I maj kan nyvalet vara ett faktum

Förtroendet för både Socialdemokraterna och Miljöpartiet – och regeringen överlag, har sjunkit stadigt den senaste tiden. Sifo visar att S får de sämsta siffrorna sedan mätningarna startades 1967 – 23,2 procent. Samtidigt är Stefan Löfvens förtroendesiffror de lägsta en statsminister haft på 10 år och är nu nere på 30%.

Miljöpartiet klarar sig inte bättre själva. Deras tillträde i regeringen har lett till ett chockartat uppvaknande där ideologi krockar med verkligheten.  Demoskops första väljarbarometer 2016 ger Mp 5,7 procent. Det lägsta på sju år.

Det är nu genom Miljöpartiet Sverige kommer att få sitt nyval. Många lokala företrädare för partiet har krävt språkrörens avgång. Redan i maj 2015 krävde t.ex. författaren och publicisten Bertil Torekull, som är nära vän till Fridolin, att Åsa Romson ska avgå efter sina misstag där hon jämförde krisen i Medelhavet med Auschwitz och blandade ihop romer och zigenare. (DN 12/5 2015)

Detta krav upprepas nu för båda språkrören. Både Torekull och Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt anser att de bör avgå. Att Miljöpartiet har förlorat sin själ och att måttet var rågat när de gick med på gränskontrollerna (Expressen 15/1 2016)

Dessa röster är långt ifrån ensamma och kraven om att språkrören ska avgå och att Miljöpartiet ska lämna regeringen hörs oftare och oftare. Värt att notera är valresultatet 2014 för Miljöpartiet, som redan då sågs som katastrofsiffror. Dessa har nu sjunkit ytterligare 1%. (Opinion.se)

Väljarbarometer val 2014 med jan 2016

Valresultatet 2014 mot undersökningen i januari 2016

Partier skillnad

Skillnaden från bilden ovan i siffror

I maj kommer regeringens ödesdag. 13–15 maj är Miljöpartiets årskongress och sannolikheten att partistyrelsen tvingas följa medlemmarnas beslut att lämna regeringen är högst reell och inte osannolik. Deras väljare, och många representanter, ser inte hur partiet kan vara i regeringsställning och ta de beslut de tvingats till.

Men besluten som Mp tvingats ge efter för är bara en del av problemet. Den borgerliga bloggaren Rebecca Uvell gjorde en mycket talande sammanställning av Åsa Romsons många klavertramp. Att övriga miljöpartister börjat tröttna förvånar nog inga andra än partistyrelsen. (Uvell.se)

57150227-3zpYc 57156380-IYfS4

Slutsatsen man kan dra av detta, med kongressen i åtanke, är att Sverige återigen kommer ställas inför ett mycket speciellt parlamentariskt läge. Miljöpartiet kommer att lämna regeringen och språkrören tvingas avgå. Det är vad som krävs för en nystart för ett parti som aldrig behövt ta ansvar i regeringsställning och nu tvingats till insikt om hur verkligheten fungerar.

13-15 maj 2016 kommer vara viktiga datum för Sverige. Speciellt när både S och Mp minskar och Alliansen ökar.

Annonser

Socialdemokraterna har levererat på 97 av 55 vallöften.

Det var ett mycket intressant jultal som statsminister Stefan Löfven höll i år. Där berättade han att de har uppfyllt 97 av sina 105 vallöften. (Aftonbladet 15/12 2015)

105 vallöften?

Den siffran var obekant efter en tidigare genomgång av Socialdemokraternas valmanifest. Det var dags att friska upp minnet med ett besök på deras hemsida. Där blev det mycket intressant.

Sossarnas valmanifest 2014

Socialdemokraternas hemsida där sökordet ”Valmanifest” användes.

Där verkade det vara enkelt. Men när man klickar på länken ”Valmanifest” som hamnar överst i fet stil och grå bakgrund tar det stopp.

Sossarnas sida finns inte

Men om man istället söker på Google efter ”Socialdemokraternas valmanifest 2014” kommer man äntligen fram till ett pdf-dokument som visar vad de gick till val på. I det dokumentet finns det 55 uttalade punkter. Inte 105.

Det saknas alltså 50 st vallöften som Löfven menar har uppfyllts.

Vad som sedan sker är värt att uppmärksamma. Tänk på att jultalet hölls den 15/12 och att det var där Löfven nämnde löftena.

Går man sedan återigen in på Socialdemokraternas hemsida och tar en titt på nyheterna i deras pressrum ser man ett tillkännagivande från den 22/12, dvs 7 dagar efter jultalet. Det heter ”Uppföljning av Socialdemokraternas vallöften” och innehåller något helt annat än det som stod i deras valmanifest.

Här finns en numrerad lista med 105 punkter. Där står det att de antingen påbörjat eller genomfört de tidigare nämnda 97 vallöftena. Men den listan är inte rättvisande och inte vad de gick till val på.

För att ta några exempel:

Punkt 11: Traineejobb. Det utlovades 32.000 traineejobb. Det blev 1.

Punkt 18: Sommarkurser. Regeringen anser att sommarkurser ska vara mer användbara och räknas till examen. Utredningen om högskolans utbildningsutbud som tar upp bland annat sommarkurser ligger på remiss. Men utredningen fastslog att det var en dålig idé. (Utredningen i sin helhet går att läsa här. På sidan 24 motiverar de beslutet).

Punkt 58: Obligatoriskt gymnasium. Detta löfte är varken reellt påbörjat eller genomfört eftersom Riksdagen röstade nej till detta förslag.

Punkt 100: Bibehåll biståndet på en procent av BNI. Den utredning som tillsattes visar att biståndet nästa år kommer att motsvara 0,98 procent enligt den gemensamma beräkningsmodell som användes inom EU.

Att efterhandskonstruera ett dokument för att försöka bevisa det man påstått är inte att vara uppriktig mot väljarna. Att dessutom försöka ta åt sig äran för löften som uppenbarligen inte är påbörjade (med sannolik möjlighet att avslutas) eller genomförda är att gå ännu ett steg längre.

Tyvärr är det något som den sittande regeringen blivit alltför känd som. Löftessvikarna. Lögnarna. Detta är epitet de kommer få svårt att tvätta av sig. Speciellt efter detta misslyckande.

Det enda som talar för dem här är att traditionell media valt att inte uppmärksamma detta misstag. Vilket är oerhört beklagligt.

Magdalena Andersson hyllar borgerlig finanspolitik

När den rödgröna koalitionen tog över makten 2014 var finansminister Magdalena Andersson snabb med att konstatera hur ladorna var tomma, att den svenska ekonomin gick på knäna på grund utav Alliansens omdömeslösa finanspolitik.

Igår presenterade hon det ekonomiska läget – ett år efter de tomma ladorna – med att det går ”som på räls” och närmast kan liknas vid en Tesla.

Detta efter ytterligare ett år med borgerlig finanspolitik. Att en socialistisk finanspolitiker uttalar sig så positivt om en borgerlig politik är hoppingivande.

Under debatten med Ulf Kristersson (M) på Aktuellt nämnde även Andersson att arbetslösheten sjunker medan sysselsättningen ökar – i den takt som var under Alliansens tid. Denna takt avtar dock snabbt efter att regeringens budget börjar gälla på allvar, vilket visades på de grader som Andersson kommenterade.

Enligt Anderssons analys kan man dra ett antal slutsatser:

  1. Alliansens vallöfte om över 5 miljoner sysselsatta till 2020, kommer nås redan 2018. Alliansens budget styr ju fram till nyårsafton i år till stora delar.
  2. Denna vecka är Sverige enligt regeringen inte nära en systemkollaps, utan svensk ekonomi är ”urstark” och går ”som en nyproducerad Tesla”.

Dessutom på presskonferensen sa Magdalena Andersson att hon kan tänka sig bredda RUT-avdraget. Detta efter att under flera år kritiserat en reform som är ”ovärdig” och leder till låglönejobb som tvingar in folk i utanförskap. Den har liknats vid en lyxtjänst som endast används av rika för att kunna ha en bartender under fester, men sanningen är att 70% av de som nyttjar RUT tjänar under 32.000kr/mån. UNDER 32.000kr. Utan detta förtydligande tolkas det annars som att alla som använder RUT tjänar precis 32.000kr och då är ”rika”. (Svt 14/8 2014)

Tänk då på att detta sker i samband med att Konjunkturinstitutet meddelar att regeringens reformer kommer att leda till lägre sysselsättning och BNP (Konjunkturinstitutet juni 2015).

Och i samband med att regeringen bedömer det rimligt att överge överskottsmålet för att börja låna pengar, trots att Konjunkturinstitutet anser det olämpligt att frångå detta. Konjunkturinstitutet bedömer att regeringen överskattar skattehöjningarnas positiva offentligfinansiella effekter. Anledningen är att skattehöjningarna kan förväntas leda till lägre sysselsättning och färre arbetade timmar på lång sikt, vilket utvecklas i Konjunkturinstitutets remissvar till regeringen nyligen. (Konjunturinstitutet 23/10 2014)

Regeringen gör helt enkelt tvärtom mot vad som bör göras

Gunnar Hökmark beskriver detta mycket väl i sin blogg när han skriver:

Regeringen gör helt enkelt tvärtom mot vad som bör göras. Man bryter md [sic] den ekonomiska politik som man hyllar för dess konsekvenser, man ökar utgifter och underskott när finanspolitiken bör vara stramare, man avvisar strukturreformer som krävs för ökad integration och man höjer skatter på jobb i strid med vad bland annat KI säger. Det är tur för Sverige att regeringen förlorade budgetomröstningen 2015 och det är illa att dess politik nu kommer att slå igenom. Just nu är finansministern fullt upptagen med att tömma lador istället för att ladda Teslan.

Systemkollaps förra veckan, som på räls denna. Det är tydligt att vi har en regering på väg att spåra ur.

Ökade klyftor leder till ökat välstånd

En av de rödas kärnfrågor har länge varit att minska klyftorna, att det automatiskt leder till ett jämlikare samhälle där alla får det bättre. Vänsterpartiet skriver i sitt partiprogram att ”skattesystemet skall utformas så att finansieringen av den offentliga verksamheten tryggas på långt sikt. Skatterna skall bland annat hjälpa till att utjämna inkomst- och förmögenhetsklyftor” (Vänsterpartiet.se).

Att jämna ut inkomst- och förmögenhetsklyftor fungerar däremot inte som de tror. Ekonomi blir snabbt komplext när den trycks in i politik. Känslor och känsloargument tar snabbt över logik och empiri. Det blir viktigare att ha välformulerade slagord och medvetet feltolka verkligheten för att det ska passa ens agenda.

Vad många inte verkar inse är att ekonomi inte har känslor. Ekonomi struntar helt i vad du känner, tycker eller vill ska hända. Ekonomi är pragmatisk och följer regler.

Vad de röda egentligen (felaktigt) påstår är att höginkomsttagarna har lyckats uppnå sin stora förmögenhet på bekostnad av alla andra. Om detta skulle stämma innebär det att 90% av befolkningen har förlorat något så påtagligt som 10% av sin samlade rikedom. Detta visas sedan genom olika statistiska modeller som visar vilka som äger vad/hur mycket och var denna rikedom samlas.

Men vad ingen vänsterexpert vill kännas vid eller erkänna är hur alla andra har påverkats, de visar bara att de har förlorat något och att det är något dåligt.

Man ska däremot ha klart för sig att mycket av den statistik som visas faktiskt stämmer. Det sker många debatter i alla läger om vad som räknas som rikedom, inkomst, hur man ska justera för inflation och hur det ser ut före- och efter skatter och avgifter. Men hur man än ser på det så har klyftorna faktiskt ökat.

Att stanna där, och ta detta som en färdig slutsats om att något måste förändras – att klyftorna måste minska – är att stanna innan man tänkt färdigt. Det som betyder något är hur alla har klarat sig under denna tid.

Låt oss göra ett enkelt tankeexperiment med hjälp av bilden nedan. Den visar hur klyftorna kan öka, men värdet av din del av kakan samtidigt har ökat. I realiteten innebär detta en ökad tillgänglighet till varor av högre kvalitet.

Fixed Pie Fallacy

Har nu detta skett? Genom att granska statistik från Statistiska Centralbyrån kommer man fram till att hushållens ekonomiska standard har ökat för varje år sedan 1995. Samtidigt har skillnaden mellan de med låg och hög inkomst blivit större. (SCB 03/2007). Här har vi paradoxen vänstern inte vill kännas vid. Utgångspunkten baseras på när varan började spridas (förutom tillgång till bil, den baseras på äldsta tillgängliga data) för att ge en rättvisare bild av utvecklingen.

Tillgång till bil 1980: 75,4%
Tillgång till bil 2014: 80,3%

Tillgång till dator i hemmet 2003: 80%
Tillgång till dator i hemmet 2015: 91%

Tillgång till internet i hemmet 2003: 47%
Tillgång till internet i hemmet 2015: 93%

Så, trots att samhället har blivit ojämlikare och klyftorna ökat så har de ”fattiga” tillgång till fler lyxvaror och bekvämlighetsprodukter än tidigare. Detta indikerar att klyftorna inte har tillkommit på deras bekostnad. Dessa dynamiska förändringar skulle inte kunna ske i ett samhälle där kakan är oföränderlig, dvs att om någon ska ha en krona mer så måste någon annan ha en krona mindre. Detta kallas ”fixed pie economy” (FPE) och är inte hur en ekonomi fungerar. Mer om detta finns att läsa här.

Allt detta kan kännas simpelt och på gränsen till banalt, men representerar den oerhört ökade levnadsstandarden vi haft.

För att gå tillbaka till bilden ovan så är det enkelt att förstå hur statistik och dess olika kategorier och användningsområden kan vara förvirrande för många. Man kan, med all rätt, dra slutsatsen att den största delen av den ”nya” inkomsten fördelas bland de rikaste. Även om detta är sant så ger det inte hela bilden – som tidigare nämnts, och det är denna man aldrig får se när vänstersidan pratar om de ökade klyftorna.

Om någon drar ovanstående slutsats är det viktigt att fråga sig själv ”hur många personer ingår i dessa övre delar jämfört med för decennier sedan”. I en FPE kan inte detta förändras eftersom allt som sker är på bekostnad av någon annan, vilket skulle innebära att det alltid är samma, och lika många, människor där i toppen.

Men så är det helt enkelt inte.

(Siffrorna baseras på 2013 års priser.)
1980 hade 17.5% av hushållen 10% av Sveriges totala inkomst.
2013 var det 26,1%
Detta ger en ökning på 8,6%. Hela undersökningen går att läsa på SCB här.

Allteftersom fler personer förflyttar sig till de högre inkomstnivåerna upplever man att ojämlikheten ökar. Den här effekten blir ännu tydligare i en befolkning som växer, vilket Sverige gör i en hög takt just nu.

FPE-resonemanget används flitigt för att stödja politiska program som går ut på att omfördela och föra ett slags beslagtagande skattetänk. Som om dessa ”lösningar” är nödvändiga för att upprätthålla en värdig levnadsstandard för alla. Att ha en viss inkomstfördelning kan leda till jämlikhet och en ökad möjlighet till gemensam utveckling, men problemet med vänsterkantens perspektiv blir det faktum att det inte längre lönar sig att ta en högre utbildning, den där befordringen eller arbeta över.

Det är oerhört viktigt att tänka förbi steg 1 och se på de konsekvenser känslomässiga och ideologiska beslut kan föra med sig. Klyftorna har ökat, men inte på bekostnad av andra människor.

 

Inspiration till inlägget har hämtats från The Modern Libertarian.

Regeringens gränskontroller kommer leda till ökat mottagande

Idag (12/11) klockan 12 inför Sverige tillfälliga gränskontroller i 10 dagar. Till att börja med är detta mycket intressant då regeringen nu har svängt i frågan om att det faktiskt måste gå att tala om volymer, även om det handlar om människor. Den bristande förmågan till att hantera flyktingkrisen ger inte ett värdigt mottagande och det är på tiden att regeringen tar tag i frågan.

Det finns dock ett omedelbart problem med detta. Regeringen försökte genom detta beslut förekomma Moderaternas förslag om att gällande regler ska gälla alla. Moderaternas förslag skulle i praktiken stoppa flyktingströmmen genom att kräva att man upprätthåller Dublinförordningen, dvs att flyktingar måste söka asyl i det första EU-land de kommer in i och att de som inte sökt asyl i annat EU-land nekas inresa.

Anledningen till varför de på vänsterkanten försöker få detta att låta som brott mot mänskliga rättigheter är obegripligt. Att positivt särbehandla är många gånger lika befängt som att diskriminera. Sverige, och resten av norden, ligger i ett speciellt geografiskt läge som innebär att vi i princip aldrig är det första EU-land flyktingarna kommer till. Därför anses Moderaternas förslag vara inhumant, brottsligt osv.

Gränskontrollerna innebär istället att alla flyktingar som kommer till Sverige måste välja mellan att söka asyl här eller vända tillbaka till det land de kom ifrån. De får med andra ord inte komma in i Sverige utan att först söka asyl.

Vad är då problemet?

Målet med att införa gränskontroller handlar inte först och främst om att begränsa antalet, utan att försöka hantera de människor som kommer över gränsen och säkerställa ett bra mottagande. I och med att man inte längre får resa igenom Sverige utan att ha sökt asyl kommer det stora mörkertalet som tidigare rest igenom landet för att komma till Norge eller Finland att tvingas registreras här. Sannolikheten att de väljer att resa tillbaka till det land de kom ifrån är låg då Sverige redan har ett mycket gott rykte som mottagarland.

Denna åtgärd kommer alltså att innebära ett större antal flyktingar som söker asyl och trycket kommer inte att minska, utan tvärtom öka, på migrationsverket.

Det Socialdemokraterna igår sa var otänkbart är idag realitet. Moderaternas förslag, trots den hårda innebörden, hade inneburit en lättnad av flyktingströmmen och en möjlighet att åter erbjuda ett värdigt mottagande för de som redan är här – och de som kommer hit.

Orättvis rättvisa. Fairtrade gynnar endast företagarna, inte de som har det sämst.

Vad är Fairtrade och vad har det med politik att göra? Problematiken med Fairtrade behandlas först och den politiska kopplingen kommer längst ner eftersom förståelse för FT:s orättvisa är viktig att inse.

Värt att notera i början är att Fairtrade Sverige ägs till stor del av LO, som i sin tur ger 100-tals miljoner i bidrag till Socialdemokraterna i valtider. (Fairtrade 15/12 2014).

Rättvisemärkt (Fairtrade) beskriver sig själva som en oberoende produktmärkning som skapar förutsättningar för odlare och anställda att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor som syftar till att bidra till bättre arbets- och levnadsvillkor för odlare och anställda i utvecklingsländer.(Fairtrade.se)

Detta låter förstås alldeles utmärkt. Vem vill inte att arbetarna i utvecklingsländer ska få bättre förutsättningar och betalt för det de exporterar till rikare länder? Men Fairtrade håller inte vad de lovar.

  • Lite pengar når fram till bönderna.
  • Rättvisemärkts certifikat är dyra, det drabbar de allra fattigaste.
  • Konsumenter gör mer för fattiga bönder genom att inte handla Rättvisemärkt.

Vad grundas då dessa påståenden på? Fairtrade menar indirekt att

  1. Producenter, till exempel kaffebönder, får för lite betalt på världsmarknaden. De tvingas sälja sina varor under produktionskostnaden.
  2. Mellanhänder; upphandlare och återförsäljare, tar alltför stor del av profiten och ger inte producenterna chans att utveckla sitt lokalsamhälle och investera i demokrati, hälsa och sjukvård.

Vilket leder till en slutsats om att marknadskrafterna har misslyckats och att de välståndsskapande effekter som förknippas med handel och produktion har satts ur spel. Istället för att utveckla samhället bidrar detta system till att cementera u-ländernas fattigdom.

Verkar rimligt, inte sant? Detta stämmer dock inte och den fakta Fairtrade lämnar ut kan mer ses som spekulationer.

  • Producenter får det pris som folk är beredda att betala för en vara. Om producenter inte får sin verksamhet att gå runt betyder det att de bör byta bransch. En prissättning kan aldrig vara moralisk eller omoralisk. På en fri marknad kostar en vara vad människor är beredda att betala för den, i förhållande till hur många varor av samma typ som det finns.Fairtrade tar själv upp kaffe som ett exempel och har i en reklamfilm från 2007 med nedanstående diagram.
    Råvarupris kaffe
    Rättvisemärkt beskriver prissvängningarna som ett marknadsmisslyckande. Detta är helt enkelt inte sant. 1989 förändrades kaffemarknaden drastiskt genom att The National Coffee Agreement föll och då släppte marknaden helt fri från att ha varit hårt kontrollerad. Inte helt oväntat bidrog den snabba avregleringen till att kaffepriserna sjönk kraftigt. Rättvisemärkt har rätt i att fasta priser skulle ha skyddat många bönder från konkurs på en marknad där det är svårt att nå lönsamhet. Men att förespråka en sådan lösning är att bara berätta halva sanningen. För under samma period som bönder i Centralamerika förlorade sina jobb, kom en våg av välstånd till Vietnam. Från att ha varit 300 000 personer som arbetade i kaffeindustrin 1999, försörjer sig i dag 4–5 miljoner vietnameser på samma industri. Hade Rättvisemärkt fått bestämma, det vill säga att bönderna erbjudits ett fast pris, skulle denna utveckling aldrig ha skett. Bönderna i Centralamerika hade fortfarande odlat kaffe med 300 år gammal teknik och de vietnamesiska bönderna, ja, de hade inte odlat alls. (Timbro 29/12 2007)
  • Att producenterna får dåligt betalt för sina kaffebönor menar Rättvisemärkt beror på mellanhänderna. De skriver ”…flera mellanhänder som själva tar en stor del av förtjänsten.” (Fairtrade.se)Uppköpare och återförsäljare tar alltså ut alldeles för mycket vinst. Vid första anblicken kan påståendet verka rimligt – en kaffe på 7-Eleven kostar 20 kronor medan man för samma pris får ett helt kilo kaffe på råvarumarknaden. Men här missar man grundläggande ekonomiska förutsättningar. Man tar inte hänsyn till personalkostnader, lokalhyra, själva koppen, eventuell mjölk/socker o.d. Själva kaffet utgår bara en liten del av priset man betalar. Det var inte mellanhändernas fel att missväxt drabbade Brasilien under 1990-talet, eller att ny teknik har utvecklats.

En annan aspekt som sällan tas i beaktande är den kostnad som en certifiering betyder för de som väljer att bli Fairtrade-bönder. Fairtrade själva skriver: ”Från och med 2004 tar Flocert ut en avgift av producentorganisationen som täcker den administrativa kostnaden för en ansökan av ett certifikat eller förnyelse av ett certifikat, samt kostnad för kontroller.” (Fairtrade.se).

Minimiavgiften för att få ett FLO-certifikat (Fairtrade certifikat) ligger på motsvarande 22 000 kronor. Utöver det tillkommer en årlig avgift på minst 11 300 kronor. (Flocert). Detta är absolut minimum och ökar snabbt om du har anställda eller producerar/processerar mer än 1 produkt. Sätt detta i relation till att minimilönen i Colombia ligger på ungefär 9000 kr. (Salaryexplorer).

Det kostar alltså mer än en årslön att över huvudtaget ens upprätthålla ett Fairtrade certifikat.

FLO:s policy kan därför drabba de bönder som har det allra sämst ställt, som inte har råd att upprätta ett kooperativ. Vad Rättvisemärkt gör är att peka ut de allra fattigaste bönderna, de som är i störst behov av ekonomisk förbättring, och påstår att deras kaffe är mer orättvist än kooperativets kaffe.

Konsumenter som köper rättvisemärkta produkter förutsätter förmodligen att det höga priset på kaffepaketet oavkortat går till att förbättra situationen för fattiga kaffeproducenter. Så är dock inte fallet. Uppköpare av Fairtrade-produkter, t ex Coop eller ICA, tvingas betala 2 procent av konsumentpriset till Rättvisemärkt AB för att få använda rättvisemärkningen. Denna extrakostnad läggs direkt på priset i butik.

FLO utför dessutom bara kontroller på den transaktion som sker mellan producent och det första ledets konsument, något som möjliggör flera prispålägg som inte kommer odlaren till del. Att FLO lägger mycket av de pengar man drar in på att öka den egna organisationens storlek är också märkligt. Det är mycket ovanligt att en välgörenhetsorganisation prioriterar sin budget på det sättet.

När Rättvisemärkt på sin hemsida skriver att ”När du som konsument köper en Fairtrade-märkt produkt har odlaren redan fått betalt, direkt av företaget som importerar råvaran. Fairtrade administrerar alltså aldrig själva betalningsströmmarna mellan köpare och säljare.” blir det tydligt att det finns blinda fläckar hos organisationen.

Vad har detta med politik att göra?

Upplands Väsby, en norrort inom Stockholms Län som undersökt förutsättningarna för att bli en Fairtrade-märkt kommun. Frågan har utretts två gånger i kommunen och bägge gångerna har de opolitiska tjänstemännen avrått från certifiering.

Enligt den senaste utredningen som endast är någon månad gammal när detta skrivs visade det sig att den årliga kostnaden för att upprätthålla en certifiering kan uppskattas till 170 000 – 200 000 kronor per år. (Upplands Väsby Fairtrade 17/08 2015)

Anledningen till denna avrådan är, som tidigare uppmärksammats, att certifieringen tar mycket tid att upprätthålla, kostar mycket skattepengar och de krav som certifieringen ställer kan uppnås i upphandlingsförfarandet istället. Det är även svårt att visa på vilka effekter som är direkt kopplade till en kommuns diplomering vad gäller en ökad medvetenhet kring etiska produkter. Orsaken till detta är att man i samhället idag genomgående märkt en ökad konsumtion av ekologiska och/eller etiska varor, både i städer som är certifierade och inte är certifierade.

Trots detta vill den sittande majoriteten (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Väsbys Bästa) ändå att Upplands Väsby ska bli Fairtrade certifierad. De prioriterar detta fullt medvetna om andra angelägna resursbehov och prioriteringar.

Om en konsument väljer att köpa rättvisemärkt är det en mycket kostsam form av bistånd; samma hjälp skulle kunna ges på ett mycket effektivare sätt. Känns samvetet tungt är det nog bättre att lägga några kronor i Röda Korsets insamlingsbössa vid kassan, i stället för att köpa rättvisemärkt.

Den enda part som garanterat tjänar på att konsumenter köper rättvisemärkta varor är de företag som säljer dem. Efterfrågan på att shoppa sig till ett gott samvete är stor och priserna, sätts därefter.

Slutsatsen är därmed att en Fairtrade certifiering inte gynnar de man vill ska gynnas och kostar mycket mer än det smakar. Det enda riktiga om man vill vara rättvisemärkt är att nå upp till kriterierna som sätts utan att ta certifieringen och skapa en egen symbol för det istället för att slösa skattepengar på något som bevisligen inte ger den effekt man eftersträvar.

Ska du passera Stockholm på E4/E20? Från årsskiftet måste du betala för det.

Riksdagen röstade ja till förslaget om ökad trängselskatt i Stockholm. Från 1 januari 2016 höjs avgifterna till 35 kronor under högtrafik. Dessutom höjs taket för maximal trängselskatt under ett dygn från 60 till 105 kronor.

Det beslutades också att trängselskatt ska införas på Essingeleden från och med 2016, alltså 6 år innan vägprojektet Förbifart Stockholm tidigast förväntas stå klart. Det innebär att även långväga resenärer som åker på E4:an och E20 genom Stockholm blir beskattade. På Essingeleden kommer beloppet under högtrafik att bli 30 kronor.

Förslaget röstades igenom trots att Lagrådet efter granskning varnat för att det kan innebära besvär för genomfartsbilister utan anknytning till Stockholm som reser från avlägsna orter genom huvudstaden.

Trängselskatten för alla som åker på E4:an genom Stockholm (Essingeleden):

Siffran inom parentes är dagens avgift för centrala Stockholm.

Tider Skattebelopp (kronor)
6.30–6.59  15 (10)
7.00–7.29  22 (15)
7.30–8.29  30 (20)
8.30–8.59  22 (15)
9.00–9.29  15 (10)
9.30–14.59  11 (15)
15.00–15.29  15 (NY)
15.30–15.59  22 (NY)
16.00–17.29  30 (20)
17.30–17.59  22 (15)
18.00–18.29  15 (10)

Detta betyder med andra ord att resenärer som ska passera Stockholm av någon anledning ska vara med och finansiera utbyggnaden av tunnelbanan och Förbifart Stockholm, Citybanan, Norra länken och Mälarbanan.

Riksdagen har lovat så mycket satsningar att de fortsätter sin lätt panikartade jakt efter nya sätt att öka sina intäkter, och detta måste vara ett av de mest tveksamma beslut som hittills har tagits. Att tvinga alla som passerar Stockholm att betala för infrastruktursatsningar i området som de aldrig kommer att ta del av är lika orimligt som att Stockholms kommunalskatt skulle bekosta ett vägbygge i Åmål.

Att detta sker kommer däremot inte som en större överraskning. Man har lovat guld och gröna skogar i valet och nu har man stora problem med att leverera. Detta leder till att man sparar och höjer allt man kan komma undan med.

För att ta några exempel, även om det inte hör till ämnet trängselskatt:

Utöver detta kan ni läsa om samtliga 41(!) skattehöjningar här.