Löfven står inför stora svårigheter när väljarna vet vad de kommer att få

Under veckan meddelade statsminister Stefan Löfven att han utlyser ett extra val, även kallat nyval eller omval i vardagligt tal. Den rödgröna regeringen har under sin kortvariga tid vid makten visat på att de aldrig hade någon egentlig plan för hur de skulle styra riket. Det är dessutom värt att ha i minnet att de konsekvent under valrörelsen vägrade redovisa med vilket regeringsalternativ de sökte svenska folkets mandat.

Det är även värt att komma ihåg även hur Socialdemokraterna in i det sista försökte fördröja presentationen av sin egen politik.

Stefan Löfven valde senare att förhandla med Vänsterpartiet rörande den budget som idag blev nedröstad.

Hade detta arrangemang presenterats innan valet finns en stor chans att svenska folket inte hade givit Stefan Löfven sitt förtroende, man behöver bara gå till 2010 för att se hur ett rödgrönt samarbete fungerade sist. Samarbetet med Vänsterpartiet rörande budgeten var även det som omöjliggjorde blocköverskridande samarbete i detta senare skede. Genom dessa beslut fick Sverige ett regeringsalternativ de egentligen inte hade valt och visade en sällan skådad regeringsoduglighet.

Utöver detta har Stefan Löfven beskyllt Alliansen för att genom blockpolitik låsa svensk politik. Detta är direkt felaktigt. Istället är det Mona Sahlin som vid presentationen av det rödgröna samarbetet 2010 som verkligen låste svensk politik och till viss del bidragit till de framgångar Sverigedemokraterna har skördat sedan dess. Hennes efterträdare har därefter bara befäst den skyttegravspolitik som blockpolitiken sedan dess förts.

I sakpolitiska termer så finns det mycket att anmärka på när det kommer till den rödgröna sidan. Den av Stefan Löfven med anhang presenterade budget är jobbfientlig, infrastrukturfientlig och därmed i slutändan tillväxtfientlig. Det visar sig att de viktigaste frågorna för vänstern inte är skola vård och omsorg, det är att bekämpa företagsamhet och inskränka på den valfrihet som finns.

Mer om budgeten, och skillnader mellan regeringen och alliansens hittar ni här:

https://politikdelen.com/2014/11/11/4-viktiga-skillnader-mellan-alliansen-och-regeringens-budgetproposition/

Med en jobbskapande, infrastruktursvänlig och positiv attityd till tillväxt hävdar Sverige sin konkurrenskraft i Europa. Genom att genomföra Alliansens politik och därigenom stärka Sveriges konkurrenskraft i Europa kommer den svenska ekonomin att förbättras och därmed skapa synergieffekter som ger resultat i ökade anslag och resurser till skola, vård och omsorg. Ingenting särskiljer egentligen ett företag från Sverige som land, genom att som land vara konkurrenskraftigt och därigenom vinstdrivande skapas förutsättningar för satsningar på områden som är viktiga.

Men, varför ser vi inga synergieffekter av Alliansens politik under åren 2006-2014? Varför försämras vår skola, vår vård och vår omsorg? Förklaringen beror till stor del på den värsta ekonomiska kris Europa genomlevt sedan 1930-talet. Vid europeiska jämförelser är vi det land som, tillsammans med Tyskland, genomlevt krisen absolut bäst. Vår f.d. statsminister, Reinfeldt, och vår f.d. finansminister, Borg, har i världens media prisats för den politik vi har fört under krisåren. Skolreformen 2011 har inte heller fått tid att påvisa resultat då det behövs minst 6 år för att vända en skola – något som Fridolin också upptäckte efter att först ha utlovat 100 dagar.

Nu går Socialdemokraterna och Miljöpartiet ut i en valrörelse tillsammans, med en budget som redan fallit i en konstellation som redan har misslyckats.

Inspiration till inlägget är hämtat av Dennis Fogelmark
Annonser

Dålig kommunikation mellan Wallström och Löfven

Den 14e november säger Löfven att ”den som överväger något liknande [kränka det svenska territoriet] ska ha klart för sig vilka enorma risker det innebär. Vi kommer att försvara vårt territorium med alla till buds stående medel” och antyder med detta att försvaret är starkt och stabilt. (dagenssamhälle.se)

Två dagar senare, den 16e november går utrikesminister Margot Wallström (s) ut i en intervju och säger ”Här är svenskarna, för första gången, på allvar rädda. Rädda för Ryssland, för vad de ska ta sig till, och tycker att de är oförutsägbara och oberäkneliga och gör saker som är folkrättsvidriga”. (Svd.se)

Dessa två uttalanden blir motsägelsefulla och får Sverige att tappa pålitlighet i omvärlden.

För det första är det oklokt av Löfven att tillskriva försvaret förmågor de uppenbarligen saknar. Påståendet att den som kränker Sveriges territorier löper ”enorma risker” är oklart. Om man tittar på ubåts-jakten som nyligen avslutats är det tydligt att försvaret saknade resurser för att göra en insats som hade sannolikhet att upptäcka något. Idag är det t.ex. endast 2 ubåtar i Sverige som är bemannade på ett sätt att de anses fullt ut operativa. Detta vet omvärlden och tar nog inte Löfvens hot på något större allvar.

Löfven meddelade även att han tillsätter ett säkerhetspolitiskt råd, men detta kommer endast fungera som ett tecken på att han är handlingskraftig. Problemet är att rådet inte fyller någon egentlig funktion då medlemmarna där redan har samma arbetsuppgifter, fast på annat håll.

För det andra motsäger Wallström Löfven helt när hon går ut och säger hur rädda Sverige är för Ryssland. Men NATO vill hon inte att Sverige går med i. Det var hon tydlig med från första dagen som utrikesminister, vilket till en del bekräftade Moskvas kampanj om att NATO:s utvidgning efter det kalla krigets slut är aggressiv och skapar osäkerhet. I och med krisen i Ukraina har dessutom pendeln svängt och motståndet till NATO har krympt med 18 procentenheter sen senaste mätningen för ett halvår sedan, men med en socialdemokratisk regering är ett medlemskap ytterst osannolikt. Observera att denna mätning skedde innan ubåts-kränkningarna och opinionen för NATO förmodligen ökat ytterligare. (Svt.se)

Det är oklart varför dessa två uttalanden kommer så tätt efter varandra, med så spridda budskap. Att bägge påståenden inte stämmer gör det hela än mer brydsamt och spär på synen av en splittrad regering där den högra handen inte vet vad den vänstra gör.