Regeringens utspel alltmer desperata

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.

Annonser

Knepigt läge vid budgetomröstningen

Sannolikheten för att Alliansen skulle sänka regeringens budget den 3e december och därigenom orsaka en regeringskris är ganska liten när man ser på alternativen som en regeringskris kan innebära idag.

Den största anledningen till detta beror på Moderaterna. Genom att både Reinfeldt och Borg lämnade partiet saknar M – och därigenom Alliansen – en tydlig statsministerkandidat. Att utlysa nyval är en risk som Moderaterna helst undviker i nuläget tills de stabiliserats. Med största sannolikhet blir det Anna Kinberg Batra som tar över, men om hon är rätt val för posten kan bara tiden utvisa.

Det sannolika är en misstroendeförklaring. För att det ska bli av måste minst 35 ledamöter föreslå en sådan omröstning. Sedan måste majoriteten av ledamöterna rösta ja till förslaget. Om riksdagen kommer fram till att den inte har förtroende för statsministern måste hela regeringen avgå eller utlysa ett extra val. Om riksdagen kommer fram till att den inte har förtroende för en minister måste ministern avgå.

Detta är enklare att få till när det har gått lite längre tid, för att ha ett större underlag till misstroendet. Redan nu finns det en viss grund för detta genom många brutna vallöften och misskötsel av skattepengarna:

  • Pausa Förbifarten som kostar ca 4 miljoner om dagen och som ses som en ”liten fördyring”. (S lovade att Förbifarten skulle byggas, att det inte var förhandlingsbart)
  • Stoppa alla investeringar till Bromma Flygplats för att undersöka om flygplatsen kan läggas ner till förmån av bostäder (S lovade att inte lägga ner flygplatsen)
  • Inga skattehöjningar för vanligt folk. (Brytpunkten kommer långt nere, pensionen dubbelbeskattas, speciell löneskatt för äldre)
  • Barnbidraget skulle höjas.

Skadan av att låta regeringen sitta kvar tills underlaget är tillräckligt stort och opinionen har börjat svänga är den ovisshet företagarsverige kommer att sväva i gällandes stoppade investeringar, nyanställningar och andra regler som försvårar för alla företag inom det privata.

Det tar en väldigt kort tid att förstöra en ekonomi jämfört med att bygga upp den, vilket innebär att om Alliansen tar över om två år, är det inte bara att fortsätta på spåret som fanns innan september 2014. Förtroendet för Sverige måste återhämtas från företag och vår omvärld. Det är inte säkert att företag vågar fortsätta som innan trots ett Alliansstyre när de nu vet hur hårt, och snabbt, det kan slå vid ett regeringsskifte. En del internationella företag planerar förmodligen redan för en flytt, vilket är en dyr och omfattande omorganisation.

Utöver det saknas indikationer på att Sverige, och resten av världen, är på väg in i en högkonjunktur. Analytiker pratar om fortsatta ekonomiska problem för Europa. Den träffsäkre George Soros har nyligen placerat en stor del av hans miljarder ”på en plats där han tjänar pengar om EU:s ekonomi går sämre”. Soros var en av orsakerna som sänkte Sverige genom valutaköp i början av 90-talet. Hans enorma fondkapital är dessutom den fond som går bäst på Wall Street.

Alliansen skulle t.ex. kunna frångå ”praxis” och släppa fram Annie Lööf som interim statsminister tills dess att M har valt en passande som skulle kunna starta efter riksdagens öppnande i september 2015. Detta är inte helt osannolikt, men kanske taktiskt fel väg för M. Ett extraval vore nog INTE till fördel för Alliansen. Det skulle nog SD vinna mest på.

Frågan är således om det är värt av Alliansen att avvakta och släppa igenom regeringens budget och låta dem gräva sin grav lite djupare innan de gör en misstroendeförklaring. Under tiden kan de försöka bryta loss de mest skadliga delarna för Sverige, som t.ex. trainee-jobben, och hoppas att skadan och misstroendet inte hinner bli för alltför djupgående. Det blir en snäv balansgång att gå.

Hur har det gått för regeringen så här långt?

Regeringen Löfven har haft en aktiv första månad vid makten. Speciellt för honom och Åsa Romson har det varit en turbulent tid. Det började redan vid regeringsförklaringen där Löfven presenterade sin avsikt att erkänna Palestina, vilket också skedde med resultatet att Israel kallade hem sin ambassadör. Att erkänna Palestina är i sig inte en dum idé, utan de flesta kan nog ställa sig bakom det beslutet. Det som gjorde det såpass kontroversiellt var att ta beslutet utan ett parlamentariskt majoritetsstöd. Löfven struntade helt enkelt i alla andra och ångade på som ett lok utan bromsar.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland.

Innan valet, i en av debatterna, meddelande Löfven att det ska bli licensjakt på varg i Sverige. Detta anmärkte Fredrik Reinfeldt på genom att påpeka att Miljöpartiet vill förbjuda jakten och att det blir svårt att hålla det löftet om S och Mp ska regera tillsammans. Framtiden visade sig ge Reinfeldt rätt efter att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) sa att licensjakt ska det bli, medan miljöministern Åsa Romson sa emot (Svt 30/10). Detta gjorde Romson på eget bevåg och visar på en tydlig splittring som finns inom regeringen. Detta utspel är även ett bevis på den bristande erfarenheten Miljöpartiet har av att sitta i en regerande ställning.

Splittringen har visat sig inom flera andra områden, bland annat Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och om kärnkraften. Det intressanta här blir det faktum att Socialdemokraterna har fått se sig fullständigt överkörda av Miljöpartiet, trots att Mp är ett mycket litet parti. Innan valet var t.ex. Förbifarten ingen förhandlingsfråga enligt S.

För att skriva vidare om Åsa Romson och Miljöpartiet kan man nämna de avslöjanden som Expressen gjort tidigare under månaden (detta finns även kommenterat i tidigare inlägg under kategorin ”Miljöpartiet” och ”Åsa Romson”).

Åsa Romson har målat sin fritidsbåt med en giftig färg, dumpat ut gråvatten i Östersjön och inte betalat energiskatt för bränslet till sin båt. Säpo stoppade även en av Miljöpartiets topprekryteringar efter att det uppdagats att denne är dömd för narkotikasmuggling.

Kulturministern Alice Bah har flera kritiserade beslut bakom sig, bland annat att alla statliga museum ska ha fritt inträde, något som kostar ca 270 miljoner i en situation där finansminister Magdalena Andersson menar att den svenska ekonomin är körd i botten och att alla pengar är slut. Detta beslut gynnar dessutom i princip bara stockholmare då majoriteten av de museum som påverkas finns i huvudstaden. Alice Bah kritiserades även efter att ha medverkat i en intervju i Sveriges Radio P1, där hon inte kunde svara på flera av frågorna som ställdes utan använde undanflykter som ”hypotetiskt” gång på gång och undvek helt att svara på andra frågor. (Sveriges Radio 24/10)

Att regeringen dessutom kohandlade med Vänsterpartiet, som påstod sig vara i opposition, är något som irriterat många. Vänsterpartiet sitter inte officiellt i regeringen men har haft mycket att säga till om i den presenterade budgeten.

Dessa händelser spelar in i att regeringen tappar förtroende över hela ledet. En undersökning från Novus visar på en nedåtgående trend:

SÅ MÅNGA HAR MYCKET ELLER GANSKA STORT FÖRTROENDE FÖR MINISTRARNA

(Förändring mot föregående undersökning i parentes)

  1. Margot Wallström (S) 53 procent (-8)
  2. Stefan Löfven (S) 41 procent (-4)
  3. Gustav Fridolin (MP) 35 procent (-5)
  4. Magdalena Andersson (S) 24 procent (-4)
  5. Mikael Damberg (S) 21 procent (-2)
  6. Ylva Johansson (S) 21 procent (-4)
  7. Alice Bah Kuhnke (MP) 20 procent (-4)
  8. Åsa Romson (MP) 19 procent (-8)

Staten borde inte äga bolag på den kommersiella marknaden

Före valet 2006 hade socialdemokraterna sålt ut ca 20% av Telia. En bra affär för staten, men dålig för de som köpte men det är en annan fråga. Inför 2006 års val gick alliansen ut med att ”staten ska inte äga bolag”. När man då fick majoritet för detta vid valet 2006 såldes Vin och Sprit med gott resultat. Pengarna användes till att amortera på statsskulden. Alliansen hade även lovat att sälja resten av Telia. Men efter kritik från Socialdemokraterna och inte få igenom det av vågmästarpartiet efter 2010 års val så lades detta löfte i malpåse. Vad som i stället hände var att Telia som förut varit ett blomstrande och vinstgivande företag skämde ut sig inför hela världen, genom mutor och köp av gamla kommunistiska bolag i fd sovjet. Hade man i stället sålt Telia så hade detta inbringat en hel del pengar till statskassan.
 
Nu däremot vill nästan ingen ha deras aktier. I stället för att sälja statliga Vattenfall när de stod på topp så köpte man Tyska kärnkraftverk, kolkraftverk och brunkolsgruvor. Bolaget gick nämligen så bra att man inte visste vad man skulle göra av vinsten. Vilket resulterade i att man köpte ett nedslitet och värdelöst Holländskt gasbolag för 120 miljarder kronor. Ett bolag som man förra året skrev ner med 20 miljarder och i år med 30 miljarder. Mer än halva försvarsbudgeten. Så i stället för att hålla sina vallöften om att ”staten inte ska äga bolag” så har man kastat svindlande summor i sjön.
 
Hade man sålt Vattenfall när dom stod på topp så hade detta kunnat betala en stor del av Sveriges statsskuld. Nu försöker man sälja tillbaka dom tyska brunkolsgruvorna. Men vem vill nu ha dem. Nu försöker man sälja tillbaka de Tyska kärnkraftsverken. Men vem vill köpa dem nu när Tyskarna beslutat att dom ska läggas ner? i stället kommer Svenska staten att få betala avvecklingen och slutförvaringen av Tyskarnas avfall. Nu försöker man sälja tillbaka dom holländska nedslitna och värdelösa gaskraftsverken. Men vem vill betala något för värdelöst rivningsskrot. Från att Svenska vattenfall varit ett av världens mest vinstgivande företag har man gjort det till en stor belastning för dom Svenska skattebetalarna. Så kan det gå om man inte håller sina vallöften om att staten inte ska äga bolag.
 
Men skattebetalarnas pengar ska inte användas för affärsmässigt risktagande. Politiskt ägarstyre är illa skickat att hantera företag. Staten ska inte både ha rollen att lagstifta om regler och skatter för företag, och självt vara ägare till företag. Det var ett av argumenten till de avknoppningar som gjordes. Däremot betyder inte detta automatiskt att staten är en dålig ägare, Moderaterna kommenterar detta på följande vis:
 
”Som princip anser vi att staten inte ska äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens, om inte företaget har ett särskilt beslutat samhällsuppdrag som är svårt att klara på annat sätt, eller om det inte finns en tydlig samhällsnytta eller värdeskapande med ett statligt ägande.”
 
Den enskilt största anledningen till varför staten inte ska äga bolag grundar sig i den enkla uppfattningen om vikten av stabilitet. Ett företag som vill bli långlivat behöver stabilitet och en tydlig ledning om inte förändras efter ideologiska eller politiska humörsvängningar. Det är inte rimligt att styra en jättelik bolagsgrupp genom tvära och opportunistiska kast som görs utifrån en politisk logik. Därför ska staten inte äga företag.

Den enda riktiga vinnaren av budget 2015

Den enda vinnaren av budgeten är inte arbetslösa och pensionärer som tidningarna gärna berättar om. Den enskilt störste vinnaren efter att budgetpropositionen presenterades är utan tvekan Vänsterpartiets ekonomiske talesman Ulla Andersson. De påstås vara i opposition efter att inte fått vara med i Löfvens regering, men den dystra sanningen är att V sitter vid rodret. Att de inte var till salu stämde inte i slutändan, men det visade sig att de inte heller var billiga.

”Nu är det slut på kalaset,” sade hon och syftade på de sänkta jobbskatterna som Alliansen genomfört. Nu skulle de rika klämmas åt och bidra mycket mer till en välfärd för alla. Ulla verkar dock totalt sakna ekonomisk erfarenhet av orsak och verkan. När man höjer skatterna så minskar till slut arbetade timmar och inkomsterna sjunker istället för att öka. Om man gör det dyrare att anställa så anställs det helt enkelt färre, inte fler. Höjer man skatterna på inkomst så minskar köpkraften och därmed produktionen.

Den budget som har presenterats kommer lägga sig som en våt filt över Sveriges ekonomi och minska produktion, sysselsättning och BNP.

Svenska Dagbladet går långt i sin kritik och ber Alliansen att reagera starkt och agera för en misstroendeförklaring mot regeringen. Detta är en rimlig begäran som borde tas på största allvar. Regeringen kommer inte att kunna driva igenom några större frågor utan hjälp av Vänsterpartiet, och det är inte rimligt att de på ett såpass tydigt och genomgående vis ska få diktera den svenska politiken i fyra år. De är absolut inte ett oppositionsparti, de sitter inofficiellt med i regeringen på alla vis som räknas.

Löfven försöker utåt sett att bryta upp blockpolitiken och få till ett samarbete med Folkpartiet och Centerpartiet. Men dessa försök är spel för galleriet. I realiteten har han redan stängt dörrarna för samarbete genom att gå emot flera av partiernas kärnfrågor. Att då påstå att man står med uträckt hand, att man vill samarbeta, blir fullständigt verkningslöst, vilket Löfven utan tvekan redan är fullt medveten om.

En misstroendeförklaring är enkel att motivera:
”Denna regering har på ett för Sverige skadligt sätt fört landet i en riktning som saknar stöd i val eller parlament, därtill i en situation då hotet mot landets säkerhet och dess ekonomi gör en sådan riktning oacceptabel” (SvD 22/10)

Löfven och Andersson säger att Vänsterpartiet ska ha respekt för att de tagit ansvar för Sverige genom att samarbeta med regeringen och fört fram en budget som de tror på. Nu är det Alliansen som måste ta sitt ansvar och göra det som krävs för att få Sverige på rätt bana och göra det som är bäst för Sverige. De har en gemensam syn och samhörighet som gör det mycket enklare för samarbete. Det räcker inte med att gå i opposition, detta kräver ett större ansvarstagande än så. För Sveriges utvecklings skull.

Alliansens kommentarer på regeringens budget

Detta blir ett kortare inlägg då det kom 2 igår varav det enda som tog upp budgeten blev ofattande och var tidskrävande att skriva.

Anna Kinberg-Batra (M)
”Sverige är på rätt väg med bred jobbtillväxt och en stark ekonomisk position i förhållande till jämförbara länder. Den positionen riskerar nu att försvagas, framför allt när regeringen avviker från överskottsmålet. Med regeringens budget riskerar vi nu en inbromsning i jobbtillväxten och att Sverige skjuter viktiga reformer på framtiden”

Annie Lööf (C)
”Unga och småföretag används som bankomat för att finansiera statlig åtgärdspolitik. Vänsterregeringen halverar RUT men behåller ROT, så var det med den feminismen. Det är också en budget som slår stenhårt mot landsbygden. Regeringen inför kilometerskatt på transporter, lägger ner landsbygdsdepartementet och tillsätter en stadsutvecklingsminister.”

Jan Björklund (FP)
”Regeringens budget är ett jobbfientligt hafsverk. Huvudpunkten från regeringen är en skattechock mot ungdomsjobb. Det är en obegriplig åtgärd när vi har en alltför hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. Att straffbeskatta riktiga jobb för att finansiera låtsasjobb är fel väg att gå. Arbetslinjen byts nu mot en jobbfientlig linje.”

Göran Hägglund (KD)
”Det är en budget mot fler jobb och mer valfrihet. Regeringen säger sig vara för valfrihet men rycker undan mattan för fler utförare i välfärden. Mest allvarligt är kraftigt höjda skatter för unga och äldre, 72 000 fler vanliga löntagare får betala statlig inkomstskatt.”

Kort sagt, budgetförslaget innehåller en rad åtgärder som riskerar att försvaga jobbtillväxt, företagande och valfrihet i hela landet.

Avslutningsvis ett citat från Magdalena Andersson (S)
”Det blir inga skattehöjningar. De som får höjda löner får höjda löner och då får de skattehöjningar.”

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se