När vi sitter på sociala medier, som Facebook, är det inte ovanligt att känslor tar över där förnuftet borde råda. Man ser gång på gång i kommentatorsfälten hur personer reagerar med känslor och upprörs över diverse orättvisa. Det vi på senare tid har uppmärksammat är den främlingsfientlighet som numera verkar råda helt öppet – där en missriktad ilska mot flyktingarna som “utnyttjar” vårt system och egentligen bara vill åt vår välfärd frodas. Denna ilska bottnar i okunskap och vanmakt, då man känner att man inte har någon kontroll över situationen – varken personligen eller på riksplanet.

Ett alltmer vanligt förekommande fenomen på sociala medier är den öppna främlingsfientligheten. Detta är något som måste tas på större allvar, för trots att vi har en yttrandefrihet att värna om har vi samtidigt en moralisk skyldighet att förhindra det förtryck som dessa fördomar ger uttryck för. Att skriva något på ett inlägg från en nyhetssida på t.ex. Facebook är i många fall inte anonymt – det man skriver där bör rimligtvis vara samma saker som man skulle säga direkt till den människa eller gruppering man syftar på.

När främlingsfientligheten normaliseras ökar även riskerna för att orden övergår i handling. Det är enkelt att dra dessa paralleller med den rädsla och de fördomar som föranlett den mängd flyktingboenden som placerats ut i Sverige med de anlagda bränderna som följd. Man ska däremot ha klart för sig att denna typ av vandalisering, som tur är, än så länge är mycket ovanligt förekommande. Det har dock lett till att kommunerna har blivit försiktigare med att berätta var nya flyktingboenden är planerade.

Både traditionella medier och politiker bär skulden till detta, mycket på grund av att de under lång tid anpassat sin rapportering och agenda kring SD, vilket skapat den debatt som hela tiden öppnat upp för denna typ av öppen rasism. I princip all rapportering, även den negativa, har till mångt och mycket gynnat SD då de upplevs som det enda oppositionspartiet.

På grund av detta har många kritiska valt bort traditionell media mot en mer extrem rapportering från bl.a. Fria Tider och Avpixlat. Kritiker till flyktingmottagandet varken läser eller bryr sig om traditionell media längre på grund av den partiska rapportering som Public Service faktiskt har – tvärt emot vad deras stadgar kräver.

Eftersom det, inom politiken, i många år lagts mer fokus på att utesluta Sverigedemokraterna har man misslyckats med att förbereda sig för det som komma skulle. Det hade varit möjligt att göra förebyggande regelförändringar som underlättade byggnationer av t ex flyktingboenden, och att bygga upp en bättre anpassat system för migration och integration. Nu står politikerna istället handfallna och upptäcker att det inte bara var att ta emot utan planering, det finns brist på både bostäder och handläggare – vilket resulterar i att kommunerna får hyra flyktingbostäder av privata aktörer, som ofta tar en orimligt hög hyra för detta. Dock är den svenska regeringen inte ensamt skyldig till denna kris, utan faktumet att många länder i EU motsatt sig i flyktingmottagandet gör att Sverige får en ännu större del av belastningen.

Nu står vi i en situation där vi, från att ha varit bland de mest öppna länderna i världen, till att bli ett av de mest slutna – utan att ta några steg emellan först. Det vittnar om en oerhörd tafatthet, vilket är något som folket känner av och leder till ytterligare frustration som ofta kan ge uttryck i form av främlingsfientlighet.

När man läser öppna sidor på Facebook, som förmedlar nyheter och aktuella händelser, är det inte ovanligt att se hur hat och avsky mot både folkslag och religion förekommer. Dessa kommentarer skrivs av vanliga människor som öppet menar att flyktingarna kommer hit för att våldta och begå brott. Att de är negrer som inte förtjänar att vara här. Att dessa människor är råttor och parasiter som bör avlivas.

Skärmdumparna nedan kommer från helt öppna nyhetssidor man inte ens behöver ”gilla” för att kunna kommentera på och är endast ett axplock på det vi beskriver i texten.

Vad denna öppna främlingsfientlighet kommer ifrån kan man spekulera kring. Det är föga sannolikt att det är något som plötsligt har dykt upp, det är mer troligt att fler än man trott länge har haft rasistiska åsikter, men inte vågat uttala dessa i och med oron att vara politiskt inkorrekt. Sverige har länge varit i framkant med fenomen som antirasism, och därför blivit en del av folket. De som har haft rasistiska tankar inombords har dragit sig från att kommunicera dessa av rädsla att bli fördömda och sticka ut från “den svenska normen”. Nu när dessa personer märker att fler och fler är öppna med sin rasism i bl.a. sociala medier så vågar allt fler visa sin egen helt öppet.

Med andra ord har inte antalet rasisterna ökat kraftigt, utan folk vågar helt enkelt att vara mer öppna om sina åsikter. De som däremot, det senaste decenniet, blivit rasister i Sverige är förmodligen en minoritet i jämförelse. Det är en skrämmande utveckling att normen nu håller på att förändras till ett samhälle där det är värre att kalla någon för rasist än att faktiskt vara en.

Hur vi hanterar detta kommer att spegla framtiden. Låter vi detta stå oemotsagt är vi inte mycket bättre själva. Edmund Burkes bevingade ord kommer väl till pass i detta sammanhang: “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”. När man ser inlägg som de tidigare nämnda har man en medmänsklig skyldighet att säga ifrån.

Alexander Elling
alexander.elling@outlook.com

Andreas Karlsson (C)
andreas.88.karlsson@hotmail.com