Den enda riktiga vinnaren av budget 2015

Den enda vinnaren av budgeten är inte arbetslösa och pensionärer som tidningarna gärna berättar om. Den enskilt störste vinnaren efter att budgetpropositionen presenterades är utan tvekan Vänsterpartiets ekonomiske talesman Ulla Andersson. De påstås vara i opposition efter att inte fått vara med i Löfvens regering, men den dystra sanningen är att V sitter vid rodret. Att de inte var till salu stämde inte i slutändan, men det visade sig att de inte heller var billiga.

”Nu är det slut på kalaset,” sade hon och syftade på de sänkta jobbskatterna som Alliansen genomfört. Nu skulle de rika klämmas åt och bidra mycket mer till en välfärd för alla. Ulla verkar dock totalt sakna ekonomisk erfarenhet av orsak och verkan. När man höjer skatterna så minskar till slut arbetade timmar och inkomsterna sjunker istället för att öka. Om man gör det dyrare att anställa så anställs det helt enkelt färre, inte fler. Höjer man skatterna på inkomst så minskar köpkraften och därmed produktionen.

Den budget som har presenterats kommer lägga sig som en våt filt över Sveriges ekonomi och minska produktion, sysselsättning och BNP.

Svenska Dagbladet går långt i sin kritik och ber Alliansen att reagera starkt och agera för en misstroendeförklaring mot regeringen. Detta är en rimlig begäran som borde tas på största allvar. Regeringen kommer inte att kunna driva igenom några större frågor utan hjälp av Vänsterpartiet, och det är inte rimligt att de på ett såpass tydigt och genomgående vis ska få diktera den svenska politiken i fyra år. De är absolut inte ett oppositionsparti, de sitter inofficiellt med i regeringen på alla vis som räknas.

Löfven försöker utåt sett att bryta upp blockpolitiken och få till ett samarbete med Folkpartiet och Centerpartiet. Men dessa försök är spel för galleriet. I realiteten har han redan stängt dörrarna för samarbete genom att gå emot flera av partiernas kärnfrågor. Att då påstå att man står med uträckt hand, att man vill samarbeta, blir fullständigt verkningslöst, vilket Löfven utan tvekan redan är fullt medveten om.

En misstroendeförklaring är enkel att motivera:
”Denna regering har på ett för Sverige skadligt sätt fört landet i en riktning som saknar stöd i val eller parlament, därtill i en situation då hotet mot landets säkerhet och dess ekonomi gör en sådan riktning oacceptabel” (SvD 22/10)

Löfven och Andersson säger att Vänsterpartiet ska ha respekt för att de tagit ansvar för Sverige genom att samarbeta med regeringen och fört fram en budget som de tror på. Nu är det Alliansen som måste ta sitt ansvar och göra det som krävs för att få Sverige på rätt bana och göra det som är bäst för Sverige. De har en gemensam syn och samhörighet som gör det mycket enklare för samarbete. Det räcker inte med att gå i opposition, detta kräver ett större ansvarstagande än så. För Sveriges utvecklings skull.

Alliansens kommentarer på regeringens budget

Detta blir ett kortare inlägg då det kom 2 igår varav det enda som tog upp budgeten blev ofattande och var tidskrävande att skriva.

Anna Kinberg-Batra (M)
”Sverige är på rätt väg med bred jobbtillväxt och en stark ekonomisk position i förhållande till jämförbara länder. Den positionen riskerar nu att försvagas, framför allt när regeringen avviker från överskottsmålet. Med regeringens budget riskerar vi nu en inbromsning i jobbtillväxten och att Sverige skjuter viktiga reformer på framtiden”

Annie Lööf (C)
”Unga och småföretag används som bankomat för att finansiera statlig åtgärdspolitik. Vänsterregeringen halverar RUT men behåller ROT, så var det med den feminismen. Det är också en budget som slår stenhårt mot landsbygden. Regeringen inför kilometerskatt på transporter, lägger ner landsbygdsdepartementet och tillsätter en stadsutvecklingsminister.”

Jan Björklund (FP)
”Regeringens budget är ett jobbfientligt hafsverk. Huvudpunkten från regeringen är en skattechock mot ungdomsjobb. Det är en obegriplig åtgärd när vi har en alltför hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. Att straffbeskatta riktiga jobb för att finansiera låtsasjobb är fel väg att gå. Arbetslinjen byts nu mot en jobbfientlig linje.”

Göran Hägglund (KD)
”Det är en budget mot fler jobb och mer valfrihet. Regeringen säger sig vara för valfrihet men rycker undan mattan för fler utförare i välfärden. Mest allvarligt är kraftigt höjda skatter för unga och äldre, 72 000 fler vanliga löntagare får betala statlig inkomstskatt.”

Kort sagt, budgetförslaget innehåller en rad åtgärder som riskerar att försvaga jobbtillväxt, företagande och valfrihet i hela landet.

Avslutningsvis ett citat från Magdalena Andersson (S)
”Det blir inga skattehöjningar. De som får höjda löner får höjda löner och då får de skattehöjningar.”

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se

Fortsatt, berättigad, kritik mot Magdalena Andersson

Kritiken fortsätter mot Magdalena Andersson och hennes sätt att föra sin finanspolitik. Genom sitt uttalande om att ”ladan är tom” och ”bordet rensat” har hon satt standarden för den politik hon vill föra.

När Finanspolitiska Rådet kritiserade Andersson kontrade hon med att vilja avveckla Rådet. Detta med motiveringen att det var Anders Borg som hade inrättat den och att den inte fyller någon funktion i en socialdemokratiskt styrd finansieringspolitk. Med andra ord hävdade hon att Rådet var objektivt och ute efter att misskreditera henne. Det hon inte nämner är att efter inrättningen hamnade Borg och Rådets dåvarande ordförande Lars Calmfors i konflikt efter att Calmfors varit frispråkig i sin kritik mot den borgerliga regeringen också. Rådet fick, efter att Calmfors avgått, nya direktiv. Dessa togs visserligen fram i samråd med Socialdemokraterna, men historiskt finns det inget som tyder på att Socialdemokraterna är mer benägna än alliansen att ta emot råd utifrån, snarast mindre efter Anderssons utspel.

Magdalena Andersson försökte i Agenda att mjuka upp sin kritik genom att ändra på sina tomma lador till metaforen om ladan har 5 meter till tak så är den belånad till 2 meter.

Trots all kritik så verkar Andersson vara oförmögen till att erkänna Sveriges goda ekonomi. Den är alltjämt usel och belåningen är alldeles för hög. Detta är med största sannolikhet en taktik för att ge sig själv ett sämre utgångsläge när hon ska presentera sina reformer och använda detta som ursäkt till de vallöften som regeringen bryter på löpande band.

Dagens Industri tar även upp något annat som Andersson sade i Agenda som är väl värt att tänka på och som visar på det irrationella i hennes beteende som finansminister:

”…hon [gjorde] gällande att den nedtrappade uppräkningen av brytpunkten för statlig skatt inte är en skattehöjning, eftersom den som inte får en löneförhöjning från ett år till ett annat inte får höjd skatt. Hon menade därmed att brytpunktsförslaget inte skulle strida mot S-löftet att inte höja skatterna för vanliga löntagare. Som jämförelse sa hon att det vore orimligt att en utebliven indexhöjning av barnbidraget skulle betecknas som en sänkning av bidraget.
Detta är alltså sagt av en representant för ett parti som lanserade ordet ”pensionärsskatten” när jobbskatteavdraget för löntagare infördes. Ett ord som just skulle skapa en känsla av att en skatt hade höjts när det i själva verket var andra skatter som hade sänkts.”

Det framgick även att regeringen saknar en plan B om budgetförslaget faller i omröstningen.

”Min plan är att de inte kommer att stoppa dem”, säger Andersson till Dagens Industri och hänvisar till ungdomsarbetslösheten. Hur denna plan ser ut verkar hon inte veta, utan chansar helt enkelt på att den kommer att gå igenom. Det finns med andra ord inga garantier att budgeten kommer att accepteras och ingen plan på vad de ska göra om den faller.

Dessa uttalanden och missvisande bild hon har gett av den svenska ekonomin ledde till att Moderaterna nu fått nog och KU-anmält henne (Dagens Industri 22/10).

”Det är skillnad på att vara partipolitisk agitator och att vara regeringsföreträdare. Vår grundlag ställer tydliga krav på att våra myndighetsföreträdare ska varav opartiska och sakliga och det gäller även regeringen”, säger Jonas Jacobsson Gjörtler, som är moderat ledamot i finansutskottet den som anmälde Magdalena Andersson.

Risken är låg att bli prickad i KU för att ha svartmålat ekonomin som nu skett, men det är ändå en tydlig markering på det missnöje som breder ut sig. Andersson behöver ändra sin retorik, erkänna Sveriges stabila ekonomi samtidigt som hon medger att de reformer som utlovats måste vänta. Att lova så mycket som Socialdemokraterna har gjort har ett pris som inte är möjligt att betala i dagsläget, men istället för att erkänna sina brister hittar de på anledningar för att komma undan.

Sen lägger de 80 miljoner kronor på att göra statliga museum inträdesfria. Ladan var kanske inte så tom som hon påstod ändå.

Finanspolitiska rådet ska avvecklas, om Magdalena Andersson får bestämma

Regeringen, och i förlängningen, finansminister Magdalena Andersson väljer att bortse från den massiva kritik de fått när de presenterat en rad av sina planerade skattehöjningar för mandatperioden.

Bland kritikerna finns de stora facken samt flera statliga myndigheter, däribland Ekonomistyrningsverket, ESV, som Magdalena Andersson själv brukar hänvisa till. Enligt ESV kommer de höjda skatterna ha en klart negativ jobbeffekt och ”minska både utbudet och efterfrågan av arbetskraft”.

En återkommande kritik är att regeringen överskattar hur mycket pengar skattehöjningarna i praktiken drar in till staten. Det gäller inte minst den höjda marginalskatten från 57 till 60 procent för alla som tjänat över 50 000 i månaden, förslaget att fler ska betala statlig inkomstskatt och att det ska bli dyrare att anställa yngre / behålla äldre. Förslagen ska enligt regeringen ge ett överskott på över 5 miljarder. Men så väl de stora fackliga organisationerna som myndigheter och näringslivsorganisationerna menar att det blir betydligt mindre eftersom skattehöjningen väntas minska antalet arbetade timmar. I Dagens Industri den 18/10 står Andersson ändå fast vid att siffrorna stämmer.

Magdalena Andersson har även fått hård kritik från Finanspolitiska rådet, vars uppgift är att granska regeringens finanspolitik, som menar att det inte alls stämmer att ladorna är tomma och borden bara. Detta har fått Andersson att i sin tur kritisera Rådet och säger att hon inte ser någon nytta med ett finanspolitiskt råd som ska granska regeringens finanser. Hon menar att det infördes under det borgerliga styret och då fyllde en viktig funktion eftersom Alliansen förde en såpass oansvarig ekonomisk politik. Hon anser i samma mening att eftersom hon, och Socialdemokraterna, står för en ansvarsfull för statens finanser och därmed är behovet av ett finanspolitiskt råd mindre när det är en socialdemokratiskt ledd regering vid makten,

Detta är hybris på hög nivå. Andersson ser sin politik som så överlägset mycket bättre än den borgerliga att den inte behöver granskas. Detta kommer dessutom efter en massiv kritikstorm från många håll. Förutom de som redan nämnts har följande kritiserat Socialdemokraternas skattepolitik:

  • TCO / SACO
  • Arbetsförmedlingen
  • Konjunktursinstitutet
  • IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering)
  • Thomas Östros (f.d. biträdande finansminister för Socialdemokraterna)

Finanspolitiska rådet är ett av de få som regeringen själva kan välja att stänga ner, vilket kan kännas bekvämt för att stävja en del av den kritik som riktas mot regeringen och dess oansvariga skattehöjningar. Att så få höjer sina röster i protest visar på en okunskap om vad skattehöjningarna kommer att innebära för den enskilde, eller i ett ännu värre fall – bristande intresse av vad som påverkar ens dagliga liv.

Fortsatta provokationer från regeringen, trots samarbetsvilja

Finansminister Magdalena Andersson gick ut den 13/10 i Dagens Nyheter och sade att de kommer till en ”tom lada”, att pengarna är helt slut, och underskottet stort.

”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar,” säger hon i DN. Att ha ett överskottsmål var bland det viktigaste man kunde ha, innan valet. Idag låter det annorlunda.

Detta saknar trovärdighet när Sverige har en av de starkaste finanserna i Europa. Det skall dock tilläggas att i princip alla länder just nu har en svag ekonomi på grund av den finansiella krisen som vi inte är ute ur ännu. Andersson påpekar att det är omöjligt att klara av överskottsmålet, som om det är det viktigaste vi kan sikta mot just nu. Att ha ett överskottsmål under en global finanskris är inte något att sträva efter, vilket Alliansen har förstått och har stimulerat ekonomin. Däremot är situationen nu annorlunda och att överge överskottsmålet är oansvarigt.

Sverige har ett underskott, det stämmer. Men det underskottet är mycket litet i jämförelse av resten av EU som kan ses i bilden nedan från Ekonomifakta.

Offentlig Bruttoskuld

Det blir felaktigt när Andersson påstår att Sveriges finanser är så dåliga. Den slutsats man kan dra av hennes utspel handlar mer om att sänka förväntningarna från sina väljare från valrörelsen där man lovade enorma reformer för lika enorma summor. Genom att måla ut Sverige som ett land på ruinens brant får hon en ursäkt att höja skatterna ännu mer och dessutom hoppa över en del av de reformer som utlovats tidigare. Andersson använder retoriken som ett verktyg till att svika vallöften.

Finansdepartementets nya prognoser skiljer sig marginellt från kalkylerna som Anders Borg visade i somras. Andersson upprepade på gårdagens presskonferens att hon gör ”rejäla revideringar”. Även konjunkturinstitutet uttalar sig och berättar att statens finanser inte alls är i det dåliga skick Andersson försöker påvisa

Anna Kinberg Batra, ekonomiskpolitisk talesperson, kommenterade finansminister Magdalena Anderssons (S) pressträff om det ekonomiska läget på följande sätt:

  • Sverige har idag Europas starkaste offentliga finanser och är det enda EU-land som väntas minska sin statsskuld jämfört med 2006.
  • I ett läge där Sverige är på rätt väg väljer Magdalena Andersson att överge överskottsmålet. Den nya regeringens politik försvagar styrkan i vår ekonomi och exponerar Sverige för risker.
  • De konkreta förslag som hittills har presenterats handlar övervägande om skattehöjningar som slår mot jobb och tillväxt samt försämrar drivkrafterna till arbete.

Förändring Bruttoskuld
Rapporten nämner även Finanspolitiska rådets kommentarer om insatserna för att möta krisen:
2012: ”Svensk ekonomi har hittills klarat sig väl under den internationella krus som började 2008.”
2013: ”Rådet bedömer att svensk finanspolitik har varit framgångsrik i ett internationellt perspektiv.”
2014: ”Rådets analys visar att regeringens aktiva stabiliseringspolitik sedan 2006 har varit tidsmässigt träffsäker.”
Hur deras analys kommer att se ut 2015 blir nog inte lika muntert att läsa.

Rapporten går att läsa i sin helhet som PDF här.

Hon tillägger även: ”Nu får Sverige och jobben betala priset för den valrörelse som socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister har drivit. Det har ställts ut fler löften än vad som bjuds inom en ansvarsfull finanspolitik.” (Dagens Industri 13/10)

Detta är dessutom ännu en dörr som stängs när man pratar om ett samarbete över blockgränserna. Alla Allianspartier har varit mycket stolta (med all rätt) över den starka och stabila ekonomiska politik de lyckats föra under sina 8 år vid makten. Vill man läsa mer om den utklassning Sverige står för gällandes ekonomin i EU kan man läsa Dagens Industri från den 26/10-14. Det behövs dock en prenumeration för att läsa artikeln.

Fredrik Reinfeldt pratade mycket innan valet om att reformutrymmet är begränsat just på grund utav underskotten och var noga med att påpeka hur Alliansen inte lovade allt till alla. Raka motsatsen till Socialdemokraterna. Både Borg och Reinfeldt förklarade många gånger det besvärliga läge Sverige stod inför, och fick mycket kritik från oppositionen pga detta. Problemet är att den ekonomiska politik Alliansen förde inte var tillräckligt spännande för väljarna som alltid måste ha förändringar och satsningar oavsett konjunktur. Oppositionen hade detta och hade en mycket stor kassakista för sina reformer.

När nu Magdalena Andersson är finansminister så upptäcker hon det som Alliansen vetat från början: det finns inte utrymme för reformer, men får det att låta som en överraskning.

Vet Löfven något vi andra har missat?

Nu har det snart gått en månad sedan valresultatet 2014 presenterades och dammet har börjat lägga sig. Under valrörelsen var det en tydlig uppdelning av blocken med S, Mp och V på ena sidan och M, KD, C och Fp på den andra – med SD någonstans i bakgrunden av de båda. Löfven gjorde det tydligt att de skulle bilda regering tillsammans med V och Mp vid en eventuell valseger, vilket även Sjöstedt räknade med.

Efter att resultatet presenterats gick Löfven ut med beskedet att han ämnar bilda en (svag) minoritetsregering med Mp utan V. Han såg i valresultatet ett tydligt mandat för förändring, som han uttryckte det. Detta trots att de tre rödgröna partierna hade fått exakt lika stor röstandel som i förra valet – 43,6% båda gångerna. (Val.se)

Detta ledde omedelbart till problem då S/Mp inte har det stöd de behöver för att få igenom sina förslag och Löfven sträckte många gånger ur handen för blocköverskridande överenskommelser genom att bland annat kalla sin regering för en samarbetsregering när han, av talmannen, fick i uppdrag att bilda en regering.

Tätt efter att regeringen hade bildats så kommer besluten att samarbeta med V i frågan om vinster i välfärden och att höja flertalet skatter, däribland inkomstskatten.

Båda dessa frågor är några som står flera oppositionspartier nära om hjärtat (C och Fp). Att ta dessa beslut i samarbete med V samtidigt som man, utåt, vill ha ett blocköverskridande samarbete är mycket märkligt. Genom dessa beslut har man de facto stängt dörrarna för samarbete mellan dessa partier. Båda ser valfrihet och låga skatter som viktiga frågor och en del av sin ideologi.

Det ska inte heller glömmas att Mp tidigare var för valfrihet och nu efter uppgörelsen med S och V bytt åsikt och är emot den.

Den slutsats man kan dra av dessa handlingar är att Löfven spelar ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen. Att Löfven fortsätter att prata om samarbete kan vara ett sätt för honom att friskriva sig från ansvar vid ett eventuellt misslyckande då han kan påpeka att han haft en utsträckt hand hela tiden.

Men det kan även vara så att Löfven saknar en plan och en tydlig bild på hur han vill få i genom sin politik och med vem han ska föra samtal med. Som det ser ut nu finns bara Vänsterpartiet och Sjöstedt som alternativ, där det redan förhandlats inför den kommande budgeten.

Problemet är att det finns en överhängande risk att budgeten inte går igenom Riksdagen just på grund utav välfärdsfrågorna och skatterna som är ihoparbetade av en alltmer röd koalition. Alliansen kommer inte att rösta för den och det enda S och Mp kan hoppas på är att SD lägger ner sina röster och inte röstar för Alliansens alternativ istället.

Hur som helst har Löfven stora hinder att ta sig över och tiden står inte på hans sida.

Höjd marginalskatt skadar mer än det hjälper

Härom dagen gick regeringen ut med sitt beslut att höja inkomstskatten för alla som tjänar mer än ca 36.000 kronor i månaden.

Regeringen är övertygad om att en höjd skatt kommer innebära en motsvarighet i ökade intäkter. Men detta är inte en självklarhet. När en viss smärtgräns är nådd minskar i stället skatteinflödet till staten och ingen vinner eller gynnas. Denna minskning beror på skatteplanering, att personer med högre inkomst (som berörs av detta) kommer att välja bort löneökningar och istället ta ut ökningen i förmåner eller aktier.

Kommunalskatt, statsskatt och värnskatt ger en marginalskatt på ungefär 57 procent (beroende på kommunalskattens storlek) för den som tjänar över den nya brytpunkten för jobbskatteavdraget 123 000. Den som tjänar exempelvis 110 000 får en marginalskatt på 60 procent. Detta betyder att den arbetande får behålla 40kr av 100kr efter skatt.

Ger detta omvärlden en bild av ett land som främjar företagande, entreprenörskap och högre utbildning?

Johan Fall, skatteekonom på Svenskt Näringsliv, förklarar detta med att den som tjänar mellan 50 000 och 123 000 får betala tillbaka en del av jobbskatteavdraget. Därmed blir marginalskatten på varje extra intjänad hundralapp högre i det intervallet. (Affärsvärlden, 6/10)

Att höja skatterna för de så kallade höginkomsttagarna är symptmatiskt för en vänsterregering som ser rikedom som någonting att bekämpa för att nå en jämlikhet. Problemet är att inkomstsklyftor kan vara av godo och till och med eftersträvandsvärt till en viss mån.

På grund utav höga skatter, för både person och bolag, valde t.ex. Ingvar Kamprad att placera större delen av sina tillgångar utomlands. Detta ledde till stora inkomstsförluster för staten, men minskade samtidigt klyftorna genom att snittinkomsterna minskade. Hade han däremot stannat kvar i Sverige så hade inkomsterna från skatterna ökat, samtidigt som klyftorna ökade något – men Sverige hade blivit lite rikare.

Höjd skatt innebär även, naturligtvis, mindre pengar i plånboken. Detta drabbar den privata konsumtionen och påverkar intäkterna staten får från momsen negativt. Även sparandet minskar när den disponibla inkomsten sjunker.

Något som är beundransvärt när man tittar åt vänster är deras människobild. De utgår från människans inneboende godhet och resonerar att de inte skulle skatteplanera, utan solidariskt skulle vara med och betala oavsett skattetryck. Tyvärr är människan mer självisk än så, man vill känna att man får lön för sin möda och få är beredda att belåna sig (studieskulder) för att sedan betala mer än hälften av sina inkomster i skatt.

Kan Löfven få igenom en Socialdemokratisk budget?

Nu har Löfven gjort sin regeringsförklaring och påbörjat nästa steg i att få till en hållbar regering. Han har ett par veckor på sig att presentera sin budget tillsammans med Miljöpartiet. Denna budget skall sedan ligga till grund för framtida reformer och spegla den poltik som Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill föra – som de redan tagit upp tidigare i veckan.

Men i och med rådande parlamentariska läget där S och Mp har en historiskt svag regering så uppstår det svårlösta problem när det gäller att få igenom deras budget.

1. Socialdemokraterna kan inte få igenom en ”ren” S:budget utan måste anpassa sig efter Miljöpartiet, och tvärtom. Båda måste ge eftergifter och förhandla, vilket i sig inte är ovanligt. Det som däremot är anseendeväckande är hur ett av Sveriges minsta partier får en såpass stor roll i hur Sverige skall styras. Miljöpartiet har dessutom fått ge vika i många av sina kärnfrågor, vilket antyder att deras vilja att regera är större än deras vilja att föra sin egen politik. Detta borde vara svårt för Miljöpartiets väljare att svälja.

2. Vänsterpartiet måste få ett reellt inflytande så att de inte lägger ner sin röst, vilket leder till att både Mp och S tvingas frångå sin politik till förmån av en vänsterinriktad sådan. Detta har redan skett i flera frågor, som tas upp tidigare i bloggen.

3. Om S och Mp ger V för mycket inflytande, kommer Alliansen att rösta för sitt eget förslag. Detta har de antytt redan från början. Det största frågetecknet är Sverigedemokraterna, som med större sannolikhet röstar för Alliansens skuggbudget om Löfvens budget är för vänsterinriktad och därmed ”mer skadligt för Sverige än alternativet”, enligt SD.

Och 4: om S och Mp anpassar sin budget efter den blåa planhalvan för att få igenom den så sviker de sina egna väljare och får det väldigt svårt att återvinna ett tillräckligt stort förtroende för att kunna vinna valet 2018.

Dessa fyra punkter visar toppen av det isberg som Löfven måste ta sig förbi utan att krascha in i. Hur han planerar att göra detta återstår att se. Risken är högst påtaglig att Sverige kan komma att få ett nyval.

Budgetförslaget 2014

Nu har Löfven gjort sin regeringsförklaring och påbörjat nästa steg i att få till en hållbar regering. Han har ett par veckor på sig att presentera sin budget tillsammans med Miljöpartiet. Denna budget skall sedan ligga till grund för framtida reformer och spegla den politik som Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill föra – som de redan tagit upp tidigare i veckan.

Men i och med rådande parlamentariska läget där S och Mp har en historiskt svag regering så uppstår det svårlösta problem när det gäller att få igenom deras budget.

1. Socialdemokraterna kan inte få igenom en ”ren” S:budget utan måste anpassa sig efter Miljöpartiet, och tvärtom. Båda måste ge eftergifter och förhandla, vilket i sig inte är ovanligt. Det som däremot är anseendeväckande är hur ett av Sveriges minsta partier får en såpass stor roll i hur Sverige skall styras. Miljöpartiet har dessutom fått ge vika i många av sina kärnfrågor, vilket antyder att deras vilja att regera är större än deras vilja att föra sin egen politik. Detta borde vara svårt för Miljöpartiets väljare att svälja.

2. Vänsterpartiet måste få ett reellt inflytande så att de inte lägger ner sin röst, vilket leder till att både Mp och S tvingas frångå sin politik till förmån av en vänsterinriktad sådan. Detta har redan skett i flera frågor, som tas upp tidigare i bloggen.

3. Om S och Mp ger V för mycket inflytande, kommer Alliansen att rösta för sitt eget förslag. Detta har de antytt redan från början. Det största frågetecknet är Sverigedemokraterna, som med större sannolikhet röstar för Alliansens skuggbudget om Löfvens budget är för vänsterinriktad och därmed ”mer skadligt för Sverige än alternativet”, enligt SD.

Och 4: om S och Mp anpassar sin budget efter den blåa planhalvan för att få igenom den så sviker de sina egna väljare och får det väldigt svårt att återvinna ett tillräckligt stort förtroende för att kunna vinna valet 2018.

Dessa fyra punkter visar toppen av det isberg som Löfven måste ta sig förbi utan att krascha in i. Hur han planerar att göra detta återstår att se. Risken är högst påtaglig att Sverige kan komma att få ett nyval.