Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.

 

Löfven står inför stora svårigheter när väljarna vet vad de kommer att få

Under veckan meddelade statsminister Stefan Löfven att han utlyser ett extra val, även kallat nyval eller omval i vardagligt tal. Den rödgröna regeringen har under sin kortvariga tid vid makten visat på att de aldrig hade någon egentlig plan för hur de skulle styra riket. Det är dessutom värt att ha i minnet att de konsekvent under valrörelsen vägrade redovisa med vilket regeringsalternativ de sökte svenska folkets mandat.

Det är även värt att komma ihåg även hur Socialdemokraterna in i det sista försökte fördröja presentationen av sin egen politik.

Stefan Löfven valde senare att förhandla med Vänsterpartiet rörande den budget som idag blev nedröstad.

Hade detta arrangemang presenterats innan valet finns en stor chans att svenska folket inte hade givit Stefan Löfven sitt förtroende, man behöver bara gå till 2010 för att se hur ett rödgrönt samarbete fungerade sist. Samarbetet med Vänsterpartiet rörande budgeten var även det som omöjliggjorde blocköverskridande samarbete i detta senare skede. Genom dessa beslut fick Sverige ett regeringsalternativ de egentligen inte hade valt och visade en sällan skådad regeringsoduglighet.

Utöver detta har Stefan Löfven beskyllt Alliansen för att genom blockpolitik låsa svensk politik. Detta är direkt felaktigt. Istället är det Mona Sahlin som vid presentationen av det rödgröna samarbetet 2010 som verkligen låste svensk politik och till viss del bidragit till de framgångar Sverigedemokraterna har skördat sedan dess. Hennes efterträdare har därefter bara befäst den skyttegravspolitik som blockpolitiken sedan dess förts.

I sakpolitiska termer så finns det mycket att anmärka på när det kommer till den rödgröna sidan. Den av Stefan Löfven med anhang presenterade budget är jobbfientlig, infrastrukturfientlig och därmed i slutändan tillväxtfientlig. Det visar sig att de viktigaste frågorna för vänstern inte är skola vård och omsorg, det är att bekämpa företagsamhet och inskränka på den valfrihet som finns.

Mer om budgeten, och skillnader mellan regeringen och alliansens hittar ni här:

https://politikdelen.com/2014/11/11/4-viktiga-skillnader-mellan-alliansen-och-regeringens-budgetproposition/

Med en jobbskapande, infrastruktursvänlig och positiv attityd till tillväxt hävdar Sverige sin konkurrenskraft i Europa. Genom att genomföra Alliansens politik och därigenom stärka Sveriges konkurrenskraft i Europa kommer den svenska ekonomin att förbättras och därmed skapa synergieffekter som ger resultat i ökade anslag och resurser till skola, vård och omsorg. Ingenting särskiljer egentligen ett företag från Sverige som land, genom att som land vara konkurrenskraftigt och därigenom vinstdrivande skapas förutsättningar för satsningar på områden som är viktiga.

Men, varför ser vi inga synergieffekter av Alliansens politik under åren 2006-2014? Varför försämras vår skola, vår vård och vår omsorg? Förklaringen beror till stor del på den värsta ekonomiska kris Europa genomlevt sedan 1930-talet. Vid europeiska jämförelser är vi det land som, tillsammans med Tyskland, genomlevt krisen absolut bäst. Vår f.d. statsminister, Reinfeldt, och vår f.d. finansminister, Borg, har i världens media prisats för den politik vi har fört under krisåren. Skolreformen 2011 har inte heller fått tid att påvisa resultat då det behövs minst 6 år för att vända en skola – något som Fridolin också upptäckte efter att först ha utlovat 100 dagar.

Nu går Socialdemokraterna och Miljöpartiet ut i en valrörelse tillsammans, med en budget som redan fallit i en konstellation som redan har misslyckats.

Inspiration till inlägget är hämtat av Dennis Fogelmark

Failed to prepare, prepare to fail. Regeringen var inte förberedd, resultatet blev ett extra val

Är man inte förberedd så är man oförberedd. Detta sade Fredrik Reinfeldt många gånger under den gångna valrörelsen och varnade för ett parlamentariskt kaos vid en rödgrön seger.

Nu blir det ett extra val den 22 mars 2015.

Innan valet fick man inte veta vilka som tänkte regera tillsammans, vilken budget som skulle gälla eller hur de tänkt få igenom sina förslag. Detta ledde till svikna och omarbetade löften som väljarna inte kände igen sig i. Vänsterpartiet, som såg sig själva som en naturlig del av regeringen, fick stå ute i kylan. De lovade då att lägga fram en egen budget och agera som ett oppositionsparti. Vad som egentligen hände är historia.

Löfven berättade att han ämnade utlysa ett extraval och passade på att berätta hur han ämnar gå till val på den lagda budgeten, tillsammans med Miljöpartiet – och då i förlängningen Vänsterpartiet. Det ironiska är att genom detta cementerar den blockpolitik han fördömer och ser som anledning till nederlaget vid omröstningen.

Ett extraval är inget något parti kan ta lätt på och utgången är mycket oviss.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svikit många löften och tappat stort i förtroende i opinionen. Löfvens utsträckta hand visade sig vara tom och ett spel för galleriet, men genom att samarbeta med Vänsterpartiet stängde han resolut dörrarna för samarbete med bland annat Centerpartiet och Folkpartiet. Att bland annat vilja förbjuda vinster i välfärden och höja marginalskatterna för arbete med mera och samtidigt vilja samarbeta med partier som har dessa som kärnfrågor visar att det faller på sin egen orimlighet.

Även sinsemellan har S och Mp fått kompromissa så mycket att väljarna inte känner igen sig. S var bestämda om Förbifart Stockholm byggande, men Mp och V var emot och S backade. S ville även behålla Bromma, men tvingades att utreda även detta. På samma sätt hade Mp stora frågor som de fick ge efter från, bland annat kärnkraftsfrågan.

Moderaterna står utan partiledare. De har dock tidigarelagt sin partistämma för att med största sannolikhet rösta fram Anna Kinberg Batra som ny partiledare då det är viktigt med fyra tydliga ledare inför den kommande valrörelsen. Moderaterna har mycket att vinna med tanke på hur många väljare som lämnade partiet i september. Med Kinberg Batra har de möjligheten att ta Moderaterna i en ny riktning för att återta en del av dessa.

Kristdemokraterna har i de senaste opinionsundersökningarna hamnat under 4% gränsen och står inför stora utmaningar. Däremot har de nu en unik chans att växa väsentligt om de förnyar sin politik. Kristdemokraterna är det naturliga partiet att ta tag i invandrings- och pensionsfrågorna. De är ett konservativt parti som kan plocka många väljare. Lyft fram Sara Skyttedal (förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet) och låt henne formulera frågan, hon har redan tidigare tagit upp invandringsfrågorna i debattinlägg i DN, där hon bland annat skriver: 

”…för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.” (Dagens Nyheter 29/8)

Kristdemokraternas kärnväljare är dessutom ofta bland de äldre och då är pensionsfrågan ett naturligt val. Men det krävs samtidigt att de faktiskt får igenom sina förslag i Alliansen som helhet, vilket är en utmaning i sig.

Sverigedemokraterna hamnar nu i en valrörelse utan sin partiledare, Jimmie Åkesson. Men det är inte säkert att det kommer att påverka SD:s valresultat. Det stora frågetecknet handlar mer om någon kommer att ta samtalet med dem, eller fortsätta hålla alla dörrar stängda. Risken för det sistnämnda är det martyrskap som gett SD sina stora framgångar. Förhoppningsvis sker det ovanstående med Kd som resolut kommer att avväpna SD. Invandringens kostnader får inte fortsätta vara ett tabubelagt ämne.

SD har dessutom visat att de har makt, och det innebär en risk att de drar till sig fler väljare från både Alliansen och S.

En annan riskfaktor vid extravalet i mars är Feministiskt Initiativ som fick 3,12% och därmed ligger nära riksdagsgränsen. Det finns en risk att de får de stödröster de behöver för att komma in och då har Alliansen fyra partier att kämpa mot i Riksdagen med starka vänstertendenser. Den troligaste anledningen till deras framgångar är dock media, som gett dem lika mycket utrymme som vissa riksdagspartier – vilket kan ses som märkligt då andra partier utanför riksdagen inte fått denna mediala uppmärksamhet.

Stefan Löfven avgick inte som utlovat, det är en svaghet som kan kosta Socialdemokraterna röster. Det är, som tidigare nämnts, dessutom oerhört osannolikt att något parti från Alliansen kommer att samarbeta med en samarbetsregering som vill förbjuda vinster i välfärden, avskaffa valfriheten, stoppa förbifarten och höja väldigt många skatter som slår hårt på företag och sysselsättning.

Nu tvingas Löfven att föra en borgerlig ekonomisk politik då Alliansens förslag vann omröstningen och ligger då ett år. Även om S vinner får de leva med Alliansens budget under 2015. S har med andra ord bara 3 år kvar för att genomföra sitt förslag, som också den kan falla vid nästa budgetomröstning.

Nu börjar en ny valkampanj och LO storsatsar. Under valarbetet 2014 såg deras siffror ut såhär (under valkampanjen 2010 bidrog LO med över 500 miljoner kronor till Socialdemokraternas kampanjarbete):

LOs valrörelse i siffror

Källa: Politikfakta

Frågan man då logiskt måste ställa sig: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

Regeringens utspel alltmer desperata

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.

Höjd skatt betyder inte automatiskt ökade skatteintäkter

Ovanstående mening är något som den sittande regeringen inte verkar vara speciellt bekant med. Att höja skatter innebär inte per automatik att skatteintäkterna ökar, utan vid en viss gräns är det precis tvärtom.

Om vi tar teorin först är Lafferkurvan det bästa exemplet. Lafferkurvan är ett nationalekonomiskt begrepp som syftar till att beskriva elasticiteten – elasticitet är ett känslighetsmått som beskriver hur starkt människor reagerar på ekonomiska förändringar. Den uttrycks i procentuell förändring, vilket gör den relativt enkel att tolka – av beskattningsbar inkomst. Enligt teorin, som Arthur Laffer formulerade, kan staten maximera sin skatteinkomst genom att sätta skattenivån på en optimal nivå.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta.

Lafferkurvan

Detta kan användas för att kort jämföra två kommuner, Upplands Väsby och Sollentuna. Det är två kommuner norr om Stockholm som ligger nära varandra och är relativt lika.

Väsby o Sollentuna

Ekonomifakta.se (notera att siffrorna för 2014 är prognoser och skrivna innan valet)

Upplands Väsby har enligt siffrorna ovan över 1 krona högre skattesats (exkl. kyrkoavgift) men ändå en lägre skatteintäkt per invånare. Detta kan till viss del förklaras av medianinkomsten, men öppnar då för ytterligare frågor om hur det kommer sig. Efter att den nya majoriteten tagit över i Upplands Väsby är skillnaden nu uppe i 1.40 kronor över Sollentunas.

Sollentuna har som ort en lägre skattesats med en lägre befolkningsökning fast generellt en högre standard inom nästan alla punkter, men denna siffra är endast för 2014 och dessutom en prognos. Tittar man på 1990 – 2005 är befolkningsökningen istället 12% jämfört med Väsbys 4% under motsvarande period. Sollentuna har byggt långsiktigt vilket leder till en ökad befolkningsmängd – och till en befolkning som generellt sett tjänar bättre, har fler företag och är högre utbildade. Befolkningsökningen är med andra ord konstant högre än i Upplands Väsby.

(En anledning till att Väsby växer långsamt kan bero på oviljan att bygga nya områden som kan ses som ”dyra” och/eller ”skadliga”. Ett tydligt exempel på detta är Väsby Sjöstad där det planerades 3000 nya bostäder i en helt ny stadsdel, men som röstades ned med knapp marginal efter en folkomröstning)

Detta har Sollentuna lyckats med bland annat genom att isolera Malmvägen med många företag, utan att förtäta alltför mycket.

Upplands Väsby har som kommun alla förutsättningar att gå om Sollentuna, men det sker inte genom att försvåra för företagare, vilket dock till stor del beror på regeringens skattehöjningar men förstärker samtidigt poängen, eller höja skattesatsen för vanligt folk.

Det är viktigt att ha en bra skattepolitik så både kapital och människor stannar. Detta gäller alla kommuner. Sollentuna har hittat en mer optimal nivå på Lafferkurvan är Upplands Väsby i detta läge.

Riskerna man tar vid skattehöjningarna är många. På nationell nivå kan det leda till företagsflykt från landet eller mer avancerade skatteplaneringar. På lokalnivå kan det leda till att företagen lägger ner verksamheten eller byter kommun. I detta fall skulle det innebära att företaget stannar i Upplands Väsby men ägaren flyttar, och tar sina skattepengar, till Sollentuna.

Knepigt läge vid budgetomröstningen

Sannolikheten för att Alliansen skulle sänka regeringens budget den 3e december och därigenom orsaka en regeringskris är ganska liten när man ser på alternativen som en regeringskris kan innebära idag.

Den största anledningen till detta beror på Moderaterna. Genom att både Reinfeldt och Borg lämnade partiet saknar M – och därigenom Alliansen – en tydlig statsministerkandidat. Att utlysa nyval är en risk som Moderaterna helst undviker i nuläget tills de stabiliserats. Med största sannolikhet blir det Anna Kinberg Batra som tar över, men om hon är rätt val för posten kan bara tiden utvisa.

Det sannolika är en misstroendeförklaring. För att det ska bli av måste minst 35 ledamöter föreslå en sådan omröstning. Sedan måste majoriteten av ledamöterna rösta ja till förslaget. Om riksdagen kommer fram till att den inte har förtroende för statsministern måste hela regeringen avgå eller utlysa ett extra val. Om riksdagen kommer fram till att den inte har förtroende för en minister måste ministern avgå.

Detta är enklare att få till när det har gått lite längre tid, för att ha ett större underlag till misstroendet. Redan nu finns det en viss grund för detta genom många brutna vallöften och misskötsel av skattepengarna:

  • Pausa Förbifarten som kostar ca 4 miljoner om dagen och som ses som en ”liten fördyring”. (S lovade att Förbifarten skulle byggas, att det inte var förhandlingsbart)
  • Stoppa alla investeringar till Bromma Flygplats för att undersöka om flygplatsen kan läggas ner till förmån av bostäder (S lovade att inte lägga ner flygplatsen)
  • Inga skattehöjningar för vanligt folk. (Brytpunkten kommer långt nere, pensionen dubbelbeskattas, speciell löneskatt för äldre)
  • Barnbidraget skulle höjas.

Skadan av att låta regeringen sitta kvar tills underlaget är tillräckligt stort och opinionen har börjat svänga är den ovisshet företagarsverige kommer att sväva i gällandes stoppade investeringar, nyanställningar och andra regler som försvårar för alla företag inom det privata.

Det tar en väldigt kort tid att förstöra en ekonomi jämfört med att bygga upp den, vilket innebär att om Alliansen tar över om två år, är det inte bara att fortsätta på spåret som fanns innan september 2014. Förtroendet för Sverige måste återhämtas från företag och vår omvärld. Det är inte säkert att företag vågar fortsätta som innan trots ett Alliansstyre när de nu vet hur hårt, och snabbt, det kan slå vid ett regeringsskifte. En del internationella företag planerar förmodligen redan för en flytt, vilket är en dyr och omfattande omorganisation.

Utöver det saknas indikationer på att Sverige, och resten av världen, är på väg in i en högkonjunktur. Analytiker pratar om fortsatta ekonomiska problem för Europa. Den träffsäkre George Soros har nyligen placerat en stor del av hans miljarder ”på en plats där han tjänar pengar om EU:s ekonomi går sämre”. Soros var en av orsakerna som sänkte Sverige genom valutaköp i början av 90-talet. Hans enorma fondkapital är dessutom den fond som går bäst på Wall Street.

Alliansen skulle t.ex. kunna frångå ”praxis” och släppa fram Annie Lööf som interim statsminister tills dess att M har valt en passande som skulle kunna starta efter riksdagens öppnande i september 2015. Detta är inte helt osannolikt, men kanske taktiskt fel väg för M. Ett extraval vore nog INTE till fördel för Alliansen. Det skulle nog SD vinna mest på.

Frågan är således om det är värt av Alliansen att avvakta och släppa igenom regeringens budget och låta dem gräva sin grav lite djupare innan de gör en misstroendeförklaring. Under tiden kan de försöka bryta loss de mest skadliga delarna för Sverige, som t.ex. trainee-jobben, och hoppas att skadan och misstroendet inte hinner bli för alltför djupgående. Det blir en snäv balansgång att gå.

Kommer Alliansen att fälla regeringen?

Alliansen har meddelat att man inte i efterhand tänker dra ut enskilda poster ur budgeten trots ny praxis från förra hösten. Man hade kunnat göra det och hänvisa till att rödgröna gjorde detsamma föregående budget – men det hade skapat osäkerhet runt svenska statsfinanser på ett sätt som man inte önskar. Detta visar på att de inte är beredda att sjunka till samma nivå som den gamla oppositionen.

Detta var något Magdalena Andersson tyckte var mycket bra av Alliansen. Hyckleri.

Därmed inte sagt att man inte tänker fälla regeringen. Det kan fortfarande ske om Alliansens budget får stöd av SD, vilket är ett beslut som ligger utanför Alliansens kontroll i den mån att SD trots allt röstar efter eget huvud. SD själva är mycket tystlåtna om vad de planerar att göra och påpekar att de tänker rösta på den budget som ”skadar Sverige minst”.

Alliansens budget i år är dock gjord på ett sådant sätt att det i vilket fall inte är uppenbart för SD att stödja den, posterna för integration och invandring ligger i paritet med regeringen. Det ligger naturligtvis inte i Alliansens intresse att ha nyval med ett M som byter partiledare och viss osäkerhet även på andra platser.

Det är mer troligt att Alliansen gör en offensiv kommande år, när man är mer samlade och hunnit utarbeta en ny taktik och förnyad politik. Däremot är det inte längre osannolikt att det blir Alliansens budget som går igenom, med tanke på uttalandet under budgetpresentationen där Anna Kinberg Batra var tydlig med att de tänker rösta för sin egen budget och att lägga ner sina röster vore att svika sina väljare. Detta lägger ett stort ansvar hos Sverigedemokraterna som återigen blir vågmästare, men denna gång för det största beslut de hittills varit delaktiga i att ta.

4 viktiga skillnader mellan Alliansen och Regeringens budgetproposition

Alliansen presenterade nyligen sin skuggbudget och tar ett svårt, men rätt genomtänkt, beslut genom att inte bryta ut delar av regeringens budget. Detta trots att regeringen gjorde just detta när de var i opposition under förra mandatperioden och därmed förändrade ett över 20 år långt praxis. 

Alliansen presenterar därmed en komplett skuggbudget tillsammans som de kommer att rösta för i december istället för att plocka ur delar från regeringens alternativ. Detta är att visa respekt för sina väljare och att inte ge vika för någon annans politik.

Under presentationen tryckte de speciellt på tre viktiga skillnader mellan sin och regeringens budget:

1. De menar att deras budget handlar om att stärka den svenska ekonomin gentemot en försvagning. Här nämner de bland annat de offentliga finanserna och att Alliansen kommer att presentera ett överskott redan 2018 genom att redan nu bygga skyddsvallar i ekonomin och se till att alla reformer finansieras krona för krona.

Regeringen å sin sida har övergett överskottsmålet och genom att inte ha det i beaktande kunna göra större investeringar med hårt beskattade pengar och större lån.

2. Alliansens budget har en utgångspunkt i att stärka jobbtillväxten med målet att sysselsättningen ska öka med 350 000 personer till 2020. Det är viktigt att här skilja på regeringens alternativ som vill sänka arbetslösheten. Sysselsättning och arbetslöshet är två olika mått på olika saker. Att minska arbetslösheten gör man enkelt genom olika åtgärder (t.ex. obligatoriskt gymnasium och trainee-jobb) medan sysselsättningen kräver riktiga åtgärder för att bli hållbar.

Vägen till arbete går genom skolan. Alliansen vill öka förutsättningarna för en bra start som ger mer kunskaper. Detta genom att bland annat:
– ha en tioårig grundskola som de flesta andra länder
– ha mer matematik i högstadiet
– införa betyg i årskurs 4
– införa möjligheten att ha ordningsbetyg
– låta gymnasiet vara oförändrat, dvs. inte obligatorisk och inte tvinga alla att läsa in högskolebehörighet

Alliansen vill göra regelförenklingar, bland annat ska tiden att starta eget att halveras samt kravet på aktiekapitalet sänks. De vill även bygga ut systemet för lärlingsanställningar och ytterligare sänka arbetsgivaravgiften för unga under 23 år.

Idag krävs ett aktiekapital (eget kapital) på 50 000 kronor, att halvera detta underlättar möjligheterna att starta eget, men kan däremot leda till att personer som egentligen inte är redo att starta eget gör det med ett kapital som inte räcker tillräckligt länge för att nå break even.

Regeringen lägger 7,7 miljarder kronor år 2015 på ”reformer för jobb”. Här bakar de bland annat in budgetposter om investeringar i infrastruktur och bostäder. Statsminister Stefan Löfven har framhållit en garanti för unga att få jobb inom 90 dagar som den viktigaste reformen, vilket bland annat ska ske genom en satsning på traineejobb som kostar 450 miljoner kronor. Men när Ylva Johansson (S) fick frågan av Hanif Bali (M) om hur många procent regeringen räknar med ska ha full sysselsättning eller vara i studier fick han svaret att han ”borde se till verkligheten, inte till vallöften”. Johansson lade även till att 90 dagarsgarantin är en målsättning och att de inte vet när det faktiskt kommer att gälla.

Regeringen höjer skatten ungefär 40 gånger så mycket på arbete och tillväxt som de föreslår till företagande. Konkret innebär deras reformer bland annat ett avtrappat jobbskatteavdrag, att gränsen för att få statlig inkomstskatt ska räknas upp långsammare samt en löneskatt för dem över 65 som fortfarande arbetar. Här gör de i ett slag det dyrare att anställa unga och dyrare att behålla äldre i en situation där Sverige har en hög ungdomsarbetslöshet och en åldrade befolkning som lever allt längre.

Att göra det lika dyrt att anställa en oerfaren ungdom som en erfaren äldre leder till mycket större svårigheter för de unga att komma in på arbetsmarknaden då de saknar konkurrenskraft.

Utöver detta kan tilläggas att regeringen avser att redan i januari 2015 slopa läx-RUT, en av de största arbetsgivarna för ungdomar.

3. Alliansen arbetar för att förbättra infrastrukturen och öka bostadsbyggandet redan idag genom att bland annat satsa på en ny stambana för höghastighetståg och förenkla byggreglerna för bostadsbygge. Detta beräknas leda till 300 000 nya bostäder fram till 2020 och förenkla pendlandet. De gör även en grönare satsning genom att bygga 10 000 nya laddstolpar för elbilar i hela landet.

Regeringen skjuter investeringarna på framtiden. Förbifarten har pausats till en kostnad på 4 miljoner om dagen, Slussenbygget ska återigen utredas och alla investeringar för Bromma stoppas medan utredningar för en eventuell nedläggning är klar.

4. Reformutrymmet är helt olika för Alliansen och regeringen. Alliansen ser ett reformutrymme på ca 10 miljarder medan regeringen har ett på ca 20 miljarder. Regeringens reformutrymme är en anledning till varför de slopade överskottsmålet då det i princip är omöjligt att nå det med de reformer regeringen vill genomföra under mandatperioden.

Vi har alltså en regering som avsiktligen lägger en budget som kommer att försämra jobbtillväxten och de offentliga finanserna. I budgetpropositionen heter det att ”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något” (Förslag till statens budget för 2015, finansplan och skattefrågor, s. 57).

Mot detta har vi en Allians vars satsningar på infrastruktur och utbildning värnar om den svenska tillväxten i en tid då omvärlden fortfarande återhämtar sig från finanskrisen. Deras mål på att öka sysselsättningen är fullt möjlig med tanke på att de ökade den med 340 000 under den rådande krisen.

Bilderna visar hur finansieringen av reformerna är gjorda krona för krona. Bild 1 visar finansieringen och bild 2 på de reformer som utlovas.Finansiering

ReformerKälla: Alliansen.se

Alliansens jobbpolitik Vs de rödgrönas

Alliansen presenterade i fredags (7/10) ytterligare en del av den skuggbudget de ska presentera i sin helhet den 10/10. Nedan kommenteras delar ur den kortfattat.

Alliansen: Ytterligare sänkning av socialavgifterna för ungdomar under 23 år ned till 10,21 procent och slopad nedsättningen för personer som fyllt 25 år. På så sätt ökar effektiviteten av nedsättningen.
Regeringen: Helt ta bort de sänkta avgifterna och därmed göra det dubbelt så dyrt (eller fyra gånger så dyrt om man ser på dagens förslag från Alliansen) att anställa unga.

Kommentar: Dessa pengar ska gå till att skapa jobb inom det offentliga istället – dvs privata jobb är inte lika viktiga. Den enda bransch som tas upp som exempel är restaurangbranschen, men det finns många andra som använder sig av unga anställda. Det är ofta som småföretagare anställer unga och det är dessa som det slår hårdast mot. För större företag gör en ökad arbetsgivaravgift inte stor skillnad, men för mindre är det avgörande för vem de ska anställa.

Alliansen: Inga höjningar av skatter på arbete och företagande
Regeringen: Marginalskatten ökar till ca 60% för de som tjänar 50.000 kronor eller mer. Gränsen för den statliga inkomstskatten sänks. Det ska även införas en särskild löneskatt för äldre.

Kommentar: Höjd skatt innebär, naturligtvis, mindre pengar i plånboken. Detta drabbar den privata konsumtionen och påverkar intäkterna staten får från momsen negativt. Även sparandet minskar när den disponibla inkomsten sjunker. Den särskilda löneskatten för äldre innebär att arbetsgivaravgifter och särskild löneskatt för aktiv näringsverksamhet för personer födda 1937 och tidigare kommer att bli 5,6 procent. Motsvarande avgift för personer födda mellan 1938 och 1949 blir 15,81 procent. Detta kommer samtidigt som vi har en åldrande befolkning där vi borde främja äldre arbetskraft då vi lever längre och längre. Med regeringens förslag lönar det sig inte att vara driftig, välutbildad, ung eller äldre.

Alliansen: Att behålla RUT-avdraget oförändrat
Regeringen: Läx-RUT tas bort helt och resterande RUT halveras.

Kommentar: Att ta bort läx-RUT helt slår inte bara på de elever som nu blir utan läxhjälp, utan även på de som arbetar med det. Majoriteten av anställda hos dessa företag är ungdomar som arbetar deltid bredvid t.ex. studier. Här åstadkommer regeringen den klassiska dubbelstöten: det blir dubbelt så dyrt att behålla sina anställda och dubbelt så dyrt för de som är intresserade av tjänsterna. Argumentet för att ta bort läx-RUT kan omskrivas till ”om inte alla har råd med läxhjälp ska ingen få det”. 7 av 10 som använder sig utav läx-RUT är dessutom inte höginkomsttagare, utan familjer med en inkomst under 32.000 kronor i månaden.

Alliansen: Att förutsättningarna prövas för att bygga nya stambanor för höghastighetståg på sträckorna mellan Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Att förutsättningarna prövas för att bygga ut järnvägen i norra Sverige med ett betydande inslag av medfinansiering från näringsliv, kommuner och regioner. Att verksamheten vid Bromma flygplats bevaras och utvecklas.
Regeringen: Allt ska utredas. Förbifarten och Bromma ska läggas ner, Slussen ska utredas från grunden igen.

Kommentar: Skatten för Stockholm ökade med 35 öre, vilket beräknas generera ca 700 miljoner. Pengarna skulle till största del gå till skolan. Pausen av Förbifarten beräknas att kosta i rena pengar (utan att ta med socioekonomiska faktorer och eventuella avslutningsavgifter till entreprenörer) ca 700 miljoner. Det betyder att skattehöjningen oavkortat går till att betala förseningsavgifterna till Förbifarten och inte en krona är över till skolorna. Arlanda klarar inte av att ta över Brommas flyg (läs mer här). Slussens utredningar har redan tagit 20 år, för regeringen verkar det inte spela någon roll om det tar ett par år till, trots att utredningarna är färdiga.

Alliansen:  Energiöverenskommelsen ligger fast för långsiktighet om en inriktning som syftar till att ge trygg energiförsörjning med god konkurrenskraft och ekologisk hållbarhet. Oförändrad energiskatt i dagsläget.
Regeringen: Höjd skatt på kärnkraft. Höjd energiskatt på dieselbränsle, 20 öre per liter.

Kommentarer: Det blir dyrare att producera el, vilket slår på industrin som använder stora mängder varje månad. Dieselskatten påverkar åkeribranschen som är beroende av bränslet oavsett vad det kostar. Det kan komma att kosta många jobb då industrin tvingas strukturera om för att behålla marginalerna och ökar risken för användandet av utländska åkerier.

Alliansen: Vinster i välfärden ska begränsas genom kvalitetskrav.
Regeringen: Vinster i välfärden ska förbjudas, för att vara kvar måste de omforma bolaget till AB(svb) – bolag med särskild vinstbegränsning.

Kommentarer: De viktigaste anledningarna till att bolagsformen AB(svb) motverkar incitament att starta, driva och utveckla företagen är bland annat att:

  • Ingen eller begränsad möjlighet till återbetalning på ägarens investerade tid, kunskap och kapital. (Varför skulle då en entreprenör satsa allt på att göra ett så bra arbete som möjligt?)
  • Svårigheter att resa externt kapital inklusive begränsade möjligheter till banklån i en bransch som av långivarna redan anses ha hög risk på grund av framtida intäkter.
    Potentiella svårigheter att sälja företaget samt begränsade möjligheter att få avkastning på det värde som bolaget har skapat.
  • Kraven på ägarnas likviditet samt ägarens förmåga och vilja att ta risk blir därmed betydligt högre i ett bolag med särskild vinstbegränsning blir därmed betydligt högre än i ett vanligt aktiebolag. Det i kombination med lägre potentiell avkastning leder sannolikt till minskad mångfald i välfärden.

Sammanfattningsvis är det uppenbart hur regeringens budget inte främjar företagande eller anställningar. Den privata sektorn straffas hårt av många skattehöjningar utan att några riktiga arbetsreformer presenteras.

Utbildningsdelen av Alliansens skuggbudget ger hopp

Alliansen presenterade på en pressträff i dag förslag för fortsatt mer kunskap i skolan från den kommande budgetmotionen. Jan Björklund, partiledare (FP), Anna Kinberg Batra, ekonomisk-politisk talesperson (M), Emil Källström, ekonomisk-politisk talesperson (C) och Jakob Forssmed, ekonomisk-politisk talesperson (KD) presenterade bland annat förslag om:

• Satsningar på fler utbildade lärare.
• Satsningar på fler karriärtjänster i skolan. Särskilda satsningar i utanförskapsområden.
• Satsningar på fler speciallärare.
• Minskad klasstorlek i lågstadiet.
• Satsningar på ett fortsatt mattelyft.
• Satsningar på ett fortsatt läslyft.
• Införande av en tioårig grundskola så att också de yngsta eleverna får rätt till stöd och stimulans för att lära sig skriva, läsa och räkna.
• Införande av fler matematiklektioner i högstadiet.
• En utökning av undervisningstiden i ämnet idrott och hälsa i grundskolan med 100 timmar, vilket motsvarar en ökning av idrottsämnet med 20 procent.
• Att betyg införs från årskurs 4.

Alliansen förslår även att alla rättningar av nationella prov ska centraliseras. Det ska inte förekomma att samma lärare som undervisar ungdomarna är samma som sedan rättar deras prov. Detta gör systemet mer rättvisande och ger en övergripande jämförelse enklare.

För de elever som inte klarar av behörigheten till gymnasiet ska obligatoriskt gå om årskurs 9, är ett annat exempel. Däremot bör Alliansen fundera på en obligatorisk sommarskola för att redan i tidigare åldrar komma åt ungdomar som har svårigheter istället för att vänta in årskurs 9.

Utbildningen i Sverige ska hålla hög kvalitet och vara tillgänglig för alla. För elevernas skull men också för jobben, välfärden och sammanhållningen. Föräldrarna ska veta att när barnen kommer hem från skolan har de lärt sig något nytt i en trygg miljö. Alla elever ska mötas av höga förväntningar och ges det stöd och den stimulans som var och en behöver för att nå kunskapsmålen och växa utifrån sina egna förutsättningar. Skolan ska också ge bildning och lära för livet – inte bara arbetslivet. Oavsett bakgrund eller var du går i skolan. Så ges alla barn och unga en bra start i livet.

Den nya regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet saknar svar på Sveriges utmaningar. Den budgetproposition som regeringen presenterat bryter mot Alliansens fokus på mer kunskap i skolan och höjer i stället trösklarna in på arbetsmarknaden för unga genom dyrare ungdomsjobb och en utbyggnad av tillfälliga platser i stället för jobbpolitik.

Några av de mest oroväckande förändringarna regeringen vill åstadkomma, med Fridolin på barrikaderna, är minskningen av kontroll av barn som kan behöva extra hjälp. Det är detta betyg är till för, inte för att elitistiskt se vem som är bäst. Därför behöver vi betyg i årskurs 4.

Regeringen vill även göra gymnasiet obligatoriskt och göra alla program högskoleförberedande. Detta låter som en bra idé vid en första anblick, men innebär ett flertal problem:

  1. Man kan inte tvinga någon som är 18 år eller äldre att gå kvar i skolan, vilket innebär att i realiteten är gymnasiet endast obligatoriskt i början.
  2. Att alla program ger högskolebehörighet leder till att de praktiska programmen måste skära ner på praktiska ämnen, praktik eller lärlingsplatser.
  3. Kombinationen av ett obligatorium och högskolekrav kommer värst av allt drabba de elever som är skoltrötta och redan har problem med att klara sina teoretiska studier. Dessa ungdomar, som många gånger väljer ett mer praktiskt program, behöver praktiken, lärlingsmöjligheter och mindre teori som inte påverkar deras planerade yrkesval.
  4. Att göra gymnasiet obligatoriskt kan även ses som ett försök av regeringen att dölja och förbättra arbetslöshetsstatistiken då dessa elever inte kommer att räknas med längre. Det blir ett enkelt sätt att visa hur ”bra” de varit på att öka sysselsättningen i landet på ett missvisande sätt.