Regeringen förhalar de riksdagsbeslut de inte vill genomföra

Att regeringen tvingas styra med Alliansens budget är ingen nyhet och har nog inte gått många förbi. Detta betyder att fram till att nästa budget röstas igenom är de förpliktigade att föra en ekonomisk politik de egentligen inte står för. Detta skall dock inte påverka beslutsfattandet då det är ett majoritetsbeslut och demokrati råder.

Idag är det 26 dagar sedan årsskiftet. Meningen var att arbetsgivaravgiften för unga skulle sänkas den 1 januari, precis som budgeten säger. Det finns ett färdigskrivet förslag som bara behöver implementeras och borde ha varit färdigförhandlat innan jul.

Som bekant är detta förslag något som regeringen (S och Mp) inte är intresserade av, tvärtom vill de höja arbetsgivaravgiften för unga istället. Detta har resulterat i att regeringen förhalar genomförandet av sänkningen. Helst skulle de vilja avvakta till nästa budget då de kan höja den istället.

Detta är något Annie Lööf (C) har reagerat kraftigt mot i Dagens Industri. Hon skriver bland annat:

”Stefan Löfvens regering har medvetet dröjt med att genomföra beslut som den har fått riksdagens uppdrag att verkställa. När den har valt bort att genomföra den redan beslutade sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar under 23 år så är det ungdomarna och företagen som drabbas.

Nu försöker finansministern rädda ansiktet genom att lägga över frågan i företagens knä och hävda att det blir bättre för alla parter om kostnaderna för att driva företag i Sverige chockhöjs (Di Debatt 22/1). Det är högst anmärkningsvärt att regeringen så öppet väljer att driva på för en återställarpolitik som inte går att sammanfatta som annat än direkt jobbfientlig.

Magdalena Andersson har rätt i att de olika turerna kring arbetsgivaravgifterna innebär stora omsvängningar för företagen. Dock är ansvaret för detta uteslutande hennes och regeringens. Hade regeringen fullföljt den politik den blev ålagd av riksdagen att föra redan vid årsskiftet, efter att de inte lyckats få igenom sin egen budget, hade situationen varit en annan.”

Detta är inget man ens behöver diskutera. Har ett beslut fattats av en majoritet skall det följas. Att förhala något av den basala anledningen att man inte vill göra det är odemokratiskt och på snudd till föraktfullt mot väljarna. Detta skulle inte ske om det hade varit en rödgrön budget, då hade besluten varit fattade i tid.

Återigen kan man fundera på hur följande åtgärder ska leda till fler arbeten:

  1. Dubbla arbetsgivaravgiften för unga
  2. Lägga på en särskild löneskatt på äldre som vill arbeta efter 65 år
  3. Höja inkomstskatten för medelinkomsttagare – leder bland annat till att dessa får mindre pengar att spendera och spara.
  4. Kraftigt reducera RUT-avdraget, t.ex. helt ta bort möjligheten till att få subventionerad läxhjälp. De företag som tillhandahåller denna tjänst anställer till mycket stor del studenter som vill arbeta extra och få sitt första jobb och merit på sitt CV.

Detta är endast ett axplock av de beslut som kommer att genomföras. Det är inte att föra en jobbvänlig politik. Att vi har en alliansbudget under 2015 mildrar slaget på arbetsmarknaden, men underlättas inte av att Löfven förhalar genomförandet av besluten.

Dessutom har det nog gått få förbi hur regeringen var emot Förbifart Stockholm, vilket ledde till en lång försening med en nota på över 100 miljoner av skattebetalarnas pengar.

Är detta en statsminister som tar ansvar? Som samarbetar? Som visar att han är pålitlig och genomför utlovade reformer så fort som möjligt för att inte slösa på skattebetalarnas pengar?

Eller är detta en statsminister som försöker ge sken av samarbetsvilja men bakom fasaden är mer intresserad av att föra sin egen politik oavsett beslutsfattande och framför allt behålla sin post som statsminister?

LO agerar gränsvakt och ogillar arbetskraftsinvandring

LO och arbetarrörelsen använder ofta paroller såsom internationell solidaritet och att öppna gränser är något som gynnar landet. Men faktum är att rörelsen, och där främst LO, under all sin verksamma tid har varit skeptiska till arbetskraftsinvandring.

Fredrik Segerfeldt tar upp i sin bok ”Sossesverige” historikern Zeki Yalcin, som i sin doktorsavhandling ”Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009” tar upp hur LO:s primära mål genomgående har varit att behålla sin kartell på arbetsmarknaden och möjligheten att själva agera grindvakter. Ett av syftena till detta var att hålla arbetskraften homogen.

På 1950-talet godkände LO invandring av sudettyskar, som föll offer för etnisk rensning, men endast under förutsättning att de var socialdemokrater och sympatiskt inställda till fackföreningar.

Det var dock inte endast ideologi som var avgörande, även rasfrågan spelade roll. 1954 föreslog LO i ett remissvar om nordisk arbetskraftsinvandring att en utökad passkontroll var nödvändig för att ”kunna ge tillräckliga garantier för den ur immigrationspolitiska synpunkter nödvändiga övervakningen av mindre önskvärda icke-nordbor”. Detta låter som något påhittat, men hela Yalcins avhandling går att läsa här.

På 1960-talet drevs denna linje ännu hårdare och LO ville att facket skulle få en roll när det gäller att se om arbetsmarknaden har behov av arbetskraft från utlandet – vilket man också fick. Denna makt använde LO genom att uppmana sina förbund att i sina remissvar till myndigheten svara nej på frågan om det fanns behov av arbetskraft.

Nästa steg LO tog var det så kallade ”luciabeslutet”. Det var den socialdemokratiska regeringen som år 1989 kraftigt inskränkte asylinvandringen. Det kom för många, var argumentet. Värt att notera är hur Sverigedemokraterna idag använder sig av ungefär samma retorik. Mer om den liknelsen nedan. Två år senare upphävde den nytillträdda borgerliga regeringen beslutet.

Som fotnot, innan genomlysningen av LO fortsätter, kan även den felaktiga bild att Moderater har många SD-sympatisörer. En undersökning gjord av SOM-institutet visar tydligt hur Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ligger långt ner i botten när det gäller popularitet bland moderata sympatisörer.

Moderata partiuppskattningarDet är Sveriges mest extrema partier som moderata sympatisörer konsekvent vill hålla på en armlängds avstånd.

Åter till LO.

Genom utvidgningen av EU österut varnade Göran Persson (S) för social turism och LO-facket Byggnads demonstrerade mot lettiska byggnadsarbetare med budskapet ”Go Home!”. Per T Ohlsson, politisk krönikör och utrikeskorrespondent vid Sydsvenska Dagbladet, jämförde den retorik Byggnads dåvarande ordförande Hans Tilly använde med Sverigedemokraternas och fann att de var i det närmaste identiska.

Detta skrev Hans Tilly:

”Att få till stånd en social tillväxt där människorna bor eller i deras närområde är den stora utmaningen, inte att fattiga människor flyttar till rika delar av världen där de riskerar att utgöra kärnan i en ny underklass… Invandring av välutbildade från fattiga länder är betänklig och bör pareras med biståndsinsatser så att vi inte bedriver intellektuell utsugning.”

Jämför ovanstående med Sverigedemokraternas formuleringar:

”Det finns också en överhängande risk för att utvandring av förhållandevis duglig arbetskraft från fattiga länder dränerar dessa länder på behövlig kompetens, vilket allvarligt kan hota dessa länders ekonomiska och sociala utveckling. Ett betydligt mer effektivt och rättvist sätt att hjälpa människor i nöd är att sätta in hjälpen i krisområdenas närhet.”

…inte har någon solidaritet med folk som har konstiga namn och åker hem på helgerna

Detta är inte lösryckta citat. Det finns många andra exempel som visar på den bild LO hade av arbetskraftsinvandring. Till exempel sade Byggnads pressekreterare Monica Swärd att hennes fackförbund ”…inte har någon solidaritet med folk som har konstiga namn och åker hem på helgerna”. Detta sades i relativ nutid – 2004. (Riksdagen 16/11 2005)

I en direktsänd TV-debatt år 2005 sa LO-mannen Ingemar Göransson: ”Det är som att bära ut sopor, det tar aldrig slut. Man kan å andra sidan inte sluta bära ut sopor för då blir det sopor överallt” (Svenska Dagbladet 16/7 2005)

En Peter Kennerfalk på det socialdemokratiska partihögkvarteret uttryckte sig såhär om Maciej Zaremba och hans artikelserie i Dagens Nyheter ”Den polske rörmokaren”: ”Som den dreglande hunden, fastbunden vid hundkojan, väntande på ett köttben från husse fortsätter polacken att sprida sina hemmasnickrade teser om livet på landets arbetsplatser”. Detta uttalande ledde till en polisanmälan. (Svenska Dagbladet 1/6 2007)

Men hur ser det då ut idag?

2013 gav LO ut en rapport med rubriken ”Fusk och utnyttjande – om avregleringen av arbetskraftsinvandringen”. Titeln antyder en omsorg för immigranterna, men handlar i grunden om att behålla den ovannämnda kartellfunktionen. Genomgående i rapporten förutsägs det att svenskar ska ha förtur till jobben, att det finns en viss mängd arbete som ska fördelas och det är först när svenskarna fått sitt som man ska vända sig utomlands. Det är den som vill hämta människor från andra länder som ska ha bevisbördan, inte den som vill stoppa människor vid gränsen. Det är alltså den svenska arbetarrörelsens behov som ska avgöra vem som får komma hit eller inte. Även detta låter som något taget ur sitt sammanhang för att svartmåla LO och arbetarrörelsen, men rapporten i sin helhet går att läsa här, för den som vill kontrollera de påståenden som lagts fram.

Det står i rapporten (dock felaktigt) att ”LO har aldrig varit emot arbetskraftsinvandring. Fackets uppgift är inte att stänga ute någon från arbetsmarknaden”. Det står inte heller uttryckligen att LO vill minska på invandringen. Men eftersom organisationen kräver en prövning mot den svenska arbetsmarknaden innan det blir tillåtet att rekrytera från länder utanför EU/EES blir konsekvensen att den invandring som idag handlar om yrkeskategorier såsom städare, byggarbetare o.d. – där det inte råder nationell brist – minskar.

Detta reagerade även media på genom rubriker som ”LO vill hejda jobbinvandring” (Svenska Dagbladet & Dagens Nyheter) och ”LO vill begränsa arbetskraftsinvandringen” (Sveriges Radio).

Boken ”Sossesverige” av Fredrik Segerfeldt har varit en stor inspiration för detta inlägg. Boken rekommenderas varmt och går att köpa för ett bra pris på Adlibris.

Eftersom LO grundade Socialdemokraterna och har funnits i 100 år är det mycket svårt att påverka organisationen. Den har blivit en förlängning av Socialdemokraterna och ses nästan som en myndighet i sig – trots att det är en helt privat organisation. Mängden förbund och det stora antalet medlemmar gör det mycket svårt rubba den maktposition LO har. Ingenting kommer att förändras så länge medlemmarna går med på detta beteende – de måste byta till icke LO-anslutna förbund för att en förändring skall kunna ske.

 

LO får även polisen att dansa efter Socialdemokraternas pipa

Det låter som något hämtat ur en dålig politisk thriller, men makten LO utövar på samhället är reellt. Det finns ett flertal exempel på hur LO:s band till Socialdemokraterna – och därmed makten – har haft inflytande på väldigt olämpliga vis.

Lite ytterligare historia mellan Socialdemokraterna och LO för att utveckla det tidigare inlägget om LO kan vara på sin plats.

I valrörelsen 2002 lade LO 516 miljoner kronor på en socialdemokratisk valseger. I summan, som har tagits fram av Riksdagens Utredningstjänst, ingår förutom direkt kontantstöd och övriga valrörelseutgifter från LO och dess förbund även personellt stöd från LO-sfären, i form av anställdas och förtroendevaldas politiska arbete. Arbetarrörelsen har inte kunnat visa att summan är felaktig. (Svenska Dagbladet 9/5 2006)

LO skänker inte pengarna utan motkrav. Förutom positioner i partiledning och regering får LO mycket stort inflytande över regeringspolitiken. Vilket kommer visa sig tydligt i några exempel nedan.

I boken ”Sossesverige” ägnas ett helt kapitel åt LO, Socialdemokraterna och staten, som varmt rekommenderas.

Demoskop ställde inför valet 2006 frågor till LO:s medlemmar om hur de ser på olika fackliga organisationers reella och upplevda stöd till Socialdemokraterna. Endast sex av tio LO-medlemmar var i undersökningen medvetna om att LO och dess förbund aktivt stödjer Socialdemokraterna och av dessa var drygt hälften, det vill säga bara omkring en tredjedel av LO:s medlemmar, positiva till detta stöd. Detta visar hur LO agerar mot sina medlemmars vilja.

Det deras medlemmar måste komma ihåg är att det inte är ett måste att vara med i ett fack som är anslutet till LO. Unionen är ett partipolitisk obundet fackförbund som är en del av TCO, inte LO, och bidrar inte ekonomiskt till något politiskt förbund.

Ett stort problem är Socialdemokraternas dominans på arbetsplatserna och det faktum att den demokratiska socialismen står inskriven i LO:s och flera av LO-förbundens stadgar och den som inte verkar i stadgarnas anda riskerar uteslutning.

Det finns flera uppmärksammade fall på hur borgerliga personer mobbas ut eller sägs upp i fackliga sammanhang. Ett exempel är Zakarias Winberg som 2005 fick jobb på LO-distriktet i Falun. Jobbet gick ut på att informera LO-medlemmarna om pensionsvalet och få dem att teckna LO:s och Folksams gemensamma pensionsförsäkring. Winberg fick sparken redan innan han hunnit börja arbeta. Orsaken var att han skrev en insändare som var kritisk mot den socialdemokratiska regeringens alkoholpolitik, det vill säga något som inte hade med hans arbete som försäkringsinformatör att göra. Men det kom fram att Winberg var med i Kristdemokraterna eftersom han, och partikollegan signerade med namn och partitillhörighet.

Hade vi vetat att han var kristdemokrat hade han aldrig fått jobbet

Ovanstående sade Sten-Åke Mörk, LO:s ombudsman i Dalarna angående varför Winberg fick sparken när han skrev sin insändare. (Sydsvenskan 19/9 – 2006)

Ett annat exempel är Helena Ternehäll som valdes till arbetsplatsombud för Kommunal av sina kollegor på äldreboendet i Stenungsund. Men hon tvingades bort av förbundet eftersom hos sympatiserade med Moderaterna.

I november gick hon en kurs för arbetsplatsombud i Uddevalla. Där föreläste kommunalaren och S-politikern Krister Kronlid. Ternehäll reagerade på hur Kronlid angrep (den då sittande) regeringen och ansåg att de borde ha bjudit in en politiker från Alliansen också. Detta påpekades i utvärderingen som ledde till hennes uppsägning.

Beslutet togs med hänvisning till Kommunals stadgar, där det bland annat står: ”Kommunal ska […] verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval”. (Arbetet 22/12 2013)

Ett sista exempel är Camilla Ryd som arbetade som vårdare på ett gruppboende för personer med intellektuella funktionshinder i Upplands-Bro utanför Stockholm. Hon hade blivit utsedd av kollegorna till arbetsplats- och skyddsombud i Kommunal. Men ordföranden i Kommunals lokalavdelning ansåg att hon inte var välkommen eftersom hon kandiderade till kommunfullmäktige för Moderaterna och därmed vara delaktig i att ta beslut som de ”fasar” för. (Mitt i Upplands-Bro 12/09 2006)

Det ovanstående är ett par konkreta exempel på hur LO tvingar bort medlemmar som inte delar deras socialistiska värdegrund. Härnäst kommer de exempel som nämndes längre upp, om den inblandning LO har i statens arbete genom Socialdemokraterna. Ett inflytande som inte borde existera.

I januari 2005 härjade stormen Gudrun över södra Sverige. En stor mängd träd föll omkull och skulle forslas bort. Det fanns inte tillräckligt många svenska lastbilar och lastbilschaufförer för att utföra arbetet, varför det även kom en del från andra länder. Polisen organiserade då razzior för att säkerställa att de utländska lastbilschaufförerna uppfyllde de rådande säkerhetsföreskrifterna.

Dessa insatser gjordes i samarbete med LO-facket Transport. Polisen hade sin central i en av Transports lastbilar och ombudsmän från LO-facket åkte med polisen ut till kontrollerna och passade på att samtidigt se till att det fanns kollektivavtal. Enligt Transports ombudsman hade de nämligen själva inga mandat att kontrollera förarnas identitet och avtal, utan de behövde polisens hjälp med detta.

Det är inte ett krav att ha kollektivavtal, som är en frivillig överenskommelse. Att LO samarbetade med polisen för att kontrollera detta är mycket anmärkningsvärt, men det märkligaste av allt var hur varken Transport eller polisen inte reagerade på att en privat intresseorganisation med kopplingar till ett enskilt parti (som dessutom satt vid regeringsmakten vid tidpunkten) utnyttjade polisen för sin privata agenda. Detta var dock något justitieombudsmannen reagerade på.

Det är självfallet inte en uppgift för polisen att samarbeta med ett fackförbund i en sådan sak.

Justitieombudsmannens undersökning gjorde gällande att Transport huvudsakligen utförde kontrollerna i ett arbetsrättsligt syfte. (Sveriges Radio 12/10 2006)

Ett annat exempel var när arbetsförmedlingen i Nyköping 2005 skickade ett brev till arbetslösa byggnadsarbetare i regionen. Brevet, som var undertecknat av både en tjänsteman på arbetsförmedlingen och en ombudsman från LO-förbundet Byggnads, uppmanade mottagarna att åka till Stockholm för att delta i en demonstration organiserad av LO, med såväl dåvarande ordföranden Wanja Lundy Wedin som arbetsmarknadsminister Hans Karlsson (S) som två av deltagarna. Brevet gjorde klart att den som inte åkte med och visade arbetarrörelsen sitt stöd skulle förlora a-kassan:

Uteblir du från denna träff förutsätter jag att du har full sysselsättning och inte längre vill vara aktuell sökande på Arbetsförmedlingen och därmed tas bort som sökande och din ersättning från A-kassa upphör.

Detta reagerade Carl B Hamilton (FP) på och ifrågasatte Hans Karlsson som inte kunde svara på något om ”det enskilda ärendet”. Hamilton menade då att Karlsson agerar fegt och saknar civilkurage nog att ta avstånd från Byggnads (och i förlängningen LO:s) agerande. Detta berodde med stor sannolikhet på att LO är en av de allra största bidragsgivarna till Socialdemokraterna som vid tillfället satt vid makten. Det var uppenbart hur LO utnyttjade det faktum att de hade starka band till regeringsmakten. (Riksdagen, Interpellationer, samt protokoll 31/3 2005)

 Hur LO, en fackorganisation, kan ha detta inflytande över politiken – och därmed staten och dess arbetssätt – är något som måste uppmärksammas och begränsas. Ett fack ska alltid värna om sin medlems bästa och inte enögt satsa alla resurser på ett politiskt parti för att vinna inflytande. Även den som röstar på Socialdemokraterna borde inse att denna maktbalans är skev och inte gynnar medborgare eller medlem.

4 viktiga skillnader mellan Alliansen och Regeringens budgetproposition

Alliansen presenterade nyligen sin skuggbudget och tar ett svårt, men rätt genomtänkt, beslut genom att inte bryta ut delar av regeringens budget. Detta trots att regeringen gjorde just detta när de var i opposition under förra mandatperioden och därmed förändrade ett över 20 år långt praxis. 

Alliansen presenterar därmed en komplett skuggbudget tillsammans som de kommer att rösta för i december istället för att plocka ur delar från regeringens alternativ. Detta är att visa respekt för sina väljare och att inte ge vika för någon annans politik.

Under presentationen tryckte de speciellt på tre viktiga skillnader mellan sin och regeringens budget:

1. De menar att deras budget handlar om att stärka den svenska ekonomin gentemot en försvagning. Här nämner de bland annat de offentliga finanserna och att Alliansen kommer att presentera ett överskott redan 2018 genom att redan nu bygga skyddsvallar i ekonomin och se till att alla reformer finansieras krona för krona.

Regeringen å sin sida har övergett överskottsmålet och genom att inte ha det i beaktande kunna göra större investeringar med hårt beskattade pengar och större lån.

2. Alliansens budget har en utgångspunkt i att stärka jobbtillväxten med målet att sysselsättningen ska öka med 350 000 personer till 2020. Det är viktigt att här skilja på regeringens alternativ som vill sänka arbetslösheten. Sysselsättning och arbetslöshet är två olika mått på olika saker. Att minska arbetslösheten gör man enkelt genom olika åtgärder (t.ex. obligatoriskt gymnasium och trainee-jobb) medan sysselsättningen kräver riktiga åtgärder för att bli hållbar.

Vägen till arbete går genom skolan. Alliansen vill öka förutsättningarna för en bra start som ger mer kunskaper. Detta genom att bland annat:
– ha en tioårig grundskola som de flesta andra länder
– ha mer matematik i högstadiet
– införa betyg i årskurs 4
– införa möjligheten att ha ordningsbetyg
– låta gymnasiet vara oförändrat, dvs. inte obligatorisk och inte tvinga alla att läsa in högskolebehörighet

Alliansen vill göra regelförenklingar, bland annat ska tiden att starta eget att halveras samt kravet på aktiekapitalet sänks. De vill även bygga ut systemet för lärlingsanställningar och ytterligare sänka arbetsgivaravgiften för unga under 23 år.

Idag krävs ett aktiekapital (eget kapital) på 50 000 kronor, att halvera detta underlättar möjligheterna att starta eget, men kan däremot leda till att personer som egentligen inte är redo att starta eget gör det med ett kapital som inte räcker tillräckligt länge för att nå break even.

Regeringen lägger 7,7 miljarder kronor år 2015 på ”reformer för jobb”. Här bakar de bland annat in budgetposter om investeringar i infrastruktur och bostäder. Statsminister Stefan Löfven har framhållit en garanti för unga att få jobb inom 90 dagar som den viktigaste reformen, vilket bland annat ska ske genom en satsning på traineejobb som kostar 450 miljoner kronor. Men när Ylva Johansson (S) fick frågan av Hanif Bali (M) om hur många procent regeringen räknar med ska ha full sysselsättning eller vara i studier fick han svaret att han ”borde se till verkligheten, inte till vallöften”. Johansson lade även till att 90 dagarsgarantin är en målsättning och att de inte vet när det faktiskt kommer att gälla.

Regeringen höjer skatten ungefär 40 gånger så mycket på arbete och tillväxt som de föreslår till företagande. Konkret innebär deras reformer bland annat ett avtrappat jobbskatteavdrag, att gränsen för att få statlig inkomstskatt ska räknas upp långsammare samt en löneskatt för dem över 65 som fortfarande arbetar. Här gör de i ett slag det dyrare att anställa unga och dyrare att behålla äldre i en situation där Sverige har en hög ungdomsarbetslöshet och en åldrade befolkning som lever allt längre.

Att göra det lika dyrt att anställa en oerfaren ungdom som en erfaren äldre leder till mycket större svårigheter för de unga att komma in på arbetsmarknaden då de saknar konkurrenskraft.

Utöver detta kan tilläggas att regeringen avser att redan i januari 2015 slopa läx-RUT, en av de största arbetsgivarna för ungdomar.

3. Alliansen arbetar för att förbättra infrastrukturen och öka bostadsbyggandet redan idag genom att bland annat satsa på en ny stambana för höghastighetståg och förenkla byggreglerna för bostadsbygge. Detta beräknas leda till 300 000 nya bostäder fram till 2020 och förenkla pendlandet. De gör även en grönare satsning genom att bygga 10 000 nya laddstolpar för elbilar i hela landet.

Regeringen skjuter investeringarna på framtiden. Förbifarten har pausats till en kostnad på 4 miljoner om dagen, Slussenbygget ska återigen utredas och alla investeringar för Bromma stoppas medan utredningar för en eventuell nedläggning är klar.

4. Reformutrymmet är helt olika för Alliansen och regeringen. Alliansen ser ett reformutrymme på ca 10 miljarder medan regeringen har ett på ca 20 miljarder. Regeringens reformutrymme är en anledning till varför de slopade överskottsmålet då det i princip är omöjligt att nå det med de reformer regeringen vill genomföra under mandatperioden.

Vi har alltså en regering som avsiktligen lägger en budget som kommer att försämra jobbtillväxten och de offentliga finanserna. I budgetpropositionen heter det att ”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något” (Förslag till statens budget för 2015, finansplan och skattefrågor, s. 57).

Mot detta har vi en Allians vars satsningar på infrastruktur och utbildning värnar om den svenska tillväxten i en tid då omvärlden fortfarande återhämtar sig från finanskrisen. Deras mål på att öka sysselsättningen är fullt möjlig med tanke på att de ökade den med 340 000 under den rådande krisen.

Bilderna visar hur finansieringen av reformerna är gjorda krona för krona. Bild 1 visar finansieringen och bild 2 på de reformer som utlovas.Finansiering

ReformerKälla: Alliansen.se

Alliansens jobbpolitik Vs de rödgrönas

Alliansen presenterade i fredags (7/10) ytterligare en del av den skuggbudget de ska presentera i sin helhet den 10/10. Nedan kommenteras delar ur den kortfattat.

Alliansen: Ytterligare sänkning av socialavgifterna för ungdomar under 23 år ned till 10,21 procent och slopad nedsättningen för personer som fyllt 25 år. På så sätt ökar effektiviteten av nedsättningen.
Regeringen: Helt ta bort de sänkta avgifterna och därmed göra det dubbelt så dyrt (eller fyra gånger så dyrt om man ser på dagens förslag från Alliansen) att anställa unga.

Kommentar: Dessa pengar ska gå till att skapa jobb inom det offentliga istället – dvs privata jobb är inte lika viktiga. Den enda bransch som tas upp som exempel är restaurangbranschen, men det finns många andra som använder sig av unga anställda. Det är ofta som småföretagare anställer unga och det är dessa som det slår hårdast mot. För större företag gör en ökad arbetsgivaravgift inte stor skillnad, men för mindre är det avgörande för vem de ska anställa.

Alliansen: Inga höjningar av skatter på arbete och företagande
Regeringen: Marginalskatten ökar till ca 60% för de som tjänar 50.000 kronor eller mer. Gränsen för den statliga inkomstskatten sänks. Det ska även införas en särskild löneskatt för äldre.

Kommentar: Höjd skatt innebär, naturligtvis, mindre pengar i plånboken. Detta drabbar den privata konsumtionen och påverkar intäkterna staten får från momsen negativt. Även sparandet minskar när den disponibla inkomsten sjunker. Den särskilda löneskatten för äldre innebär att arbetsgivaravgifter och särskild löneskatt för aktiv näringsverksamhet för personer födda 1937 och tidigare kommer att bli 5,6 procent. Motsvarande avgift för personer födda mellan 1938 och 1949 blir 15,81 procent. Detta kommer samtidigt som vi har en åldrande befolkning där vi borde främja äldre arbetskraft då vi lever längre och längre. Med regeringens förslag lönar det sig inte att vara driftig, välutbildad, ung eller äldre.

Alliansen: Att behålla RUT-avdraget oförändrat
Regeringen: Läx-RUT tas bort helt och resterande RUT halveras.

Kommentar: Att ta bort läx-RUT helt slår inte bara på de elever som nu blir utan läxhjälp, utan även på de som arbetar med det. Majoriteten av anställda hos dessa företag är ungdomar som arbetar deltid bredvid t.ex. studier. Här åstadkommer regeringen den klassiska dubbelstöten: det blir dubbelt så dyrt att behålla sina anställda och dubbelt så dyrt för de som är intresserade av tjänsterna. Argumentet för att ta bort läx-RUT kan omskrivas till ”om inte alla har råd med läxhjälp ska ingen få det”. 7 av 10 som använder sig utav läx-RUT är dessutom inte höginkomsttagare, utan familjer med en inkomst under 32.000 kronor i månaden.

Alliansen: Att förutsättningarna prövas för att bygga nya stambanor för höghastighetståg på sträckorna mellan Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Att förutsättningarna prövas för att bygga ut järnvägen i norra Sverige med ett betydande inslag av medfinansiering från näringsliv, kommuner och regioner. Att verksamheten vid Bromma flygplats bevaras och utvecklas.
Regeringen: Allt ska utredas. Förbifarten och Bromma ska läggas ner, Slussen ska utredas från grunden igen.

Kommentar: Skatten för Stockholm ökade med 35 öre, vilket beräknas generera ca 700 miljoner. Pengarna skulle till största del gå till skolan. Pausen av Förbifarten beräknas att kosta i rena pengar (utan att ta med socioekonomiska faktorer och eventuella avslutningsavgifter till entreprenörer) ca 700 miljoner. Det betyder att skattehöjningen oavkortat går till att betala förseningsavgifterna till Förbifarten och inte en krona är över till skolorna. Arlanda klarar inte av att ta över Brommas flyg (läs mer här). Slussens utredningar har redan tagit 20 år, för regeringen verkar det inte spela någon roll om det tar ett par år till, trots att utredningarna är färdiga.

Alliansen:  Energiöverenskommelsen ligger fast för långsiktighet om en inriktning som syftar till att ge trygg energiförsörjning med god konkurrenskraft och ekologisk hållbarhet. Oförändrad energiskatt i dagsläget.
Regeringen: Höjd skatt på kärnkraft. Höjd energiskatt på dieselbränsle, 20 öre per liter.

Kommentarer: Det blir dyrare att producera el, vilket slår på industrin som använder stora mängder varje månad. Dieselskatten påverkar åkeribranschen som är beroende av bränslet oavsett vad det kostar. Det kan komma att kosta många jobb då industrin tvingas strukturera om för att behålla marginalerna och ökar risken för användandet av utländska åkerier.

Alliansen: Vinster i välfärden ska begränsas genom kvalitetskrav.
Regeringen: Vinster i välfärden ska förbjudas, för att vara kvar måste de omforma bolaget till AB(svb) – bolag med särskild vinstbegränsning.

Kommentarer: De viktigaste anledningarna till att bolagsformen AB(svb) motverkar incitament att starta, driva och utveckla företagen är bland annat att:

  • Ingen eller begränsad möjlighet till återbetalning på ägarens investerade tid, kunskap och kapital. (Varför skulle då en entreprenör satsa allt på att göra ett så bra arbete som möjligt?)
  • Svårigheter att resa externt kapital inklusive begränsade möjligheter till banklån i en bransch som av långivarna redan anses ha hög risk på grund av framtida intäkter.
    Potentiella svårigheter att sälja företaget samt begränsade möjligheter att få avkastning på det värde som bolaget har skapat.
  • Kraven på ägarnas likviditet samt ägarens förmåga och vilja att ta risk blir därmed betydligt högre i ett bolag med särskild vinstbegränsning blir därmed betydligt högre än i ett vanligt aktiebolag. Det i kombination med lägre potentiell avkastning leder sannolikt till minskad mångfald i välfärden.

Sammanfattningsvis är det uppenbart hur regeringens budget inte främjar företagande eller anställningar. Den privata sektorn straffas hårt av många skattehöjningar utan att några riktiga arbetsreformer presenteras.

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se

Höjd marginalskatt skadar mer än det hjälper

Härom dagen gick regeringen ut med sitt beslut att höja inkomstskatten för alla som tjänar mer än ca 36.000 kronor i månaden.

Regeringen är övertygad om att en höjd skatt kommer innebära en motsvarighet i ökade intäkter. Men detta är inte en självklarhet. När en viss smärtgräns är nådd minskar i stället skatteinflödet till staten och ingen vinner eller gynnas. Denna minskning beror på skatteplanering, att personer med högre inkomst (som berörs av detta) kommer att välja bort löneökningar och istället ta ut ökningen i förmåner eller aktier.

Kommunalskatt, statsskatt och värnskatt ger en marginalskatt på ungefär 57 procent (beroende på kommunalskattens storlek) för den som tjänar över den nya brytpunkten för jobbskatteavdraget 123 000. Den som tjänar exempelvis 110 000 får en marginalskatt på 60 procent. Detta betyder att den arbetande får behålla 40kr av 100kr efter skatt.

Ger detta omvärlden en bild av ett land som främjar företagande, entreprenörskap och högre utbildning?

Johan Fall, skatteekonom på Svenskt Näringsliv, förklarar detta med att den som tjänar mellan 50 000 och 123 000 får betala tillbaka en del av jobbskatteavdraget. Därmed blir marginalskatten på varje extra intjänad hundralapp högre i det intervallet. (Affärsvärlden, 6/10)

Att höja skatterna för de så kallade höginkomsttagarna är symptmatiskt för en vänsterregering som ser rikedom som någonting att bekämpa för att nå en jämlikhet. Problemet är att inkomstsklyftor kan vara av godo och till och med eftersträvandsvärt till en viss mån.

På grund utav höga skatter, för både person och bolag, valde t.ex. Ingvar Kamprad att placera större delen av sina tillgångar utomlands. Detta ledde till stora inkomstsförluster för staten, men minskade samtidigt klyftorna genom att snittinkomsterna minskade. Hade han däremot stannat kvar i Sverige så hade inkomsterna från skatterna ökat, samtidigt som klyftorna ökade något – men Sverige hade blivit lite rikare.

Höjd skatt innebär även, naturligtvis, mindre pengar i plånboken. Detta drabbar den privata konsumtionen och påverkar intäkterna staten får från momsen negativt. Även sparandet minskar när den disponibla inkomsten sjunker.

Något som är beundransvärt när man tittar åt vänster är deras människobild. De utgår från människans inneboende godhet och resonerar att de inte skulle skatteplanera, utan solidariskt skulle vara med och betala oavsett skattetryck. Tyvärr är människan mer självisk än så, man vill känna att man får lön för sin möda och få är beredda att belåna sig (studieskulder) för att sedan betala mer än hälften av sina inkomster i skatt.

Vad händer om de rödgröna lyckas ta bort den sänkta arbetsgivaravgiften för unga?

”Med arbetsgivaravgift menas de avgifter som arbetsgivaren betalar för varje anställd person utöver arbetstagarens lön.[…] Arbetsgivaravgiften sänktes 2009 med en procentenhet till 31,42 procent – en nivå som även gäller för 2014. För ungdomar under 26 år är arbetsgivaravgiften nedsatt till 15,49 procent.” (Ekonomifakta.se)

Idag, tack vare Alliansregeringen, har vi en halverad arbetsgivaravgift för personer under 25.

De som anser att den sänkta arbetsgivaravgiften har varit en dyr reform och inte gett många jobb har varit många. I en nyligen släppt rapport av Företagarna visar Nima Sanandaji, VD för Captus och Tino Sanandaji som är forskare vid University of Chicago att den kritiken till stor del är felaktig och pekar på flera argument för att behålla sänkningen:

  1. En sänkt arbetsgivaravgifts jobbskapande effekt äts inte alls upp av höjda löner. Högre löner stimulerar i stället fler att arbeta.
  2. Sänkta avgifter, liksom andra skattesänkningar, ökar incitamenten till karriärutveckling och utbildning.
  3. En sänkning av arbetsgivaravgiften skulle just i Sverige få direkt effekt på sysselsättningen i stället för att ätas upp av höjda löner. Detta eftersom den svenska lönebildningen är hårt reglerad av centrala löneavtal.
  4. En sänkning av egenavgiften, den avgift som företagarna betalar för sig själva, stimulerar sysselsättningen genom ökat egenföretagande.
  5. Som Keynes upptäckte redan för sjuttio år sedan, kan sänkt arbetsgivaravgift få fart på sysselsättningen under lågkonjunktur.
  6. En sänkning kan riktas till specifika grupper, så att den får liknande effekt som jobbskatteavdraget. (Källa: Företagarna)

Dessutom är det inte sällsynt att den sänkta arbetsgivaravgiften tas upp i samband med den sänkta restaurangmomsen och sambandet mellan att få unga i arbete i just restaurangbranschen. Detta blir direkt missvisande då det finns väldigt många andra branscher där den sänkta arbetsgivaravgiften spelar en stor roll.

Egenföretagaren som äger en kiosk kan anställa en ungdom och själv trappa ner på sitt arbete. Småföretagaren som vill växa och nyanställa ekonomer drar sig från att välja den som är ung och nyexaminerad och väljer hellre någon som är äldre och har erfarenhet, trots att arbetet inte kräver mer än grundläggande kunskaper.