Vinststopp i välfärden innebär början på en nedmontering av den, del 2

Regeringen har nu tillsatt en utredning om vinster i välfärden. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) talar helt enkelt mot bättre vetande när han driver på den nya utredningen.

Redan den 8 oktober skrev jag om hur vinststopp i välfärden är början på en nedmontering av den. Där tas den kommande utredningen upp och hur fokuset istället för att ligga på kvalitet ligger på hur man ska begränsa vinstuttag.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) meddelande tillsammans med Jonas Sjöstedt (V) på DN Debatt den 5 mars att en utredning om vinster i välfärden tillsätts. Det är utan tvekan det mest företagarfientliga och insiktstömda besked som kommit från den nya regeringen. Inte sedan debatten om löntagarfonder på 1970- och 1980-talen har ett så flagrant angrepp på företagande kommit från regeringshåll. Björn Hasselgren, teknisk doktor som forskar om effektivitet i offentlig sektor på Kungliga Tekniska Högskolan vänder på Jonas Sjöstedts ord om att det ska bli ett slut på dem som ”leker affär”, men att vi nu har en regering som vill ”leka regering”.

Efter att den förra regeringen gjorde en ägarprövningsutredning kom tre underrapporter som samtliga underkände i stort sett alla de argument regeringen och Vänsterpartiet har för att stoppa vinsterna. Dessa tre rapporter står att finna nedan.

Det direktiv som dessa beställningar från utredningen grundade sig på har återkallats av den nuvarande regeringen. Ägarprövningsutredningen hade dock redan lagt ut beställningar till externa konsulter för att besvara dessa frågeställningar från juridisk och ekonomiska utgångspunkter.

Det är inte konstigt att den sittande regeringen ville stoppa dessa utredningar då de egentligen vet att de är inne på en bana som är skadlig för svensk välfärd och ekonomi, men drivs mer av ideologiska idéer än faktabaserad pragmatism.

Även Almega bad KMPG att göra en utredning om detta i höstas. Almega bad KPMG att analysera konsekvenserna av att bolag inom välfärden skulle tvingas omvandlas till bolag med särskild vinstbegränsning. Rapportens slutsats är att det skulle få negativa konsekvenser på en rad olika områden som sammantaget sannolikt leder till att den mångfald av aktörer och som idag finns inom välfärden försvinner.

De viktigaste anledningarna till att bolagsformen AB(svb) motverkar incitament att starta, driva och utveckla företagen är bland annat att:

  • Ingen eller begränsad möjlighet till återbetalning på ägarens investerade tid, kunskap och kapital. (Varför skulle då en entreprenör satsa allt på att göra ett så bra arbete som möjligt?)
  • Svårigheter att resa externt kapital inklusive begränsade möjligheter till banklån i en bransch som av långivarna redan anses ha hög risk på grund av framtida intäkter.
    Potentiella svårigheter att sälja företaget samt begränsade möjligheter att få avkastning på det värde som bolaget har skapat.
  • Kraven på ägarnas likviditet samt ägarens förmåga och vilja att ta risk blir därmed betydligt högre i ett bolag med särskild vinstbegränsning blir därmed betydligt högre än i ett vanligt aktiebolag. Det i kombination med lägre potentiell avkastning leder sannolikt till minskad mångfald i välfärden.

Rapporten kan laddas ner i sin helhet här (i pdf-format) för den som vill analysera resultatet närmare.

Ett kommunalägt bolag som drivs av skattepengar saknar det incitament som privata aktörer har när det kommer till kundnöjdhet och intresset av att finna nya och utvecklande lösningar. Ett privat företag står alltid inför risken att konkurreras ut om kunderna lämnar, men detta behöver inte statligt ägda bolag tänka på och riskerar således att stagnera.

Som nämndes i det förra inlägget så bör man istället reglera genom kvalitetskrav. Håller ett företag en bra kvalitet spelar det ingen roll om ägarna kan plocka ut mångmiljonbelopp i vinst varje år genom utdelningar. Bekämpa dålig kvalitet, inte pengarna. Kvalitetskraven behöver bli tydligare och kontinuerliga kvalitetsmätningar av leveranserna borde redovisas för skattebetalarna kontinuerligt så att man kan göra rationella val av välfärdsleverantörer.

Ardalan Shekarabi (S) har således flera utredningar att luta sig tillbaka på, som enhälligt fördömer vinstförbudet, men väljer ändå att göra en ny utredning på sina villkor. Detta är inte seriöst och visar på hur han handlar mot ett bättre vetande. Agerandet kan inte ses som något annat än att Jonas Sjöstedt har tagit ett rejält skamgrepp på regeringen och vet hur viktigt det är för dem att hålla sig väl med honom för att ha en chans att vinna framtida budgetomröstningar i och med Decemberöverenskommelsen.

Magdalena Andersson är inte trovärdig

I söndagens Agenda var finansminister Magdalena Andersson (S) gäst och skulle tala om överskottsmålet – eller rättare sagt avgången från detta mål. Hennes framträdande gav ett oerhört osäkert intryck där större delen av intervjun gick ut på att berätta hur allting är Moderaternas fel, egentligen.

Alla minns nog hur Andersson berättade hur ladorna är tomma och reformutrymmet minimalt, i det land som tillhör toppsiktet av stabila ekonomier i Europa under en global finanskris. Detta bör man påminna om när andra pekar på den låga tillväxt vi haft de senaste åren. Vi har haft en tillväxt och sänkt statsskuld i en tid där många länder hamnat i motsatt situation. 

Nu menar Magdalena Andersson att ladorna inte är så tomma ändå, de är till och med så fulla att vi inte behöver ett överskottsmål längre. Ett överskottsmål syftar till att bygga en buffert inför kommande lågkonjunkturer eller oförutsedda utgifter. En buffert som ska fungera som krockkudde om något händer.

Fast ändå inte. Magdalena Andersson menar samtidigt att eftersom Alliansen redan har tömt ladorna så behöver man inte ha ett överskottsmål längre. De klarade inte av att nå det, och Andersson själv berättar att det inte kommer att nås inom en överskådlig framtid. Eftersom de inte klarar av att nå målet så är det lika bra att ta bort det. Förvirrande.

Utöver det lovade Andersson att överskottsmålet skulle vara kvar. Detta som nu händer är exakt det som f.d. finansminister Anders Borg (M) varnade för. Tyvärr valde många att inte lyssna.

Anderssons slarviga anklagelser om att allt är Moderaternas och Alliansens fel är beklämmande och förtar mycket av det förtroende som fanns kvar för henne. EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) formulerade sig väl efter söndagens Agenda:

”Å ena sidan vill hon hävda att ekonomin underminerats av alliansen. Mot detta står att Sverige är det enda landet i EU som för varje år från 2006 till 2014 minskat statsskulden, ner till nivåer som är unikt låga i Europa och i världen.

Å andra sidan vill hon hävda att de offentliga finanserna nu är i en sådan ordning av stabilitet att man inte längre behöver det mål som har lett till att vi har unikt stabila offentliga finanser i Europa.

Å tredje sidan menar hon att alliansen visserligen underminerat och förött de offentliga finanserna samtidigt som allting nu ändå ser lite bättre ut än för ett halvår sedan vilket gör att hon av det skälet anser att överskottsmålet kan avskaffas.

Å fjärde sidan menar hon att hon under tiden i finansdepartementet har sett hur mycket värre det är ställt med de offentliga finanserna än vad hon trodde i höstas, då ladorna var tömda men ändå inte så tömda som hon trodde då eftersom de är lite mindre tömda än vad det såg ut för henne då.

Å femte sidan vill hon nu skapa stabilitet i de offentliga finanserna genom att hålla kontroll på utgifterna genom att förändra målet så att utgifter och underskott kan ökas eftersom det är svårt för henne att hålla målet, och det var det ju ändå för alliansregeringen också även om, som sagt, ladorna inte var så tömda och de offentliga finanserna så stabila att man inte behöver det mål som har gjort dem stabila.”

Det är en mörk stund för svensk politik, som inte kommer göra annat än spä på det politikerförakt som redan har brett ut sig. En politiker i en av de högsta positionerna försöker rättfärdiga att göra tvärtom det hon lovade för bara ett halvår sedan, som skyller ifrån sig på andra och som hellre pekar på vad den förra regeringen misslyckades med istället för att stå upp för sin egen politik.

Ladorna är mindre tomma nu än för ett halvår sedan, säger Magdalena Andersson.

Den sittande regeringen har inte gjort några större reformer alls, förutom att flagga för höjda skatter och avgifter – och regerar just nu på en alliansbudget.

Intressant uttalande.

Regeringen letar med stor energi efter fler skatter att införa/höja

Att den sittande regeringen gillar att beskatta allt som går att beskatta har nog inte gått någon förbi, oavsett om man anser att alla kan bidra lite till eller inte. Men med tanke på hur vallöftena såg ut innan valet har regeringen inget annat alternativ – valfläsket måste finansieras.

Den 31 mars ska utredningen ”Åtgärder mot höga partikelhalter i tätort” presenteras. Den förväntas presentera en särskild skatt på dubbdäck. Detta medför flera problem som borde vara självklara.

För det första är ofta dubbdäck nödvändiga om man bor utanför tätorten och tvingas pendla in till städerna. För det andra har dubbdäck en kraftigt trafiksäkerhetshöjande effekt när det råder blixthalka på vägarna, vilket det kan göra i alla delar av landet. En skatt på dubbdäck kommer att få negativa effekter på trafiksäkerheten.

Den lösning som finns idag med utvalda, dubbfria, vägar fyller funktionen utmärkt så länge kontroller utförs. Detta är endast en skattehöjning i mängden som regeringen vill införa.

Bostadsminister Mehmet Kaplan (S) passar på att ge en känga till småhusägarna också. Han har tidigare fått kritik för att vara för passiv när behovet av bostäder, stora som små, är enormt. Men istället för att lägga energin på att lösa bostadskrisen har Kaplan gett Lantmäteriet i uppdrag att utforma en normaltaxa för gatukostnader.

Detta kommer att innebära att småhusägare i hela landet att tvingas betala hundratusentals kronor för nya och upprustade kommunala gator framöver, utan att ha särskilt mycket att sätta emot. För det är precis det gatukostnader handlar om. I kommuner som Nacka och Huddinge är detta ett stort problem  för enskilda.

i SvD den 21 februari tar Villaägarnas förening upp detta problem och formulerar det mycket väl:

”Innan beslut om gatukostnader kan fattas måste kommunen samråda med de småhusägare som ska betala. Föga förvånande gör småhusägarna inte vågen när kommunen vill att de ska betala 250 000 kr eller mer för vägarna. Tvärtom blir frågan lätt infekterad, vilket verkar avhållande.

Därför är förslaget om en kommunal taxa listigt.

Det fiffiga är att kommunen då inte behöver samråda med berörda småhusägare för att kunna ta ut gatukostnader i ett visst område.

Upplägget innebär att kommunen genom att införa en ”taxa” fattar ett principbeslut om att ta ut gatukostnader och om hur det ska gå till. Det fiffiga är att kommunen då inte behöver samråda med berörda småhusägare för att kunna ta ut gatukostnader i ett visst område.  För alla beslut är ju redan fattade i och med att taxan godkändes. Den enskilde blir fullständigt överkörd.

När Kaplan och regeringen nu ger Lantmäteriet i uppdrag att utforma en normaltaxa för gatukostnader så ser de alltså till att kommunerna får det verktyg som behövs för att enkelt kunna vältra över gatukostnader på villaägare i hela landet.

I övrigt står det med regeringsbeslutet klart att Kaplans mål för samhällsplaneringen är rent snack.  Regeringen vill ha ett regelverk som ”på bästa sätt tillgodoser kraven på effektivitet samtidigt som rättssäkerhet och medborgerligt inflytande säkerställs”.

Jo, en kommunal taxa är förvisso effektiv för kommunerna, men  möjligheten till ”rättssäkerhet och medborgerligt inflytande” kan landets småhusägare i fortsättningen fetglömma. ”

Det sistnämnda angående ”medborgerligt inflytande” är intressant. Det är inte en nyhet att de rödgröna anser att staten vet bäst. Det är därför de försöker begränsa människors valfrihet så gott de kan, men får det att verka som om de verkligen bara värnar om folket. Deras hetsjakt mot vinster i välfärden är ett praktexempel på detta.

Dessa två skatter/avgifter kommer att, tillsammans med alla andra pålagor, att bli en kostsam affär för det svenska folket. Ta detta tillsammans med deras arbetsfientliga politik och vi har ett tåg som åker med hög hastighet in i bergsväggen.

Ingen har väl glömt när moderaten Fredrik Reinfeldt sa att svenskarna måste arbeta längre så blev det ett fruktansvärt liv men när socialdemokraten Magdalena Andersson blivit finansminister och säger samma sak hörs inte ett ljud i protest.

Andersson går dessutom längre än vad Reinfeldt gjorde. I en intervju i Dagens Industri i onsdags drog hon fram USA som ett positivt exempel:

”Vi behöver få en annan mental syn på ålder i Sverige och sluta åldersdiskriminera. I USA ses man till exempel oftare som erfaren, inte gammal när man är 65 år.”

Så långt gick inte moderaten Reinfeldt. Han sa:

”Det krävs att vi jobbar lite mer och lite längre upp i åren för att klara våra välfärdsambitioner. Det kommer att vara individuellt. Det kommer inte att vara samma svar för alla människor, för våra förutsättningar ser olika ut.”

Den politik som just nu förs är både hycklande och skadlig för Sverige. Men frågan är om de som kan påverka kommer att ta sitt ansvar för att få ut detta, eller håller de den rödgröna regeringen om ryggen?

Regeringens dubbelstöt mot ideella slår mot de svaga

Regeringen har nu utdelat en dubbelstöt mot civilsamhället som slår mycket hårt mot de ideella organisationerna som finns runt om i landet. Anledningen kan inte vara annat än ett behov att fylla på statskassan för att finansiera de enorma utgifter som väntar när de ska genomföra alla kostsamma vallöften de hade innan valet.

Det började med att alla organisationer som bedriver ideell second hand-verksamhet för att finansiera sina projekt nu tvingas betala moms på 25% på det de säljer.

Till exempel har detta lett till att Stockholms stadsmission räknar med att momsen kommer att kosta verksamheten 13 miljoner kronor, och har redan tvingats lägga flera verksamhet på is. (Världen Idag, 02/06 – 15)

Men andra ord vill regeringen att organisationerna ska betala moms på andra hands varor som redan har momsbeskattats en gång tidigare. Det blir märkligt att betala moms för samma vara två gånger när det enda de säljer är varor de fått som gåvor.

Utöver detta kom nyligen ett beslut om att avskaffa gåvoavdraget. Avdraget har på många sätt varit en succé. Under 2013 gav omkring 716 000 personer bort sammanlagt 1,3 miljarder kronor till olika organisationer som har godkänts som gåvomottagare. ”Det här är inga kaffepengar, utan detta besked från regeringen drabbar verkligen alla de organisationer som varje dag hjälper de mest utsatta i samhället.” säger Aron Modig som är riksdagsledamot och skattepolitisk talesman för Kristdemokraterna. Detta beslut är planerat att slå i kraft den 1 januari 2016.

Det här är inga kaffepengar, utan detta besked från regeringen drabbar verkligen alla de organisationer som varje dag hjälper de mest utsatta i samhället.

Motiveringen till detta beslut står att läsa i budgeten de lade i höstas, där står ”Regeringen anser att understödjande av ideell verksamhet inte är en uppgift för skattesystemet” och att välgörenhet kan och får inte urholka den gemensamma välfärden. Vilket är mycket intressant då det redan går stora pengar i bidrag till de mest utsatta i samhället som behöver ett socialt skyddsnät, men ideella föreningar ska inte främjas och ges möjlighet att avlasta detta.

I och med Decemberöverenskommelsen kommer inte oppositionen att rösta ned dessa förslag och visar redan på den mörka sidan av den kritiserade överenskommelsen och frågan är hur diskussionerna går i deras led när förslag på förslag som kommer att försämra möjligheterna för företag, arbetstagare och nu ideella föreningar presenteras på löpande band.

Unga drabbas hårt av regeringens beslut

Efter en lång vecka och helg i Alta, Norge, där min lillasyster gifte sig (återigen: All lycka till dig, Zaira) har inte tiden för ett mer genomgripande inlägg funnits. I Dagens Samhälle tar däremot Hanna Björklund och Viktoryia Khromchanka upp något som tidigare debatterats i Politikdelen: Den sänkta/höjda arbetsgivaravgiften för unga.

När skatter diskuteras i Sverige ser man bara till statens perspektiv. Skatter är en ökad eller utebliven intäkt för staten, aldrig en kostnad för den individ som med egna pengar betalar. Att inte erkänna att högre skatter är kostnader är att förbise skatternas påverkan på människors disponibla inkomster. Får man höjd skatt får man mindre kvar i plånboken.

Det viktigaste argumentet mot sänkta arbetsgivaravgifter för unga är att den inte haft tillräckligt stor effekt, och det har varit berättigad kritik. När en reform omfattar en stor del av befolkningen har den en tendens att blir för stor och för generell, vilket leder till att effekten av reformen blir för liten och för utsmetad. En liten sänkning för många gör en marginell skillnad på individnivå.

Därför har det viktigaste motargumentet till den sänkta arbetsgivaravgiften delvis varit korrekt, vilket också var anledningen till att Alliansen gjorde om förslaget och lade ett nytt som gick igenom i höstens budgetomröstning. Ett förslag som skulle ha införts den 1 januari. Den rödgröna regeringen vill som vi vet ta bort reformen och finansminister Magdalena Andersson har uttalat sig om att få ”slippa” genomföra Alliansens sänkning – trots dess demokratiska legitimitet. Som om det var ett straff för regeringen att behöva underlätta människors vardag.

Under tiden som frågan har diskuterats har den nya regeringen vägrat att behandla arbetsgivaravgifterna utifrån de drabbades perspektiv. Retoriken har varit teknisk och makroekonomisk, vilket sällan väcker engagemang hos gemene man.

Men många av de som nu drabbas är mindre aktörer och har inte alltid någon stor buffert för ökade kostnader.

Tänk dig själv, du har planerat ekonomin den kommande månaden, räknat in lönen och sedan dragit av för hyra, telefon och mat. Det går precis ihop. Så plötsligt får du reda på att din hyra blir dubbelt så dyr från och med nu. Skulle din ekonomi klara det?

Den sitsen riskerar flera företag, idrottsklubbar, studentkårer och andra som anställer många unga människor plötsligt att hamna i. Det verkar inte som att regeringen förstår det. Detta drabbar naturligtvis även unga, som nu kanske inte kan behålla sina gamla jobb, eller få ett nytt, för att arbetsgivaren inte längre har råd.

Företag och andra aktörer försöker protestera mot förslaget av en anledning; de ser konsekvenserna.

Att det kommer bli tuffare för dem att driva sin verksamhet verkar regeringen inte se. Om människors verkliga problem i vardagen kan förvandlas till en beräkning på ett papper finns inget moraliskt ansvar och inga jobbiga beslut. Bara tjänstemän som utför order.

Det är anmärkningsvärt hur man inte ser till de små- och medelstora företagens situation. Det är deras ekonomi som påverkas mest av en höjd arbetsgivaravgift, vilket kommer att innebära att de antingen tvingas undvika en expansion i bästa fall, eller sparka anställda i värsta.

Det som står ut mest är dock regeringens försök att förhala beslutet som avgjordes genom budgetomröstningen – att sänka arbetsgivaravgiften ytterligare. Att detta inte får mer uppmärksamhet är uppseendeväckande. Ett demokratiskt fattat beslut skall genomföras oavsett om det är något man personligen vill eller inte.

Regeringen förhalar de riksdagsbeslut de inte vill genomföra

Att regeringen tvingas styra med Alliansens budget är ingen nyhet och har nog inte gått många förbi. Detta betyder att fram till att nästa budget röstas igenom är de förpliktigade att föra en ekonomisk politik de egentligen inte står för. Detta skall dock inte påverka beslutsfattandet då det är ett majoritetsbeslut och demokrati råder.

Idag är det 26 dagar sedan årsskiftet. Meningen var att arbetsgivaravgiften för unga skulle sänkas den 1 januari, precis som budgeten säger. Det finns ett färdigskrivet förslag som bara behöver implementeras och borde ha varit färdigförhandlat innan jul.

Som bekant är detta förslag något som regeringen (S och Mp) inte är intresserade av, tvärtom vill de höja arbetsgivaravgiften för unga istället. Detta har resulterat i att regeringen förhalar genomförandet av sänkningen. Helst skulle de vilja avvakta till nästa budget då de kan höja den istället.

Detta är något Annie Lööf (C) har reagerat kraftigt mot i Dagens Industri. Hon skriver bland annat:

”Stefan Löfvens regering har medvetet dröjt med att genomföra beslut som den har fått riksdagens uppdrag att verkställa. När den har valt bort att genomföra den redan beslutade sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar under 23 år så är det ungdomarna och företagen som drabbas.

Nu försöker finansministern rädda ansiktet genom att lägga över frågan i företagens knä och hävda att det blir bättre för alla parter om kostnaderna för att driva företag i Sverige chockhöjs (Di Debatt 22/1). Det är högst anmärkningsvärt att regeringen så öppet väljer att driva på för en återställarpolitik som inte går att sammanfatta som annat än direkt jobbfientlig.

Magdalena Andersson har rätt i att de olika turerna kring arbetsgivaravgifterna innebär stora omsvängningar för företagen. Dock är ansvaret för detta uteslutande hennes och regeringens. Hade regeringen fullföljt den politik den blev ålagd av riksdagen att föra redan vid årsskiftet, efter att de inte lyckats få igenom sin egen budget, hade situationen varit en annan.”

Detta är inget man ens behöver diskutera. Har ett beslut fattats av en majoritet skall det följas. Att förhala något av den basala anledningen att man inte vill göra det är odemokratiskt och på snudd till föraktfullt mot väljarna. Detta skulle inte ske om det hade varit en rödgrön budget, då hade besluten varit fattade i tid.

Återigen kan man fundera på hur följande åtgärder ska leda till fler arbeten:

  1. Dubbla arbetsgivaravgiften för unga
  2. Lägga på en särskild löneskatt på äldre som vill arbeta efter 65 år
  3. Höja inkomstskatten för medelinkomsttagare – leder bland annat till att dessa får mindre pengar att spendera och spara.
  4. Kraftigt reducera RUT-avdraget, t.ex. helt ta bort möjligheten till att få subventionerad läxhjälp. De företag som tillhandahåller denna tjänst anställer till mycket stor del studenter som vill arbeta extra och få sitt första jobb och merit på sitt CV.

Detta är endast ett axplock av de beslut som kommer att genomföras. Det är inte att föra en jobbvänlig politik. Att vi har en alliansbudget under 2015 mildrar slaget på arbetsmarknaden, men underlättas inte av att Löfven förhalar genomförandet av besluten.

Dessutom har det nog gått få förbi hur regeringen var emot Förbifart Stockholm, vilket ledde till en lång försening med en nota på över 100 miljoner av skattebetalarnas pengar.

Är detta en statsminister som tar ansvar? Som samarbetar? Som visar att han är pålitlig och genomför utlovade reformer så fort som möjligt för att inte slösa på skattebetalarnas pengar?

Eller är detta en statsminister som försöker ge sken av samarbetsvilja men bakom fasaden är mer intresserad av att föra sin egen politik oavsett beslutsfattande och framför allt behålla sin post som statsminister?

Socialdemokraterna är kritiska till sina egna förslag, men inte av den självklara anledningen

För några dagar sedan gick arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ut i media och berättade att det finns tveksamheter gällandes trainee-jobben, om de verkligen är rätt åtgärd för att få unga i arbete.

”Är traineejobben en bra modell, behöver den modifieras på något sätt eller är det något annat som krävs för att vi ska få en ordnad generationsväxling i välfärden? Det är den dialogen vi för nu”, säger Ylva Johansson till Svenska Dagbladet.

Även Stefan Löfven har indikerat att han är beredd att ge upp trainee-jobben med motiveringen att han är beredd att diskutera andra åtgärder som kan leda till lika många arbeten för unga. (Dagens Nyheter 18/12 – 2014)

Detta låter vid en första anblick som att regeringen har insett att trainee-jobb inte är en hållbar lösning. Men till att börja med får man inte glömma vad Ylva Johansson svarade när Hanif Bali (M) frågade om hur många procent regeringen räknar med ska ha full sysselsättning eller vara i studier genom bland annat trainee-jobben. Johansson svarade att Bali ”borde se till verkligheten, inte till vallöften”. Med andra ord har trainee-jobben aldrig varit mer än valfläsk för att locka röster.

Vidare har det blivit alltmer tydligt att detta är ett förslag som bryter mot EU:s lagar om statsstöd. Det är inte möjligt, enligt gällande regler, att till 100% subventionera lönerna. Magdalena Andersson (S) har tidigare sagt till TT, DN, DI m fl media att lönen för dessa traineejobb ska ”fullt ut finansieras av staten”. Lönerna ska dessutom vara i nivå med kollektivavtal. Detta är med andra ord 32 000 personers löner som till 100% ska betalas av skattebetalarna.

Riksdagens Utredningstjänst (RUT) har låtit göra en juridisk utredning av det Socialdemokratiska förslaget. RUT drar i sin utredning slutsatsen att högst 50 procents subvention av lönen är tillåten enligt EU:s statsstödsregler, och i enlighet med de rättsfall som domstolen avgjort under senare år. (RUT PM Dnr 2014:1265).

Om Socialdemokraterna struntar i regelverket kommer i slutändan EU-domstolen att döma kommuner och landsting att återbetala 50 procent av stödet till staten. Det lär därför bli färre kommuner som är pigga på att ta emot traineer. Den absolut mest omfattande åtgärden i Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti riskerar därmed att falla mer eller mindre platt till marken.

Detta ska dock lösas genom att Ylva Johansson för dialog med kommunerna. Det ska tydligen leda till att, om trainee-jobb införs, att de tvångsrekryterade ungdomarna kommer trivas och att de som tvingas agera mentorer fortfarande hinner med sina vanliga arbetsuppgifter utan att bli mer stressade.

Kritiken som kommer mot denna åtgärd har således ingenting med att de inte tror att trainee-jobb är rätt väg att gå. Anledningen till varför de öppnar för alternativ är helt enkelt vetskapen att åtgärden är olaglig och inte kommer gå igenom i EU. Genom att visa ”välvilja” om att diskutera ämnet slipper de göra en pudel och kan visa sig storsinta som släpper en hjärtefråga i ren samarbetsvilja och utsträckta händer.

Det är mycket intressant att följa den Socialdemokratiska tankegången, och funderingen gnager: finns det inga i de egna leden som inser detta? Ser väljarna Löfven som en fantastisk förhandlare genom detta, eller är de tillräckligt källkritiska att de faktiskt ifrågasätter de konstigheter som gång på gång presenteras från regeringen?

Decemberöverenskommelsen kan leda till oväntade (S)vårigheter

Minoritetsregerande är inget nytt. Med få undantag har Sverige under de senaste decennierna styrts av, och kommer troligen även framöver att styras av, minoritetsregeringar. Inget parti kan längre ensamt göra anspråk på regeringsmakten i Sverige.

Decemberöverenskommelsen stärker den praxis som innebär att det regeringsalternativ som är störst får sin statsminister vald och sin budget genom riksdagen.

Detta låter vid en första anblick som något önskvärt och att överenskommelsen förmodligen är ett bra beslut, detta får dock tiden utvisa. Vad innebär då uppgörelsen mer exakt?

Överenskommelsen innebär bland annat: 

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

De tre områdena som åsyftas är försvars- och säkerhetspolitiken, energiöverenskommelsen och pensionsöverenskommelsen.

Denna överenskommelse betyder nu att Miljöpartiet sitter med i den anrika pensionsgruppen. Pensionsgruppen är ett blocköverskridande samarbete som existerat i över 20 år och består av de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna. De har gjort upp om det nya pensionssystemet och kommer fortlöpande överens om förändringar, villkor och regler för svenskarnas pensioner.

Att släppa in Mp dit baserat på att de sitter med i regeringen är anmärkningsvärt. Mp är ett parti med en helt annorlunda syn på tillväxt än både S och Aliansen, med bland annat krav på sänkt arbetstid och höjd sjukersättning, som inte går ihop med ett hållbart pensionssystem. Partiet är därmed inte moget att ta ansvar för framtida pensioner.

Förutom detta finns det andra frågetecken. Detta innebär att Alliansen kommer att lägga ner sina röster vid varje budgetomröstning eftersom risken finns att deras förslag skulle vinna.

Detta leder till att det endast kommer finnas intetsägande debatter inför budgetomröstningarna, men som egentligen inte betyder något då den sittande regeringen alltid får igenom sina frågor. Det var t.ex. uppenbart att regering S/Mp inte hade stöd för sin vänsterbudget, men nu ska det inte spela någon roll. De ska få igenom den ändå.

Mer konkret innebär detta att regeringen under nästa års budgetomröstning kan genomföra följande, och Alliansen kommer att låta det ske:

Listan omfattar de förslag som den rödgröna regeringen har presenterat i budgetpropositionen samt förslag som partierna var för sig har presenterat i Riksdagen och som därför kan aktualiseras under mandatperioden.

  • Höjd skatt med ca 1 700 kr för alla med inkomst över ca 36 000 kr/mån genom justerad brytpunkt (budgetpropositionen för 2015)
  • Högre skatt för alla som arbetar och har fyllt 65 år, så kallad särskild löneskatt (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 50 000 kr/mån (S+MP) (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 30 000 kr/mån (V)
  • Sänkt och slopat avdrag för pensionssparande (budgetpropositionen  2015)
  • Avskaffad nedsättning av krogmoms
  • Fastighetsskatt för småhus
  • Halverat RUT-avdrag för personer under 65 år, gäller från 2016 (budgetproposition 2015)
  • Återinförd arvsskatt
  • Helt avskaffat RUT-avdrag
  • Sänkt tak i ROT-avdraget
  • Högre skatt för att anställa unga (budgetproposition 2015) 
  • Höjd skatt för banker
  • Höjd bolagsskatt
  • Höjd skatt för småföretagare (3.12)
  • Höjd effektskatt på kärnkraft (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd fastighetsskatt på vattenkraft
  • Avskaffad avdragsrätt för gåvor (budgetproposition 2015)
  • Avskaffad avdragsrätt för förvaltningsavgifter (budgetpropositionen 2015)
  • Avskaffad rätt att göra avdrag för läx-RUT (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd punktskatt på naturgrus (budgetproposition 2015)
  • Införande av skatt för vägslitage
  • Höjd skatt för mikroproducerad el
  • Höjd koldioxidskatt
  • Högre skatt på bränsle som förbrukas i flyg eller fartyg (budgetpropositionen 2015)
  • Klimatskatt på inrikesflyg / Skatt på flygresor
  • Högre skatt på vissa uppvärmningsbränslen (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på bekämpningsmedel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på kreosot
  • Högre skatt på vissa biodrivmedel (budgetpropositionen för 2015)
  • Naturvårdsavgift
  • Avgift djurskyddskontroll
  • Höjd skatt på avfallsdeponi (budgetpropositionen 2015)
  • Koldioxidskatt på torv
  • Skatt på handelsgödsel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på flourerande växthusgaser
  • Skatt på avfallsförbränning (budgetproposition 2015)
  • Lastbilsskatt
  • Höjd skatt på diesel (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på öl och vin med 9 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på sprit med 1 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd fordonsskatt för lätta fordon (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd koldioxidskatt för vissa fordon (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på cigaretter med 6 % (budgetproposition 2015)
  • Skatt införs på viss privatinförsel av cigaretter (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på snus med 12 % (budgetproposition 2015)
  • Slopad gruppregistrering till mervärdesskatt
  • Avskaffade lättnadsregler för oäkta bostadsföretag (budgetpropositionen 2015)
  • Särskild skatt för finansiering av större infrastrukturprojekt

Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur detta skulle slå på vår ekonomi och välfärd. Sedan kan man vända på myntet och se det från en eventuell seger för Alliansen 2018. Då skulle oppositionen tvingas lägga ner sina röster och gå med på allt Alliansen lägger fram istället – det blir en tung, ekonomisk, pendel som svingar Sverige ur balans.

I och med denna överenskommelse har dessutom Socialdemokraterna satt sig i knät på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet då de är beroende av båda två för att få majoritet för sin budget. Detta leder, som nämnts i tidigare inlägg, till en kraftigare vänstersväng och kommer försvåra det samarbete som nu måste börja ta form.

Det finns dock en ytterligare risk, som absolut inte är osannolik – nämligen att Löfven bryter överenskommelsen vid ett regeringsskifte 2018. Han är inte känd för att hålla det han lovar, vilket få verkar fästa speciellt mycket uppmärksamhet vid:

  1. ”Jag ska gå till talmannen, full av tillförsikt att vi ska få igenom en budget.” (Expressen 24/9)
  2. ”Om den [allians-] budgeten skulle vinna är det uteslutet att jag skulle sitta kvar och administrera den. Det sker inte.” (Dagens Nyheter 2/12)
  3. ”Jag har hela tiden tagit ansvar och tänker fortsätta göra det”, säger Löfven när han meddelar att han ska utlysa ett extra val istället för att avgå som han tidigare sade. (Svenska Dagbladet 3/12)
  4. ”Vi är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras,” säger Löfven och meddelar att det inte blir något extra val. (Dagens Nyheter 27/12)

Det är enkelt att se framför sig hur Stefan Löfven skulle kunna motivera ett brott mot överenskommelsen. Det skulle föranledas av ett tal i stil med att:

”Vi har nu suttit i regering i 4 år och äntligen börjat styra Sverige åt rätt håll, i och med detta skifte riskerar Sverige att återigen gå sönder. Det vore direkt oansvarigt att följa en gammal överenskommelse, som lades under ett helt annat parlamentariskt läge, när borgarnas skattesänkarpolitik återigen riskerar att slå ut våra unga och äldre och sätta välfärden ur spel.”

Om Decemberöverenskommelsen är en god idé eller inte får tiden utvisa. Men det är ett vågspel som gjort många väljare irriterade och frågan är om det går att återta det förlorade förtroendet – speciellt med tanke på risken att det inte finns några garantier på att Stefan Löfven kommer att hålla det han lovar.

(S) fortsätter sin vänstersväng men vill fortfarande samarbeta åt höger

Den gångna veckan har varit märklig med flera utspel från Socialdemokraterna som varit motsägelsefulla. Det har inte varit enkelt att förstå vad de faktiskt vill göra. I måndags skrev Svenska Dagbladet om denna förvirring och sammanfattade det hela på ett mycket träffsäkert sätt:

Så vi har alltså en regering, som inte är en regering när den går till val, men som ändå tänker gå till val som regering, och tänker sitta som regering efter valet. Regeringen har en budget, som inte är regeringens budget just nu, men som samtidigt ändå är en valplattform, trots att den är överspelad och det inte går att gå till val på precis den budgeten.

Nu har Löfven & Co varit på Harpsund för att få ihop sin politik. Beskeden är lite klarare, men fortfarande märkliga med tanke på de gångna månadernas turbulens. Det visar sig att vänstersvängen fortsätter.

S, Mp och V går återigen till val samlade, men med en ny budget. Den gamla är överspelad på så sätt att flera av reformerna inte går att genomföra längre. Det är fortfarande oklart om Vänsterpartiet kommer att få sitta i regeringen, men Sjöstedt såg till att påminna om att deras stöd är nödvändigt för att få igenom nästa budget.

Det viktiga, och intressanta, är att de gör som Alliansen och går till val tillsammans. Att de väljer att göra detta är inte speciellt konstigt, men med tanke på de senaste månadernas aggression Löfven fört mot blockpolitiken ter det sig som ett alternativ vars syfte är att behålla makten, inte sträcka ut handen för blocköverskridande överenskommelser. Den utsträckta handen pekar vänsterut.

Under presskonferensen som hölls i samband med mötet på Harpsund fortsatte Löfven sin retorik med att kalla Alliansen för de fyra borgerliga. Han vägrar fortfarande att kalla den för Alliansen. Om det handlar om att cementera det ”borgerliga föraktet” eller är ett försök att påvisa att de inte är så sammansvetsade som de påstår är oklart. Att Löfven vägrar ge ett besked om han tänker släppa fram en Alliansregering i minoritet eller inte är även det något som spär på misstroendet för honom.

Höger vänster

Nu är vänstersvängen bekräftad och i det närmaste fullbordad. Alliansen måste ge besked på hur de vill hantera detta och vara kraftfullare i sin kritik på Löfven och deras skadliga politik som är förklätt i humanism och solidaritet.

Det finns ett antal krav som de tydligaste ledarna för Alliansen – Annie Lööf (C) eller Anna Kinberg Batra (M) – bör ställa på Löfven, om han sitter kvar efter extra valet, för att ett samarbete över överhuvudtaget ska vara aktuellt.

  1. Arbetet MOT vinster i välfärden avslutas
    – Bekämpa inte vinster. Reglera och inför kvalitetskrav istället
  2. Brommas avtal förlängs
    – Ett bostadsbygge där slår negativt på hela Sverige
  3. Förbifarten återupptas omgående
    – 4 mkr om dagen är inte en ”liten fördyring”. Förbifarten gynnar alla som behöver åka förbi Stockholm och underlättar för de som bor norr och arbetar söder, och tvärtom. En bil i rörelse är mindre miljöfarlig än en bil som tvingas starta/stanna
  4. Miljöpartiets inflytande över kärnkraften avslutas
    – Risken blir annars att Sverige får ett importberoende bestående av tysk kolkraft eller rysk gas
  5. Socialdemokraterna kommer till mötena om pensionen UTAN Miljöpartiet
    – Det är direkt skadligt att låta ett parti som är emot tillväxt få inflytande över de pensioner som är beroende av tillväxten för att ge någon avkastning

Om Löfven släpper dessa punkter och gör det klart att de inte återkommer, finns en reell möjlighet för blocköverskridande överenskommelser. Fram till dess är det fortfarande samma knutna näve med långfingret uppe som han egentligen visar när han sträcker ut sin arm.

Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.