutredningen hade dock redan lagt ut beställningar till externa konsulter för att besvara dessa frågeställningar från juridisk och ekonomiska utgångspunkter.

Det är inte konstigt att den sittande regeringen ville stoppa dessa utredningar då de egentligen vet att de är inne på en bana som är skadlig för svensk välfärd och ekonomi, men drivs mer av ideologiska idéer än faktabaserad pragmatism.

Även Almega bad KMPG att göra en utredning om detta i höstas. Almega bad KPMG att analysera konsekvenserna av att bolag inom välfärden skulle tvingas omvandlas till bolag med särskild vinstbegränsning. Rapportens slutsats är att det skulle få negativa konsekvenser på en rad olika områden som sammantaget sannolikt leder till att den mångfald av aktörer och som idag finns inom välfärden försvinner.

De viktigaste anledningarna till att bolagsformen AB(svb) motverkar incitament att starta, driva och utveckla företagen är bland annat att:

  • Ingen eller begränsad möjlighet till återbetalning på ägarens investerade tid, kunskap och kapital. (Varför skulle då en entreprenör satsa allt på att göra ett så bra arbete som möjligt?)
  • Svårigheter att resa externt kapital inklusive begränsade möjligheter till banklån i en bransch som av långivarna redan anses ha hög risk på grund av framtida intäkter.
    Potentiella svårigheter att sälja företaget samt begränsade möjligheter att få avkastning på det värde som bolaget har skapat.
  • Kraven på ägarnas likviditet samt ägarens förmåga och vilja att ta risk blir därmed betydligt högre i ett bolag med särskild vinstbegränsning blir därmed betydligt högre än i ett vanligt aktiebolag. Det i kombination med lägre potentiell avkastning leder sannolikt till minskad mångfald i välfärden.

Rapporten kan laddas ner i sin helhet här (i pdf-format) för den som vill analysera resultatet närmare.

Ett kommunalägt bolag som drivs av skattepengar saknar det incitament som privata aktörer har när det kommer till kundnöjdhet och intresset av att finna nya och utvecklande lösningar. Ett privat företag står alltid inför risken att konkurreras ut om kunderna lämnar, men detta behöver inte statligt ägda bolag tänka på och riskerar således att stagnera.

Som nämndes i det förra inlägget så bör man istället reglera genom kvalitetskrav. Håller ett företag en bra kvalitet spelar det ingen roll om ägarna kan plocka ut mångmiljonbelopp i vinst varje år genom utdelningar. Bekämpa dålig kvalitet, inte pengarna. Kvalitetskraven behöver bli tydligare och kontinuerliga kvalitetsmätningar av leveranserna borde redovisas för skattebetalarna kontinuerligt så att man kan göra rationella val av välfärdsleverantörer.

Ardalan Shekarabi (S) har således flera utredningar att luta sig tillbaka på, som enhälligt fördömer vinstförbudet, men väljer ändå att göra en ny utredning på sina villkor. Detta är inte seriöst och visar på hur han handlar mot ett bättre vetande. Agerandet kan inte ses som något annat än att Jonas Sjöstedt har tagit ett rejält skamgrepp på regeringen och vet hur viktigt det är för dem att hålla sig väl med honom för att ha en chans att vinna framtida budgetomröstningar i och med Decemberöverenskommelsen.

Regeringen förhalar de riksdagsbeslut de inte vill genomföra

Att regeringen tvingas styra med Alliansens budget är ingen nyhet och har nog inte gått många förbi. Detta betyder att fram till att nästa budget röstas igenom är de förpliktigade att föra en ekonomisk politik de egentligen inte står för. Detta skall dock inte påverka beslutsfattandet då det är ett majoritetsbeslut och demokrati råder.

Idag är det 26 dagar sedan årsskiftet. Meningen var att arbetsgivaravgiften för unga skulle sänkas den 1 januari, precis som budgeten säger. Det finns ett färdigskrivet förslag som bara behöver implementeras och borde ha varit färdigförhandlat innan jul.

Som bekant är detta förslag något som regeringen (S och Mp) inte är intresserade av, tvärtom vill de höja arbetsgivaravgiften för unga istället. Detta har resulterat i att regeringen förhalar genomförandet av sänkningen. Helst skulle de vilja avvakta till nästa budget då de kan höja den istället.

Detta är något Annie Lööf (C) har reagerat kraftigt mot i Dagens Industri. Hon skriver bland annat:

”Stefan Löfvens regering har medvetet dröjt med att genomföra beslut som den har fått riksdagens uppdrag att verkställa. När den har valt bort att genomföra den redan beslutade sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar under 23 år så är det ungdomarna och företagen som drabbas.

Nu försöker finansministern rädda ansiktet genom att lägga över frågan i företagens knä och hävda att det blir bättre för alla parter om kostnaderna för att driva företag i Sverige chockhöjs (Di Debatt 22/1). Det är högst anmärkningsvärt att regeringen så öppet väljer att driva på för en återställarpolitik som inte går att sammanfatta som annat än direkt jobbfientlig.

Magdalena Andersson har rätt i att de olika turerna kring arbetsgivaravgifterna innebär stora omsvängningar för företagen. Dock är ansvaret för detta uteslutande hennes och regeringens. Hade regeringen fullföljt den politik den blev ålagd av riksdagen att föra redan vid årsskiftet, efter att de inte lyckats få igenom sin egen budget, hade situationen varit en annan.”

Detta är inget man ens behöver diskutera. Har ett beslut fattats av en majoritet skall det följas. Att förhala något av den basala anledningen att man inte vill göra det är odemokratiskt och på snudd till föraktfullt mot väljarna. Detta skulle inte ske om det hade varit en rödgrön budget, då hade besluten varit fattade i tid.

Återigen kan man fundera på hur följande åtgärder ska leda till fler arbeten:

  1. Dubbla arbetsgivaravgiften för unga
  2. Lägga på en särskild löneskatt på äldre som vill arbeta efter 65 år
  3. Höja inkomstskatten för medelinkomsttagare – leder bland annat till att dessa får mindre pengar att spendera och spara.
  4. Kraftigt reducera RUT-avdraget, t.ex. helt ta bort möjligheten till att få subventionerad läxhjälp. De företag som tillhandahåller denna tjänst anställer till mycket stor del studenter som vill arbeta extra och få sitt första jobb och merit på sitt CV.

Detta är endast ett axplock av de beslut som kommer att genomföras. Det är inte att föra en jobbvänlig politik. Att vi har en alliansbudget under 2015 mildrar slaget på arbetsmarknaden, men underlättas inte av att Löfven förhalar genomförandet av besluten.

Dessutom har det nog gått få förbi hur regeringen var emot Förbifart Stockholm, vilket ledde till en lång försening med en nota på över 100 miljoner av skattebetalarnas pengar.

Är detta en statsminister som tar ansvar? Som samarbetar? Som visar att han är pålitlig och genomför utlovade reformer så fort som möjligt för att inte slösa på skattebetalarnas pengar?

Eller är detta en statsminister som försöker ge sken av samarbetsvilja men bakom fasaden är mer intresserad av att föra sin egen politik oavsett beslutsfattande och framför allt behålla sin post som statsminister?

LO agerar gränsvakt och ogillar arbetskraftsinvandring

LO och arbetarrörelsen använder ofta paroller såsom internationell solidaritet och att öppna gränser är något som gynnar landet. Men faktum är att rörelsen, och där främst LO, under all sin verksamma tid har varit skeptiska till arbetskraftsinvandring.

Fredrik Segerfeldt tar upp i sin bok ”Sossesverige” historikern Zeki Yalcin, som i sin doktorsavhandling ”Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009” tar upp hur LO:s primära mål genomgående har varit att behålla sin kartell på arbetsmarknaden och möjligheten att själva agera grindvakter. Ett av syftena till detta var att hålla arbetskraften homogen.

På 1950-talet godkände LO invandring av sudettyskar, som föll offer för etnisk rensning, men endast under förutsättning att de var socialdemokrater och sympatiskt inställda till fackföreningar.

Det var dock inte endast ideologi som var avgörande, även rasfrågan spelade roll. 1954 föreslog LO i ett remissvar om nordisk arbetskraftsinvandring att en utökad passkontroll var nödvändig för att ”kunna ge tillräckliga garantier för den ur immigrationspolitiska synpunkter nödvändiga övervakningen av mindre önskvärda icke-nordbor”. Detta låter som något påhittat, men hela Yalcins avhandling går att läsa här.

På 1960-talet drevs denna linje ännu hårdare och LO ville att facket skulle få en roll när det gäller att se om arbetsmarknaden har behov av arbetskraft från utlandet – vilket man också fick. Denna makt använde LO genom att uppmana sina förbund att i sina remissvar till myndigheten svara nej på frågan om det fanns behov av arbetskraft.

Nästa steg LO tog var det så kallade ”luciabeslutet”. Det var den socialdemokratiska regeringen som år 1989 kraftigt inskränkte asylinvandringen. Det kom för många, var argumentet. Värt att notera är hur Sverigedemokraterna idag använder sig av ungefär samma retorik. Mer om den liknelsen nedan. Två år senare upphävde den nytillträdda borgerliga regeringen beslutet.

Som fotnot, innan genomlysningen av LO fortsätter, kan även den felaktiga bild att Moderater har många SD-sympatisörer. En undersökning gjord av SOM-institutet visar tydligt hur Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ligger långt ner i botten när det gäller popularitet bland moderata sympatisörer.

Moderata partiuppskattningarDet är Sveriges mest extrema partier som moderata sympatisörer konsekvent vill hålla på en armlängds avstånd.

Åter till LO.

Genom utvidgningen av EU österut varnade Göran Persson (S) för social turism och LO-facket Byggnads demonstrerade mot lettiska byggnadsarbetare med budskapet ”Go Home!”. Per T Ohlsson, politisk krönikör och utrikeskorrespondent vid Sydsvenska Dagbladet, jämförde den retorik Byggnads dåvarande ordförande Hans Tilly använde med Sverigedemokraternas och fann att de var i det närmaste identiska.

Detta skrev Hans Tilly:

”Att få till stånd en social tillväxt där människorna bor eller i deras närområde är den stora utmaningen, inte att fattiga människor flyttar till rika delar av världen där de riskerar att utgöra kärnan i en ny underklass… Invandring av välutbildade från fattiga länder är betänklig och bör pareras med biståndsinsatser så att vi inte bedriver intellektuell utsugning.”

Jämför ovanstående med Sverigedemokraternas formuleringar:

”Det finns också en överhängande risk för att utvandring av förhållandevis duglig arbetskraft från fattiga länder dränerar dessa länder på behövlig kompetens, vilket allvarligt kan hota dessa länders ekonomiska och sociala utveckling. Ett betydligt mer effektivt och rättvist sätt att hjälpa människor i nöd är att sätta in hjälpen i krisområdenas närhet.”

…inte har någon solidaritet med folk som har konstiga namn och åker hem på helgerna

Detta är inte lösryckta citat. Det finns många andra exempel som visar på den bild LO hade av arbetskraftsinvandring. Till exempel sade Byggnads pressekreterare Monica Swärd att hennes fackförbund ”…inte har någon solidaritet med folk som har konstiga namn och åker hem på helgerna”. Detta sades i relativ nutid – 2004. (Riksdagen 16/11 2005)

I en direktsänd TV-debatt år 2005 sa LO-mannen Ingemar Göransson: ”Det är som att bära ut sopor, det tar aldrig slut. Man kan å andra sidan inte sluta bära ut sopor för då blir det sopor överallt” (Svenska Dagbladet 16/7 2005)

En Peter Kennerfalk på det socialdemokratiska partihögkvarteret uttryckte sig såhär om Maciej Zaremba och hans artikelserie i Dagens Nyheter ”Den polske rörmokaren”: ”Som den dreglande hunden, fastbunden vid hundkojan, väntande på ett köttben från husse fortsätter polacken att sprida sina hemmasnickrade teser om livet på landets arbetsplatser”. Detta uttalande ledde till en polisanmälan. (Svenska Dagbladet 1/6 2007)

Men hur ser det då ut idag?

2013 gav LO ut en rapport med rubriken ”Fusk och utnyttjande – om avregleringen av arbetskraftsinvandringen”. Titeln antyder en omsorg för immigranterna, men handlar i grunden om att behålla den ovannämnda kartellfunktionen. Genomgående i rapporten förutsägs det att svenskar ska ha förtur till jobben, att det finns en viss mängd arbete som ska fördelas och det är först när svenskarna fått sitt som man ska vända sig utomlands. Det är den som vill hämta människor från andra länder som ska ha bevisbördan, inte den som vill stoppa människor vid gränsen. Det är alltså den svenska arbetarrörelsens behov som ska avgöra vem som får komma hit eller inte. Även detta låter som något taget ur sitt sammanhang för att svartmåla LO och arbetarrörelsen, men rapporten i sin helhet går att läsa här, för den som vill kontrollera de påståenden som lagts fram.

Det står i rapporten (dock felaktigt) att ”LO har aldrig varit emot arbetskraftsinvandring. Fackets uppgift är inte att stänga ute någon från arbetsmarknaden”. Det står inte heller uttryckligen att LO vill minska på invandringen. Men eftersom organisationen kräver en prövning mot den svenska arbetsmarknaden innan det blir tillåtet att rekrytera från länder utanför EU/EES blir konsekvensen att den invandring som idag handlar om yrkeskategorier såsom städare, byggarbetare o.d. – där det inte råder nationell brist – minskar.

Detta reagerade även media på genom rubriker som ”LO vill hejda jobbinvandring” (Svenska Dagbladet & Dagens Nyheter) och ”LO vill begränsa arbetskraftsinvandringen” (Sveriges Radio).

Boken ”Sossesverige” av Fredrik Segerfeldt har varit en stor inspiration för detta inlägg. Boken rekommenderas varmt och går att köpa för ett bra pris på Adlibris.

Eftersom LO grundade Socialdemokraterna och har funnits i 100 år är det mycket svårt att påverka organisationen. Den har blivit en förlängning av Socialdemokraterna och ses nästan som en myndighet i sig – trots att det är en helt privat organisation. Mängden förbund och det stora antalet medlemmar gör det mycket svårt rubba den maktposition LO har. Ingenting kommer att förändras så länge medlemmarna går med på detta beteende – de måste byta till icke LO-anslutna förbund för att en förändring skall kunna ske.

 

LO får även polisen att dansa efter Socialdemokraternas pipa

Det låter som något hämtat ur en dålig politisk thriller, men makten LO utövar på samhället är reellt. Det finns ett flertal exempel på hur LO:s band till Socialdemokraterna – och därmed makten – har haft inflytande på väldigt olämpliga vis.

Lite ytterligare historia mellan Socialdemokraterna och LO för att utveckla det tidigare inlägget om LO kan vara på sin plats.

I valrörelsen 2002 lade LO 516 miljoner kronor på en socialdemokratisk valseger. I summan, som har tagits fram av Riksdagens Utredningstjänst, ingår förutom direkt kontantstöd och övriga valrörelseutgifter från LO och dess förbund även personellt stöd från LO-sfären, i form av anställdas och förtroendevaldas politiska arbete. Arbetarrörelsen har inte kunnat visa att summan är felaktig. (Svenska Dagbladet 9/5 2006)

LO skänker inte pengarna utan motkrav. Förutom positioner i partiledning och regering får LO mycket stort inflytande över regeringspolitiken. Vilket kommer visa sig tydligt i några exempel nedan.

I boken ”Sossesverige” ägnas ett helt kapitel åt LO, Socialdemokraterna och staten, som varmt rekommenderas.

Demoskop ställde inför valet 2006 frågor till LO:s medlemmar om hur de ser på olika fackliga organisationers reella och upplevda stöd till Socialdemokraterna. Endast sex av tio LO-medlemmar var i undersökningen medvetna om att LO och dess förbund aktivt stödjer Socialdemokraterna och av dessa var drygt hälften, det vill säga bara omkring en tredjedel av LO:s medlemmar, positiva till detta stöd. Detta visar hur LO agerar mot sina medlemmars vilja.

Det deras medlemmar måste komma ihåg är att det inte är ett måste att vara med i ett fack som är anslutet till LO. Unionen är ett partipolitisk obundet fackförbund som är en del av TCO, inte LO, och bidrar inte ekonomiskt till något politiskt förbund.

Ett stort problem är Socialdemokraternas dominans på arbetsplatserna och det faktum att den demokratiska socialismen står inskriven i LO:s och flera av LO-förbundens stadgar och den som inte verkar i stadgarnas anda riskerar uteslutning.

Det finns flera uppmärksammade fall på hur borgerliga personer mobbas ut eller sägs upp i fackliga sammanhang. Ett exempel är Zakarias Winberg som 2005 fick jobb på LO-distriktet i Falun. Jobbet gick ut på att informera LO-medlemmarna om pensionsvalet och få dem att teckna LO:s och Folksams gemensamma pensionsförsäkring. Winberg fick sparken redan innan han hunnit börja arbeta. Orsaken var att han skrev en insändare som var kritisk mot den socialdemokratiska regeringens alkoholpolitik, det vill säga något som inte hade med hans arbete som försäkringsinformatör att göra. Men det kom fram att Winberg var med i Kristdemokraterna eftersom han, och partikollegan signerade med namn och partitillhörighet.

Hade vi vetat att han var kristdemokrat hade han aldrig fått jobbet

Ovanstående sade Sten-Åke Mörk, LO:s ombudsman i Dalarna angående varför Winberg fick sparken när han skrev sin insändare. (Sydsvenskan 19/9 – 2006)

Ett annat exempel är Helena Ternehäll som valdes till arbetsplatsombud för Kommunal av sina kollegor på äldreboendet i Stenungsund. Men hon tvingades bort av förbundet eftersom hos sympatiserade med Moderaterna.

I november gick hon en kurs för arbetsplatsombud i Uddevalla. Där föreläste kommunalaren och S-politikern Krister Kronlid. Ternehäll reagerade på hur Kronlid angrep (den då sittande) regeringen och ansåg att de borde ha bjudit in en politiker från Alliansen också. Detta påpekades i utvärderingen som ledde till hennes uppsägning.

Beslutet togs med hänvisning till Kommunals stadgar, där det bland annat står: ”Kommunal ska […] verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval”. (Arbetet 22/12 2013)

Ett sista exempel är Camilla Ryd som arbetade som vårdare på ett gruppboende för personer med intellektuella funktionshinder i Upplands-Bro utanför Stockholm. Hon hade blivit utsedd av kollegorna till arbetsplats- och skyddsombud i Kommunal. Men ordföranden i Kommunals lokalavdelning ansåg att hon inte var välkommen eftersom hon kandiderade till kommunfullmäktige för Moderaterna och därmed vara delaktig i att ta beslut som de ”fasar” för. (Mitt i Upplands-Bro 12/09 2006)

Det ovanstående är ett par konkreta exempel på hur LO tvingar bort medlemmar som inte delar deras socialistiska värdegrund. Härnäst kommer de exempel som nämndes längre upp, om den inblandning LO har i statens arbete genom Socialdemokraterna. Ett inflytande som inte borde existera.

I januari 2005 härjade stormen Gudrun över södra Sverige. En stor mängd träd föll omkull och skulle forslas bort. Det fanns inte tillräckligt många svenska lastbilar och lastbilschaufförer för att utföra arbetet, varför det även kom en del från andra länder. Polisen organiserade då razzior för att säkerställa att de utländska lastbilschaufförerna uppfyllde de rådande säkerhetsföreskrifterna.

Dessa insatser gjordes i samarbete med LO-facket Transport. Polisen hade sin central i en av Transports lastbilar och ombudsmän från LO-facket åkte med polisen ut till kontrollerna och passade på att samtidigt se till att det fanns kollektivavtal. Enligt Transports ombudsman hade de nämligen själva inga mandat att kontrollera förarnas identitet och avtal, utan de behövde polisens hjälp med detta.

Det är inte ett krav att ha kollektivavtal, som är en frivillig överenskommelse. Att LO samarbetade med polisen för att kontrollera detta är mycket anmärkningsvärt, men det märkligaste av allt var hur varken Transport eller polisen inte reagerade på att en privat intresseorganisation med kopplingar till ett enskilt parti (som dessutom satt vid regeringsmakten vid tidpunkten) utnyttjade polisen för sin privata agenda. Detta var dock något justitieombudsmannen reagerade på.

Det är självfallet inte en uppgift för polisen att samarbeta med ett fackförbund i en sådan sak.

Justitieombudsmannens undersökning gjorde gällande att Transport huvudsakligen utförde kontrollerna i ett arbetsrättsligt syfte. (Sveriges Radio 12/10 2006)

Ett annat exempel var när arbetsförmedlingen i Nyköping 2005 skickade ett brev till arbetslösa byggnadsarbetare i regionen. Brevet, som var undertecknat av både en tjänsteman på arbetsförmedlingen och en ombudsman från LO-förbundet Byggnads, uppmanade mottagarna att åka till Stockholm för att delta i en demonstration organiserad av LO, med såväl dåvarande ordföranden Wanja Lundy Wedin som arbetsmarknadsminister Hans Karlsson (S) som två av deltagarna. Brevet gjorde klart att den som inte åkte med och visade arbetarrörelsen sitt stöd skulle förlora a-kassan:

Uteblir du från denna träff förutsätter jag att du har full sysselsättning och inte längre vill vara aktuell sökande på Arbetsförmedlingen och därmed tas bort som sökande och din ersättning från A-kassa upphör.

Detta reagerade Carl B Hamilton (FP) på och ifrågasatte Hans Karlsson som inte kunde svara på något om ”det enskilda ärendet”. Hamilton menade då att Karlsson agerar fegt och saknar civilkurage nog att ta avstånd från Byggnads (och i förlängningen LO:s) agerande. Detta berodde med stor sannolikhet på att LO är en av de allra största bidragsgivarna till Socialdemokraterna som vid tillfället satt vid makten. Det var uppenbart hur LO utnyttjade det faktum att de hade starka band till regeringsmakten. (Riksdagen, Interpellationer, samt protokoll 31/3 2005)

 Hur LO, en fackorganisation, kan ha detta inflytande över politiken – och därmed staten och dess arbetssätt – är något som måste uppmärksammas och begränsas. Ett fack ska alltid värna om sin medlems bästa och inte enögt satsa alla resurser på ett politiskt parti för att vinna inflytande. Även den som röstar på Socialdemokraterna borde inse att denna maktbalans är skev och inte gynnar medborgare eller medlem.

4 viktiga skillnader mellan Alliansen och Regeringens budgetproposition

Alliansen presenterade nyligen sin skuggbudget och tar ett svårt, men rätt genomtänkt, beslut genom att inte bryta ut delar av regeringens budget. Detta trots att regeringen gjorde just detta när de var i opposition under förra mandatperioden och därmed förändrade ett över 20 år långt praxis. 

Alliansen presenterar därmed en komplett skuggbudget tillsammans som de kommer att rösta för i december istället för att plocka ur delar från regeringens alternativ. Detta är att visa respekt för sina väljare och att inte ge vika för någon annans politik.

Under presentationen tryckte de speciellt på tre viktiga skillnader mellan sin och regeringens budget:

1. De menar att deras budget handlar om att stärka den svenska ekonomin gentemot en försvagning. Här nämner de bland annat de offentliga finanserna och att Alliansen kommer att presentera ett överskott redan 2018 genom att redan nu bygga skyddsvallar i ekonomin och se till att alla reformer finansieras krona för krona.

Regeringen å sin sida har övergett överskottsmålet och genom att inte ha det i beaktande kunna göra större investeringar med hårt beskattade pengar och större lån.

2. Alliansens budget har en utgångspunkt i att stärka jobbtillväxten med målet att sysselsättningen ska öka med 350 000 personer till 2020. Det är viktigt att här skilja på regeringens alternativ som vill sänka arbetslösheten. Sysselsättning och arbetslöshet är två olika mått på olika saker. Att minska arbetslösheten gör man enkelt genom olika åtgärder (t.ex. obligatoriskt gymnasium och trainee-jobb) medan sysselsättningen kräver riktiga åtgärder för att bli hållbar.

Vägen till arbete går genom skolan. Alliansen vill öka förutsättningarna för en bra start som ger mer kunskaper. Detta genom att bland annat:
– ha en tioårig grundskola som de flesta andra länder
– ha mer matematik i högstadiet
– införa betyg i årskurs 4
– införa möjligheten att ha ordningsbetyg
– låta gymnasiet vara oförändrat, dvs. inte obligatorisk och inte tvinga alla att läsa in högskolebehörighet

Alliansen vill göra regelförenklingar, bland annat ska tiden att starta eget att halveras samt kravet på aktiekapitalet sänks. De vill även bygga ut systemet för lärlingsanställningar och ytterligare sänka arbetsgivaravgiften för unga under 23 år.

Idag krävs ett aktiekapital (eget kapital) på 50 000 kronor, att halvera detta underlättar möjligheterna att starta eget, men kan däremot leda till att personer som egentligen inte är redo att starta eget gör det med ett kapital som inte räcker tillräckligt länge för att nå break even.

Regeringen lägger 7,7 miljarder kronor år 2015 på ”reformer för jobb”. Här bakar de bland annat in budgetposter om investeringar i infrastruktur och bostäder. Statsminister Stefan Löfven har framhållit en garanti för unga att få jobb inom 90 dagar som den viktigaste reformen, vilket bland annat ska ske genom en satsning på traineejobb som kostar 450 miljoner kronor. Men när Ylva Johansson (S) fick frågan av Hanif Bali (M) om hur många procent regeringen räknar med ska ha full sysselsättning eller vara i studier fick han svaret att han ”borde se till verkligheten, inte till vallöften”. Johansson lade även till att 90 dagarsgarantin är en målsättning och att de inte vet när det faktiskt kommer att gälla.

Regeringen höjer skatten ungefär 40 gånger så mycket på arbete och tillväxt som de föreslår till företagande. Konkret innebär deras reformer bland annat ett avtrappat jobbskatteavdrag, att gränsen för att få statlig inkomstskatt ska räknas upp långsammare samt en löneskatt för dem över 65 som fortfarande arbetar. Här gör de i ett slag det dyrare att anställa unga och dyrare att behålla äldre i en situation där Sverige har en hög ungdomsarbetslöshet och en åldrade befolkning som lever allt längre.

Att göra det lika dyrt att anställa en oerfaren ungdom som en erfaren äldre leder till mycket större svårigheter för de unga att komma in på arbetsmarknaden då de saknar konkurrenskraft.

Utöver detta kan tilläggas att regeringen avser att redan i januari 2015 slopa läx-RUT, en av de största arbetsgivarna för ungdomar.

3. Alliansen arbetar för att förbättra infrastrukturen och öka bostadsbyggandet redan idag genom att bland annat satsa på en ny stambana för höghastighetståg och förenkla byggreglerna för bostadsbygge. Detta beräknas leda till 300 000 nya bostäder fram till 2020 och förenkla pendlandet. De gör även en grönare satsning genom att bygga 10 000 nya laddstolpar för elbilar i hela landet.

Regeringen skjuter investeringarna på framtiden. Förbifarten har pausats till en kostnad på 4 miljoner om dagen, Slussenbygget ska återigen utredas och alla investeringar för Bromma stoppas medan utredningar för en eventuell nedläggning är klar.

4. Reformutrymmet är helt olika för Alliansen och regeringen. Alliansen ser ett reformutrymme på ca 10 miljarder medan regeringen har ett på ca 20 miljarder. Regeringens reformutrymme är en anledning till varför de slopade överskottsmålet då det i princip är omöjligt att nå det med de reformer regeringen vill genomföra under mandatperioden.

Vi har alltså en regering som avsiktligen lägger en budget som kommer att försämra jobbtillväxten och de offentliga finanserna. I budgetpropositionen heter det att ”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något” (Förslag till statens budget för 2015, finansplan och skattefrågor, s. 57).

Mot detta har vi en Allians vars satsningar på infrastruktur och utbildning värnar om den svenska tillväxten i en tid då omvärlden fortfarande återhämtar sig från finanskrisen. Deras mål på att öka sysselsättningen är fullt möjlig med tanke på att de ökade den med 340 000 under den rådande krisen.

Bilderna visar hur finansieringen av reformerna är gjorda krona för krona. Bild 1 visar finansieringen och bild 2 på de reformer som utlovas.Finansiering

ReformerKälla: Alliansen.se