Hur har det gått för regeringen så här långt?

Regeringen Löfven har haft en aktiv första månad vid makten. Speciellt för honom och Åsa Romson har det varit en turbulent tid. Det började redan vid regeringsförklaringen där Löfven presenterade sin avsikt att erkänna Palestina, vilket också skedde med resultatet att Israel kallade hem sin ambassadör. Att erkänna Palestina är i sig inte en dum idé, utan de flesta kan nog ställa sig bakom det beslutet. Det som gjorde det såpass kontroversiellt var att ta beslutet utan ett parlamentariskt majoritetsstöd. Löfven struntade helt enkelt i alla andra och ångade på som ett lok utan bromsar.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland.

Innan valet, i en av debatterna, meddelande Löfven att det ska bli licensjakt på varg i Sverige. Detta anmärkte Fredrik Reinfeldt på genom att påpeka att Miljöpartiet vill förbjuda jakten och att det blir svårt att hålla det löftet om S och Mp ska regera tillsammans. Framtiden visade sig ge Reinfeldt rätt efter att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) sa att licensjakt ska det bli, medan miljöministern Åsa Romson sa emot (Svt 30/10). Detta gjorde Romson på eget bevåg och visar på en tydlig splittring som finns inom regeringen. Detta utspel är även ett bevis på den bristande erfarenheten Miljöpartiet har av att sitta i en regerande ställning.

Splittringen har visat sig inom flera andra områden, bland annat Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och om kärnkraften. Det intressanta här blir det faktum att Socialdemokraterna har fått se sig fullständigt överkörda av Miljöpartiet, trots att Mp är ett mycket litet parti. Innan valet var t.ex. Förbifarten ingen förhandlingsfråga enligt S.

För att skriva vidare om Åsa Romson och Miljöpartiet kan man nämna de avslöjanden som Expressen gjort tidigare under månaden (detta finns även kommenterat i tidigare inlägg under kategorin ”Miljöpartiet” och ”Åsa Romson”).

Åsa Romson har målat sin fritidsbåt med en giftig färg, dumpat ut gråvatten i Östersjön och inte betalat energiskatt för bränslet till sin båt. Säpo stoppade även en av Miljöpartiets topprekryteringar efter att det uppdagats att denne är dömd för narkotikasmuggling.

Kulturministern Alice Bah har flera kritiserade beslut bakom sig, bland annat att alla statliga museum ska ha fritt inträde, något som kostar ca 270 miljoner i en situation där finansminister Magdalena Andersson menar att den svenska ekonomin är körd i botten och att alla pengar är slut. Detta beslut gynnar dessutom i princip bara stockholmare då majoriteten av de museum som påverkas finns i huvudstaden. Alice Bah kritiserades även efter att ha medverkat i en intervju i Sveriges Radio P1, där hon inte kunde svara på flera av frågorna som ställdes utan använde undanflykter som ”hypotetiskt” gång på gång och undvek helt att svara på andra frågor. (Sveriges Radio 24/10)

Att regeringen dessutom kohandlade med Vänsterpartiet, som påstod sig vara i opposition, är något som irriterat många. Vänsterpartiet sitter inte officiellt i regeringen men har haft mycket att säga till om i den presenterade budgeten.

Dessa händelser spelar in i att regeringen tappar förtroende över hela ledet. En undersökning från Novus visar på en nedåtgående trend:

SÅ MÅNGA HAR MYCKET ELLER GANSKA STORT FÖRTROENDE FÖR MINISTRARNA

(Förändring mot föregående undersökning i parentes)

  1. Margot Wallström (S) 53 procent (-8)
  2. Stefan Löfven (S) 41 procent (-4)
  3. Gustav Fridolin (MP) 35 procent (-5)
  4. Magdalena Andersson (S) 24 procent (-4)
  5. Mikael Damberg (S) 21 procent (-2)
  6. Ylva Johansson (S) 21 procent (-4)
  7. Alice Bah Kuhnke (MP) 20 procent (-4)
  8. Åsa Romson (MP) 19 procent (-8)

Brist på mediedrev symptomatiskt med en rödgrön journalistkår?

När Expressen varit aktiv och granskat Miljöpartiet har andra medier varit långsamma med att följa efter. Det blir ett kortare inslag som sedan okritiskt lämnas åt historien. Det senaste är en högt uppsatt statstjänsteman inom Miljöpartiet som har dömts för narkotikasmuggling (av en narkotikaklassad svamp).

På kort tid har Expressen avslöjat hur:
  • Romson målat sin båt med miljöfarlig färg
  • Tankat med skattebefriad villa-diesel i samma båt (smitit från att betala energiskatt med andra ord)
  • Dumpat gråvatten i Östersjön
  • Har ett toppnamn som är dömd för narkotikasmuggling
Det intressanta är att samtliga avslöjanden kommer från Expressen. Övriga media har endast återrapporterat det som avslöjats och utvecklar inte frågorna mer kritiskt – eller avkräver Miljöpartiet på svar.

När Expressen försöker ta kontakt med Eva Romson får de endast ställa frågor genom sms
(Foto: Wikimedia Commons och Niklas Svensson/Instagram).
Åsa Romson SMS

Det är därför en märkbart pressad Romson som inte vill svara på frågor direkt, utan behöver tid på sig att formulera sina svar.

Att den svenska journalistkåren till mycket stor del (41% enligt en undersökning av JMG 2012) är miljöpartister kan vara en förklaring till den minimala granskning och kritik partiet får. De befinner sig i någon form av fredad zon eftersom man inte vill vara för kritisk mot det parti man själv står nära.

En borgerlig politiker tvingas avgå efter mediedrev om en obetald tv-licens. En toppolitiker från Miljöpartiet kan vara en miljöbov utan att något allvarligare än ett kort inslag i Rapport sker. Detta är inte en bra journalistik eller en vettig objektivitet.

Den enda riktiga vinnaren av budget 2015

Den enda vinnaren av budgeten är inte arbetslösa och pensionärer som tidningarna gärna berättar om. Den enskilt störste vinnaren efter att budgetpropositionen presenterades är utan tvekan Vänsterpartiets ekonomiske talesman Ulla Andersson. De påstås vara i opposition efter att inte fått vara med i Löfvens regering, men den dystra sanningen är att V sitter vid rodret. Att de inte var till salu stämde inte i slutändan, men det visade sig att de inte heller var billiga.

”Nu är det slut på kalaset,” sade hon och syftade på de sänkta jobbskatterna som Alliansen genomfört. Nu skulle de rika klämmas åt och bidra mycket mer till en välfärd för alla. Ulla verkar dock totalt sakna ekonomisk erfarenhet av orsak och verkan. När man höjer skatterna så minskar till slut arbetade timmar och inkomsterna sjunker istället för att öka. Om man gör det dyrare att anställa så anställs det helt enkelt färre, inte fler. Höjer man skatterna på inkomst så minskar köpkraften och därmed produktionen.

Den budget som har presenterats kommer lägga sig som en våt filt över Sveriges ekonomi och minska produktion, sysselsättning och BNP.

Svenska Dagbladet går långt i sin kritik och ber Alliansen att reagera starkt och agera för en misstroendeförklaring mot regeringen. Detta är en rimlig begäran som borde tas på största allvar. Regeringen kommer inte att kunna driva igenom några större frågor utan hjälp av Vänsterpartiet, och det är inte rimligt att de på ett såpass tydigt och genomgående vis ska få diktera den svenska politiken i fyra år. De är absolut inte ett oppositionsparti, de sitter inofficiellt med i regeringen på alla vis som räknas.

Löfven försöker utåt sett att bryta upp blockpolitiken och få till ett samarbete med Folkpartiet och Centerpartiet. Men dessa försök är spel för galleriet. I realiteten har han redan stängt dörrarna för samarbete genom att gå emot flera av partiernas kärnfrågor. Att då påstå att man står med uträckt hand, att man vill samarbeta, blir fullständigt verkningslöst, vilket Löfven utan tvekan redan är fullt medveten om.

En misstroendeförklaring är enkel att motivera:
”Denna regering har på ett för Sverige skadligt sätt fört landet i en riktning som saknar stöd i val eller parlament, därtill i en situation då hotet mot landets säkerhet och dess ekonomi gör en sådan riktning oacceptabel” (SvD 22/10)

Löfven och Andersson säger att Vänsterpartiet ska ha respekt för att de tagit ansvar för Sverige genom att samarbeta med regeringen och fört fram en budget som de tror på. Nu är det Alliansen som måste ta sitt ansvar och göra det som krävs för att få Sverige på rätt bana och göra det som är bäst för Sverige. De har en gemensam syn och samhörighet som gör det mycket enklare för samarbete. Det räcker inte med att gå i opposition, detta kräver ett större ansvarstagande än så. För Sveriges utvecklings skull.

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se

Socialdemokraterna vägrar att förhandla om Förbifarten. Eller?

I januari sade Socialdemokraterna att Förbifart Stockholm inte är en förhandlingsfråga. Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) berättar till Dagens Nyheter att:

”Vi har fått garantier för att första spadtaget tas i juni, jag ser inte att det är möjligt att avbryta bygget. Om det blir koalitionsförhandlingar är jag övertygad om att det finns framkomliga vägar.”
Bygget av Förbifart Stockholm skjuts upp till den 1 maj 2015. Fram till dess ska S och MP – i stat, landsting och stad – förhandla om hur intäkterna från trängselskatten ska fördelas. Nyligen framkom det att i princip alla pengar från trängselskatten ska gå till kollektivtrafiken, vilket ytterligare försvårar för Förbifarten.

Den exakta formuleringen i överenskommelsen lyder:

”Om Stockholms läns landsting och Stockholms stad önskar förhandla om användningen av trängselskatter och/eller finansieringen av Förbifart Stockholm kommer regeringen att möta det önskemålet. Projektet fryses i väntan på att besked om önskemål om en sådan förhandling finns. Om ny uppgörelse ej nås före första maj 2015 fortsätter projektet enligt plan.” (SvD 29/9)

Innan valet fanns det inget att diskutera, Förbifarten skulle byggas och det så snart som det var möjligt. Det var ett löfte från Stefan Löfven och Karin Wanngård.

Att man måste kompromissa när man är i koalition är inget ovanligt. Att så många löften bryts efter så kort tid måste ändå vara något att uppmärksamma. De socialdemokratiska väljarna vill ha Förbifarten, precis som Alliansen, men tvingas att backa på grund utav Milöpartiet och Vänsterpartiet.

När löften inte hålls minskar förtroendet. Inte bara bland de egna väljarna, men även hos oppositionen som under andra omständigheter förmodligen hade kunnat sitta och förhandla om andra frågor. Gång på gång stängs dörrarna för samarbete med oppositionen.

Varför man inte kan stänga ner Bromma utan att det slår negativt på länet

I Veckans Affärer kunde man den 15/10 läsa att en majoritet i Stockholm nu har bestämt att Bromma flygplats skall stängas ner till förmån för bostäder.

”Givet att förhandlingarna visar att Bromma flygplats kan avvecklas utan att förutsättningarna för jobb och utveckling i regionen försämras ska staden verka för att området där Bromma flygplats idag ligger ställs om till stadsutvecklingsområdet med bostäder senast 2022”, står det i överenskommelsen mellan S, MP, V och Fi.

För det första så går det inte att avveckla Bromma utan att det påverkar Stockholm negativt. Planen som finns är att flytta trafiken till Arlanda, som redan nu ligger nära sin kapacitetsgräns. Att Arlanda dessutom ligger i tvist med miljööverdomstolen pga svikna löften spelar också in.

Lite bakgrund till Arlandas problem först. När Arlanda gavs tillstånd att bygga ut bana 3 för några år sedan fanns löften att man inte skulle flyga över centrala Upplands Väsby efter 2018, utan man skulle arbeta med kurvade inflygningar för att minska bullret över orten. Detta har de inte kunnat hålla och tvisten tas nu upp i rätten. Skulle Upplands Väsby få rätt (vilket är förhoppningarna) betyder detta att kapaciteten minskar på Arlanda eftersom inte alla flygplan klarar av kurvade inflygningar i dagsläget.

Bromma räknar med att fördubbla mängden passagerare inom kort. Inte genom fler flyg, men genom att Norwegian köper in större flygplan. Skulle denna mängd flyttas till Arlanda står man inför en rad problem. Till att börja med omöjliggör kapacitetsmöjligheterna på Arlanda den mängden flygplan och passagerare utan stora investeringar i banor och infrastrukturen. Skulle dessutom bana 3 stängas ner efter miljööverdomstolens dom saknas ännu mer för att klara av att hantera Brommas trafik.

Utöver det, om man tänker på passagerarantalet som skulle öka markant, så saknas tillräckligt goda transportmöjligheter till och från Arlanda. Redan idag är det trångt på E4:an mellan Upplands Väsby och Arlanda.

Dessutom kommer en nedläggning av Bromma att innebära problem med akut-flyg med t.ex. organ till sjukhusen i stan. Det skiljer 10 minuter flygväg mellan Bromma och Arlanda, som förespråkarna tar upp som argument att det inte gör något om flygplatsen läggs ner – men den tiden mångdubblas om man tar bil / ambulans från Arlanda istället från Bromma.

S, V, Mp och Fi ser detta som en seger och vill att alla investeringar på Bromma flygplats skall stoppas omedelbart medan utredningen pågår.

Jakob Wallenberg, VD för Investor kommenterar beslutet:
”Stängs Bromma drabbas flygförbindelserna, och då kommer Stockholm och Sverige bli mindre konkurrenskraftigt i den globala tävlan om tillväxt och jobb. Eftersom Brommas flygtoppar ligger samma tider på dygnet som Arlandas kan inte den viktiga flygtrafiken flyttas dit. Därför riskerar dagens besked att bli ett dråpslag mot svenska företag och organisationer.” (Svenska Dagbladet 15/10)

Att stänga ner Bromma och flytta trafiken är inte praktiskt möjligt. Om detta genomförs kommer Sigtuna och Upplands Väsby bli förlorarna, tillsammans med industrin. Arlanda kommer tvingas att bygga ut och få det ännu svårare att hantera kraven från kommunerna när det gäller bullerreglerna. Dessutom måste infrastrukturen kraftigt byggas ut för att kunna hantera den ökade trafiken till och från flygplatsen.

Arlanda har redan nu stora problem med kapaciteten, politikerna måste inse detta och med största förhoppning kommer förhandlingarna att visa det omöjliga i att stänga ner Bromma utan negativ påverkan för länet.

Alex Schulman förvånas över att Alliansen för en borgerlig politik

Under hela valrörelsen har de rödgröna gjort det mycket tydligt att Alliansen har nedmonterat välfärden och förstört den svenska ekonomin, trots de internationella hyllningarna Sverige har fått för hanteringen av finanskrisen. Nu måste de rödgröna bygga upp allt som alliansen, på något luddigt sätt, har förstört.

Detta har de dock svårt att göra utan stöd från just alliansen och bland annat Alex Schulman har uttryckt sig mycket upprört av det bristande stöd regeringen fått av dem.

Han skriver i Aftonbladet att oppositionspartierna borde skämmas och ta ansvar för det politiska läget.

”Hade Allianspartierna­ hållit sina löften om att ta ansvar för Sverige så skulle de ha accepterat att vi står inför ett unikt problematiskt läge och ­konstaterat att det nu är dags att lägga kon­flikter åt sidan och se konstruktivt på hur landet ska styras, för att undvika att Sverige lamslås.” (Aftonbladet 21/9)

Han fortsätter:
”Alla är kränkta och vill sitta och titta på när det går år helvete för Sverige. Jag tänker en sak om det: Fy fan för er.

Och när jag känner ”fy fan för er” så är jag heller inte ensam. Det är precis ”fy fan för er”-känslan som gör att politikerföraktet frodas i landet. Och det är just det politikerföraktet som gjort att Sverigedemokraterna i dag är Sveriges tredje största parti.”

Detta är bland det märkligaste som skrivits om det parlamentariska läget efter valet. Alex Schulman menar med andra ord att oppositionspartierna (Alliansen) inte bör vara oppositionspartier, utan att de borde ge upp sin politik och stödja Stefan Lövfen för att ge honom mandat att styra som han vill.

Varför skulle de göra detta? Varför skulle Alliansen börja föra en socialdemokratisk politik för att underlätta för Löfven? Att vara i opposition betyder inte att man slutar tar ansvar, det betyder att man fortsätter att stå upp för den politik man vill föra och gör det man anser vara bäst för Sverige.

Alliansen anser att Lövfens politik är skadlig för Sverige och att stödja hans (och till viss del Mp:s förslag, men de har som bekant inte haft mycket att säga till om) förslag skulle innebära en helomvändning inom den politik de följer och skulle leda till en identitetskris som skulle kosta dem många väljare.

Centerpartiets och Folkpartiets motstånd mot samarbete är grundat i en övertygelse och pliktkänsla gentemot sina väljare. Detta skildras dock som någonting vedervärdigt. Konstigt nog anses det ansvarslöst att inte stödja en politik och regering vars ideologi man inte delar.

Under valrörelsen kunde de rödgröna inte få nog av sina slagord om att den skadliga alliansen måste bort för att göra ett sjukt Sverige friskt igen. Nu efter valet kan man inte sluta sträcka ut sina händer och be om dess stöd.

Vem är det egentligen som har ansvaret för Sverige idag? Regeringen eller oppositionspartierna?

Vet Löfven något vi andra har missat?

Nu har det snart gått en månad sedan valresultatet 2014 presenterades och dammet har börjat lägga sig. Under valrörelsen var det en tydlig uppdelning av blocken med S, Mp och V på ena sidan och M, KD, C och Fp på den andra – med SD någonstans i bakgrunden av de båda. Löfven gjorde det tydligt att de skulle bilda regering tillsammans med V och Mp vid en eventuell valseger, vilket även Sjöstedt räknade med.

Efter att resultatet presenterats gick Löfven ut med beskedet att han ämnar bilda en (svag) minoritetsregering med Mp utan V. Han såg i valresultatet ett tydligt mandat för förändring, som han uttryckte det. Detta trots att de tre rödgröna partierna hade fått exakt lika stor röstandel som i förra valet – 43,6% båda gångerna. (Val.se)

Detta ledde omedelbart till problem då S/Mp inte har det stöd de behöver för att få igenom sina förslag och Löfven sträckte många gånger ur handen för blocköverskridande överenskommelser genom att bland annat kalla sin regering för en samarbetsregering när han, av talmannen, fick i uppdrag att bilda en regering.

Tätt efter att regeringen hade bildats så kommer besluten att samarbeta med V i frågan om vinster i välfärden och att höja flertalet skatter, däribland inkomstskatten.

Båda dessa frågor är några som står flera oppositionspartier nära om hjärtat (C och Fp). Att ta dessa beslut i samarbete med V samtidigt som man, utåt, vill ha ett blocköverskridande samarbete är mycket märkligt. Genom dessa beslut har man de facto stängt dörrarna för samarbete mellan dessa partier. Båda ser valfrihet och låga skatter som viktiga frågor och en del av sin ideologi.

Det ska inte heller glömmas att Mp tidigare var för valfrihet och nu efter uppgörelsen med S och V bytt åsikt och är emot den.

Den slutsats man kan dra av dessa handlingar är att Löfven spelar ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen. Att Löfven fortsätter att prata om samarbete kan vara ett sätt för honom att friskriva sig från ansvar vid ett eventuellt misslyckande då han kan påpeka att han haft en utsträckt hand hela tiden.

Men det kan även vara så att Löfven saknar en plan och en tydlig bild på hur han vill få i genom sin politik och med vem han ska föra samtal med. Som det ser ut nu finns bara Vänsterpartiet och Sjöstedt som alternativ, där det redan förhandlats inför den kommande budgeten.

Problemet är att det finns en överhängande risk att budgeten inte går igenom Riksdagen just på grund utav välfärdsfrågorna och skatterna som är ihoparbetade av en alltmer röd koalition. Alliansen kommer inte att rösta för den och det enda S och Mp kan hoppas på är att SD lägger ner sina röster och inte röstar för Alliansens alternativ istället.

Hur som helst har Löfven stora hinder att ta sig över och tiden står inte på hans sida.

Oro över Löfvens ministrar, de flesta saknar erfarenhet och relevanta kunskaper

Hela detta inlägg är en kritisk reflektion över Löfvens val av ministrar, kommentarer uppskattas och publiceras i sin helhet så länge de håller sig sakliga.

Om man börjar med Gustav Fridolin (Mp), den nya utbildningsministern ser man att han endast har en kandidatexamen i orientaliska språk. Han tog sin examen redan som 22 åring och började direkt inom politiken. Han har därmed en begränsad erfarenhet av arbetslivet utanför politiken och ska nu förbereda dagens ungdomar till denna.

Helene Hellmark Knutsson (S) blir den nya ministern för högre utbildning och forskning. Detta blir en minister som inte har någon erfarenhet av högre studier förutom enstaka kurser på universitetet och saknar därmed även en akademisk examen. (Källa: Sveriges Radio P4, intervju med Knutsson). Hon ”…har lång tid bakom sig inom politiken, dock inte inom utbildningsområdet. Någon högskoleexamen har hon inte. – Hon har läst enstaka kurser, men har inte tagit någon examen, säger hennes nya pressekreterare.” (Svenska Dagbladet 4/10). Att en minister för högre bildning och forskning saknar relevant erfarenhet i tider när många röster har höjts efter de svaga resultaten i PISA-undersökningen är märklig.

Gabriel Wikström (S) som blev den nya sjukvårdsministern saknar även han formell utbildning och har ingen erfarenhet om ämnena som rör sjukvården. Lotta Gröning på Expressen kallade detta för regeringens osäkraste kort och ”Här är det nog många socialdemokratiska landstingspolitiker som sitter stumma av förvåning”. Många förvånas över att en såpass viktig ministerpost gick till någon så obeprövad. Han blev aktiv inom lokalpolitiken som 22-åring och saknar även han arbetslivserfarenhet.

Den person som, kanske inte överraskade mest, men som fått mycket uppmärksamhet är Mehmet Kaplan (Mp): “Till det mer uppseendeväckande hör att Kaplan ens kom på fråga som minister. Så sent som i somras sa han att unga svenska jihadister som åker ner till Syrien för att kriga inte är något större problem, utan att jämföra med de svenskar som frivilligt stred på Finlands sida under vinterkriget.” (Ledare i Dagens Nyheter 4/10). Det är olämpligt när före detta presstalesman för Sveriges Muslimska Råd (SMR) säger en sådan sak, men än mer uppseendeväckande när det kommer från en minister från riksdagen.

Kristina Persson (S), minister för strategi- och framtidsfrågor uppmärksammades i media där det framgick att hon säger sig veta, genom seanser, att hon levt under olika århundraden i flera livsformer. “Utnämningen förbryllar även om hon varit vice riksbankchef. För hon har varit borta länge. Och för att hon stod bakom flummet Tankekraft på 90-talet: Den påkostade kampanjen startades på initiativ av Persson, som berättade att hon kunde minnas flera tidigare liv – bland annat som piga. Arbetslösa fick gå kurser i astrologi. Rätt som strategiminister? Nja.” (ledare i Sydsvenskan 4/10).

Justitieminister Morgan Johansson (S) är, likt Beatrice Ask, inte jurist. Denna utnämning var inte speciellt överraskande. Tiden får avgöra om detta var ett bra val eller inte.

Sjukförsäkringsminister Annika Strandhäll (S): “Hennes ansvar spänner från sjukförsäkringen, över arbetsskadeförsäkring och a-kassa till pensioner och föräldraförsäkringen. Området innebär ansvar för många hundratals miljarder där små förändringar snabbt slår igenom i statskassan.” (Göteborgs-Posten 4/10). Hon är inte ekonom och är helt oprövad inom regering och riksdag.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S): ”Shekarabi ledde Socialdemokraternas kriskommission efter valnederlaget 2010. Han har även varit SSU-ordförande, en post han tvingades lämna efter skandaler runt medlemsantal samt att han använt pengar som skulle gått till integrationsprojekt till sin egen kampanj”. (Näringsliv i SvD 3/10). Varför han har fått en ministerpost efter sina misstag är förvånande, men en förklaring borde inte vara långt borta när media granskar de nya ministrarna.

Alice Bah (Mp) blir kulturminister. Det var den största överraskningen. Hon var tidigare medlem i Muf, men menar att hon bara var det för festernas skull. Hon representerar nu Miljöpartiet där hon blev medlem 3 dagar innan hon officiellt fick posten som kulturminister. Hon har medial erfarenhet och varit delaktig inom flera kulturella områden som kan vara henne till hjälp som minister, men saknar helt politisk erfarenhet och kommer med sannolikhet få det svårt med förhandlingarna.

Åsa Romson (Mp) har blivit Löfvens högra hand som vice statsminister. Den röst som allra högst talat om vikten att vara klimatsmart och minska utsläppen är samma person som bottenmålar sin husbåt med giftig färg, använer miljöfarlig oljepanna och dumpar avloppsvatten rakt ut i Östersjön. (Expressen 06/10)

Detta är ett axplock från de nya ministrarna i Löfvens regering. Det är anmärkningsvärt med den brist på erfarenhet, både inom respektive område och inom politiken, som finns. Tittar man på valen 2006 och 2010 var det flera ministrar som fick avgå för betydligt mindre saker än ovanstående. Ett exempel är Maria Borelius, som fick avgå för att inte ha betalt TV-avgiften och anlitat svart städhjälp. Vilka ministrar som sitter kvar till mandatperiodens slut ska bli intressant att följa.

En intressant reflektion är bristen av granskningar från Sveriges Radio och TV4, som 2006 var betydligt mer aktiva i granskningen av de borgliga ministrarna. Men detta kan bero på t.ex. tidsbrist, men är ändå värt att notera.

Den nya skolpolitiken

Jag tog upp gymnasiet tidigare, men om vi backar och ser till grundskolan som helhet får vi en annan bild.

Det är viktigt att elever får en bra start redan i förskolan, att lärarna är kunniga och motiverade och att eleverna får studiero.
Det är även mycket viktigt att man tidigt kan snappa upp indikationer om någon elev har svårigheter med studierna. Detta görs enklast genom bland annat tidiga betyg, och att kunna ha ett frivilligt sidobetyg inom ordning.

Skolan har inte fungerat så väl som man kunde ha önskat. Många gånger hör man det sägas att Alliansen och Jan Björklund har haft 8 år på sig att göra sina förändringar men att ingenting har hänt. Vad man då missar är tiden det tar för en reform att visa resultat. Den största reformen gjordes 2011, och hur märker man då om den har fungerat eller inte?

Man låter eleverna gå igenom det hela. Detta tar ungefär 10 år då eleverna som är mitt i har hamnat mellan reformer som redan funnits och de som implementerats. Alliansen har ärvt problem från tidigare regering och under kommande mandatperiod kommer resultaten från reformerna att synas. Om reformerna visar sig vara lyckade kommer de rödgröna kunna ta åt sig äran för den och de reformer de vill genomföra nu.

Vad händer då med de reformer som S och Mp vill genomföra, och när kommer dessa att slå igenom? Det kommer att synas efter nästa val, eller valet därpå och det är med stor sannolikhet de som då regerar som skördar det som sås idag – oavsett om det är dåligt eller bra.

Något som det också pratas mycket om är att våra skolor behöver mer resurser. Detta är inte helt oproblematisk. Den svenska skolan är en av de dyraste i världen, men med högst medelmåttiga resultat. Är inte detta en indikation på att det som egentligen behövs är en resursomfördelning och ett annorlunda fokus?

  • Lärarnas löner måste ökas.
  • Lärarnas adminstrativa uppgifter måste minska
  • Läraren måste få större befogenheter i skolan, genom att t.ex. kunna beslagta mobiltelefoner eller fysiskt slänga ut en elev som stör studieron utan oro att anmälas.
  • Intagningskraven på lärarhögskolan måste höjas. Det får inte vara så att man kan komma in på lärarlinjen utan tillräckligt bra betyg. Detta leder till två saker: 1). Flera sökanden läser till lärare endast eftersom det inte finns något annat alternativ eller något bättre att göra och 2). De seriösa lärareleverna vet inte om personen bredvid sig är lika seriös som denne själv. Studiemotivationen blir lidande med vetskapen att flera klasskamrater läser samma saker men utan någon som helst passion eller egentlig vilja att bli lärare.
Mp säger att de ska öka lönerna med 10.000 kr, men med en närmare syn av deras vallöfte visar det sig att de vill öka lönen med ca 2000 kr och att resten ska komma genom ordinarie löneförhandlingar.

De röda vill inte att en lärare ska ha några befogenheter över huvudtaget utöver att undervisa, för att inte göra rollen ”polisiär”. Att kunna beslagta mobiltelefoner anses vara teknikfientligt enligt Rossana Dinamarca som är Vänsterpartiets skolpolitiska talesperson. Det är för övrigt samma person som ansåg det vara lämpligt att ha på sig en t-shirt med texten ”SD = Rasister” i Riksdagen. Demonstrationer bör inte ske där och förvåningen över att talmannen tillät Dinamarca ha t-shirten har spridit sig.