Regeringen letar med stor energi efter fler skatter att införa/höja

Att den sittande regeringen gillar att beskatta allt som går att beskatta har nog inte gått någon förbi, oavsett om man anser att alla kan bidra lite till eller inte. Men med tanke på hur vallöftena såg ut innan valet har regeringen inget annat alternativ – valfläsket måste finansieras.

Den 31 mars ska utredningen ”Åtgärder mot höga partikelhalter i tätort” presenteras. Den förväntas presentera en särskild skatt på dubbdäck. Detta medför flera problem som borde vara självklara.

För det första är ofta dubbdäck nödvändiga om man bor utanför tätorten och tvingas pendla in till städerna. För det andra har dubbdäck en kraftigt trafiksäkerhetshöjande effekt när det råder blixthalka på vägarna, vilket det kan göra i alla delar av landet. En skatt på dubbdäck kommer att få negativa effekter på trafiksäkerheten.

Den lösning som finns idag med utvalda, dubbfria, vägar fyller funktionen utmärkt så länge kontroller utförs. Detta är endast en skattehöjning i mängden som regeringen vill införa.

Bostadsminister Mehmet Kaplan (S) passar på att ge en känga till småhusägarna också. Han har tidigare fått kritik för att vara för passiv när behovet av bostäder, stora som små, är enormt. Men istället för att lägga energin på att lösa bostadskrisen har Kaplan gett Lantmäteriet i uppdrag att utforma en normaltaxa för gatukostnader.

Detta kommer att innebära att småhusägare i hela landet att tvingas betala hundratusentals kronor för nya och upprustade kommunala gator framöver, utan att ha särskilt mycket att sätta emot. För det är precis det gatukostnader handlar om. I kommuner som Nacka och Huddinge är detta ett stort problem  för enskilda.

i SvD den 21 februari tar Villaägarnas förening upp detta problem och formulerar det mycket väl:

”Innan beslut om gatukostnader kan fattas måste kommunen samråda med de småhusägare som ska betala. Föga förvånande gör småhusägarna inte vågen när kommunen vill att de ska betala 250 000 kr eller mer för vägarna. Tvärtom blir frågan lätt infekterad, vilket verkar avhållande.

Därför är förslaget om en kommunal taxa listigt.

Det fiffiga är att kommunen då inte behöver samråda med berörda småhusägare för att kunna ta ut gatukostnader i ett visst område.

Upplägget innebär att kommunen genom att införa en ”taxa” fattar ett principbeslut om att ta ut gatukostnader och om hur det ska gå till. Det fiffiga är att kommunen då inte behöver samråda med berörda småhusägare för att kunna ta ut gatukostnader i ett visst område.  För alla beslut är ju redan fattade i och med att taxan godkändes. Den enskilde blir fullständigt överkörd.

När Kaplan och regeringen nu ger Lantmäteriet i uppdrag att utforma en normaltaxa för gatukostnader så ser de alltså till att kommunerna får det verktyg som behövs för att enkelt kunna vältra över gatukostnader på villaägare i hela landet.

I övrigt står det med regeringsbeslutet klart att Kaplans mål för samhällsplaneringen är rent snack.  Regeringen vill ha ett regelverk som ”på bästa sätt tillgodoser kraven på effektivitet samtidigt som rättssäkerhet och medborgerligt inflytande säkerställs”.

Jo, en kommunal taxa är förvisso effektiv för kommunerna, men  möjligheten till ”rättssäkerhet och medborgerligt inflytande” kan landets småhusägare i fortsättningen fetglömma. ”

Det sistnämnda angående ”medborgerligt inflytande” är intressant. Det är inte en nyhet att de rödgröna anser att staten vet bäst. Det är därför de försöker begränsa människors valfrihet så gott de kan, men får det att verka som om de verkligen bara värnar om folket. Deras hetsjakt mot vinster i välfärden är ett praktexempel på detta.

Dessa två skatter/avgifter kommer att, tillsammans med alla andra pålagor, att bli en kostsam affär för det svenska folket. Ta detta tillsammans med deras arbetsfientliga politik och vi har ett tåg som åker med hög hastighet in i bergsväggen.

Ingen har väl glömt när moderaten Fredrik Reinfeldt sa att svenskarna måste arbeta längre så blev det ett fruktansvärt liv men när socialdemokraten Magdalena Andersson blivit finansminister och säger samma sak hörs inte ett ljud i protest.

Andersson går dessutom längre än vad Reinfeldt gjorde. I en intervju i Dagens Industri i onsdags drog hon fram USA som ett positivt exempel:

”Vi behöver få en annan mental syn på ålder i Sverige och sluta åldersdiskriminera. I USA ses man till exempel oftare som erfaren, inte gammal när man är 65 år.”

Så långt gick inte moderaten Reinfeldt. Han sa:

”Det krävs att vi jobbar lite mer och lite längre upp i åren för att klara våra välfärdsambitioner. Det kommer att vara individuellt. Det kommer inte att vara samma svar för alla människor, för våra förutsättningar ser olika ut.”

Den politik som just nu förs är både hycklande och skadlig för Sverige. Men frågan är om de som kan påverka kommer att ta sitt ansvar för att få ut detta, eller håller de den rödgröna regeringen om ryggen?

Regeringens dubbelstöt mot ideella slår mot de svaga

Regeringen har nu utdelat en dubbelstöt mot civilsamhället som slår mycket hårt mot de ideella organisationerna som finns runt om i landet. Anledningen kan inte vara annat än ett behov att fylla på statskassan för att finansiera de enorma utgifter som väntar när de ska genomföra alla kostsamma vallöften de hade innan valet.

Det började med att alla organisationer som bedriver ideell second hand-verksamhet för att finansiera sina projekt nu tvingas betala moms på 25% på det de säljer.

Till exempel har detta lett till att Stockholms stadsmission räknar med att momsen kommer att kosta verksamheten 13 miljoner kronor, och har redan tvingats lägga flera verksamhet på is. (Världen Idag, 02/06 – 15)

Men andra ord vill regeringen att organisationerna ska betala moms på andra hands varor som redan har momsbeskattats en gång tidigare. Det blir märkligt att betala moms för samma vara två gånger när det enda de säljer är varor de fått som gåvor.

Utöver detta kom nyligen ett beslut om att avskaffa gåvoavdraget. Avdraget har på många sätt varit en succé. Under 2013 gav omkring 716 000 personer bort sammanlagt 1,3 miljarder kronor till olika organisationer som har godkänts som gåvomottagare. ”Det här är inga kaffepengar, utan detta besked från regeringen drabbar verkligen alla de organisationer som varje dag hjälper de mest utsatta i samhället.” säger Aron Modig som är riksdagsledamot och skattepolitisk talesman för Kristdemokraterna. Detta beslut är planerat att slå i kraft den 1 januari 2016.

Det här är inga kaffepengar, utan detta besked från regeringen drabbar verkligen alla de organisationer som varje dag hjälper de mest utsatta i samhället.

Motiveringen till detta beslut står att läsa i budgeten de lade i höstas, där står ”Regeringen anser att understödjande av ideell verksamhet inte är en uppgift för skattesystemet” och att välgörenhet kan och får inte urholka den gemensamma välfärden. Vilket är mycket intressant då det redan går stora pengar i bidrag till de mest utsatta i samhället som behöver ett socialt skyddsnät, men ideella föreningar ska inte främjas och ges möjlighet att avlasta detta.

I och med Decemberöverenskommelsen kommer inte oppositionen att rösta ned dessa förslag och visar redan på den mörka sidan av den kritiserade överenskommelsen och frågan är hur diskussionerna går i deras led när förslag på förslag som kommer att försämra möjligheterna för företag, arbetstagare och nu ideella föreningar presenteras på löpande band.

På grund av Socialdemokraternas skattehöjningar stagnerade Sverige

Det finns ett intressant fenomen man bör ha i tankarna när man blickar bak i tiden, speciellt när man hör fraser som ”Socialdemokraterna och arbetarrörelsen byggde välfärden”. Det är hur svenskarnas levnadsstandard, fram till 1950 ökade snabbare än resten av den utvecklade världen. Detta fenomen brukar förklaras, av de röda, genom att Socialdemokraterna höjde skatterna mer och därigenom fick igenom en ökad levnadsstandard tack vare välfärdsstaten.

Detta är dock inte sant. Återigen är det boken ”Sossesverige” av Fredrik Segerfeldt som tar upp denna felaktiga historiebeskrivning.

Att ovanstående påstående florerar beror mycket på att Socialdemokraterna har haft makten i Sverige under större delen av 1900-talet och att Sveriges välfärdsstat nästan har blivit synonymt med ett socialistiskt styre. Men påståendet stämmer inte, det beror inte bara på att skatterna och välfärden främst är en rundgång, utan på att välståndet kom före skatterna.

Robert Barro, professor i nationalekonomi vid Harvard, visade hur västs välstånd först växte fram och hur välfärdsstaterna senare växte fram. Hans rapport går att läsa i sin helhet här. Han förklarar hur länderna först tog sig ur misären tack vare den kapitalistiska produktivitetstillväxt som gjorde väst såpass välbärgade, och sedan byggdes de omfattande offentligt finansierade välfärdssystemen fram. Det är inte förrän ett land har nått en viss välståndsnivå som man har råd med de skatter som krävs för en sådan ordning, och de negativa konsekvenser för tillväxten som kommer av skatterna.

Nämner man detta för en socialdemokrat kommer denne med stor sannolikhet hävda att skatter inte hämmar välståndsutvecklingen, utan att höga skatter och en omfattande välfärdsstat i stället är en förutsättning för tillväxt och välstånd.

Även detta är ett felaktigt påstående. Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, har tillsammans med Andreas Bergh skrivit en bok som visar hur detta är en missuppfattning. Boken kan läsas online här. Boken tar upp och går igenom den vetenskapliga litteratur som finns på området och visar på ett negativt samband mellan skattetryck i form av skatteintäkter som andel av BNP, och ekonomisk tillväxt som ökning i BNP per capita.

Hur väl stämmer då detta?

Fram till 1950 hade Sverige ett mycket lågt skattetryck. År 1950 var det endast danskarna som låg lägre.

Källa: Sossesverige 2014

Källa: Sossesverige 2014

Men efter denna period förvandlades Sverige ganska snabbt till någonting helt annat. Från att ha varit ett lågskatteland gick Sverige till att få högst skatter i Världen.

SkattetryckFram till 1950 hade Sverige en snabbare standardökning än de flesta jämförbara länder. Under den perioden var dessutom skatterna lägre. Mellan 1950 och fram till början av 1990-talet var det tvärtom. Då hade Sverige istället högre skatter än jämförbara länder och en långsammare standardökning. Är man intresserad kan man läsa en del av boken som beskriver och går igenom denna förvandling här. Passande nog heter den ”Sagan om välfärdens återkomst”.

Visar man detta för en socialdemokrat ska man inte bli förvånad om deras förklaring på detta ligger i hur de höga skattehöjningarna var absolut nödvändiga eftersom intäkterna behövdes för utbyggnaden av skola, vård och omsorg. Men, det som ökade var transfereringarna (bidragen). 1980 gick till exempel varannan skattekrona till bidrag. (Schön, 2000)

Det var mellan denna tid som Astrid Lindgren hamnade i kläm med den socialdemokratiska skattepolitiken och fick betala 102% i skatt. Den 10 mars 1976 skrev hon en artikel i Expressen med titeln ”Pomperipossa i Monismanien” som handlade om en författarinna som skriver barnböcker och en dag får veta att hon betalar 102% i skatt och utbrister ”Du pratar. Så många procent f i n n s ju inte!”

Detta ledde till att Sverige förlorade två decennier av standardökning. Mellan 1975 och 1995 steg inte reallönerna över huvud taget. Sverige hade sämst ekonomisk utveckling av alla jämförbara länder i den rika världen.

OECD rangordnar varje år medlemsländerna i den så kallade ”välståndsligan”, det vill säga köpkraftsjusterad BNP per capita. 1975 låg Sverige på fjärde plats. 1994 var Sverige på trettonde plats. Sverige hade med andra ord gått från att vara ett av de länder med högst levnadsstandard och snabbast ökning till att ha blivit ett mediokert västland.

Socialismen gjorde svenskarna fattigare jämfört med andra länder.

 

 

Jag vill återigen uppmana alla som är intresserade av Socialdemokraternas och arbetarrörelsens historia att köpa boken ”Sossesverige” av Fredrik Segerfeldt. Den återger den falska historiespridning Socialdemokraterna och LO använder sig av än i dag.

 

Decemberöverenskommelsen kan leda till oväntade (S)vårigheter

Minoritetsregerande är inget nytt. Med få undantag har Sverige under de senaste decennierna styrts av, och kommer troligen även framöver att styras av, minoritetsregeringar. Inget parti kan längre ensamt göra anspråk på regeringsmakten i Sverige.

Decemberöverenskommelsen stärker den praxis som innebär att det regeringsalternativ som är störst får sin statsminister vald och sin budget genom riksdagen.

Detta låter vid en första anblick som något önskvärt och att överenskommelsen förmodligen är ett bra beslut, detta får dock tiden utvisa. Vad innebär då uppgörelsen mer exakt?

Överenskommelsen innebär bland annat: 

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

De tre områdena som åsyftas är försvars- och säkerhetspolitiken, energiöverenskommelsen och pensionsöverenskommelsen.

Denna överenskommelse betyder nu att Miljöpartiet sitter med i den anrika pensionsgruppen. Pensionsgruppen är ett blocköverskridande samarbete som existerat i över 20 år och består av de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna. De har gjort upp om det nya pensionssystemet och kommer fortlöpande överens om förändringar, villkor och regler för svenskarnas pensioner.

Att släppa in Mp dit baserat på att de sitter med i regeringen är anmärkningsvärt. Mp är ett parti med en helt annorlunda syn på tillväxt än både S och Aliansen, med bland annat krav på sänkt arbetstid och höjd sjukersättning, som inte går ihop med ett hållbart pensionssystem. Partiet är därmed inte moget att ta ansvar för framtida pensioner.

Förutom detta finns det andra frågetecken. Detta innebär att Alliansen kommer att lägga ner sina röster vid varje budgetomröstning eftersom risken finns att deras förslag skulle vinna.

Detta leder till att det endast kommer finnas intetsägande debatter inför budgetomröstningarna, men som egentligen inte betyder något då den sittande regeringen alltid får igenom sina frågor. Det var t.ex. uppenbart att regering S/Mp inte hade stöd för sin vänsterbudget, men nu ska det inte spela någon roll. De ska få igenom den ändå.

Mer konkret innebär detta att regeringen under nästa års budgetomröstning kan genomföra följande, och Alliansen kommer att låta det ske:

Listan omfattar de förslag som den rödgröna regeringen har presenterat i budgetpropositionen samt förslag som partierna var för sig har presenterat i Riksdagen och som därför kan aktualiseras under mandatperioden.

  • Höjd skatt med ca 1 700 kr för alla med inkomst över ca 36 000 kr/mån genom justerad brytpunkt (budgetpropositionen för 2015)
  • Högre skatt för alla som arbetar och har fyllt 65 år, så kallad särskild löneskatt (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 50 000 kr/mån (S+MP) (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 30 000 kr/mån (V)
  • Sänkt och slopat avdrag för pensionssparande (budgetpropositionen  2015)
  • Avskaffad nedsättning av krogmoms
  • Fastighetsskatt för småhus
  • Halverat RUT-avdrag för personer under 65 år, gäller från 2016 (budgetproposition 2015)
  • Återinförd arvsskatt
  • Helt avskaffat RUT-avdrag
  • Sänkt tak i ROT-avdraget
  • Högre skatt för att anställa unga (budgetproposition 2015) 
  • Höjd skatt för banker
  • Höjd bolagsskatt
  • Höjd skatt för småföretagare (3.12)
  • Höjd effektskatt på kärnkraft (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd fastighetsskatt på vattenkraft
  • Avskaffad avdragsrätt för gåvor (budgetproposition 2015)
  • Avskaffad avdragsrätt för förvaltningsavgifter (budgetpropositionen 2015)
  • Avskaffad rätt att göra avdrag för läx-RUT (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd punktskatt på naturgrus (budgetproposition 2015)
  • Införande av skatt för vägslitage
  • Höjd skatt för mikroproducerad el
  • Höjd koldioxidskatt
  • Högre skatt på bränsle som förbrukas i flyg eller fartyg (budgetpropositionen 2015)
  • Klimatskatt på inrikesflyg / Skatt på flygresor
  • Högre skatt på vissa uppvärmningsbränslen (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på bekämpningsmedel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på kreosot
  • Högre skatt på vissa biodrivmedel (budgetpropositionen för 2015)
  • Naturvårdsavgift
  • Avgift djurskyddskontroll
  • Höjd skatt på avfallsdeponi (budgetpropositionen 2015)
  • Koldioxidskatt på torv
  • Skatt på handelsgödsel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på flourerande växthusgaser
  • Skatt på avfallsförbränning (budgetproposition 2015)
  • Lastbilsskatt
  • Höjd skatt på diesel (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på öl och vin med 9 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på sprit med 1 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd fordonsskatt för lätta fordon (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd koldioxidskatt för vissa fordon (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på cigaretter med 6 % (budgetproposition 2015)
  • Skatt införs på viss privatinförsel av cigaretter (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på snus med 12 % (budgetproposition 2015)
  • Slopad gruppregistrering till mervärdesskatt
  • Avskaffade lättnadsregler för oäkta bostadsföretag (budgetpropositionen 2015)
  • Särskild skatt för finansiering av större infrastrukturprojekt

Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur detta skulle slå på vår ekonomi och välfärd. Sedan kan man vända på myntet och se det från en eventuell seger för Alliansen 2018. Då skulle oppositionen tvingas lägga ner sina röster och gå med på allt Alliansen lägger fram istället – det blir en tung, ekonomisk, pendel som svingar Sverige ur balans.

I och med denna överenskommelse har dessutom Socialdemokraterna satt sig i knät på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet då de är beroende av båda två för att få majoritet för sin budget. Detta leder, som nämnts i tidigare inlägg, till en kraftigare vänstersväng och kommer försvåra det samarbete som nu måste börja ta form.

Det finns dock en ytterligare risk, som absolut inte är osannolik – nämligen att Löfven bryter överenskommelsen vid ett regeringsskifte 2018. Han är inte känd för att hålla det han lovar, vilket få verkar fästa speciellt mycket uppmärksamhet vid:

  1. ”Jag ska gå till talmannen, full av tillförsikt att vi ska få igenom en budget.” (Expressen 24/9)
  2. ”Om den [allians-] budgeten skulle vinna är det uteslutet att jag skulle sitta kvar och administrera den. Det sker inte.” (Dagens Nyheter 2/12)
  3. ”Jag har hela tiden tagit ansvar och tänker fortsätta göra det”, säger Löfven när han meddelar att han ska utlysa ett extra val istället för att avgå som han tidigare sade. (Svenska Dagbladet 3/12)
  4. ”Vi är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras,” säger Löfven och meddelar att det inte blir något extra val. (Dagens Nyheter 27/12)

Det är enkelt att se framför sig hur Stefan Löfven skulle kunna motivera ett brott mot överenskommelsen. Det skulle föranledas av ett tal i stil med att:

”Vi har nu suttit i regering i 4 år och äntligen börjat styra Sverige åt rätt håll, i och med detta skifte riskerar Sverige att återigen gå sönder. Det vore direkt oansvarigt att följa en gammal överenskommelse, som lades under ett helt annat parlamentariskt läge, när borgarnas skattesänkarpolitik återigen riskerar att slå ut våra unga och äldre och sätta välfärden ur spel.”

Om Decemberöverenskommelsen är en god idé eller inte får tiden utvisa. Men det är ett vågspel som gjort många väljare irriterade och frågan är om det går att återta det förlorade förtroendet – speciellt med tanke på risken att det inte finns några garantier på att Stefan Löfven kommer att hålla det han lovar.

Riksdagen tar ett större ansvar och kör över Regeringen

Efter massiv kritik från många håll där kostnaderna för att pausa Förbifart Stockholm har tagits upp på flera fronter – inte minst från hela oppositionen, så har Trafikutskottet beslutat att snabbehandla en motion som kräver att bygget ska återupptas senast 1 januari 2015.

I samband med detta lämnas även en motion om Bromma flygplats där man vill stoppa den förhandlingsperson som utsetts för att undersöka möjligheten att stänga Bromma flygplats. Omröstningen angående detta ska göras den 16 december.

Eftersom även Sverigedemokraterna vill se att Förbifarten byggs så kommer med största sannolikhet bygget att återupptas inom kort, och förhandlingarna om Bromma avstanna och låta flygplatsen återgå till det normala.

Beslutet är däremot inte juridiskt bindande, men det blir i princip omöjligt för regeringen att gå emot riksdagen efter fattat beslut.

Detta är ett bra beslut av oppositionspartierna, det är ett beslut som värnar om skattebetalarnas pengar och tar ett gemensamt ansvar för Sverige. Man ska ha i åtanke att uppehållet av Förbifarten beräknas kosta 4 miljoner kronor om dagen, pengar som hade kunnat användas på mycket effektivare sätt än att låta entreprenörer täppa igen färdiga hål.

För Förbifarten

Vid en omröstning som går oppositionens fördel får regeringen se sig allvarligt besegrade i något de diskuterat intensivt och länge. Det enda regeringen egentligen kan göra nu för att rädda ansiktet är att i förtid berätta att de tänker fortsätta bygget av Förbifarten och avslutar förhandlingarna om att stänga ner Bromma flygplats, men skadan där är redan skedd.

De som är kritiska till att beslutet kan gå igenom tack vare Sverigedemokraterna bör ha i minnet att exakt samma sak skedde förra året när den dåvarande oppositionen samarbetade med SD för att stoppa regeringens höjning av brytpunkten för den statliga inkomstskatten.

Beslutet om Förbifarten och Bromma har redan kostat stora summor pengar, men som tur är har regeringen höjt så många skatter att den utgiften knappt blir märkbar för andra än de som arbetar eller driver ett företag.

Höjd skatt betyder inte automatiskt ökade skatteintäkter

Ovanstående mening är något som den sittande regeringen inte verkar vara speciellt bekant med. Att höja skatter innebär inte per automatik att skatteintäkterna ökar, utan vid en viss gräns är det precis tvärtom.

Om vi tar teorin först är Lafferkurvan det bästa exemplet. Lafferkurvan är ett nationalekonomiskt begrepp som syftar till att beskriva elasticiteten – elasticitet är ett känslighetsmått som beskriver hur starkt människor reagerar på ekonomiska förändringar. Den uttrycks i procentuell förändring, vilket gör den relativt enkel att tolka – av beskattningsbar inkomst. Enligt teorin, som Arthur Laffer formulerade, kan staten maximera sin skatteinkomst genom att sätta skattenivån på en optimal nivå.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta.

Lafferkurvan

Detta kan användas för att kort jämföra två kommuner, Upplands Väsby och Sollentuna. Det är två kommuner norr om Stockholm som ligger nära varandra och är relativt lika.

Väsby o Sollentuna

Ekonomifakta.se (notera att siffrorna för 2014 är prognoser och skrivna innan valet)

Upplands Väsby har enligt siffrorna ovan över 1 krona högre skattesats (exkl. kyrkoavgift) men ändå en lägre skatteintäkt per invånare. Detta kan till viss del förklaras av medianinkomsten, men öppnar då för ytterligare frågor om hur det kommer sig. Efter att den nya majoriteten tagit över i Upplands Väsby är skillnaden nu uppe i 1.40 kronor över Sollentunas.

Sollentuna har som ort en lägre skattesats med en lägre befolkningsökning fast generellt en högre standard inom nästan alla punkter, men denna siffra är endast för 2014 och dessutom en prognos. Tittar man på 1990 – 2005 är befolkningsökningen istället 12% jämfört med Väsbys 4% under motsvarande period. Sollentuna har byggt långsiktigt vilket leder till en ökad befolkningsmängd – och till en befolkning som generellt sett tjänar bättre, har fler företag och är högre utbildade. Befolkningsökningen är med andra ord konstant högre än i Upplands Väsby.

(En anledning till att Väsby växer långsamt kan bero på oviljan att bygga nya områden som kan ses som ”dyra” och/eller ”skadliga”. Ett tydligt exempel på detta är Väsby Sjöstad där det planerades 3000 nya bostäder i en helt ny stadsdel, men som röstades ned med knapp marginal efter en folkomröstning)

Detta har Sollentuna lyckats med bland annat genom att isolera Malmvägen med många företag, utan att förtäta alltför mycket.

Upplands Väsby har som kommun alla förutsättningar att gå om Sollentuna, men det sker inte genom att försvåra för företagare, vilket dock till stor del beror på regeringens skattehöjningar men förstärker samtidigt poängen, eller höja skattesatsen för vanligt folk.

Det är viktigt att ha en bra skattepolitik så både kapital och människor stannar. Detta gäller alla kommuner. Sollentuna har hittat en mer optimal nivå på Lafferkurvan är Upplands Väsby i detta läge.

Riskerna man tar vid skattehöjningarna är många. På nationell nivå kan det leda till företagsflykt från landet eller mer avancerade skatteplaneringar. På lokalnivå kan det leda till att företagen lägger ner verksamheten eller byter kommun. I detta fall skulle det innebära att företaget stannar i Upplands Väsby men ägaren flyttar, och tar sina skattepengar, till Sollentuna.

4 viktiga skillnader mellan Alliansen och Regeringens budgetproposition

Alliansen presenterade nyligen sin skuggbudget och tar ett svårt, men rätt genomtänkt, beslut genom att inte bryta ut delar av regeringens budget. Detta trots att regeringen gjorde just detta när de var i opposition under förra mandatperioden och därmed förändrade ett över 20 år långt praxis. 

Alliansen presenterar därmed en komplett skuggbudget tillsammans som de kommer att rösta för i december istället för att plocka ur delar från regeringens alternativ. Detta är att visa respekt för sina väljare och att inte ge vika för någon annans politik.

Under presentationen tryckte de speciellt på tre viktiga skillnader mellan sin och regeringens budget:

1. De menar att deras budget handlar om att stärka den svenska ekonomin gentemot en försvagning. Här nämner de bland annat de offentliga finanserna och att Alliansen kommer att presentera ett överskott redan 2018 genom att redan nu bygga skyddsvallar i ekonomin och se till att alla reformer finansieras krona för krona.

Regeringen å sin sida har övergett överskottsmålet och genom att inte ha det i beaktande kunna göra större investeringar med hårt beskattade pengar och större lån.

2. Alliansens budget har en utgångspunkt i att stärka jobbtillväxten med målet att sysselsättningen ska öka med 350 000 personer till 2020. Det är viktigt att här skilja på regeringens alternativ som vill sänka arbetslösheten. Sysselsättning och arbetslöshet är två olika mått på olika saker. Att minska arbetslösheten gör man enkelt genom olika åtgärder (t.ex. obligatoriskt gymnasium och trainee-jobb) medan sysselsättningen kräver riktiga åtgärder för att bli hållbar.

Vägen till arbete går genom skolan. Alliansen vill öka förutsättningarna för en bra start som ger mer kunskaper. Detta genom att bland annat:
– ha en tioårig grundskola som de flesta andra länder
– ha mer matematik i högstadiet
– införa betyg i årskurs 4
– införa möjligheten att ha ordningsbetyg
– låta gymnasiet vara oförändrat, dvs. inte obligatorisk och inte tvinga alla att läsa in högskolebehörighet

Alliansen vill göra regelförenklingar, bland annat ska tiden att starta eget att halveras samt kravet på aktiekapitalet sänks. De vill även bygga ut systemet för lärlingsanställningar och ytterligare sänka arbetsgivaravgiften för unga under 23 år.

Idag krävs ett aktiekapital (eget kapital) på 50 000 kronor, att halvera detta underlättar möjligheterna att starta eget, men kan däremot leda till att personer som egentligen inte är redo att starta eget gör det med ett kapital som inte räcker tillräckligt länge för att nå break even.

Regeringen lägger 7,7 miljarder kronor år 2015 på ”reformer för jobb”. Här bakar de bland annat in budgetposter om investeringar i infrastruktur och bostäder. Statsminister Stefan Löfven har framhållit en garanti för unga att få jobb inom 90 dagar som den viktigaste reformen, vilket bland annat ska ske genom en satsning på traineejobb som kostar 450 miljoner kronor. Men när Ylva Johansson (S) fick frågan av Hanif Bali (M) om hur många procent regeringen räknar med ska ha full sysselsättning eller vara i studier fick han svaret att han ”borde se till verkligheten, inte till vallöften”. Johansson lade även till att 90 dagarsgarantin är en målsättning och att de inte vet när det faktiskt kommer att gälla.

Regeringen höjer skatten ungefär 40 gånger så mycket på arbete och tillväxt som de föreslår till företagande. Konkret innebär deras reformer bland annat ett avtrappat jobbskatteavdrag, att gränsen för att få statlig inkomstskatt ska räknas upp långsammare samt en löneskatt för dem över 65 som fortfarande arbetar. Här gör de i ett slag det dyrare att anställa unga och dyrare att behålla äldre i en situation där Sverige har en hög ungdomsarbetslöshet och en åldrade befolkning som lever allt längre.

Att göra det lika dyrt att anställa en oerfaren ungdom som en erfaren äldre leder till mycket större svårigheter för de unga att komma in på arbetsmarknaden då de saknar konkurrenskraft.

Utöver detta kan tilläggas att regeringen avser att redan i januari 2015 slopa läx-RUT, en av de största arbetsgivarna för ungdomar.

3. Alliansen arbetar för att förbättra infrastrukturen och öka bostadsbyggandet redan idag genom att bland annat satsa på en ny stambana för höghastighetståg och förenkla byggreglerna för bostadsbygge. Detta beräknas leda till 300 000 nya bostäder fram till 2020 och förenkla pendlandet. De gör även en grönare satsning genom att bygga 10 000 nya laddstolpar för elbilar i hela landet.

Regeringen skjuter investeringarna på framtiden. Förbifarten har pausats till en kostnad på 4 miljoner om dagen, Slussenbygget ska återigen utredas och alla investeringar för Bromma stoppas medan utredningar för en eventuell nedläggning är klar.

4. Reformutrymmet är helt olika för Alliansen och regeringen. Alliansen ser ett reformutrymme på ca 10 miljarder medan regeringen har ett på ca 20 miljarder. Regeringens reformutrymme är en anledning till varför de slopade överskottsmålet då det i princip är omöjligt att nå det med de reformer regeringen vill genomföra under mandatperioden.

Vi har alltså en regering som avsiktligen lägger en budget som kommer att försämra jobbtillväxten och de offentliga finanserna. I budgetpropositionen heter det att ”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något” (Förslag till statens budget för 2015, finansplan och skattefrågor, s. 57).

Mot detta har vi en Allians vars satsningar på infrastruktur och utbildning värnar om den svenska tillväxten i en tid då omvärlden fortfarande återhämtar sig från finanskrisen. Deras mål på att öka sysselsättningen är fullt möjlig med tanke på att de ökade den med 340 000 under den rådande krisen.

Bilderna visar hur finansieringen av reformerna är gjorda krona för krona. Bild 1 visar finansieringen och bild 2 på de reformer som utlovas.Finansiering

ReformerKälla: Alliansen.se

Utbildningsdelen av Alliansens skuggbudget ger hopp

Alliansen presenterade på en pressträff i dag förslag för fortsatt mer kunskap i skolan från den kommande budgetmotionen. Jan Björklund, partiledare (FP), Anna Kinberg Batra, ekonomisk-politisk talesperson (M), Emil Källström, ekonomisk-politisk talesperson (C) och Jakob Forssmed, ekonomisk-politisk talesperson (KD) presenterade bland annat förslag om:

• Satsningar på fler utbildade lärare.
• Satsningar på fler karriärtjänster i skolan. Särskilda satsningar i utanförskapsområden.
• Satsningar på fler speciallärare.
• Minskad klasstorlek i lågstadiet.
• Satsningar på ett fortsatt mattelyft.
• Satsningar på ett fortsatt läslyft.
• Införande av en tioårig grundskola så att också de yngsta eleverna får rätt till stöd och stimulans för att lära sig skriva, läsa och räkna.
• Införande av fler matematiklektioner i högstadiet.
• En utökning av undervisningstiden i ämnet idrott och hälsa i grundskolan med 100 timmar, vilket motsvarar en ökning av idrottsämnet med 20 procent.
• Att betyg införs från årskurs 4.

Alliansen förslår även att alla rättningar av nationella prov ska centraliseras. Det ska inte förekomma att samma lärare som undervisar ungdomarna är samma som sedan rättar deras prov. Detta gör systemet mer rättvisande och ger en övergripande jämförelse enklare.

För de elever som inte klarar av behörigheten till gymnasiet ska obligatoriskt gå om årskurs 9, är ett annat exempel. Däremot bör Alliansen fundera på en obligatorisk sommarskola för att redan i tidigare åldrar komma åt ungdomar som har svårigheter istället för att vänta in årskurs 9.

Utbildningen i Sverige ska hålla hög kvalitet och vara tillgänglig för alla. För elevernas skull men också för jobben, välfärden och sammanhållningen. Föräldrarna ska veta att när barnen kommer hem från skolan har de lärt sig något nytt i en trygg miljö. Alla elever ska mötas av höga förväntningar och ges det stöd och den stimulans som var och en behöver för att nå kunskapsmålen och växa utifrån sina egna förutsättningar. Skolan ska också ge bildning och lära för livet – inte bara arbetslivet. Oavsett bakgrund eller var du går i skolan. Så ges alla barn och unga en bra start i livet.

Den nya regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet saknar svar på Sveriges utmaningar. Den budgetproposition som regeringen presenterat bryter mot Alliansens fokus på mer kunskap i skolan och höjer i stället trösklarna in på arbetsmarknaden för unga genom dyrare ungdomsjobb och en utbyggnad av tillfälliga platser i stället för jobbpolitik.

Några av de mest oroväckande förändringarna regeringen vill åstadkomma, med Fridolin på barrikaderna, är minskningen av kontroll av barn som kan behöva extra hjälp. Det är detta betyg är till för, inte för att elitistiskt se vem som är bäst. Därför behöver vi betyg i årskurs 4.

Regeringen vill även göra gymnasiet obligatoriskt och göra alla program högskoleförberedande. Detta låter som en bra idé vid en första anblick, men innebär ett flertal problem:

  1. Man kan inte tvinga någon som är 18 år eller äldre att gå kvar i skolan, vilket innebär att i realiteten är gymnasiet endast obligatoriskt i början.
  2. Att alla program ger högskolebehörighet leder till att de praktiska programmen måste skära ner på praktiska ämnen, praktik eller lärlingsplatser.
  3. Kombinationen av ett obligatorium och högskolekrav kommer värst av allt drabba de elever som är skoltrötta och redan har problem med att klara sina teoretiska studier. Dessa ungdomar, som många gånger väljer ett mer praktiskt program, behöver praktiken, lärlingsmöjligheter och mindre teori som inte påverkar deras planerade yrkesval.
  4. Att göra gymnasiet obligatoriskt kan även ses som ett försök av regeringen att dölja och förbättra arbetslöshetsstatistiken då dessa elever inte kommer att räknas med längre. Det blir ett enkelt sätt att visa hur ”bra” de varit på att öka sysselsättningen i landet på ett missvisande sätt.

 

Förbifarten är nu stoppad, men kostar fortfarande stora summor

Stockholms handelskammare har beräknat den totala samhällsekonomiska kostnaden för förseningen till 2 miljarder kronor.

 

Det betyder att stoppet kostar skattebetalarna ungefär 4 miljoner kronor om dagen och att det är tur att skatterna höjs för att finansiera denna kostsamma paus.

 

Anledningen till att Förbifarten kostar pengar medan arbetet står stilla är många. Bland annat handlar det om redan skrivna kontrakt med entreprenörer som får betalt oavsett om arbetet fortskrider eller inte, dessutom finns en överhängande risk att de stämmer staten för avtalsbrott då de har knutit upp mycket resurser i arbetet kring förbifarten som nu står stilla.

 

Dessutom finns det mycket som inte kan lämnas liggande. Hål måste täppas igen, det måste snyggas upp och ledningar som redan håller på att dras om måste färdigställas.

 

I Dagens Industri går det att läsa Regeringens order att avbryta projektet får konsekvenser för en hel bransch. Bolag som Skanska, Peab och NCC har stora arbetslag sysselsatta med att räkna på entreprenader i miljardklassen som nu skjuts fram. Kännbart blir det också för de bolag som redan arbetar med bygget. ÅF är ett av dem och kostnaderna för teknikkonsultens arbeten är redan över 200 miljoner kronor. Bolaget fortsätter dock tills vidare med arbetet och det råder en stor förvirring vad som egentligen gäller. Det finns också en rad arbeten som inte går att frysa trots regeringens beslut. Dit hör bland annat omfattande omdragningar av vattenledningar som nu pågår för omkring 200 miljoner kronor.

 

Detta är inte att ta ansvar för Sveriges ekonomi eller att finansiera allt krona för krona, vilket Magdalena Andersson upprepar så ofta att man kan tro att hon gått som trainee bredvid Anders Borg. Det är ett slöseri med skattebetalarnas pengar och försenar ett viktigt infrastrukturarbete som behöver färdigställas omgående.

 

Men förbifarten är ju inte förhandlingsbar, det lovade S innan valet.

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se