Socialdemokraterna är kritiska till sina egna förslag, men inte av den självklara anledningen

För några dagar sedan gick arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ut i media och berättade att det finns tveksamheter gällandes trainee-jobben, om de verkligen är rätt åtgärd för att få unga i arbete.

”Är traineejobben en bra modell, behöver den modifieras på något sätt eller är det något annat som krävs för att vi ska få en ordnad generationsväxling i välfärden? Det är den dialogen vi för nu”, säger Ylva Johansson till Svenska Dagbladet.

Även Stefan Löfven har indikerat att han är beredd att ge upp trainee-jobben med motiveringen att han är beredd att diskutera andra åtgärder som kan leda till lika många arbeten för unga. (Dagens Nyheter 18/12 – 2014)

Detta låter vid en första anblick som att regeringen har insett att trainee-jobb inte är en hållbar lösning. Men till att börja med får man inte glömma vad Ylva Johansson svarade när Hanif Bali (M) frågade om hur många procent regeringen räknar med ska ha full sysselsättning eller vara i studier genom bland annat trainee-jobben. Johansson svarade att Bali ”borde se till verkligheten, inte till vallöften”. Med andra ord har trainee-jobben aldrig varit mer än valfläsk för att locka röster.

Vidare har det blivit alltmer tydligt att detta är ett förslag som bryter mot EU:s lagar om statsstöd. Det är inte möjligt, enligt gällande regler, att till 100% subventionera lönerna. Magdalena Andersson (S) har tidigare sagt till TT, DN, DI m fl media att lönen för dessa traineejobb ska ”fullt ut finansieras av staten”. Lönerna ska dessutom vara i nivå med kollektivavtal. Detta är med andra ord 32 000 personers löner som till 100% ska betalas av skattebetalarna.

Riksdagens Utredningstjänst (RUT) har låtit göra en juridisk utredning av det Socialdemokratiska förslaget. RUT drar i sin utredning slutsatsen att högst 50 procents subvention av lönen är tillåten enligt EU:s statsstödsregler, och i enlighet med de rättsfall som domstolen avgjort under senare år. (RUT PM Dnr 2014:1265).

Om Socialdemokraterna struntar i regelverket kommer i slutändan EU-domstolen att döma kommuner och landsting att återbetala 50 procent av stödet till staten. Det lär därför bli färre kommuner som är pigga på att ta emot traineer. Den absolut mest omfattande åtgärden i Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti riskerar därmed att falla mer eller mindre platt till marken.

Detta ska dock lösas genom att Ylva Johansson för dialog med kommunerna. Det ska tydligen leda till att, om trainee-jobb införs, att de tvångsrekryterade ungdomarna kommer trivas och att de som tvingas agera mentorer fortfarande hinner med sina vanliga arbetsuppgifter utan att bli mer stressade.

Kritiken som kommer mot denna åtgärd har således ingenting med att de inte tror att trainee-jobb är rätt väg att gå. Anledningen till varför de öppnar för alternativ är helt enkelt vetskapen att åtgärden är olaglig och inte kommer gå igenom i EU. Genom att visa ”välvilja” om att diskutera ämnet slipper de göra en pudel och kan visa sig storsinta som släpper en hjärtefråga i ren samarbetsvilja och utsträckta händer.

Det är mycket intressant att följa den Socialdemokratiska tankegången, och funderingen gnager: finns det inga i de egna leden som inser detta? Ser väljarna Löfven som en fantastisk förhandlare genom detta, eller är de tillräckligt källkritiska att de faktiskt ifrågasätter de konstigheter som gång på gång presenteras från regeringen?

Annonser

Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.

 

Förbifarten är nu stoppad, men kostar fortfarande stora summor

Stockholms handelskammare har beräknat den totala samhällsekonomiska kostnaden för förseningen till 2 miljarder kronor.

 

Det betyder att stoppet kostar skattebetalarna ungefär 4 miljoner kronor om dagen och att det är tur att skatterna höjs för att finansiera denna kostsamma paus.

 

Anledningen till att Förbifarten kostar pengar medan arbetet står stilla är många. Bland annat handlar det om redan skrivna kontrakt med entreprenörer som får betalt oavsett om arbetet fortskrider eller inte, dessutom finns en överhängande risk att de stämmer staten för avtalsbrott då de har knutit upp mycket resurser i arbetet kring förbifarten som nu står stilla.

 

Dessutom finns det mycket som inte kan lämnas liggande. Hål måste täppas igen, det måste snyggas upp och ledningar som redan håller på att dras om måste färdigställas.

 

I Dagens Industri går det att läsa Regeringens order att avbryta projektet får konsekvenser för en hel bransch. Bolag som Skanska, Peab och NCC har stora arbetslag sysselsatta med att räkna på entreprenader i miljardklassen som nu skjuts fram. Kännbart blir det också för de bolag som redan arbetar med bygget. ÅF är ett av dem och kostnaderna för teknikkonsultens arbeten är redan över 200 miljoner kronor. Bolaget fortsätter dock tills vidare med arbetet och det råder en stor förvirring vad som egentligen gäller. Det finns också en rad arbeten som inte går att frysa trots regeringens beslut. Dit hör bland annat omfattande omdragningar av vattenledningar som nu pågår för omkring 200 miljoner kronor.

 

Detta är inte att ta ansvar för Sveriges ekonomi eller att finansiera allt krona för krona, vilket Magdalena Andersson upprepar så ofta att man kan tro att hon gått som trainee bredvid Anders Borg. Det är ett slöseri med skattebetalarnas pengar och försenar ett viktigt infrastrukturarbete som behöver färdigställas omgående.

 

Men förbifarten är ju inte förhandlingsbar, det lovade S innan valet.

Den enda riktiga vinnaren av budget 2015

Den enda vinnaren av budgeten är inte arbetslösa och pensionärer som tidningarna gärna berättar om. Den enskilt störste vinnaren efter att budgetpropositionen presenterades är utan tvekan Vänsterpartiets ekonomiske talesman Ulla Andersson. De påstås vara i opposition efter att inte fått vara med i Löfvens regering, men den dystra sanningen är att V sitter vid rodret. Att de inte var till salu stämde inte i slutändan, men det visade sig att de inte heller var billiga.

”Nu är det slut på kalaset,” sade hon och syftade på de sänkta jobbskatterna som Alliansen genomfört. Nu skulle de rika klämmas åt och bidra mycket mer till en välfärd för alla. Ulla verkar dock totalt sakna ekonomisk erfarenhet av orsak och verkan. När man höjer skatterna så minskar till slut arbetade timmar och inkomsterna sjunker istället för att öka. Om man gör det dyrare att anställa så anställs det helt enkelt färre, inte fler. Höjer man skatterna på inkomst så minskar köpkraften och därmed produktionen.

Den budget som har presenterats kommer lägga sig som en våt filt över Sveriges ekonomi och minska produktion, sysselsättning och BNP.

Svenska Dagbladet går långt i sin kritik och ber Alliansen att reagera starkt och agera för en misstroendeförklaring mot regeringen. Detta är en rimlig begäran som borde tas på största allvar. Regeringen kommer inte att kunna driva igenom några större frågor utan hjälp av Vänsterpartiet, och det är inte rimligt att de på ett såpass tydigt och genomgående vis ska få diktera den svenska politiken i fyra år. De är absolut inte ett oppositionsparti, de sitter inofficiellt med i regeringen på alla vis som räknas.

Löfven försöker utåt sett att bryta upp blockpolitiken och få till ett samarbete med Folkpartiet och Centerpartiet. Men dessa försök är spel för galleriet. I realiteten har han redan stängt dörrarna för samarbete genom att gå emot flera av partiernas kärnfrågor. Att då påstå att man står med uträckt hand, att man vill samarbeta, blir fullständigt verkningslöst, vilket Löfven utan tvekan redan är fullt medveten om.

En misstroendeförklaring är enkel att motivera:
”Denna regering har på ett för Sverige skadligt sätt fört landet i en riktning som saknar stöd i val eller parlament, därtill i en situation då hotet mot landets säkerhet och dess ekonomi gör en sådan riktning oacceptabel” (SvD 22/10)

Löfven och Andersson säger att Vänsterpartiet ska ha respekt för att de tagit ansvar för Sverige genom att samarbeta med regeringen och fört fram en budget som de tror på. Nu är det Alliansen som måste ta sitt ansvar och göra det som krävs för att få Sverige på rätt bana och göra det som är bäst för Sverige. De har en gemensam syn och samhörighet som gör det mycket enklare för samarbete. Det räcker inte med att gå i opposition, detta kräver ett större ansvarstagande än så. För Sveriges utvecklings skull.

Alliansens kommentarer på regeringens budget

Detta blir ett kortare inlägg då det kom 2 igår varav det enda som tog upp budgeten blev ofattande och var tidskrävande att skriva.

Anna Kinberg-Batra (M)
”Sverige är på rätt väg med bred jobbtillväxt och en stark ekonomisk position i förhållande till jämförbara länder. Den positionen riskerar nu att försvagas, framför allt när regeringen avviker från överskottsmålet. Med regeringens budget riskerar vi nu en inbromsning i jobbtillväxten och att Sverige skjuter viktiga reformer på framtiden”

Annie Lööf (C)
”Unga och småföretag används som bankomat för att finansiera statlig åtgärdspolitik. Vänsterregeringen halverar RUT men behåller ROT, så var det med den feminismen. Det är också en budget som slår stenhårt mot landsbygden. Regeringen inför kilometerskatt på transporter, lägger ner landsbygdsdepartementet och tillsätter en stadsutvecklingsminister.”

Jan Björklund (FP)
”Regeringens budget är ett jobbfientligt hafsverk. Huvudpunkten från regeringen är en skattechock mot ungdomsjobb. Det är en obegriplig åtgärd när vi har en alltför hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. Att straffbeskatta riktiga jobb för att finansiera låtsasjobb är fel väg att gå. Arbetslinjen byts nu mot en jobbfientlig linje.”

Göran Hägglund (KD)
”Det är en budget mot fler jobb och mer valfrihet. Regeringen säger sig vara för valfrihet men rycker undan mattan för fler utförare i välfärden. Mest allvarligt är kraftigt höjda skatter för unga och äldre, 72 000 fler vanliga löntagare får betala statlig inkomstskatt.”

Kort sagt, budgetförslaget innehåller en rad åtgärder som riskerar att försvaga jobbtillväxt, företagande och valfrihet i hela landet.

Avslutningsvis ett citat från Magdalena Andersson (S)
”Det blir inga skattehöjningar. De som får höjda löner får höjda löner och då får de skattehöjningar.”

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se

Fortsatt, berättigad, kritik mot Magdalena Andersson

Kritiken fortsätter mot Magdalena Andersson och hennes sätt att föra sin finanspolitik. Genom sitt uttalande om att ”ladan är tom” och ”bordet rensat” har hon satt standarden för den politik hon vill föra.

När Finanspolitiska Rådet kritiserade Andersson kontrade hon med att vilja avveckla Rådet. Detta med motiveringen att det var Anders Borg som hade inrättat den och att den inte fyller någon funktion i en socialdemokratiskt styrd finansieringspolitk. Med andra ord hävdade hon att Rådet var objektivt och ute efter att misskreditera henne. Det hon inte nämner är att efter inrättningen hamnade Borg och Rådets dåvarande ordförande Lars Calmfors i konflikt efter att Calmfors varit frispråkig i sin kritik mot den borgerliga regeringen också. Rådet fick, efter att Calmfors avgått, nya direktiv. Dessa togs visserligen fram i samråd med Socialdemokraterna, men historiskt finns det inget som tyder på att Socialdemokraterna är mer benägna än alliansen att ta emot råd utifrån, snarast mindre efter Anderssons utspel.

Magdalena Andersson försökte i Agenda att mjuka upp sin kritik genom att ändra på sina tomma lador till metaforen om ladan har 5 meter till tak så är den belånad till 2 meter.

Trots all kritik så verkar Andersson vara oförmögen till att erkänna Sveriges goda ekonomi. Den är alltjämt usel och belåningen är alldeles för hög. Detta är med största sannolikhet en taktik för att ge sig själv ett sämre utgångsläge när hon ska presentera sina reformer och använda detta som ursäkt till de vallöften som regeringen bryter på löpande band.

Dagens Industri tar även upp något annat som Andersson sade i Agenda som är väl värt att tänka på och som visar på det irrationella i hennes beteende som finansminister:

”…hon [gjorde] gällande att den nedtrappade uppräkningen av brytpunkten för statlig skatt inte är en skattehöjning, eftersom den som inte får en löneförhöjning från ett år till ett annat inte får höjd skatt. Hon menade därmed att brytpunktsförslaget inte skulle strida mot S-löftet att inte höja skatterna för vanliga löntagare. Som jämförelse sa hon att det vore orimligt att en utebliven indexhöjning av barnbidraget skulle betecknas som en sänkning av bidraget.
Detta är alltså sagt av en representant för ett parti som lanserade ordet ”pensionärsskatten” när jobbskatteavdraget för löntagare infördes. Ett ord som just skulle skapa en känsla av att en skatt hade höjts när det i själva verket var andra skatter som hade sänkts.”

Det framgick även att regeringen saknar en plan B om budgetförslaget faller i omröstningen.

”Min plan är att de inte kommer att stoppa dem”, säger Andersson till Dagens Industri och hänvisar till ungdomsarbetslösheten. Hur denna plan ser ut verkar hon inte veta, utan chansar helt enkelt på att den kommer att gå igenom. Det finns med andra ord inga garantier att budgeten kommer att accepteras och ingen plan på vad de ska göra om den faller.

Dessa uttalanden och missvisande bild hon har gett av den svenska ekonomin ledde till att Moderaterna nu fått nog och KU-anmält henne (Dagens Industri 22/10).

”Det är skillnad på att vara partipolitisk agitator och att vara regeringsföreträdare. Vår grundlag ställer tydliga krav på att våra myndighetsföreträdare ska varav opartiska och sakliga och det gäller även regeringen”, säger Jonas Jacobsson Gjörtler, som är moderat ledamot i finansutskottet den som anmälde Magdalena Andersson.

Risken är låg att bli prickad i KU för att ha svartmålat ekonomin som nu skett, men det är ändå en tydlig markering på det missnöje som breder ut sig. Andersson behöver ändra sin retorik, erkänna Sveriges stabila ekonomi samtidigt som hon medger att de reformer som utlovats måste vänta. Att lova så mycket som Socialdemokraterna har gjort har ett pris som inte är möjligt att betala i dagsläget, men istället för att erkänna sina brister hittar de på anledningar för att komma undan.

Sen lägger de 80 miljoner kronor på att göra statliga museum inträdesfria. Ladan var kanske inte så tom som hon påstod ändå.