Fortsatt, berättigad, kritik mot Magdalena Andersson

Kritiken fortsätter mot Magdalena Andersson och hennes sätt att föra sin finanspolitik. Genom sitt uttalande om att ”ladan är tom” och ”bordet rensat” har hon satt standarden för den politik hon vill föra.

När Finanspolitiska Rådet kritiserade Andersson kontrade hon med att vilja avveckla Rådet. Detta med motiveringen att det var Anders Borg som hade inrättat den och att den inte fyller någon funktion i en socialdemokratiskt styrd finansieringspolitk. Med andra ord hävdade hon att Rådet var objektivt och ute efter att misskreditera henne. Det hon inte nämner är att efter inrättningen hamnade Borg och Rådets dåvarande ordförande Lars Calmfors i konflikt efter att Calmfors varit frispråkig i sin kritik mot den borgerliga regeringen också. Rådet fick, efter att Calmfors avgått, nya direktiv. Dessa togs visserligen fram i samråd med Socialdemokraterna, men historiskt finns det inget som tyder på att Socialdemokraterna är mer benägna än alliansen att ta emot råd utifrån, snarast mindre efter Anderssons utspel.

Magdalena Andersson försökte i Agenda att mjuka upp sin kritik genom att ändra på sina tomma lador till metaforen om ladan har 5 meter till tak så är den belånad till 2 meter.

Trots all kritik så verkar Andersson vara oförmögen till att erkänna Sveriges goda ekonomi. Den är alltjämt usel och belåningen är alldeles för hög. Detta är med största sannolikhet en taktik för att ge sig själv ett sämre utgångsläge när hon ska presentera sina reformer och använda detta som ursäkt till de vallöften som regeringen bryter på löpande band.

Dagens Industri tar även upp något annat som Andersson sade i Agenda som är väl värt att tänka på och som visar på det irrationella i hennes beteende som finansminister:

”…hon [gjorde] gällande att den nedtrappade uppräkningen av brytpunkten för statlig skatt inte är en skattehöjning, eftersom den som inte får en löneförhöjning från ett år till ett annat inte får höjd skatt. Hon menade därmed att brytpunktsförslaget inte skulle strida mot S-löftet att inte höja skatterna för vanliga löntagare. Som jämförelse sa hon att det vore orimligt att en utebliven indexhöjning av barnbidraget skulle betecknas som en sänkning av bidraget.
Detta är alltså sagt av en representant för ett parti som lanserade ordet ”pensionärsskatten” när jobbskatteavdraget för löntagare infördes. Ett ord som just skulle skapa en känsla av att en skatt hade höjts när det i själva verket var andra skatter som hade sänkts.”

Det framgick även att regeringen saknar en plan B om budgetförslaget faller i omröstningen.

”Min plan är att de inte kommer att stoppa dem”, säger Andersson till Dagens Industri och hänvisar till ungdomsarbetslösheten. Hur denna plan ser ut verkar hon inte veta, utan chansar helt enkelt på att den kommer att gå igenom. Det finns med andra ord inga garantier att budgeten kommer att accepteras och ingen plan på vad de ska göra om den faller.

Dessa uttalanden och missvisande bild hon har gett av den svenska ekonomin ledde till att Moderaterna nu fått nog och KU-anmält henne (Dagens Industri 22/10).

”Det är skillnad på att vara partipolitisk agitator och att vara regeringsföreträdare. Vår grundlag ställer tydliga krav på att våra myndighetsföreträdare ska varav opartiska och sakliga och det gäller även regeringen”, säger Jonas Jacobsson Gjörtler, som är moderat ledamot i finansutskottet den som anmälde Magdalena Andersson.

Risken är låg att bli prickad i KU för att ha svartmålat ekonomin som nu skett, men det är ändå en tydlig markering på det missnöje som breder ut sig. Andersson behöver ändra sin retorik, erkänna Sveriges stabila ekonomi samtidigt som hon medger att de reformer som utlovats måste vänta. Att lova så mycket som Socialdemokraterna har gjort har ett pris som inte är möjligt att betala i dagsläget, men istället för att erkänna sina brister hittar de på anledningar för att komma undan.

Sen lägger de 80 miljoner kronor på att göra statliga museum inträdesfria. Ladan var kanske inte så tom som hon påstod ändå.

Finanspolitiska rådet ska avvecklas, om Magdalena Andersson får bestämma

Regeringen, och i förlängningen, finansminister Magdalena Andersson väljer att bortse från den massiva kritik de fått när de presenterat en rad av sina planerade skattehöjningar för mandatperioden.

Bland kritikerna finns de stora facken samt flera statliga myndigheter, däribland Ekonomistyrningsverket, ESV, som Magdalena Andersson själv brukar hänvisa till. Enligt ESV kommer de höjda skatterna ha en klart negativ jobbeffekt och ”minska både utbudet och efterfrågan av arbetskraft”.

En återkommande kritik är att regeringen överskattar hur mycket pengar skattehöjningarna i praktiken drar in till staten. Det gäller inte minst den höjda marginalskatten från 57 till 60 procent för alla som tjänat över 50 000 i månaden, förslaget att fler ska betala statlig inkomstskatt och att det ska bli dyrare att anställa yngre / behålla äldre. Förslagen ska enligt regeringen ge ett överskott på över 5 miljarder. Men så väl de stora fackliga organisationerna som myndigheter och näringslivsorganisationerna menar att det blir betydligt mindre eftersom skattehöjningen väntas minska antalet arbetade timmar. I Dagens Industri den 18/10 står Andersson ändå fast vid att siffrorna stämmer.

Magdalena Andersson har även fått hård kritik från Finanspolitiska rådet, vars uppgift är att granska regeringens finanspolitik, som menar att det inte alls stämmer att ladorna är tomma och borden bara. Detta har fått Andersson att i sin tur kritisera Rådet och säger att hon inte ser någon nytta med ett finanspolitiskt råd som ska granska regeringens finanser. Hon menar att det infördes under det borgerliga styret och då fyllde en viktig funktion eftersom Alliansen förde en såpass oansvarig ekonomisk politik. Hon anser i samma mening att eftersom hon, och Socialdemokraterna, står för en ansvarsfull för statens finanser och därmed är behovet av ett finanspolitiskt råd mindre när det är en socialdemokratiskt ledd regering vid makten,

Detta är hybris på hög nivå. Andersson ser sin politik som så överlägset mycket bättre än den borgerliga att den inte behöver granskas. Detta kommer dessutom efter en massiv kritikstorm från många håll. Förutom de som redan nämnts har följande kritiserat Socialdemokraternas skattepolitik:

  • TCO / SACO
  • Arbetsförmedlingen
  • Konjunktursinstitutet
  • IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering)
  • Thomas Östros (f.d. biträdande finansminister för Socialdemokraterna)

Finanspolitiska rådet är ett av de få som regeringen själva kan välja att stänga ner, vilket kan kännas bekvämt för att stävja en del av den kritik som riktas mot regeringen och dess oansvariga skattehöjningar. Att så få höjer sina röster i protest visar på en okunskap om vad skattehöjningarna kommer att innebära för den enskilde, eller i ett ännu värre fall – bristande intresse av vad som påverkar ens dagliga liv.

Gratis museum för alla stockholmare

För bara några dagar sedan gick finansminister Magdalena Andersson ut i media och berättade om regeringens ”tomma lador” och hur den svenska ekonomin är oerhört tung belånad. Sanningshalten i detta är förstås låg och endast ett utspel för att slippa genomföra de reformer de gick till val med. Däremot är det sant att ekonomin är begränsad. Redan innan valet var Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tydliga med att reformutrymmet är begränsat och att stora reformer är omöjliga. Detta höll inte oppositionen med om, utan gick till val med parollen ”mer till alla”.

Ekonomin för reformutrymmen är således begränsad, vilket gör det senaste utspelet av Magdalena Andersson än mer märkligt. Tillsammans med kulturministern Alice Bah berättade hon att alla statliga museum nu återigen ska få fritt inträde till en beräknad kostnad på 80 miljoner kronor från och med 2015 (Svenska Dagbladet 17/10).

I ett läge där de rödgröna varit mycket högljudda över det ekonomiska läge vi befinner oss i och behovet av att satsa pengar på välfärden ses detta som en prioritering som inte är speciellt nödvändig. För det första kostar det mycket pengar som hade kunnat satsas där de rödgröna kritiserat alliansen tidigare och för det andra är det i princip bara Stockholm som påverkas av detta beslut då majoriteten av de berörda museumen finns där.

Detta leder även till konkurrensproblem då det blir svårare för privata museum att konkurrera mot subventionerade sådana, som t.ex. Abba-, Nordiska- och Fotografiska museumet.

Varför denna reform är såpass viktig är svår att ge ett riktigt svar på. Andersson och Bah menar att kulturen är viktig i tider av nedgång och att även de med lägre inkomster ska kunna gå på museum. Men frågan är om det inte mer handlar om att få väljarna att fokusera på annat än de svikna vallöften som presenteras med jämna mellanrum och de skattehöjningar som måste tas ut utöver de redan presenterade.

Fortsatta provokationer från regeringen, trots samarbetsvilja

Finansminister Magdalena Andersson gick ut den 13/10 i Dagens Nyheter och sade att de kommer till en ”tom lada”, att pengarna är helt slut, och underskottet stort.

”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar,” säger hon i DN. Att ha ett överskottsmål var bland det viktigaste man kunde ha, innan valet. Idag låter det annorlunda.

Detta saknar trovärdighet när Sverige har en av de starkaste finanserna i Europa. Det skall dock tilläggas att i princip alla länder just nu har en svag ekonomi på grund av den finansiella krisen som vi inte är ute ur ännu. Andersson påpekar att det är omöjligt att klara av överskottsmålet, som om det är det viktigaste vi kan sikta mot just nu. Att ha ett överskottsmål under en global finanskris är inte något att sträva efter, vilket Alliansen har förstått och har stimulerat ekonomin. Däremot är situationen nu annorlunda och att överge överskottsmålet är oansvarigt.

Sverige har ett underskott, det stämmer. Men det underskottet är mycket litet i jämförelse av resten av EU som kan ses i bilden nedan från Ekonomifakta.

Offentlig Bruttoskuld

Det blir felaktigt när Andersson påstår att Sveriges finanser är så dåliga. Den slutsats man kan dra av hennes utspel handlar mer om att sänka förväntningarna från sina väljare från valrörelsen där man lovade enorma reformer för lika enorma summor. Genom att måla ut Sverige som ett land på ruinens brant får hon en ursäkt att höja skatterna ännu mer och dessutom hoppa över en del av de reformer som utlovats tidigare. Andersson använder retoriken som ett verktyg till att svika vallöften.

Finansdepartementets nya prognoser skiljer sig marginellt från kalkylerna som Anders Borg visade i somras. Andersson upprepade på gårdagens presskonferens att hon gör ”rejäla revideringar”. Även konjunkturinstitutet uttalar sig och berättar att statens finanser inte alls är i det dåliga skick Andersson försöker påvisa

Anna Kinberg Batra, ekonomiskpolitisk talesperson, kommenterade finansminister Magdalena Anderssons (S) pressträff om det ekonomiska läget på följande sätt:

  • Sverige har idag Europas starkaste offentliga finanser och är det enda EU-land som väntas minska sin statsskuld jämfört med 2006.
  • I ett läge där Sverige är på rätt väg väljer Magdalena Andersson att överge överskottsmålet. Den nya regeringens politik försvagar styrkan i vår ekonomi och exponerar Sverige för risker.
  • De konkreta förslag som hittills har presenterats handlar övervägande om skattehöjningar som slår mot jobb och tillväxt samt försämrar drivkrafterna till arbete.

Förändring Bruttoskuld
Rapporten nämner även Finanspolitiska rådets kommentarer om insatserna för att möta krisen:
2012: ”Svensk ekonomi har hittills klarat sig väl under den internationella krus som började 2008.”
2013: ”Rådet bedömer att svensk finanspolitik har varit framgångsrik i ett internationellt perspektiv.”
2014: ”Rådets analys visar att regeringens aktiva stabiliseringspolitik sedan 2006 har varit tidsmässigt träffsäker.”
Hur deras analys kommer att se ut 2015 blir nog inte lika muntert att läsa.

Rapporten går att läsa i sin helhet som PDF här.

Hon tillägger även: ”Nu får Sverige och jobben betala priset för den valrörelse som socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister har drivit. Det har ställts ut fler löften än vad som bjuds inom en ansvarsfull finanspolitik.” (Dagens Industri 13/10)

Detta är dessutom ännu en dörr som stängs när man pratar om ett samarbete över blockgränserna. Alla Allianspartier har varit mycket stolta (med all rätt) över den starka och stabila ekonomiska politik de lyckats föra under sina 8 år vid makten. Vill man läsa mer om den utklassning Sverige står för gällandes ekonomin i EU kan man läsa Dagens Industri från den 26/10-14. Det behövs dock en prenumeration för att läsa artikeln.

Fredrik Reinfeldt pratade mycket innan valet om att reformutrymmet är begränsat just på grund utav underskotten och var noga med att påpeka hur Alliansen inte lovade allt till alla. Raka motsatsen till Socialdemokraterna. Både Borg och Reinfeldt förklarade många gånger det besvärliga läge Sverige stod inför, och fick mycket kritik från oppositionen pga detta. Problemet är att den ekonomiska politik Alliansen förde inte var tillräckligt spännande för väljarna som alltid måste ha förändringar och satsningar oavsett konjunktur. Oppositionen hade detta och hade en mycket stor kassakista för sina reformer.

När nu Magdalena Andersson är finansminister så upptäcker hon det som Alliansen vetat från början: det finns inte utrymme för reformer, men får det att låta som en överraskning.

Vet Löfven något vi andra har missat?

Nu har det snart gått en månad sedan valresultatet 2014 presenterades och dammet har börjat lägga sig. Under valrörelsen var det en tydlig uppdelning av blocken med S, Mp och V på ena sidan och M, KD, C och Fp på den andra – med SD någonstans i bakgrunden av de båda. Löfven gjorde det tydligt att de skulle bilda regering tillsammans med V och Mp vid en eventuell valseger, vilket även Sjöstedt räknade med.

Efter att resultatet presenterats gick Löfven ut med beskedet att han ämnar bilda en (svag) minoritetsregering med Mp utan V. Han såg i valresultatet ett tydligt mandat för förändring, som han uttryckte det. Detta trots att de tre rödgröna partierna hade fått exakt lika stor röstandel som i förra valet – 43,6% båda gångerna. (Val.se)

Detta ledde omedelbart till problem då S/Mp inte har det stöd de behöver för att få igenom sina förslag och Löfven sträckte många gånger ur handen för blocköverskridande överenskommelser genom att bland annat kalla sin regering för en samarbetsregering när han, av talmannen, fick i uppdrag att bilda en regering.

Tätt efter att regeringen hade bildats så kommer besluten att samarbeta med V i frågan om vinster i välfärden och att höja flertalet skatter, däribland inkomstskatten.

Båda dessa frågor är några som står flera oppositionspartier nära om hjärtat (C och Fp). Att ta dessa beslut i samarbete med V samtidigt som man, utåt, vill ha ett blocköverskridande samarbete är mycket märkligt. Genom dessa beslut har man de facto stängt dörrarna för samarbete mellan dessa partier. Båda ser valfrihet och låga skatter som viktiga frågor och en del av sin ideologi.

Det ska inte heller glömmas att Mp tidigare var för valfrihet och nu efter uppgörelsen med S och V bytt åsikt och är emot den.

Den slutsats man kan dra av dessa handlingar är att Löfven spelar ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen. Att Löfven fortsätter att prata om samarbete kan vara ett sätt för honom att friskriva sig från ansvar vid ett eventuellt misslyckande då han kan påpeka att han haft en utsträckt hand hela tiden.

Men det kan även vara så att Löfven saknar en plan och en tydlig bild på hur han vill få i genom sin politik och med vem han ska föra samtal med. Som det ser ut nu finns bara Vänsterpartiet och Sjöstedt som alternativ, där det redan förhandlats inför den kommande budgeten.

Problemet är att det finns en överhängande risk att budgeten inte går igenom Riksdagen just på grund utav välfärdsfrågorna och skatterna som är ihoparbetade av en alltmer röd koalition. Alliansen kommer inte att rösta för den och det enda S och Mp kan hoppas på är att SD lägger ner sina röster och inte röstar för Alliansens alternativ istället.

Hur som helst har Löfven stora hinder att ta sig över och tiden står inte på hans sida.

Höjd marginalskatt skadar mer än det hjälper

Härom dagen gick regeringen ut med sitt beslut att höja inkomstskatten för alla som tjänar mer än ca 36.000 kronor i månaden.

Regeringen är övertygad om att en höjd skatt kommer innebära en motsvarighet i ökade intäkter. Men detta är inte en självklarhet. När en viss smärtgräns är nådd minskar i stället skatteinflödet till staten och ingen vinner eller gynnas. Denna minskning beror på skatteplanering, att personer med högre inkomst (som berörs av detta) kommer att välja bort löneökningar och istället ta ut ökningen i förmåner eller aktier.

Kommunalskatt, statsskatt och värnskatt ger en marginalskatt på ungefär 57 procent (beroende på kommunalskattens storlek) för den som tjänar över den nya brytpunkten för jobbskatteavdraget 123 000. Den som tjänar exempelvis 110 000 får en marginalskatt på 60 procent. Detta betyder att den arbetande får behålla 40kr av 100kr efter skatt.

Ger detta omvärlden en bild av ett land som främjar företagande, entreprenörskap och högre utbildning?

Johan Fall, skatteekonom på Svenskt Näringsliv, förklarar detta med att den som tjänar mellan 50 000 och 123 000 får betala tillbaka en del av jobbskatteavdraget. Därmed blir marginalskatten på varje extra intjänad hundralapp högre i det intervallet. (Affärsvärlden, 6/10)

Att höja skatterna för de så kallade höginkomsttagarna är symptmatiskt för en vänsterregering som ser rikedom som någonting att bekämpa för att nå en jämlikhet. Problemet är att inkomstsklyftor kan vara av godo och till och med eftersträvandsvärt till en viss mån.

På grund utav höga skatter, för både person och bolag, valde t.ex. Ingvar Kamprad att placera större delen av sina tillgångar utomlands. Detta ledde till stora inkomstsförluster för staten, men minskade samtidigt klyftorna genom att snittinkomsterna minskade. Hade han däremot stannat kvar i Sverige så hade inkomsterna från skatterna ökat, samtidigt som klyftorna ökade något – men Sverige hade blivit lite rikare.

Höjd skatt innebär även, naturligtvis, mindre pengar i plånboken. Detta drabbar den privata konsumtionen och påverkar intäkterna staten får från momsen negativt. Även sparandet minskar när den disponibla inkomsten sjunker.

Något som är beundransvärt när man tittar åt vänster är deras människobild. De utgår från människans inneboende godhet och resonerar att de inte skulle skatteplanera, utan solidariskt skulle vara med och betala oavsett skattetryck. Tyvärr är människan mer självisk än så, man vill känna att man får lön för sin möda och få är beredda att belåna sig (studieskulder) för att sedan betala mer än hälften av sina inkomster i skatt.

Vad händer om de rödgröna lyckas ta bort den sänkta arbetsgivaravgiften för unga?

”Med arbetsgivaravgift menas de avgifter som arbetsgivaren betalar för varje anställd person utöver arbetstagarens lön.[…] Arbetsgivaravgiften sänktes 2009 med en procentenhet till 31,42 procent – en nivå som även gäller för 2014. För ungdomar under 26 år är arbetsgivaravgiften nedsatt till 15,49 procent.” (Ekonomifakta.se)

Idag, tack vare Alliansregeringen, har vi en halverad arbetsgivaravgift för personer under 25.

De som anser att den sänkta arbetsgivaravgiften har varit en dyr reform och inte gett många jobb har varit många. I en nyligen släppt rapport av Företagarna visar Nima Sanandaji, VD för Captus och Tino Sanandaji som är forskare vid University of Chicago att den kritiken till stor del är felaktig och pekar på flera argument för att behålla sänkningen:

  1. En sänkt arbetsgivaravgifts jobbskapande effekt äts inte alls upp av höjda löner. Högre löner stimulerar i stället fler att arbeta.
  2. Sänkta avgifter, liksom andra skattesänkningar, ökar incitamenten till karriärutveckling och utbildning.
  3. En sänkning av arbetsgivaravgiften skulle just i Sverige få direkt effekt på sysselsättningen i stället för att ätas upp av höjda löner. Detta eftersom den svenska lönebildningen är hårt reglerad av centrala löneavtal.
  4. En sänkning av egenavgiften, den avgift som företagarna betalar för sig själva, stimulerar sysselsättningen genom ökat egenföretagande.
  5. Som Keynes upptäckte redan för sjuttio år sedan, kan sänkt arbetsgivaravgift få fart på sysselsättningen under lågkonjunktur.
  6. En sänkning kan riktas till specifika grupper, så att den får liknande effekt som jobbskatteavdraget. (Källa: Företagarna)

Dessutom är det inte sällsynt att den sänkta arbetsgivaravgiften tas upp i samband med den sänkta restaurangmomsen och sambandet mellan att få unga i arbete i just restaurangbranschen. Detta blir direkt missvisande då det finns väldigt många andra branscher där den sänkta arbetsgivaravgiften spelar en stor roll.

Egenföretagaren som äger en kiosk kan anställa en ungdom och själv trappa ner på sitt arbete. Småföretagaren som vill växa och nyanställa ekonomer drar sig från att välja den som är ung och nyexaminerad och väljer hellre någon som är äldre och har erfarenhet, trots att arbetet inte kräver mer än grundläggande kunskaper.