Staten borde inte äga bolag på den kommersiella marknaden

Före valet 2006 hade socialdemokraterna sålt ut ca 20% av Telia. En bra affär för staten, men dålig för de som köpte men det är en annan fråga. Inför 2006 års val gick alliansen ut med att ”staten ska inte äga bolag”. När man då fick majoritet för detta vid valet 2006 såldes Vin och Sprit med gott resultat. Pengarna användes till att amortera på statsskulden. Alliansen hade även lovat att sälja resten av Telia. Men efter kritik från Socialdemokraterna och inte få igenom det av vågmästarpartiet efter 2010 års val så lades detta löfte i malpåse. Vad som i stället hände var att Telia som förut varit ett blomstrande och vinstgivande företag skämde ut sig inför hela världen, genom mutor och köp av gamla kommunistiska bolag i fd sovjet. Hade man i stället sålt Telia så hade detta inbringat en hel del pengar till statskassan.
 
Nu däremot vill nästan ingen ha deras aktier. I stället för att sälja statliga Vattenfall när de stod på topp så köpte man Tyska kärnkraftverk, kolkraftverk och brunkolsgruvor. Bolaget gick nämligen så bra att man inte visste vad man skulle göra av vinsten. Vilket resulterade i att man köpte ett nedslitet och värdelöst Holländskt gasbolag för 120 miljarder kronor. Ett bolag som man förra året skrev ner med 20 miljarder och i år med 30 miljarder. Mer än halva försvarsbudgeten. Så i stället för att hålla sina vallöften om att ”staten inte ska äga bolag” så har man kastat svindlande summor i sjön.
 
Hade man sålt Vattenfall när dom stod på topp så hade detta kunnat betala en stor del av Sveriges statsskuld. Nu försöker man sälja tillbaka dom tyska brunkolsgruvorna. Men vem vill nu ha dem. Nu försöker man sälja tillbaka de Tyska kärnkraftsverken. Men vem vill köpa dem nu när Tyskarna beslutat att dom ska läggas ner? i stället kommer Svenska staten att få betala avvecklingen och slutförvaringen av Tyskarnas avfall. Nu försöker man sälja tillbaka dom holländska nedslitna och värdelösa gaskraftsverken. Men vem vill betala något för värdelöst rivningsskrot. Från att Svenska vattenfall varit ett av världens mest vinstgivande företag har man gjort det till en stor belastning för dom Svenska skattebetalarna. Så kan det gå om man inte håller sina vallöften om att staten inte ska äga bolag.
 
Men skattebetalarnas pengar ska inte användas för affärsmässigt risktagande. Politiskt ägarstyre är illa skickat att hantera företag. Staten ska inte både ha rollen att lagstifta om regler och skatter för företag, och självt vara ägare till företag. Det var ett av argumenten till de avknoppningar som gjordes. Däremot betyder inte detta automatiskt att staten är en dålig ägare, Moderaterna kommenterar detta på följande vis:
 
”Som princip anser vi att staten inte ska äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens, om inte företaget har ett särskilt beslutat samhällsuppdrag som är svårt att klara på annat sätt, eller om det inte finns en tydlig samhällsnytta eller värdeskapande med ett statligt ägande.”
 
Den enskilt största anledningen till varför staten inte ska äga bolag grundar sig i den enkla uppfattningen om vikten av stabilitet. Ett företag som vill bli långlivat behöver stabilitet och en tydlig ledning om inte förändras efter ideologiska eller politiska humörsvängningar. Det är inte rimligt att styra en jättelik bolagsgrupp genom tvära och opportunistiska kast som görs utifrån en politisk logik. Därför ska staten inte äga företag.

Den enda riktiga vinnaren av budget 2015

Den enda vinnaren av budgeten är inte arbetslösa och pensionärer som tidningarna gärna berättar om. Den enskilt störste vinnaren efter att budgetpropositionen presenterades är utan tvekan Vänsterpartiets ekonomiske talesman Ulla Andersson. De påstås vara i opposition efter att inte fått vara med i Löfvens regering, men den dystra sanningen är att V sitter vid rodret. Att de inte var till salu stämde inte i slutändan, men det visade sig att de inte heller var billiga.

”Nu är det slut på kalaset,” sade hon och syftade på de sänkta jobbskatterna som Alliansen genomfört. Nu skulle de rika klämmas åt och bidra mycket mer till en välfärd för alla. Ulla verkar dock totalt sakna ekonomisk erfarenhet av orsak och verkan. När man höjer skatterna så minskar till slut arbetade timmar och inkomsterna sjunker istället för att öka. Om man gör det dyrare att anställa så anställs det helt enkelt färre, inte fler. Höjer man skatterna på inkomst så minskar köpkraften och därmed produktionen.

Den budget som har presenterats kommer lägga sig som en våt filt över Sveriges ekonomi och minska produktion, sysselsättning och BNP.

Svenska Dagbladet går långt i sin kritik och ber Alliansen att reagera starkt och agera för en misstroendeförklaring mot regeringen. Detta är en rimlig begäran som borde tas på största allvar. Regeringen kommer inte att kunna driva igenom några större frågor utan hjälp av Vänsterpartiet, och det är inte rimligt att de på ett såpass tydigt och genomgående vis ska få diktera den svenska politiken i fyra år. De är absolut inte ett oppositionsparti, de sitter inofficiellt med i regeringen på alla vis som räknas.

Löfven försöker utåt sett att bryta upp blockpolitiken och få till ett samarbete med Folkpartiet och Centerpartiet. Men dessa försök är spel för galleriet. I realiteten har han redan stängt dörrarna för samarbete genom att gå emot flera av partiernas kärnfrågor. Att då påstå att man står med uträckt hand, att man vill samarbeta, blir fullständigt verkningslöst, vilket Löfven utan tvekan redan är fullt medveten om.

En misstroendeförklaring är enkel att motivera:
”Denna regering har på ett för Sverige skadligt sätt fört landet i en riktning som saknar stöd i val eller parlament, därtill i en situation då hotet mot landets säkerhet och dess ekonomi gör en sådan riktning oacceptabel” (SvD 22/10)

Löfven och Andersson säger att Vänsterpartiet ska ha respekt för att de tagit ansvar för Sverige genom att samarbeta med regeringen och fört fram en budget som de tror på. Nu är det Alliansen som måste ta sitt ansvar och göra det som krävs för att få Sverige på rätt bana och göra det som är bäst för Sverige. De har en gemensam syn och samhörighet som gör det mycket enklare för samarbete. Det räcker inte med att gå i opposition, detta kräver ett större ansvarstagande än så. För Sveriges utvecklings skull.

Alliansens kommentarer på regeringens budget

Detta blir ett kortare inlägg då det kom 2 igår varav det enda som tog upp budgeten blev ofattande och var tidskrävande att skriva.

Anna Kinberg-Batra (M)
”Sverige är på rätt väg med bred jobbtillväxt och en stark ekonomisk position i förhållande till jämförbara länder. Den positionen riskerar nu att försvagas, framför allt när regeringen avviker från överskottsmålet. Med regeringens budget riskerar vi nu en inbromsning i jobbtillväxten och att Sverige skjuter viktiga reformer på framtiden”

Annie Lööf (C)
”Unga och småföretag används som bankomat för att finansiera statlig åtgärdspolitik. Vänsterregeringen halverar RUT men behåller ROT, så var det med den feminismen. Det är också en budget som slår stenhårt mot landsbygden. Regeringen inför kilometerskatt på transporter, lägger ner landsbygdsdepartementet och tillsätter en stadsutvecklingsminister.”

Jan Björklund (FP)
”Regeringens budget är ett jobbfientligt hafsverk. Huvudpunkten från regeringen är en skattechock mot ungdomsjobb. Det är en obegriplig åtgärd när vi har en alltför hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. Att straffbeskatta riktiga jobb för att finansiera låtsasjobb är fel väg att gå. Arbetslinjen byts nu mot en jobbfientlig linje.”

Göran Hägglund (KD)
”Det är en budget mot fler jobb och mer valfrihet. Regeringen säger sig vara för valfrihet men rycker undan mattan för fler utförare i välfärden. Mest allvarligt är kraftigt höjda skatter för unga och äldre, 72 000 fler vanliga löntagare får betala statlig inkomstskatt.”

Kort sagt, budgetförslaget innehåller en rad åtgärder som riskerar att försvaga jobbtillväxt, företagande och valfrihet i hela landet.

Avslutningsvis ett citat från Magdalena Andersson (S)
”Det blir inga skattehöjningar. De som får höjda löner får höjda löner och då får de skattehöjningar.”

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se

Fortsatt, berättigad, kritik mot Magdalena Andersson

Kritiken fortsätter mot Magdalena Andersson och hennes sätt att föra sin finanspolitik. Genom sitt uttalande om att ”ladan är tom” och ”bordet rensat” har hon satt standarden för den politik hon vill föra.

När Finanspolitiska Rådet kritiserade Andersson kontrade hon med att vilja avveckla Rådet. Detta med motiveringen att det var Anders Borg som hade inrättat den och att den inte fyller någon funktion i en socialdemokratiskt styrd finansieringspolitk. Med andra ord hävdade hon att Rådet var objektivt och ute efter att misskreditera henne. Det hon inte nämner är att efter inrättningen hamnade Borg och Rådets dåvarande ordförande Lars Calmfors i konflikt efter att Calmfors varit frispråkig i sin kritik mot den borgerliga regeringen också. Rådet fick, efter att Calmfors avgått, nya direktiv. Dessa togs visserligen fram i samråd med Socialdemokraterna, men historiskt finns det inget som tyder på att Socialdemokraterna är mer benägna än alliansen att ta emot råd utifrån, snarast mindre efter Anderssons utspel.

Magdalena Andersson försökte i Agenda att mjuka upp sin kritik genom att ändra på sina tomma lador till metaforen om ladan har 5 meter till tak så är den belånad till 2 meter.

Trots all kritik så verkar Andersson vara oförmögen till att erkänna Sveriges goda ekonomi. Den är alltjämt usel och belåningen är alldeles för hög. Detta är med största sannolikhet en taktik för att ge sig själv ett sämre utgångsläge när hon ska presentera sina reformer och använda detta som ursäkt till de vallöften som regeringen bryter på löpande band.

Dagens Industri tar även upp något annat som Andersson sade i Agenda som är väl värt att tänka på och som visar på det irrationella i hennes beteende som finansminister:

”…hon [gjorde] gällande att den nedtrappade uppräkningen av brytpunkten för statlig skatt inte är en skattehöjning, eftersom den som inte får en löneförhöjning från ett år till ett annat inte får höjd skatt. Hon menade därmed att brytpunktsförslaget inte skulle strida mot S-löftet att inte höja skatterna för vanliga löntagare. Som jämförelse sa hon att det vore orimligt att en utebliven indexhöjning av barnbidraget skulle betecknas som en sänkning av bidraget.
Detta är alltså sagt av en representant för ett parti som lanserade ordet ”pensionärsskatten” när jobbskatteavdraget för löntagare infördes. Ett ord som just skulle skapa en känsla av att en skatt hade höjts när det i själva verket var andra skatter som hade sänkts.”

Det framgick även att regeringen saknar en plan B om budgetförslaget faller i omröstningen.

”Min plan är att de inte kommer att stoppa dem”, säger Andersson till Dagens Industri och hänvisar till ungdomsarbetslösheten. Hur denna plan ser ut verkar hon inte veta, utan chansar helt enkelt på att den kommer att gå igenom. Det finns med andra ord inga garantier att budgeten kommer att accepteras och ingen plan på vad de ska göra om den faller.

Dessa uttalanden och missvisande bild hon har gett av den svenska ekonomin ledde till att Moderaterna nu fått nog och KU-anmält henne (Dagens Industri 22/10).

”Det är skillnad på att vara partipolitisk agitator och att vara regeringsföreträdare. Vår grundlag ställer tydliga krav på att våra myndighetsföreträdare ska varav opartiska och sakliga och det gäller även regeringen”, säger Jonas Jacobsson Gjörtler, som är moderat ledamot i finansutskottet den som anmälde Magdalena Andersson.

Risken är låg att bli prickad i KU för att ha svartmålat ekonomin som nu skett, men det är ändå en tydlig markering på det missnöje som breder ut sig. Andersson behöver ändra sin retorik, erkänna Sveriges stabila ekonomi samtidigt som hon medger att de reformer som utlovats måste vänta. Att lova så mycket som Socialdemokraterna har gjort har ett pris som inte är möjligt att betala i dagsläget, men istället för att erkänna sina brister hittar de på anledningar för att komma undan.

Sen lägger de 80 miljoner kronor på att göra statliga museum inträdesfria. Ladan var kanske inte så tom som hon påstod ändå.

Fortsatta provokationer från regeringen, trots samarbetsvilja

Finansminister Magdalena Andersson gick ut den 13/10 i Dagens Nyheter och sade att de kommer till en ”tom lada”, att pengarna är helt slut, och underskottet stort.

”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar,” säger hon i DN. Att ha ett överskottsmål var bland det viktigaste man kunde ha, innan valet. Idag låter det annorlunda.

Detta saknar trovärdighet när Sverige har en av de starkaste finanserna i Europa. Det skall dock tilläggas att i princip alla länder just nu har en svag ekonomi på grund av den finansiella krisen som vi inte är ute ur ännu. Andersson påpekar att det är omöjligt att klara av överskottsmålet, som om det är det viktigaste vi kan sikta mot just nu. Att ha ett överskottsmål under en global finanskris är inte något att sträva efter, vilket Alliansen har förstått och har stimulerat ekonomin. Däremot är situationen nu annorlunda och att överge överskottsmålet är oansvarigt.

Sverige har ett underskott, det stämmer. Men det underskottet är mycket litet i jämförelse av resten av EU som kan ses i bilden nedan från Ekonomifakta.

Offentlig Bruttoskuld

Det blir felaktigt när Andersson påstår att Sveriges finanser är så dåliga. Den slutsats man kan dra av hennes utspel handlar mer om att sänka förväntningarna från sina väljare från valrörelsen där man lovade enorma reformer för lika enorma summor. Genom att måla ut Sverige som ett land på ruinens brant får hon en ursäkt att höja skatterna ännu mer och dessutom hoppa över en del av de reformer som utlovats tidigare. Andersson använder retoriken som ett verktyg till att svika vallöften.

Finansdepartementets nya prognoser skiljer sig marginellt från kalkylerna som Anders Borg visade i somras. Andersson upprepade på gårdagens presskonferens att hon gör ”rejäla revideringar”. Även konjunkturinstitutet uttalar sig och berättar att statens finanser inte alls är i det dåliga skick Andersson försöker påvisa

Anna Kinberg Batra, ekonomiskpolitisk talesperson, kommenterade finansminister Magdalena Anderssons (S) pressträff om det ekonomiska läget på följande sätt:

  • Sverige har idag Europas starkaste offentliga finanser och är det enda EU-land som väntas minska sin statsskuld jämfört med 2006.
  • I ett läge där Sverige är på rätt väg väljer Magdalena Andersson att överge överskottsmålet. Den nya regeringens politik försvagar styrkan i vår ekonomi och exponerar Sverige för risker.
  • De konkreta förslag som hittills har presenterats handlar övervägande om skattehöjningar som slår mot jobb och tillväxt samt försämrar drivkrafterna till arbete.

Förändring Bruttoskuld
Rapporten nämner även Finanspolitiska rådets kommentarer om insatserna för att möta krisen:
2012: ”Svensk ekonomi har hittills klarat sig väl under den internationella krus som började 2008.”
2013: ”Rådet bedömer att svensk finanspolitik har varit framgångsrik i ett internationellt perspektiv.”
2014: ”Rådets analys visar att regeringens aktiva stabiliseringspolitik sedan 2006 har varit tidsmässigt träffsäker.”
Hur deras analys kommer att se ut 2015 blir nog inte lika muntert att läsa.

Rapporten går att läsa i sin helhet som PDF här.

Hon tillägger även: ”Nu får Sverige och jobben betala priset för den valrörelse som socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister har drivit. Det har ställts ut fler löften än vad som bjuds inom en ansvarsfull finanspolitik.” (Dagens Industri 13/10)

Detta är dessutom ännu en dörr som stängs när man pratar om ett samarbete över blockgränserna. Alla Allianspartier har varit mycket stolta (med all rätt) över den starka och stabila ekonomiska politik de lyckats föra under sina 8 år vid makten. Vill man läsa mer om den utklassning Sverige står för gällandes ekonomin i EU kan man läsa Dagens Industri från den 26/10-14. Det behövs dock en prenumeration för att läsa artikeln.

Fredrik Reinfeldt pratade mycket innan valet om att reformutrymmet är begränsat just på grund utav underskotten och var noga med att påpeka hur Alliansen inte lovade allt till alla. Raka motsatsen till Socialdemokraterna. Både Borg och Reinfeldt förklarade många gånger det besvärliga läge Sverige stod inför, och fick mycket kritik från oppositionen pga detta. Problemet är att den ekonomiska politik Alliansen förde inte var tillräckligt spännande för väljarna som alltid måste ha förändringar och satsningar oavsett konjunktur. Oppositionen hade detta och hade en mycket stor kassakista för sina reformer.

När nu Magdalena Andersson är finansminister så upptäcker hon det som Alliansen vetat från början: det finns inte utrymme för reformer, men får det att låta som en överraskning.

Alex Schulman förvånas över att Alliansen för en borgerlig politik

Under hela valrörelsen har de rödgröna gjort det mycket tydligt att Alliansen har nedmonterat välfärden och förstört den svenska ekonomin, trots de internationella hyllningarna Sverige har fått för hanteringen av finanskrisen. Nu måste de rödgröna bygga upp allt som alliansen, på något luddigt sätt, har förstört.

Detta har de dock svårt att göra utan stöd från just alliansen och bland annat Alex Schulman har uttryckt sig mycket upprört av det bristande stöd regeringen fått av dem.

Han skriver i Aftonbladet att oppositionspartierna borde skämmas och ta ansvar för det politiska läget.

”Hade Allianspartierna­ hållit sina löften om att ta ansvar för Sverige så skulle de ha accepterat att vi står inför ett unikt problematiskt läge och ­konstaterat att det nu är dags att lägga kon­flikter åt sidan och se konstruktivt på hur landet ska styras, för att undvika att Sverige lamslås.” (Aftonbladet 21/9)

Han fortsätter:
”Alla är kränkta och vill sitta och titta på när det går år helvete för Sverige. Jag tänker en sak om det: Fy fan för er.

Och när jag känner ”fy fan för er” så är jag heller inte ensam. Det är precis ”fy fan för er”-känslan som gör att politikerföraktet frodas i landet. Och det är just det politikerföraktet som gjort att Sverigedemokraterna i dag är Sveriges tredje största parti.”

Detta är bland det märkligaste som skrivits om det parlamentariska läget efter valet. Alex Schulman menar med andra ord att oppositionspartierna (Alliansen) inte bör vara oppositionspartier, utan att de borde ge upp sin politik och stödja Stefan Lövfen för att ge honom mandat att styra som han vill.

Varför skulle de göra detta? Varför skulle Alliansen börja föra en socialdemokratisk politik för att underlätta för Löfven? Att vara i opposition betyder inte att man slutar tar ansvar, det betyder att man fortsätter att stå upp för den politik man vill föra och gör det man anser vara bäst för Sverige.

Alliansen anser att Lövfens politik är skadlig för Sverige och att stödja hans (och till viss del Mp:s förslag, men de har som bekant inte haft mycket att säga till om) förslag skulle innebära en helomvändning inom den politik de följer och skulle leda till en identitetskris som skulle kosta dem många väljare.

Centerpartiets och Folkpartiets motstånd mot samarbete är grundat i en övertygelse och pliktkänsla gentemot sina väljare. Detta skildras dock som någonting vedervärdigt. Konstigt nog anses det ansvarslöst att inte stödja en politik och regering vars ideologi man inte delar.

Under valrörelsen kunde de rödgröna inte få nog av sina slagord om att den skadliga alliansen måste bort för att göra ett sjukt Sverige friskt igen. Nu efter valet kan man inte sluta sträcka ut sina händer och be om dess stöd.

Vem är det egentligen som har ansvaret för Sverige idag? Regeringen eller oppositionspartierna?