Hur mycket mer klarar Socialdemokraternas väljare?

Är man inte förberedd är man oförberedd. Denna mening yttrades flitigt av Fredrik Reinfeldt under den gångna valkampanjen när han pekade på att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick till val tillsammans – men ändå inte. Han menade att en röst på de rödgröna är en röst utan substans, man vet inte vad man får för den.

Vad har man då egentligen fått för den? När man tittar på vad Socialdemokraterna, som ändå är det största partiet, gick till val på och vad som har skett är det en dyster läsning.

  1. Socialdemokraterna och Miljöpartiet började med att bryta friskoleöverenskommelsen för att tillmötesgå Vänsterpartiet, vars stöd var nödvändigt för att ha regeringsmakten – trots att V inte satt i regeringen.
  2. Under tumultet efter valet, när det visade sig att de sakna det regeringsunderlag som krävdes för att få igenom en budget så bröt man mot grundlagen om att gå till Talmannen och kravet att det ska gå tre månader efter att riksdagen har samlats innan man utlyser nyval, genom att säga att Stefan Löfven skulle utlysa ett extra val så fort den tiden hade gått.
  3. Sedan hade man inget extra val.
  4. Stefan Löfven meddelade att han tänkte avgå om regeringens budget skulle falla.
  5. Han meddelade även att han inte tänkte regera på någon annans budget.
  6. Kort därpå bröt S sina vallöften om Bromma Flygplats för att tillmötesgå Miljöpartiet. ”Jag kommer aldrig att gå med på att stänga flygplatsen”, sade Löfven innan valet.
  7. Därefter bröt de löftet om Förbifart Stockholm, även detta för att tillmötesgå Miljöpartiet. ”Vi har fått garantier för att första spadtaget tas i juni, jag ser inte att det är möjligt att avbryta bygget”, sade finansborgarrådet Karin Wanngård (S) innan valet.
  8. Sedan bröt man med sin egen energipolitik och Stefan Löfvens löften om kärnkraften.
  9. Sedan bröt man löftena om jobbskatteavdragen. För att kunna klara sina ökade utgiftsbehov trots att man sa att man inte skulle röra dessa innan valet.
  10. De bröt även mot pensionsöverenskommelsen, som funnits i över 20 år, genom att bjuda in Miljöpartiet utan de andra partiernas vetskap eller medgivande.
  11. De bröt mot principen om att förankra viktiga utrikespolitiska beslut i UD, och med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU när de ensidigt, villkors- och kravlöst erkände Palestina, efter krav från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
  12. Sedan bröt man med det avtal som en socialdemokratisk tidigare regering ingått för Sveriges del. Och man bröt mot Arabvärlden liksom man brutit mot Israel. Men värre än så, man bryter principen om att Sverige ska vara tydligt och klart i sin kritik mot förtryck av mänskliga fri- och rättigheter, vare sig det är Saudiarabien eller Kina. Nu är man tyst om Kina precis som man har tystnat inför Saudiarabien.
  13. Sedan bröt man mot upprepade och allvarliga löften om att inte ändra budgetpolitikens brett förankrade balansmål. För att kunna öka utgifterna som de alla vill genom att ta bort överskottsmålet och införa ett balansmål istället.
  14.  All bränsle skattehöjs, efter krav från Miljöpartiet.
  15. De bröt även mot upprepade löften om att inte röra RUT vars tak halveras, läxavdraget försvinner, städavdraget begränsas, och ROT vars avdragsgilla del minskas med 20%. Något som Vänsterpartiet velat hela tiden.

Det sistnämnda är dessutom extra intressant eftersom sänkningen från 50% till 30% endast kommer att påverka låg- och medelinkomsttagare.

10922279_10153330075914341_2095866599657775730_o

Källa: Centerpartiet

Det betyder med andra ord att man måste spendera mer pengar för att få samma avdrag eftersom taket inte har förändrats, endast hur många procent man får dra av.

11080344_788174937946010_2092501745599896599_o

Källa: Socialdemokraternas Twitter

ROT förändrades och RUT fick fler kängor än bara en halvering. Läx-RUT försvinner helt. Detta tillsammans med den slopade sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga blir en dubbelstöt. Eftersom det är till största delen unga studenter som arbetar med läxläsning får nu dessa företag det mycket svårt. De ungdomar de anställer blir dubbelt så dyra att ha kvar samtidigt som det blir dubbelt så dyrt att få ut dem på uppdrag.

Sammantaget ser man ett parti som inte var förberett innan valet och som nu tvingas till det ena löftesbrottet efter det andra, samtidigt som man pratar om hur bra dessa reformer är. 

Socialdemokraterna, och regeringen, är en bidragande faktor till det växande politikerförakt som finns i Sverige.

 

Annonser

Miljöpartiet fortsätter att svika sina väljare

I höstas lovade Gustav Fridolin att vända skolan på 100 dagar, besöka 290 kommuner under våren, höja lärarlönerna och rädda Mittuniversitetet.

Allt detta visade sig vara förhandlingsbart när de väl satt i regeringsställning. Skolan gick uppenbarligen inte att vända på bara 100 dagar.  Det Björklund inte gjort på 2710 dagar, ska Fridolin visa hur en ny regering kan förbättra. (Aftonbladet 4/3). Mer om detta går att läsa i ett tidigare inlägg om Fridolins 100 dagar som blev till 6 år här.

Våren har kommit till Sverige, trots kortare bakslag som nog gemene man förväntar sig här i Sverige. Detta betyder att han behöver besöka i snitt 3 kommuner om dagen för att bli klar på 3 månader, en resa han än inte påbörjat.

Lärarlönerna lovade han att höja med närmare 10.000 kr i månaden. MP ville att staten ska gå in med extra pengar för att få upp lönerna för landets lärare. En öronmärkt skattehöjning med tre procent, för den del av månadsinkomsten som överstiger 40 000 kronor, ska ge fem miljarder kronor extra till fler lärare och höjda löner. (Göteborgsposten 30/5 2014). Sedan under valdebatterna fortsatte denna retorik, som dock visade sig endast innebära en höjning på 2000 kr i månaden eftersom resterande summa ska komma från de vanliga löneförhandlingarna. (Expressen 24/8). Men en höjning är alltid en höjning, vilket landets lärare behöver och förtjänar.

Därmed blir det anmärkningsvärt när man läser kommentarer på den kommande vårbudgeten hur regeringen har tagit bort de öronmärkta procenten till lärarna för att det saknas miljardbelopp för de reformer de vill genomföra.

Detta skyller de på Alliansens budget, men tänk då på att Magdalena Andersson flaggar för att avskaffa överskottsmålet även efter att deras budget börjar gälla. Det finns helt enkelt inte pengar nog för alla dessa satsningar. Krona för krona kommer inte längre att gälla och kommer med stor sannolikhet leda till att Sverige ekonomiskt kommer att närma sig Medelhavsländernas ekonomiska situation.

För när man tänker efter, kan ni nämna något socialdemokratiskt land som haft bättre finanser än Sverige under rådande finanskris?

Mittuniversitetet får även det en känga och kommer läggas ner i Härnösand (Sulf  27/2). Detta är en fråga som varit uppe sedan 2012 när Jan Björklund flaggade för en nedläggning och mötte kraftigt motstånd från oppositionen som menade att ”Nedläggning av campus Härnösand är resultat av de besparingar Mittuniversitetet tvingas till på grund av minskade anslag till den högre utbildningen.” (Interpellation 2012/13:322). Nu är det däremot bestämt att skolan läggs ner, trots ny regering och påstådd satsning på den högre utbildningen.

Förutom skolan har Miljöpartiet svikit sina väljare i en mängd andra frågor som bland annat:

  • Stoppa kolkraftverken
  • Stoppa kärnkraften
  • Stoppa Förbifart Stockholm (det enda de lyckades med här är att ge skattebetalarna en nota på ca 140 miljoner kronor i förseningskostnader. Ansvarsfullt?)
  • Lägga ner Bromma – tack och lov för Sverige kommer detta inte att bli av

Det är inte förvånande att Miljöpartiet har tappat varannan väljare och tappat stort i stöd gällande förtroende för partiledningen sedan valet, frågan är mer hur länge de klarar av att hålla sig över spärren och i regeringsställning nu när deras duglighet visat sig vara ytterst marginell. (ÖP 19/1 2015)

Regeringens dubbelstöt mot ideella slår mot de svaga

Regeringen har nu utdelat en dubbelstöt mot civilsamhället som slår mycket hårt mot de ideella organisationerna som finns runt om i landet. Anledningen kan inte vara annat än ett behov att fylla på statskassan för att finansiera de enorma utgifter som väntar när de ska genomföra alla kostsamma vallöften de hade innan valet.

Det började med att alla organisationer som bedriver ideell second hand-verksamhet för att finansiera sina projekt nu tvingas betala moms på 25% på det de säljer.

Till exempel har detta lett till att Stockholms stadsmission räknar med att momsen kommer att kosta verksamheten 13 miljoner kronor, och har redan tvingats lägga flera verksamhet på is. (Världen Idag, 02/06 – 15)

Men andra ord vill regeringen att organisationerna ska betala moms på andra hands varor som redan har momsbeskattats en gång tidigare. Det blir märkligt att betala moms för samma vara två gånger när det enda de säljer är varor de fått som gåvor.

Utöver detta kom nyligen ett beslut om att avskaffa gåvoavdraget. Avdraget har på många sätt varit en succé. Under 2013 gav omkring 716 000 personer bort sammanlagt 1,3 miljarder kronor till olika organisationer som har godkänts som gåvomottagare. ”Det här är inga kaffepengar, utan detta besked från regeringen drabbar verkligen alla de organisationer som varje dag hjälper de mest utsatta i samhället.” säger Aron Modig som är riksdagsledamot och skattepolitisk talesman för Kristdemokraterna. Detta beslut är planerat att slå i kraft den 1 januari 2016.

Det här är inga kaffepengar, utan detta besked från regeringen drabbar verkligen alla de organisationer som varje dag hjälper de mest utsatta i samhället.

Motiveringen till detta beslut står att läsa i budgeten de lade i höstas, där står ”Regeringen anser att understödjande av ideell verksamhet inte är en uppgift för skattesystemet” och att välgörenhet kan och får inte urholka den gemensamma välfärden. Vilket är mycket intressant då det redan går stora pengar i bidrag till de mest utsatta i samhället som behöver ett socialt skyddsnät, men ideella föreningar ska inte främjas och ges möjlighet att avlasta detta.

I och med Decemberöverenskommelsen kommer inte oppositionen att rösta ned dessa förslag och visar redan på den mörka sidan av den kritiserade överenskommelsen och frågan är hur diskussionerna går i deras led när förslag på förslag som kommer att försämra möjligheterna för företag, arbetstagare och nu ideella föreningar presenteras på löpande band.

LO och S borde skämmas och synas

Markus Mattila (S) är opinionsbildare för Socialdemokraterna. Han menar att S och LO inte har något att skämmas över eftersom de är öppna med sitt samarbete. Han förstår inte heller hur detta leder till en odemokratisk lobbyism. (Dagens Samhälle 3/2 – 2015)

Han försvarar detta samarbete med en gammal retorik: ”LO och Socialdemokraterna har alltid varit ihopkopplade och detta bör inte vara en nyhet för någon. Socialdemokraterna bildades som en politisk förgrening av LO för att kunna föra arbetarnas talan i riksdagen. På vilket sätt är det lobbyism när det helt öppet står i LO:s årsredovisningar om hur och på vilket sätt man stödjer Socialdemokraterna?” Ett annat argument som många kommer med är att Moderaterna inte heller redovisar alla sina bidragsgivare.

Dessa argument är helt irrelevanta i sammanhanget. Detta handlar om det grundläggande kravet att staten bör förhålla sig neutral till partipolitiska aktörer för att en rättvis demokrati med jämn spelplan ska kunna uppstå. I en demokrati ska olika politiska alternativ tävla om medborgarnas förtroende. Det är viktigt att staten avhåller sig från att skapa strukturer som gynnar endera parten. Men den socialdemokratiska staten gör just det, i syfte att stärka den egna rörelsen. För att uttrycka det drastiskt: Socialdemokraterna har använt lagstiftningsmakten för att genom LO utnyttja medborgarnas resurser – mot deras vilja – för att befästa sin egen maktposition. Vilket är något Fredrik Segerfeldt tar upp i sin bok ”Sossesverige”.

Förutom det självklara i ovanstående missar Mattila något. De är inte helt öppna i sin årsredovisning för 2013 har de poster som de inte specificerar kostnaderna de har. De kallar det för ”Avgifter och anslag till andra organisationer” och den enda förtydligande man får är en rad som benämner delar av dessa som ”Reserverade medel för solidaritetsarbete”. De har även liknande intäkter som inte förtydligas. De får anslag från ”myndigheter”, men det framgår inte närmare vilka dessa myndigheter är och exakt hur stora dessa summor är.

LO:s öppenhet är inte rättvisande.

Rebecca Uvell är skribent för Dagens Samhälle och belyser även hon delar av detta.

”Att en organisation som satsar tiotals miljoner varje år på opinionsbildning och kontanta bidrag till landets största parti ska kunna sitta på gemensamma presskonferenser med regeringen, underteckna debattartiklar och sitta som representanter i statliga utredningar som utreder just det som dessa människor opinionsbildar kring är så fel att jag inte vet var jag ska börja.

Det är intressant retorik att allt är okej om det sker öppet. Då antar jag att debattören [Mattila] är helt för om Miljöpartiet skulle ta emot miljoner av Naturskyddsföreningen och sätta dem i utredningar om miljöregler eller att Företagarna kallar till presskonferens med ledningen för Stockholms stad om att medlemskap i Företagarna kommer att krävas för att få offentliga uppdrag i framtiden? Inte?”

Socialdemokraterna och LO lider av en anmärkningsvärd hybris där de står oemotsagda och har gjort detta sedan start. Folk är så vana att se S och LO som en entitet att de inte ifrågasätter den lobbyism som bedrivs och hur fel det faktiskt är.

Det kan samtidigt nämnas att när Svenskt Näringsliv blev kallat för ett ”särintresse” av förra regeringen så blev relationerna dem emellan minst sagt frostiga. Det fanns inget intresse av att samarbeta så tätt sammanknutet som S och LO gjort och fortfarande gör.

2006 fick partiet ett LO-stöd som totalt kan värderas till 970 miljoner kronor (att lägga till partistödet och medlemsavgifterna). Detta framgår av beräkningar som ekonomiprofessorn och riksdagskandidaten Carl B Hamilton redovisar i en rapport från folkpartiet. (SvD 13/9 – 2006)

Denna summa kan tes orimligt hög, vilket den också är. I rena pengar handlar det om ca 100 mkr i stöd till S, men om man räknar in antalet timmar anställda arbetat med opinionsbildning ökar den summan med ca 730 mkr (drygt 200 000 personer, enligt förra LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin). Dessutom har Carl B Hamilton räknat in de 2 000 LO-anställda som han på samma sätt menar arbetar gratis för socialdemokraterna till ett värde av 155 miljoner kronor.

Riksdagen måste se till att förhindra detta i framtiden genom att bland annat stoppa privata intresseorganisationer att medverka i statliga utredningar, och inte medverka i polisiära aktioner där de inte har att göra.

LOs valrörelse i siffror

För 2014

 

Unga drabbas hårt av regeringens beslut

Efter en lång vecka och helg i Alta, Norge, där min lillasyster gifte sig (återigen: All lycka till dig, Zaira) har inte tiden för ett mer genomgripande inlägg funnits. I Dagens Samhälle tar däremot Hanna Björklund och Viktoryia Khromchanka upp något som tidigare debatterats i Politikdelen: Den sänkta/höjda arbetsgivaravgiften för unga.

När skatter diskuteras i Sverige ser man bara till statens perspektiv. Skatter är en ökad eller utebliven intäkt för staten, aldrig en kostnad för den individ som med egna pengar betalar. Att inte erkänna att högre skatter är kostnader är att förbise skatternas påverkan på människors disponibla inkomster. Får man höjd skatt får man mindre kvar i plånboken.

Det viktigaste argumentet mot sänkta arbetsgivaravgifter för unga är att den inte haft tillräckligt stor effekt, och det har varit berättigad kritik. När en reform omfattar en stor del av befolkningen har den en tendens att blir för stor och för generell, vilket leder till att effekten av reformen blir för liten och för utsmetad. En liten sänkning för många gör en marginell skillnad på individnivå.

Därför har det viktigaste motargumentet till den sänkta arbetsgivaravgiften delvis varit korrekt, vilket också var anledningen till att Alliansen gjorde om förslaget och lade ett nytt som gick igenom i höstens budgetomröstning. Ett förslag som skulle ha införts den 1 januari. Den rödgröna regeringen vill som vi vet ta bort reformen och finansminister Magdalena Andersson har uttalat sig om att få ”slippa” genomföra Alliansens sänkning – trots dess demokratiska legitimitet. Som om det var ett straff för regeringen att behöva underlätta människors vardag.

Under tiden som frågan har diskuterats har den nya regeringen vägrat att behandla arbetsgivaravgifterna utifrån de drabbades perspektiv. Retoriken har varit teknisk och makroekonomisk, vilket sällan väcker engagemang hos gemene man.

Men många av de som nu drabbas är mindre aktörer och har inte alltid någon stor buffert för ökade kostnader.

Tänk dig själv, du har planerat ekonomin den kommande månaden, räknat in lönen och sedan dragit av för hyra, telefon och mat. Det går precis ihop. Så plötsligt får du reda på att din hyra blir dubbelt så dyr från och med nu. Skulle din ekonomi klara det?

Den sitsen riskerar flera företag, idrottsklubbar, studentkårer och andra som anställer många unga människor plötsligt att hamna i. Det verkar inte som att regeringen förstår det. Detta drabbar naturligtvis även unga, som nu kanske inte kan behålla sina gamla jobb, eller få ett nytt, för att arbetsgivaren inte längre har råd.

Företag och andra aktörer försöker protestera mot förslaget av en anledning; de ser konsekvenserna.

Att det kommer bli tuffare för dem att driva sin verksamhet verkar regeringen inte se. Om människors verkliga problem i vardagen kan förvandlas till en beräkning på ett papper finns inget moraliskt ansvar och inga jobbiga beslut. Bara tjänstemän som utför order.

Det är anmärkningsvärt hur man inte ser till de små- och medelstora företagens situation. Det är deras ekonomi som påverkas mest av en höjd arbetsgivaravgift, vilket kommer att innebära att de antingen tvingas undvika en expansion i bästa fall, eller sparka anställda i värsta.

Det som står ut mest är dock regeringens försök att förhala beslutet som avgjordes genom budgetomröstningen – att sänka arbetsgivaravgiften ytterligare. Att detta inte får mer uppmärksamhet är uppseendeväckande. Ett demokratiskt fattat beslut skall genomföras oavsett om det är något man personligen vill eller inte.

Decemberöverenskommelsen kan leda till oväntade (S)vårigheter

Minoritetsregerande är inget nytt. Med få undantag har Sverige under de senaste decennierna styrts av, och kommer troligen även framöver att styras av, minoritetsregeringar. Inget parti kan längre ensamt göra anspråk på regeringsmakten i Sverige.

Decemberöverenskommelsen stärker den praxis som innebär att det regeringsalternativ som är störst får sin statsminister vald och sin budget genom riksdagen.

Detta låter vid en första anblick som något önskvärt och att överenskommelsen förmodligen är ett bra beslut, detta får dock tiden utvisa. Vad innebär då uppgörelsen mer exakt?

Överenskommelsen innebär bland annat: 

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

De tre områdena som åsyftas är försvars- och säkerhetspolitiken, energiöverenskommelsen och pensionsöverenskommelsen.

Denna överenskommelse betyder nu att Miljöpartiet sitter med i den anrika pensionsgruppen. Pensionsgruppen är ett blocköverskridande samarbete som existerat i över 20 år och består av de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna. De har gjort upp om det nya pensionssystemet och kommer fortlöpande överens om förändringar, villkor och regler för svenskarnas pensioner.

Att släppa in Mp dit baserat på att de sitter med i regeringen är anmärkningsvärt. Mp är ett parti med en helt annorlunda syn på tillväxt än både S och Aliansen, med bland annat krav på sänkt arbetstid och höjd sjukersättning, som inte går ihop med ett hållbart pensionssystem. Partiet är därmed inte moget att ta ansvar för framtida pensioner.

Förutom detta finns det andra frågetecken. Detta innebär att Alliansen kommer att lägga ner sina röster vid varje budgetomröstning eftersom risken finns att deras förslag skulle vinna.

Detta leder till att det endast kommer finnas intetsägande debatter inför budgetomröstningarna, men som egentligen inte betyder något då den sittande regeringen alltid får igenom sina frågor. Det var t.ex. uppenbart att regering S/Mp inte hade stöd för sin vänsterbudget, men nu ska det inte spela någon roll. De ska få igenom den ändå.

Mer konkret innebär detta att regeringen under nästa års budgetomröstning kan genomföra följande, och Alliansen kommer att låta det ske:

Listan omfattar de förslag som den rödgröna regeringen har presenterat i budgetpropositionen samt förslag som partierna var för sig har presenterat i Riksdagen och som därför kan aktualiseras under mandatperioden.

  • Höjd skatt med ca 1 700 kr för alla med inkomst över ca 36 000 kr/mån genom justerad brytpunkt (budgetpropositionen för 2015)
  • Högre skatt för alla som arbetar och har fyllt 65 år, så kallad särskild löneskatt (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 50 000 kr/mån (S+MP) (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 30 000 kr/mån (V)
  • Sänkt och slopat avdrag för pensionssparande (budgetpropositionen  2015)
  • Avskaffad nedsättning av krogmoms
  • Fastighetsskatt för småhus
  • Halverat RUT-avdrag för personer under 65 år, gäller från 2016 (budgetproposition 2015)
  • Återinförd arvsskatt
  • Helt avskaffat RUT-avdrag
  • Sänkt tak i ROT-avdraget
  • Högre skatt för att anställa unga (budgetproposition 2015) 
  • Höjd skatt för banker
  • Höjd bolagsskatt
  • Höjd skatt för småföretagare (3.12)
  • Höjd effektskatt på kärnkraft (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd fastighetsskatt på vattenkraft
  • Avskaffad avdragsrätt för gåvor (budgetproposition 2015)
  • Avskaffad avdragsrätt för förvaltningsavgifter (budgetpropositionen 2015)
  • Avskaffad rätt att göra avdrag för läx-RUT (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd punktskatt på naturgrus (budgetproposition 2015)
  • Införande av skatt för vägslitage
  • Höjd skatt för mikroproducerad el
  • Höjd koldioxidskatt
  • Högre skatt på bränsle som förbrukas i flyg eller fartyg (budgetpropositionen 2015)
  • Klimatskatt på inrikesflyg / Skatt på flygresor
  • Högre skatt på vissa uppvärmningsbränslen (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på bekämpningsmedel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på kreosot
  • Högre skatt på vissa biodrivmedel (budgetpropositionen för 2015)
  • Naturvårdsavgift
  • Avgift djurskyddskontroll
  • Höjd skatt på avfallsdeponi (budgetpropositionen 2015)
  • Koldioxidskatt på torv
  • Skatt på handelsgödsel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på flourerande växthusgaser
  • Skatt på avfallsförbränning (budgetproposition 2015)
  • Lastbilsskatt
  • Höjd skatt på diesel (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på öl och vin med 9 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på sprit med 1 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd fordonsskatt för lätta fordon (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd koldioxidskatt för vissa fordon (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på cigaretter med 6 % (budgetproposition 2015)
  • Skatt införs på viss privatinförsel av cigaretter (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på snus med 12 % (budgetproposition 2015)
  • Slopad gruppregistrering till mervärdesskatt
  • Avskaffade lättnadsregler för oäkta bostadsföretag (budgetpropositionen 2015)
  • Särskild skatt för finansiering av större infrastrukturprojekt

Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur detta skulle slå på vår ekonomi och välfärd. Sedan kan man vända på myntet och se det från en eventuell seger för Alliansen 2018. Då skulle oppositionen tvingas lägga ner sina röster och gå med på allt Alliansen lägger fram istället – det blir en tung, ekonomisk, pendel som svingar Sverige ur balans.

I och med denna överenskommelse har dessutom Socialdemokraterna satt sig i knät på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet då de är beroende av båda två för att få majoritet för sin budget. Detta leder, som nämnts i tidigare inlägg, till en kraftigare vänstersväng och kommer försvåra det samarbete som nu måste börja ta form.

Det finns dock en ytterligare risk, som absolut inte är osannolik – nämligen att Löfven bryter överenskommelsen vid ett regeringsskifte 2018. Han är inte känd för att hålla det han lovar, vilket få verkar fästa speciellt mycket uppmärksamhet vid:

  1. ”Jag ska gå till talmannen, full av tillförsikt att vi ska få igenom en budget.” (Expressen 24/9)
  2. ”Om den [allians-] budgeten skulle vinna är det uteslutet att jag skulle sitta kvar och administrera den. Det sker inte.” (Dagens Nyheter 2/12)
  3. ”Jag har hela tiden tagit ansvar och tänker fortsätta göra det”, säger Löfven när han meddelar att han ska utlysa ett extra val istället för att avgå som han tidigare sade. (Svenska Dagbladet 3/12)
  4. ”Vi är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras,” säger Löfven och meddelar att det inte blir något extra val. (Dagens Nyheter 27/12)

Det är enkelt att se framför sig hur Stefan Löfven skulle kunna motivera ett brott mot överenskommelsen. Det skulle föranledas av ett tal i stil med att:

”Vi har nu suttit i regering i 4 år och äntligen börjat styra Sverige åt rätt håll, i och med detta skifte riskerar Sverige att återigen gå sönder. Det vore direkt oansvarigt att följa en gammal överenskommelse, som lades under ett helt annat parlamentariskt läge, när borgarnas skattesänkarpolitik återigen riskerar att slå ut våra unga och äldre och sätta välfärden ur spel.”

Om Decemberöverenskommelsen är en god idé eller inte får tiden utvisa. Men det är ett vågspel som gjort många väljare irriterade och frågan är om det går att återta det förlorade förtroendet – speciellt med tanke på risken att det inte finns några garantier på att Stefan Löfven kommer att hålla det han lovar.

Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.