Alliansen planerar att slänga ut Löfven i förtid

Den som har hängt med i debatterna och nyheterna på senare tid kanske redan anat detta. Att Decemberöverenskommelsen endast är ett steg i en riktning som leder till ett omval innan 2018.

Om man lyssnar på Anna Kinberg Batra när hon pratar om oppositionsläget och målet att vinna nästa val så upptäcker man att hon ALDRIG säger att de ska vinna valet 2018.

Det hon, och de andra inom Alliansen, säger är att de förnyar sin politik tillsammans med Alliansen för att SENAST 2018 ta över makten.

”Vi får se när nästa val blir. Senast i september 2018.” (Aftonbladet 27/4 – 2015)

”Det bästa och viktigaste sättet att stoppa rödgröna skattehöjningar är att byta regering. Vi behöver bli starkare efter valet i höstas, och Sverige behöver en bättre regering senast 2018.” (Svt 27/4 – 2015)

”Nu börjar vi ladda för valseger senast 2018!” (Dalamoderaten #1 2015)

”Jag tycker att det är viktigt att det är ordning och reda, att den som har störst underlag också kan regera landet. Det hoppas jag blir vi, senast 2018.” (Svt 20/4 – 2015)

”Min bedömning är att nära vi kommer till nästa val 2018 eller dessförinnan då kommer Alliansen att vara ett enat alternativ som går fram för att återta regeringsmakten.” (Aftonbladet 30/9 – 2014)

Utöver detta finns det många uttalanden i nyhetsprogram, debatter, agenda o.d. där samma ordval används gång på gång. Det är senast 2018 alliansen ska överta regeringsmakten från en regeringsoduglig rödgrön röra.

Det kan mycket väl vara en anledning till varför Alliansen ställde sig bakom Decemberöverenskommelsen. De låter helt enkelt regeringen gräva sin egen grav, full av löftessvek och höjda skatter. När dessa väl har sjunkit in hos de rödgröna väljarna kommer opinionen att dala, för framför allt Socialdemokraterna. Detta fall har redan börjat. De är nu nere i 27,4%, det lägsta stödet de haft sedan 2012.

Fortsätter regeringen att (miss)sköta sig på detta sätt och håller samma linje är nog ett omval inte speciellt långt borta. Frågan är nog mer om alliansväljarna har det tålamodet att vänta – Decemberöverenskommelsen tär på väldigt många nerver och risken finns att väljare tappas till SD.

Socialdemokraternas dolda agenda

Nu ska det skrivas om något som alltid anses vara kontroversiellt, nämligen flyktinginvandringen. Denna ska tydligt särskiljas från arbetskraftsinvandringen på så sätt att flyktingar inte aktivt har valt att lämna sitt hemland, utan gör det för att de måste. Hur detta kopplas till Socialdemokraterna framgår närmare slutet.

Migrationsverket har presenterat en rapport som visar att flyktingströmmen till Sverige kommer ligga på ca 300.000 personer på 3 år. Detta innebär en stor press på det svenska sociala skyddsnätet som naturligtvis ska gälla alla som behöver detta.

Att det kommer en stor mängd flyktingar till Sverige behöver inte i sig betyda några större problem och de som behöver hjälp ska heller inte nekas detta. Problemet uppstår av hur Sverige idag är uppbyggt.

Vi har idag, förutom en bostadsbrist, en stor brist på enklare arbeten. Den svenska arbetsmarknadspolitiken – från höger till vänster – har i huvudsak två lösningar på hur en person som står långt ifrån arbetsmarknaden ska kunna komma in. Genom utbildning eller genom subventionerade jobb, men med avtalsenliga löner.

Den som föreslår att vi också borde skapa möjligheter för fler enklare jobb med lägre lön möts ofta av ett ”sådana jobb vill vi inte se i Sverige”.

I en intervju förra året svarade till exempel dåvarande statsminister Reinfeldt på frågan om de mini-jobs som Tyskland har infört kan vara något för Sverige: ”Den typen av jobb har vi inte valt i Sverige.” (Lag-Avtal 2/3 – 2015).

Tittar man sedan på flyktingarna som kommer till Sverige ser man tydligt varför detta kan bli problematiskt. Enligt migrationsverket så saknar 50-60% av syrianska flyktingar utbildning över grundskolan medan 60% av den totala somaliska befolkningen är analfabeter varav 85-90% som söker sig till t.ex. Finland är analfabeter. (Svenska Yle & Röda korset).

Alla dessa, som stannar mer eller mindre, permanent behöver en sysselsättning för att komma in i samhället. Men det finns alldeles för få enkla jobb för dessa – som kommer leda till ett utanförskap.

Så vad har då detta med just Socialdemokraterna att göra?

Valforskarna Sören Holmberg och Henrik Oscarsson vid Göteborgs universitet har i en ny bok (Väljare, Norstedts Juridik) studerat väljarnas allmänna politiska kunskap och hur de röstade vid valen 1985 till 2002 genom väljarundersökningar.

”Om alla röstade som de politiskt mest kunniga skulle socialdemokraterna tappa stöd och folkpartiet vinna röster”, säger Sören Holmberg, professor i statsvetenskap. (SvD 27/5 – 2004).

Socialdemokraterna får vid samtliga sex riksdagsval mellan 1985 och 2002 större stöd av okunniga väljare än av kunniga. Motsvarande valforskning i USA visar att demokraterna tjänar ungefär 2 procentenheter på den så kallade okunskapseffekten.
Och det är tvärtom för folkpartiet och moderaterna. Det innebär också att en kunskapshöjning hos väljarna skulle gynna kunna främst Folkpartiet och missgynna Socialdemokraterna.

För vänsterpartiet visar utvecklingen mellan 1985 och 2002 att partiet fått mer och mer stöd bland okunniga väljare när partiets väljarbas breddats. Samma utveckling har mp.

Det är med andra ord inte helt orimligt att Socialdemokraterna, som inte längre är det självklart statsbärande partiet, är för ett mycket stort flyktingmottagande då det kommer gynna deras valresultat i framtiden.

Vill man samtidigt vara extra cynisk kan man även se deras gemensamma slag mot företagsamhet och enkla jobb (ROT försämras, RUT försämras, skatt på arbete höjs, höjd A-kassa o.d.) som ett steg i en riktning som gynnar röda partisympatier då det är de mest utsatta som drabbas och får det svårare.

Hur mycket mer klarar Socialdemokraternas väljare?

Är man inte förberedd är man oförberedd. Denna mening yttrades flitigt av Fredrik Reinfeldt under den gångna valkampanjen när han pekade på att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick till val tillsammans – men ändå inte. Han menade att en röst på de rödgröna är en röst utan substans, man vet inte vad man får för den.

Vad har man då egentligen fått för den? När man tittar på vad Socialdemokraterna, som ändå är det största partiet, gick till val på och vad som har skett är det en dyster läsning.

  1. Socialdemokraterna och Miljöpartiet började med att bryta friskoleöverenskommelsen för att tillmötesgå Vänsterpartiet, vars stöd var nödvändigt för att ha regeringsmakten – trots att V inte satt i regeringen.
  2. Under tumultet efter valet, när det visade sig att de sakna det regeringsunderlag som krävdes för att få igenom en budget så bröt man mot grundlagen om att gå till Talmannen och kravet att det ska gå tre månader efter att riksdagen har samlats innan man utlyser nyval, genom att säga att Stefan Löfven skulle utlysa ett extra val så fort den tiden hade gått.
  3. Sedan hade man inget extra val.
  4. Stefan Löfven meddelade att han tänkte avgå om regeringens budget skulle falla.
  5. Han meddelade även att han inte tänkte regera på någon annans budget.
  6. Kort därpå bröt S sina vallöften om Bromma Flygplats för att tillmötesgå Miljöpartiet. ”Jag kommer aldrig att gå med på att stänga flygplatsen”, sade Löfven innan valet.
  7. Därefter bröt de löftet om Förbifart Stockholm, även detta för att tillmötesgå Miljöpartiet. ”Vi har fått garantier för att första spadtaget tas i juni, jag ser inte att det är möjligt att avbryta bygget”, sade finansborgarrådet Karin Wanngård (S) innan valet.
  8. Sedan bröt man med sin egen energipolitik och Stefan Löfvens löften om kärnkraften.
  9. Sedan bröt man löftena om jobbskatteavdragen. För att kunna klara sina ökade utgiftsbehov trots att man sa att man inte skulle röra dessa innan valet.
  10. De bröt även mot pensionsöverenskommelsen, som funnits i över 20 år, genom att bjuda in Miljöpartiet utan de andra partiernas vetskap eller medgivande.
  11. De bröt mot principen om att förankra viktiga utrikespolitiska beslut i UD, och med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU när de ensidigt, villkors- och kravlöst erkände Palestina, efter krav från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
  12. Sedan bröt man med det avtal som en socialdemokratisk tidigare regering ingått för Sveriges del. Och man bröt mot Arabvärlden liksom man brutit mot Israel. Men värre än så, man bryter principen om att Sverige ska vara tydligt och klart i sin kritik mot förtryck av mänskliga fri- och rättigheter, vare sig det är Saudiarabien eller Kina. Nu är man tyst om Kina precis som man har tystnat inför Saudiarabien.
  13. Sedan bröt man mot upprepade och allvarliga löften om att inte ändra budgetpolitikens brett förankrade balansmål. För att kunna öka utgifterna som de alla vill genom att ta bort överskottsmålet och införa ett balansmål istället.
  14.  All bränsle skattehöjs, efter krav från Miljöpartiet.
  15. De bröt även mot upprepade löften om att inte röra RUT vars tak halveras, läxavdraget försvinner, städavdraget begränsas, och ROT vars avdragsgilla del minskas med 20%. Något som Vänsterpartiet velat hela tiden.

Det sistnämnda är dessutom extra intressant eftersom sänkningen från 50% till 30% endast kommer att påverka låg- och medelinkomsttagare.

10922279_10153330075914341_2095866599657775730_o

Källa: Centerpartiet

Det betyder med andra ord att man måste spendera mer pengar för att få samma avdrag eftersom taket inte har förändrats, endast hur många procent man får dra av.

11080344_788174937946010_2092501745599896599_o

Källa: Socialdemokraternas Twitter

ROT förändrades och RUT fick fler kängor än bara en halvering. Läx-RUT försvinner helt. Detta tillsammans med den slopade sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga blir en dubbelstöt. Eftersom det är till största delen unga studenter som arbetar med läxläsning får nu dessa företag det mycket svårt. De ungdomar de anställer blir dubbelt så dyra att ha kvar samtidigt som det blir dubbelt så dyrt att få ut dem på uppdrag.

Sammantaget ser man ett parti som inte var förberett innan valet och som nu tvingas till det ena löftesbrottet efter det andra, samtidigt som man pratar om hur bra dessa reformer är. 

Socialdemokraterna, och regeringen, är en bidragande faktor till det växande politikerförakt som finns i Sverige.

 

Vinststopp i välfärden innebär början på en nedmontering av den, del 2

Regeringen har nu tillsatt en utredning om vinster i välfärden. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) talar helt enkelt mot bättre vetande när han driver på den nya utredningen.

Redan den 8 oktober skrev jag om hur vinststopp i välfärden är början på en nedmontering av den. Där tas den kommande utredningen upp och hur fokuset istället för att ligga på kvalitet ligger på hur man ska begränsa vinstuttag.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) meddelande tillsammans med Jonas Sjöstedt (V) på DN Debatt den 5 mars att en utredning om vinster i välfärden tillsätts. Det är utan tvekan det mest företagarfientliga och insiktstömda besked som kommit från den nya regeringen. Inte sedan debatten om löntagarfonder på 1970- och 1980-talen har ett så flagrant angrepp på företagande kommit från regeringshåll. Björn Hasselgren, teknisk doktor som forskar om effektivitet i offentlig sektor på Kungliga Tekniska Högskolan vänder på Jonas Sjöstedts ord om att det ska bli ett slut på dem som ”leker affär”, men att vi nu har en regering som vill ”leka regering”.

Efter att den förra regeringen gjorde en ägarprövningsutredning kom tre underrapporter som samtliga underkände i stort sett alla de argument regeringen och Vänsterpartiet har för att stoppa vinsterna. Dessa tre rapporter står att finna nedan.

Det direktiv som dessa beställningar från utredningen grundade sig på har återkallats av den nuvarande regeringen. Ägarprövningsutredningen hade dock redan lagt ut beställningar till externa konsulter för att besvara dessa frågeställningar från juridisk och ekonomiska utgångspunkter.

Det är inte konstigt att den sittande regeringen ville stoppa dessa utredningar då de egentligen vet att de är inne på en bana som är skadlig för svensk välfärd och ekonomi, men drivs mer av ideologiska idéer än faktabaserad pragmatism.

Även Almega bad KMPG att göra en utredning om detta i höstas. Almega bad KPMG att analysera konsekvenserna av att bolag inom välfärden skulle tvingas omvandlas till bolag med särskild vinstbegränsning. Rapportens slutsats är att det skulle få negativa konsekvenser på en rad olika områden som sammantaget sannolikt leder till att den mångfald av aktörer och som idag finns inom välfärden försvinner.

De viktigaste anledningarna till att bolagsformen AB(svb) motverkar incitament att starta, driva och utveckla företagen är bland annat att:

  • Ingen eller begränsad möjlighet till återbetalning på ägarens investerade tid, kunskap och kapital. (Varför skulle då en entreprenör satsa allt på att göra ett så bra arbete som möjligt?)
  • Svårigheter att resa externt kapital inklusive begränsade möjligheter till banklån i en bransch som av långivarna redan anses ha hög risk på grund av framtida intäkter.
    Potentiella svårigheter att sälja företaget samt begränsade möjligheter att få avkastning på det värde som bolaget har skapat.
  • Kraven på ägarnas likviditet samt ägarens förmåga och vilja att ta risk blir därmed betydligt högre i ett bolag med särskild vinstbegränsning blir därmed betydligt högre än i ett vanligt aktiebolag. Det i kombination med lägre potentiell avkastning leder sannolikt till minskad mångfald i välfärden.

Rapporten kan laddas ner i sin helhet här (i pdf-format) för den som vill analysera resultatet närmare.

Ett kommunalägt bolag som drivs av skattepengar saknar det incitament som privata aktörer har när det kommer till kundnöjdhet och intresset av att finna nya och utvecklande lösningar. Ett privat företag står alltid inför risken att konkurreras ut om kunderna lämnar, men detta behöver inte statligt ägda bolag tänka på och riskerar således att stagnera.

Som nämndes i det förra inlägget så bör man istället reglera genom kvalitetskrav. Håller ett företag en bra kvalitet spelar det ingen roll om ägarna kan plocka ut mångmiljonbelopp i vinst varje år genom utdelningar. Bekämpa dålig kvalitet, inte pengarna. Kvalitetskraven behöver bli tydligare och kontinuerliga kvalitetsmätningar av leveranserna borde redovisas för skattebetalarna kontinuerligt så att man kan göra rationella val av välfärdsleverantörer.

Ardalan Shekarabi (S) har således flera utredningar att luta sig tillbaka på, som enhälligt fördömer vinstförbudet, men väljer ändå att göra en ny utredning på sina villkor. Detta är inte seriöst och visar på hur han handlar mot ett bättre vetande. Agerandet kan inte ses som något annat än att Jonas Sjöstedt har tagit ett rejält skamgrepp på regeringen och vet hur viktigt det är för dem att hålla sig väl med honom för att ha en chans att vinna framtida budgetomröstningar i och med Decemberöverenskommelsen.

Magdalena Andersson är inte trovärdig

I söndagens Agenda var finansminister Magdalena Andersson (S) gäst och skulle tala om överskottsmålet – eller rättare sagt avgången från detta mål. Hennes framträdande gav ett oerhört osäkert intryck där större delen av intervjun gick ut på att berätta hur allting är Moderaternas fel, egentligen.

Alla minns nog hur Andersson berättade hur ladorna är tomma och reformutrymmet minimalt, i det land som tillhör toppsiktet av stabila ekonomier i Europa under en global finanskris. Detta bör man påminna om när andra pekar på den låga tillväxt vi haft de senaste åren. Vi har haft en tillväxt och sänkt statsskuld i en tid där många länder hamnat i motsatt situation. 

Nu menar Magdalena Andersson att ladorna inte är så tomma ändå, de är till och med så fulla att vi inte behöver ett överskottsmål längre. Ett överskottsmål syftar till att bygga en buffert inför kommande lågkonjunkturer eller oförutsedda utgifter. En buffert som ska fungera som krockkudde om något händer.

Fast ändå inte. Magdalena Andersson menar samtidigt att eftersom Alliansen redan har tömt ladorna så behöver man inte ha ett överskottsmål längre. De klarade inte av att nå det, och Andersson själv berättar att det inte kommer att nås inom en överskådlig framtid. Eftersom de inte klarar av att nå målet så är det lika bra att ta bort det. Förvirrande.

Utöver det lovade Andersson att överskottsmålet skulle vara kvar. Detta som nu händer är exakt det som f.d. finansminister Anders Borg (M) varnade för. Tyvärr valde många att inte lyssna.

Anderssons slarviga anklagelser om att allt är Moderaternas och Alliansens fel är beklämmande och förtar mycket av det förtroende som fanns kvar för henne. EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) formulerade sig väl efter söndagens Agenda:

”Å ena sidan vill hon hävda att ekonomin underminerats av alliansen. Mot detta står att Sverige är det enda landet i EU som för varje år från 2006 till 2014 minskat statsskulden, ner till nivåer som är unikt låga i Europa och i världen.

Å andra sidan vill hon hävda att de offentliga finanserna nu är i en sådan ordning av stabilitet att man inte längre behöver det mål som har lett till att vi har unikt stabila offentliga finanser i Europa.

Å tredje sidan menar hon att alliansen visserligen underminerat och förött de offentliga finanserna samtidigt som allting nu ändå ser lite bättre ut än för ett halvår sedan vilket gör att hon av det skälet anser att överskottsmålet kan avskaffas.

Å fjärde sidan menar hon att hon under tiden i finansdepartementet har sett hur mycket värre det är ställt med de offentliga finanserna än vad hon trodde i höstas, då ladorna var tömda men ändå inte så tömda som hon trodde då eftersom de är lite mindre tömda än vad det såg ut för henne då.

Å femte sidan vill hon nu skapa stabilitet i de offentliga finanserna genom att hålla kontroll på utgifterna genom att förändra målet så att utgifter och underskott kan ökas eftersom det är svårt för henne att hålla målet, och det var det ju ändå för alliansregeringen också även om, som sagt, ladorna inte var så tömda och de offentliga finanserna så stabila att man inte behöver det mål som har gjort dem stabila.”

Det är en mörk stund för svensk politik, som inte kommer göra annat än spä på det politikerförakt som redan har brett ut sig. En politiker i en av de högsta positionerna försöker rättfärdiga att göra tvärtom det hon lovade för bara ett halvår sedan, som skyller ifrån sig på andra och som hellre pekar på vad den förra regeringen misslyckades med istället för att stå upp för sin egen politik.

Ladorna är mindre tomma nu än för ett halvår sedan, säger Magdalena Andersson.

Den sittande regeringen har inte gjort några större reformer alls, förutom att flagga för höjda skatter och avgifter – och regerar just nu på en alliansbudget.

Intressant uttalande.

Sanningen är valfri inom kommunpolitiken

I Upplands Väsby, norr om Stockholm, finns två kommunala bostadsbolag. Väsbyhem och Bo i Väsby. Bo i Väsby knoppades av från Väsbyhem 2011 med motivet att bilda ett nytt allmännyttigt bostadsbolag för att öka konkurrensen och stimulansen för att få fram fler bostäder.

Nu ska Bo i Väsby säljas (Dagens Fastigheter 5/2 2015) för att få in pengar till kommunen – det vill säga finansiera vallöften. Detta i sig är inget konstigt, om det inte vore för underlaget till beslutet.

Enligt den sittande majoriteten – som är Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och det lokala partiet Väsbys Bästa – dras BoV med en hög kostnadsmassa och går dåligt.

Bokslut

Bokslut för Bo i Väsby

I bokslutet ser man hur BoV har positiva resultat sedan start med hög (för hög?) kassalikviditet och stabil soliditet.

Jämfört med andra kommunala bostadsbolag inom Stockholms Län:

Tyvärr presenterar varken Väsbyhem, Stockholmshem eller Svenska Bostäder sin likviditet, men vid en snabb jämförelse med andra kommunala bostadsbolag inom Stockholms Län är det tydligt att Bo i Väsby är stabila och argumentet om dålig hållbarhet är något man kan ifrågasätta.

När man frågar vidare visar det sig att Socialdemokraterna hade ett medlemsmöte kort innan förslag till beslutet lades. Detta möte var tänkt att ge mer information om en eventuell försäljning, men istället framgår det att ett beslut måste tas där och då.

Anneli Andersson Shamsizadeh (S), som var vice ordförande i Socialdemokraterna, fick inte denna information innan mötet eller information om att ett möte redan hade hållits med Hyresgästföreningen kvällen innan. På två timmar, utan tydligt underlag, beslutades det att BoV skulle säljas. Shamsizadeh avgick i protest och lämnade alla sina politiska uppdrag eftersom hon inte ansåg att man inte kan ta ett såpass stort beslut så begränsad tid utan alla medlemmar närvarande.

Anneli Andersson Shamsizadeh - Bo i Väsby 2 timmar till beslut

När detta uppdagades berättade Suzanne Granqvist Enell (S), ledamot i kommunfullmäktige, att det finns en PwC-rapport som visar på att allt annat än en försäljning av bolaget vore oansvarigt.

Suzanne Granqvist Enell - PwC BeslutsunderlagOm PwC gjort en utredning som visar att BoV:s framtida bärkraft är dålig och att en försäljning är nödvändig är det märkligt att Shamsizadeh inte nämnde den vid sin avgång. Vid en telefonkontakt med PwC tydliggjordes det att att en sådan utredning inte finns.

Vid det laget kontaktades Upplands Väsbys kommun med en begäran att få ut rapporten från PWC. Svaret från kommunen blev att en sådan rapport inte finns.

PwC rapporten finns inte email

Länken pekar på protokollet bifogat som länk ovan

Det finns ingen rapport, och det som finns har redovisats muntligt och var internt mellan Väsbyhem, kommun och BoV. Det står även i protokollet att det är bland annat Väsbyhem som varit en diskussionspartner, men det framgår inte vilka andra som medverkat och i vilket syfte. Att underlaget har presenterats muntligt framgick efter nedanstående artikel i lokaltidningen.

Suzanne Granqvist Enell - PwC Beslutsunderlag 5

Suzanne Granqvist Enell menar med andra ord att de fattar beslut utifrån muntliga dragningar som medborgarna inte kan begära ut, granska eller analysera. Ett beslut av denna omfattning bör ha ett väl underbyggt underlag, annars skulle teoretiskt sett vem som helst kunna lämna muntliga rekommendationer som ger allvarliga konsekvenser för kommunen.

Artikeln i lokaltidningen, Vi i Väsby, ifrågasätter utredningen i slutet av februari.

pwC-rapporten_som_inte_fanns

Det artikeln däremot missar är den riktiga skandalen, att Suzanne Granqvist Enell har information som är allmän handling som besluten är baserade på och som hon påstår går att begära ut när så inte är fallet. Underlagen som är beslutsgrundande lämnas inte ut, eller existerar inte vilket i sig kan vara ett lagbrott.

Intressant är även att det tydligt står i dokumentet att syftet med försäljningen är att påverka nettoresultatet i kommunen. Det indikerar att den sittande majoriteten behöver medel för att finansiera sina vallöften.

Efter allt detta dök det plötsligt upp en PwC-rapport. Men denna är daterad till den 25/2, dvs över två veckor efter att den efterfrågats och talar endast om att sälja och maximera vinsten.

PwC rapporten som finns

Detta leder endast till ytterligare frågor.

  • Finns det något underlag som pekar på alternativa lösningar?
  • Vilka alternativ har diskuterats och hur har dessa diskussioner gått?
  • Eftersom BoV går med positivt resultat sedan start, är syftet med försäljningen egentligen att finansiera vallöften?
  • Hur kan man ta ett beslut om att sälja ett kommunalt bolag baserat på en muntlig redovisning där medborgarna inte kan begära ett skriftligt underlag som man kan analysera?
  • Finns det någon dokumentation från Socialdemokraternas medlemsmöte där PwC har hållit den påstådda dragningen att de gjort bedömningen att Bo i Väsby AB:s framtidsutsikter är så dåliga att en försäljning är det enda ansvariga?

Att de lokala tidningarna väljer att inte ta upp detta mer än att låta en oppositionspolitiker anklaga den sittande majoriteten för lögn är beklagligt. Det förtar effekten av vad de styrande politikerna i Upplands Väsby har gjort och minskar det oerhört allvarliga i att undanhålla information om viktiga beslut. Att en oppositionspolitiker inte är nöjd med de som styr hör till vanligheterna och är ingenting som får gemene man att höja på ögonbrynen.

Edit: Efter att detta publicerats har Suzanne Granqvist Enell gått ut med en ursäkt. PwC-rapporten var inte skriftlig utan presenterades enbart muntligt. Detta i sig är även det anmärkningsvärt. Beslutsunderlaget är fortsatt tunt och bör inte vara en grund för en såpass stor affär för kommunen.PwC-rapporten fanns inte - Suzanne

Regeringens dubbelstöt mot ideella slår mot de svaga

Regeringen har nu utdelat en dubbelstöt mot civilsamhället som slår mycket hårt mot de ideella organisationerna som finns runt om i landet. Anledningen kan inte vara annat än ett behov att fylla på statskassan för att finansiera de enorma utgifter som väntar när de ska genomföra alla kostsamma vallöften de hade innan valet.

Det började med att alla organisationer som bedriver ideell second hand-verksamhet för att finansiera sina projekt nu tvingas betala moms på 25% på det de säljer.

Till exempel har detta lett till att Stockholms stadsmission räknar med att momsen kommer att kosta verksamheten 13 miljoner kronor, och har redan tvingats lägga flera verksamhet på is. (Världen Idag, 02/06 – 15)

Men andra ord vill regeringen att organisationerna ska betala moms på andra hands varor som redan har momsbeskattats en gång tidigare. Det blir märkligt att betala moms för samma vara två gånger när det enda de säljer är varor de fått som gåvor.

Utöver detta kom nyligen ett beslut om att avskaffa gåvoavdraget. Avdraget har på många sätt varit en succé. Under 2013 gav omkring 716 000 personer bort sammanlagt 1,3 miljarder kronor till olika organisationer som har godkänts som gåvomottagare. ”Det här är inga kaffepengar, utan detta besked från regeringen drabbar verkligen alla de organisationer som varje dag hjälper de mest utsatta i samhället.” säger Aron Modig som är riksdagsledamot och skattepolitisk talesman för Kristdemokraterna. Detta beslut är planerat att slå i kraft den 1 januari 2016.

Det här är inga kaffepengar, utan detta besked från regeringen drabbar verkligen alla de organisationer som varje dag hjälper de mest utsatta i samhället.

Motiveringen till detta beslut står att läsa i budgeten de lade i höstas, där står ”Regeringen anser att understödjande av ideell verksamhet inte är en uppgift för skattesystemet” och att välgörenhet kan och får inte urholka den gemensamma välfärden. Vilket är mycket intressant då det redan går stora pengar i bidrag till de mest utsatta i samhället som behöver ett socialt skyddsnät, men ideella föreningar ska inte främjas och ges möjlighet att avlasta detta.

I och med Decemberöverenskommelsen kommer inte oppositionen att rösta ned dessa förslag och visar redan på den mörka sidan av den kritiserade överenskommelsen och frågan är hur diskussionerna går i deras led när förslag på förslag som kommer att försämra möjligheterna för företag, arbetstagare och nu ideella föreningar presenteras på löpande band.

LO och S borde skämmas och synas

Markus Mattila (S) är opinionsbildare för Socialdemokraterna. Han menar att S och LO inte har något att skämmas över eftersom de är öppna med sitt samarbete. Han förstår inte heller hur detta leder till en odemokratisk lobbyism. (Dagens Samhälle 3/2 – 2015)

Han försvarar detta samarbete med en gammal retorik: ”LO och Socialdemokraterna har alltid varit ihopkopplade och detta bör inte vara en nyhet för någon. Socialdemokraterna bildades som en politisk förgrening av LO för att kunna föra arbetarnas talan i riksdagen. På vilket sätt är det lobbyism när det helt öppet står i LO:s årsredovisningar om hur och på vilket sätt man stödjer Socialdemokraterna?” Ett annat argument som många kommer med är att Moderaterna inte heller redovisar alla sina bidragsgivare.

Dessa argument är helt irrelevanta i sammanhanget. Detta handlar om det grundläggande kravet att staten bör förhålla sig neutral till partipolitiska aktörer för att en rättvis demokrati med jämn spelplan ska kunna uppstå. I en demokrati ska olika politiska alternativ tävla om medborgarnas förtroende. Det är viktigt att staten avhåller sig från att skapa strukturer som gynnar endera parten. Men den socialdemokratiska staten gör just det, i syfte att stärka den egna rörelsen. För att uttrycka det drastiskt: Socialdemokraterna har använt lagstiftningsmakten för att genom LO utnyttja medborgarnas resurser – mot deras vilja – för att befästa sin egen maktposition. Vilket är något Fredrik Segerfeldt tar upp i sin bok ”Sossesverige”.

Förutom det självklara i ovanstående missar Mattila något. De är inte helt öppna i sin årsredovisning för 2013 har de poster som de inte specificerar kostnaderna de har. De kallar det för ”Avgifter och anslag till andra organisationer” och den enda förtydligande man får är en rad som benämner delar av dessa som ”Reserverade medel för solidaritetsarbete”. De har även liknande intäkter som inte förtydligas. De får anslag från ”myndigheter”, men det framgår inte närmare vilka dessa myndigheter är och exakt hur stora dessa summor är.

LO:s öppenhet är inte rättvisande.

Rebecca Uvell är skribent för Dagens Samhälle och belyser även hon delar av detta.

”Att en organisation som satsar tiotals miljoner varje år på opinionsbildning och kontanta bidrag till landets största parti ska kunna sitta på gemensamma presskonferenser med regeringen, underteckna debattartiklar och sitta som representanter i statliga utredningar som utreder just det som dessa människor opinionsbildar kring är så fel att jag inte vet var jag ska börja.

Det är intressant retorik att allt är okej om det sker öppet. Då antar jag att debattören [Mattila] är helt för om Miljöpartiet skulle ta emot miljoner av Naturskyddsföreningen och sätta dem i utredningar om miljöregler eller att Företagarna kallar till presskonferens med ledningen för Stockholms stad om att medlemskap i Företagarna kommer att krävas för att få offentliga uppdrag i framtiden? Inte?”

Socialdemokraterna och LO lider av en anmärkningsvärd hybris där de står oemotsagda och har gjort detta sedan start. Folk är så vana att se S och LO som en entitet att de inte ifrågasätter den lobbyism som bedrivs och hur fel det faktiskt är.

Det kan samtidigt nämnas att när Svenskt Näringsliv blev kallat för ett ”särintresse” av förra regeringen så blev relationerna dem emellan minst sagt frostiga. Det fanns inget intresse av att samarbeta så tätt sammanknutet som S och LO gjort och fortfarande gör.

2006 fick partiet ett LO-stöd som totalt kan värderas till 970 miljoner kronor (att lägga till partistödet och medlemsavgifterna). Detta framgår av beräkningar som ekonomiprofessorn och riksdagskandidaten Carl B Hamilton redovisar i en rapport från folkpartiet. (SvD 13/9 – 2006)

Denna summa kan tes orimligt hög, vilket den också är. I rena pengar handlar det om ca 100 mkr i stöd till S, men om man räknar in antalet timmar anställda arbetat med opinionsbildning ökar den summan med ca 730 mkr (drygt 200 000 personer, enligt förra LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin). Dessutom har Carl B Hamilton räknat in de 2 000 LO-anställda som han på samma sätt menar arbetar gratis för socialdemokraterna till ett värde av 155 miljoner kronor.

Riksdagen måste se till att förhindra detta i framtiden genom att bland annat stoppa privata intresseorganisationer att medverka i statliga utredningar, och inte medverka i polisiära aktioner där de inte har att göra.

LOs valrörelse i siffror

För 2014

 

Unga drabbas hårt av regeringens beslut

Efter en lång vecka och helg i Alta, Norge, där min lillasyster gifte sig (återigen: All lycka till dig, Zaira) har inte tiden för ett mer genomgripande inlägg funnits. I Dagens Samhälle tar däremot Hanna Björklund och Viktoryia Khromchanka upp något som tidigare debatterats i Politikdelen: Den sänkta/höjda arbetsgivaravgiften för unga.

När skatter diskuteras i Sverige ser man bara till statens perspektiv. Skatter är en ökad eller utebliven intäkt för staten, aldrig en kostnad för den individ som med egna pengar betalar. Att inte erkänna att högre skatter är kostnader är att förbise skatternas påverkan på människors disponibla inkomster. Får man höjd skatt får man mindre kvar i plånboken.

Det viktigaste argumentet mot sänkta arbetsgivaravgifter för unga är att den inte haft tillräckligt stor effekt, och det har varit berättigad kritik. När en reform omfattar en stor del av befolkningen har den en tendens att blir för stor och för generell, vilket leder till att effekten av reformen blir för liten och för utsmetad. En liten sänkning för många gör en marginell skillnad på individnivå.

Därför har det viktigaste motargumentet till den sänkta arbetsgivaravgiften delvis varit korrekt, vilket också var anledningen till att Alliansen gjorde om förslaget och lade ett nytt som gick igenom i höstens budgetomröstning. Ett förslag som skulle ha införts den 1 januari. Den rödgröna regeringen vill som vi vet ta bort reformen och finansminister Magdalena Andersson har uttalat sig om att få ”slippa” genomföra Alliansens sänkning – trots dess demokratiska legitimitet. Som om det var ett straff för regeringen att behöva underlätta människors vardag.

Under tiden som frågan har diskuterats har den nya regeringen vägrat att behandla arbetsgivaravgifterna utifrån de drabbades perspektiv. Retoriken har varit teknisk och makroekonomisk, vilket sällan väcker engagemang hos gemene man.

Men många av de som nu drabbas är mindre aktörer och har inte alltid någon stor buffert för ökade kostnader.

Tänk dig själv, du har planerat ekonomin den kommande månaden, räknat in lönen och sedan dragit av för hyra, telefon och mat. Det går precis ihop. Så plötsligt får du reda på att din hyra blir dubbelt så dyr från och med nu. Skulle din ekonomi klara det?

Den sitsen riskerar flera företag, idrottsklubbar, studentkårer och andra som anställer många unga människor plötsligt att hamna i. Det verkar inte som att regeringen förstår det. Detta drabbar naturligtvis även unga, som nu kanske inte kan behålla sina gamla jobb, eller få ett nytt, för att arbetsgivaren inte längre har råd.

Företag och andra aktörer försöker protestera mot förslaget av en anledning; de ser konsekvenserna.

Att det kommer bli tuffare för dem att driva sin verksamhet verkar regeringen inte se. Om människors verkliga problem i vardagen kan förvandlas till en beräkning på ett papper finns inget moraliskt ansvar och inga jobbiga beslut. Bara tjänstemän som utför order.

Det är anmärkningsvärt hur man inte ser till de små- och medelstora företagens situation. Det är deras ekonomi som påverkas mest av en höjd arbetsgivaravgift, vilket kommer att innebära att de antingen tvingas undvika en expansion i bästa fall, eller sparka anställda i värsta.

Det som står ut mest är dock regeringens försök att förhala beslutet som avgjordes genom budgetomröstningen – att sänka arbetsgivaravgiften ytterligare. Att detta inte får mer uppmärksamhet är uppseendeväckande. Ett demokratiskt fattat beslut skall genomföras oavsett om det är något man personligen vill eller inte.

På grund av Socialdemokraternas skattehöjningar stagnerade Sverige

Det finns ett intressant fenomen man bör ha i tankarna när man blickar bak i tiden, speciellt när man hör fraser som ”Socialdemokraterna och arbetarrörelsen byggde välfärden”. Det är hur svenskarnas levnadsstandard, fram till 1950 ökade snabbare än resten av den utvecklade världen. Detta fenomen brukar förklaras, av de röda, genom att Socialdemokraterna höjde skatterna mer och därigenom fick igenom en ökad levnadsstandard tack vare välfärdsstaten.

Detta är dock inte sant. Återigen är det boken ”Sossesverige” av Fredrik Segerfeldt som tar upp denna felaktiga historiebeskrivning.

Att ovanstående påstående florerar beror mycket på att Socialdemokraterna har haft makten i Sverige under större delen av 1900-talet och att Sveriges välfärdsstat nästan har blivit synonymt med ett socialistiskt styre. Men påståendet stämmer inte, det beror inte bara på att skatterna och välfärden främst är en rundgång, utan på att välståndet kom före skatterna.

Robert Barro, professor i nationalekonomi vid Harvard, visade hur västs välstånd först växte fram och hur välfärdsstaterna senare växte fram. Hans rapport går att läsa i sin helhet här. Han förklarar hur länderna först tog sig ur misären tack vare den kapitalistiska produktivitetstillväxt som gjorde väst såpass välbärgade, och sedan byggdes de omfattande offentligt finansierade välfärdssystemen fram. Det är inte förrän ett land har nått en viss välståndsnivå som man har råd med de skatter som krävs för en sådan ordning, och de negativa konsekvenser för tillväxten som kommer av skatterna.

Nämner man detta för en socialdemokrat kommer denne med stor sannolikhet hävda att skatter inte hämmar välståndsutvecklingen, utan att höga skatter och en omfattande välfärdsstat i stället är en förutsättning för tillväxt och välstånd.

Även detta är ett felaktigt påstående. Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, har tillsammans med Andreas Bergh skrivit en bok som visar hur detta är en missuppfattning. Boken kan läsas online här. Boken tar upp och går igenom den vetenskapliga litteratur som finns på området och visar på ett negativt samband mellan skattetryck i form av skatteintäkter som andel av BNP, och ekonomisk tillväxt som ökning i BNP per capita.

Hur väl stämmer då detta?

Fram till 1950 hade Sverige ett mycket lågt skattetryck. År 1950 var det endast danskarna som låg lägre.

Källa: Sossesverige 2014

Källa: Sossesverige 2014

Men efter denna period förvandlades Sverige ganska snabbt till någonting helt annat. Från att ha varit ett lågskatteland gick Sverige till att få högst skatter i Världen.

SkattetryckFram till 1950 hade Sverige en snabbare standardökning än de flesta jämförbara länder. Under den perioden var dessutom skatterna lägre. Mellan 1950 och fram till början av 1990-talet var det tvärtom. Då hade Sverige istället högre skatter än jämförbara länder och en långsammare standardökning. Är man intresserad kan man läsa en del av boken som beskriver och går igenom denna förvandling här. Passande nog heter den ”Sagan om välfärdens återkomst”.

Visar man detta för en socialdemokrat ska man inte bli förvånad om deras förklaring på detta ligger i hur de höga skattehöjningarna var absolut nödvändiga eftersom intäkterna behövdes för utbyggnaden av skola, vård och omsorg. Men, det som ökade var transfereringarna (bidragen). 1980 gick till exempel varannan skattekrona till bidrag. (Schön, 2000)

Det var mellan denna tid som Astrid Lindgren hamnade i kläm med den socialdemokratiska skattepolitiken och fick betala 102% i skatt. Den 10 mars 1976 skrev hon en artikel i Expressen med titeln ”Pomperipossa i Monismanien” som handlade om en författarinna som skriver barnböcker och en dag får veta att hon betalar 102% i skatt och utbrister ”Du pratar. Så många procent f i n n s ju inte!”

Detta ledde till att Sverige förlorade två decennier av standardökning. Mellan 1975 och 1995 steg inte reallönerna över huvud taget. Sverige hade sämst ekonomisk utveckling av alla jämförbara länder i den rika världen.

OECD rangordnar varje år medlemsländerna i den så kallade ”välståndsligan”, det vill säga köpkraftsjusterad BNP per capita. 1975 låg Sverige på fjärde plats. 1994 var Sverige på trettonde plats. Sverige hade med andra ord gått från att vara ett av de länder med högst levnadsstandard och snabbast ökning till att ha blivit ett mediokert västland.

Socialismen gjorde svenskarna fattigare jämfört med andra länder.

 

 

Jag vill återigen uppmana alla som är intresserade av Socialdemokraternas och arbetarrörelsens historia att köpa boken ”Sossesverige” av Fredrik Segerfeldt. Den återger den falska historiespridning Socialdemokraterna och LO använder sig av än i dag.