Vänsterns svartmålning av Moderaternas historia är osann

Det florerar med jämna mellanrum en lista om Moderaternas ”mörka” historia, som vänstern gärna visar upp när man påpekar kommunismens illdåd och den närhet de röda haft till diktaturer som står för folkmord och förtryck.

Johan Westrin skrev en svarsartikel på det svartmålning som ung vänster med flera brukar använda som bevis för moderaternas ondska. Westrin är med intill visshet gränsande sannolikhet den idag levande person som har bäst koll på den svenska högerns historia. Närmast aktuell med boken ”Den moderata bilden”, som kom ut 2009.

Att inte fler har gått till angrepp mot denna är anmärkningsvärt.

Tradition & Fason återger nedan Johan Westrins artikel, med hans benägna tillstånd. Citattecknen markerar den unga vänsterns påståenden om högerns historia.

1916 Mot allmän olycksfallsförsäkring
– Fel! Alla partier var eniga om att det behövdes en olycksfallsförsäkring i arbetet, men man var oeniga om utformningen. Slutresultatet blev en kompromiss.

1918 Mot allmän och lika rösträtt för män
– Fel! Högern genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907.
När den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén lade sin proposition om avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan till kommuner och landsting (som i sin tur valde riksdagens första kammare) på hösten 1918, var högern allt annat än entusiastisk, men man accepterade förändringen. När beslutet togs i riksdagen den 17 december 1918, var det utan votering i första kammaren och med ett ändringsförslag från högern (som röstades ned) i andra kammaren. Men högern gick inte emot propositionen.

1919 Mot kvinnlig rösträtt
– Fel! Beslutet om den kvinnliga rösträtten fattades (av konstitutionella skäl) först på våren 1919, men det var en del i samma ”paket” som den lika rösträtten till kommuner och landsting för män. Högern röstade inte mot den kvinnliga rösträtten. Beslutet togs utan votering den 24 maj 1919.

1919 Mot 8-timmars arbetsdag
– Rätt! Högern motsatte sig åttatimmarsdagen, som man menade skulle leda till dyrare produktion och därmed ökad arbetslöshet. Det blev också en dramatiskt ökad arbetslöshet de följande åren, även om den krisen blev relativt kortvarig. (1923 var arbetslösheten nere på den tidigare nivån igen.)

1921 Mot dödsstraffets avskaffande
– Högern var splittrad i frågan. I andra kammaren bifölls propositionen utan votering. I första kammaren gick högern emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.

1927 Mot folkskolereformerna
– Rätt! Men ändå ger påståendet en felaktig uppfattning, eftersom det får det att verka som att högern skulle ha motsatt sig att alla skulle få gå i skolan. (Den allmänna folkskolan hade genomförts redan 1842.) I själva verket var det vissa föreslagna förändringar i folkskolan som man gick emot. Högern hade en lång reservation i utskottet (huvudsakligen författad av Claes Lindskog), där man framförde sitt eget förslag till reformer i skolan. Det förslaget röstade man för också i kamrarna (vilket alltså innebar att man röstade emot regeringens proposition).

1931 Mot statliga bidrag till sjukkassorna
– Fel! Högern motsatte sig inte fortsatt statligt stöd till de frivilliga försäkringskassorna, men motsatte sig den omorganisation av verksamheten som föreslogs i propositionen.

1934 Mot statliga bidrag till A-kassorna
– Rätt! Högern ville inte medverka till en bidragskonstruktion, som kunde leda till okontrollerbara statliga utgifter. Arbetslöshetskassorna bygger på den s.k. Gent-modellen, som innebär att det är staten som står för huvuddelen av pengarna, men det är facket som har makten över A-kassan.

1935 Mot folkpensioner
– Fel! Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. (Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 tillsatte utredningen som konstruerade förslaget.) Beslutet 1935 om införande av ett särskilt dyrortstillägg (d.v.s. att de som bodde i städerna skulle få högre folkpension än de som bodde på landsbygden) stödde även högern. Däremot motsatte den sig när regeringen året efter ville göra justeringar som ännu mer gynnade dem som bodde i städerna.

1938 Mot 2-veckors semester
– Högern motsatte sig inte införande av 2-veckors semester, men ville genomföra reformen i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig om hur den skulle finansieras.

1941 Mot sänkt rösträttsålder
– Någon sänkning av rösträttsåldern skedde inte 1941. (Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år.)

1946 Mot fria skolmåltider
– Partiet var splittrat i frågan. Majoriteten inom partiet ville att skolmåltider endast skulle ordnas för barn med särskilda behov.

1946 Mot allmän sjukförsäkring
– Fel! Högern ville att staten skulle stå för 61 % av kostnaden i stället för regeringens förslag på 72 %. Men man motsatte sig inte reformen som sådan.

1947 Mot allmänna barnbidrag
– Fel! Högern hade en hel del ändringsförslag (i förhållande till regeringens proposition) i sin partimotion i riksdagen, men motsatte sig inte införande av barnbidrag som sådant. Propositionen om införande av bidrag till barn under 16 år bifölls till slut enhälligt av riksdagen. Däremot förslog Högerpartiet 1960 avskaffande av första barnbidraget (som skulle kompenseras genom sänkt skatt).

1951, 1963 Mot 3- respektive 4- veckors semester
– Fel. Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.

1953 Mot fri sjukvård
– 1953 års beslut innebar ingen helt fri sjukvård, men en utbyggnad av sjukförsäkringen som bl.a. innebar lägre patientavgifter. Högerpartiet motsatte sig inte reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt och ville få frågan bättre utredd, varför man yrkade på uppskov. I propositionen fanns t.ex. inte angivet hur reformen skulle finansieras.

1959 Mot ATP
– Ja, Högerpartiet var mot ATP-förslaget. Men man hade i stället ett eget förslag till tjänstepension enligt premiereservmodellen. Om det förslaget hade genomförts, hade vi idag haft ett mycket pålitligare och gedignare pensionssystem.

1970 Mot möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
– Fel! Förtidspension får man p.g.a. sjukdom, handikapp eller liknande. Vad Moderaterna motsatte sig var att man kunde ta ut pension tidigare utan sådan orsak.

1973 Mot lagen om anställningsskydd
– Fel! Moderaterna var kritiska till delar av förslaget, bl.a. ville man ge möjlighet till provanställning (i motsats till propositionen) och ansåg att också duglighet och lämplighet – inte bara anställningstid, borde beaktas vid uppsägningar. Men man röstade inte emot förslaget i sin helhet. 1981 beslutade riksdagen om provanställningar i enlighet med Moderaternas reservation 1973.

1976 Mot 5-veckors semester
– Fel. Propositionen (1976/77:90) lades av en borgerlig trepartiregering som Moderaterna ingick i.

1983 Mot löntagarfonder
– Rätt! Moderaterna var hela tiden emot de s.k. löntagarfonderna, som innebar att näringslivet via särskilda skatter skulle finansiera sin egen socialisering. Beslutet genomdrevs av socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna, trots stort folkligt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av den borgerliga 4 partiregeringen 1992.

1994 Nej till partnerskapslag för homosexuella
– Rätt! Majoriteten av moderata riksdagsgruppen röstade emot, men några (bl.a. MUF:arna Fredrik Reinfeldt, Henrik Landerholm och Ulf Kristersson) röstade för.

2004 Ja till sänkt A-kassa och sjukpenning
– Ja, det var en del i partiets förslag, att genom skattesänkningar, som särskilt kommer låg- och medelinkomsttagare till del, göra det mer lönsamt att arbeta och skapa fler jobb. Men detta måste också finansieras genom minskningar i en del bidrag.

2006 Nej till gröna jobb
– (S)-regeringen hade föreslagit några riktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som den påstod skulle vara särskilt miljöinriktade. Men eftersom riktade åtgärder är ett dyrt och mycket ineffektivt sätt att få fram nya jobb, så sade moderaterna nej.

2007 Ja till sänkt A-kassa
– Alliansregeringen genomförde den nya arbetslinjen, som ersatte den gamla bidragslinjen. Liksom förut får man inledningsvis 80 %, men beloppet trappas sedan successivt ned. A-kassan skall vara en omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb, inte en livslång försörjning.

2007 Ja till sänkt sjukersättning
– Sjukpenningen är även fortsättningsvis 80 %, men efter ett år sker ingen obligatorisk prövning för övergång till förtidspension med 64 % ersättning, utan man kan få en förlängd sjukpenning på 75 % i högst 18 månader. (Dessutom kan de allra sjukaste även därefter få fortsatt sjukpenning som inte är tidsbegränsad.) Endast de som inte kan rehabiliteras till arbete skall få förtidspension.

Som man med lätthet kan se i exemplen ovan är de flesta citat tagna ur sitt sammanhang för att se värre ut än de är. I regel handlar det om att man röstar ner ett paket, där dessa delar ingår, eftersom helheten inte är acceptabel i en högerpolitik.

Equality doesnt mean justice

Vänsterns svartmålning av Moderaterna blir än mer komisk med tanke på vad de själva gömmer bakom sig. Jämlikhet betyder inte automatiskt rättvisa. Men en närmare granskning får vänta till ett senare inlägg.

Annons

LO agerar gränsvakt och ogillar arbetskraftsinvandring

LO och arbetarrörelsen använder ofta paroller såsom internationell solidaritet och att öppna gränser är något som gynnar landet. Men faktum är att rörelsen, och där främst LO, under all sin verksamma tid har varit skeptiska till arbetskraftsinvandring.

Fredrik Segerfeldt tar upp i sin bok ”Sossesverige” historikern Zeki Yalcin, som i sin doktorsavhandling ”Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009” tar upp hur LO:s primära mål genomgående har varit att behålla sin kartell på arbetsmarknaden och möjligheten att själva agera grindvakter. Ett av syftena till detta var att hålla arbetskraften homogen.

På 1950-talet godkände LO invandring av sudettyskar, som föll offer för etnisk rensning, men endast under förutsättning att de var socialdemokrater och sympatiskt inställda till fackföreningar.

Det var dock inte endast ideologi som var avgörande, även rasfrågan spelade roll. 1954 föreslog LO i ett remissvar om nordisk arbetskraftsinvandring att en utökad passkontroll var nödvändig för att ”kunna ge tillräckliga garantier för den ur immigrationspolitiska synpunkter nödvändiga övervakningen av mindre önskvärda icke-nordbor”. Detta låter som något påhittat, men hela Yalcins avhandling går att läsa här.

På 1960-talet drevs denna linje ännu hårdare och LO ville att facket skulle få en roll när det gäller att se om arbetsmarknaden har behov av arbetskraft från utlandet – vilket man också fick. Denna makt använde LO genom att uppmana sina förbund att i sina remissvar till myndigheten svara nej på frågan om det fanns behov av arbetskraft.

Nästa steg LO tog var det så kallade ”luciabeslutet”. Det var den socialdemokratiska regeringen som år 1989 kraftigt inskränkte asylinvandringen. Det kom för många, var argumentet. Värt att notera är hur Sverigedemokraterna idag använder sig av ungefär samma retorik. Mer om den liknelsen nedan. Två år senare upphävde den nytillträdda borgerliga regeringen beslutet.

Som fotnot, innan genomlysningen av LO fortsätter, kan även den felaktiga bild att Moderater har många SD-sympatisörer. En undersökning gjord av SOM-institutet visar tydligt hur Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ligger långt ner i botten när det gäller popularitet bland moderata sympatisörer.

Moderata partiuppskattningarDet är Sveriges mest extrema partier som moderata sympatisörer konsekvent vill hålla på en armlängds avstånd.

Åter till LO.

Genom utvidgningen av EU österut varnade Göran Persson (S) för social turism och LO-facket Byggnads demonstrerade mot lettiska byggnadsarbetare med budskapet ”Go Home!”. Per T Ohlsson, politisk krönikör och utrikeskorrespondent vid Sydsvenska Dagbladet, jämförde den retorik Byggnads dåvarande ordförande Hans Tilly använde med Sverigedemokraternas och fann att de var i det närmaste identiska.

Detta skrev Hans Tilly:

”Att få till stånd en social tillväxt där människorna bor eller i deras närområde är den stora utmaningen, inte att fattiga människor flyttar till rika delar av världen där de riskerar att utgöra kärnan i en ny underklass… Invandring av välutbildade från fattiga länder är betänklig och bör pareras med biståndsinsatser så att vi inte bedriver intellektuell utsugning.”

Jämför ovanstående med Sverigedemokraternas formuleringar:

”Det finns också en överhängande risk för att utvandring av förhållandevis duglig arbetskraft från fattiga länder dränerar dessa länder på behövlig kompetens, vilket allvarligt kan hota dessa länders ekonomiska och sociala utveckling. Ett betydligt mer effektivt och rättvist sätt att hjälpa människor i nöd är att sätta in hjälpen i krisområdenas närhet.”

…inte har någon solidaritet med folk som har konstiga namn och åker hem på helgerna

Detta är inte lösryckta citat. Det finns många andra exempel som visar på den bild LO hade av arbetskraftsinvandring. Till exempel sade Byggnads pressekreterare Monica Swärd att hennes fackförbund ”…inte har någon solidaritet med folk som har konstiga namn och åker hem på helgerna”. Detta sades i relativ nutid – 2004. (Riksdagen 16/11 2005)

I en direktsänd TV-debatt år 2005 sa LO-mannen Ingemar Göransson: ”Det är som att bära ut sopor, det tar aldrig slut. Man kan å andra sidan inte sluta bära ut sopor för då blir det sopor överallt” (Svenska Dagbladet 16/7 2005)

En Peter Kennerfalk på det socialdemokratiska partihögkvarteret uttryckte sig såhär om Maciej Zaremba och hans artikelserie i Dagens Nyheter ”Den polske rörmokaren”: ”Som den dreglande hunden, fastbunden vid hundkojan, väntande på ett köttben från husse fortsätter polacken att sprida sina hemmasnickrade teser om livet på landets arbetsplatser”. Detta uttalande ledde till en polisanmälan. (Svenska Dagbladet 1/6 2007)

Men hur ser det då ut idag?

2013 gav LO ut en rapport med rubriken ”Fusk och utnyttjande – om avregleringen av arbetskraftsinvandringen”. Titeln antyder en omsorg för immigranterna, men handlar i grunden om att behålla den ovannämnda kartellfunktionen. Genomgående i rapporten förutsägs det att svenskar ska ha förtur till jobben, att det finns en viss mängd arbete som ska fördelas och det är först när svenskarna fått sitt som man ska vända sig utomlands. Det är den som vill hämta människor från andra länder som ska ha bevisbördan, inte den som vill stoppa människor vid gränsen. Det är alltså den svenska arbetarrörelsens behov som ska avgöra vem som får komma hit eller inte. Även detta låter som något taget ur sitt sammanhang för att svartmåla LO och arbetarrörelsen, men rapporten i sin helhet går att läsa här, för den som vill kontrollera de påståenden som lagts fram.

Det står i rapporten (dock felaktigt) att ”LO har aldrig varit emot arbetskraftsinvandring. Fackets uppgift är inte att stänga ute någon från arbetsmarknaden”. Det står inte heller uttryckligen att LO vill minska på invandringen. Men eftersom organisationen kräver en prövning mot den svenska arbetsmarknaden innan det blir tillåtet att rekrytera från länder utanför EU/EES blir konsekvensen att den invandring som idag handlar om yrkeskategorier såsom städare, byggarbetare o.d. – där det inte råder nationell brist – minskar.

Detta reagerade även media på genom rubriker som ”LO vill hejda jobbinvandring” (Svenska Dagbladet & Dagens Nyheter) och ”LO vill begränsa arbetskraftsinvandringen” (Sveriges Radio).

Boken ”Sossesverige” av Fredrik Segerfeldt har varit en stor inspiration för detta inlägg. Boken rekommenderas varmt och går att köpa för ett bra pris på Adlibris.

Eftersom LO grundade Socialdemokraterna och har funnits i 100 år är det mycket svårt att påverka organisationen. Den har blivit en förlängning av Socialdemokraterna och ses nästan som en myndighet i sig – trots att det är en helt privat organisation. Mängden förbund och det stora antalet medlemmar gör det mycket svårt rubba den maktposition LO har. Ingenting kommer att förändras så länge medlemmarna går med på detta beteende – de måste byta till icke LO-anslutna förbund för att en förändring skall kunna ske.

 

Socialdemokraterna är kritiska till sina egna förslag, men inte av den självklara anledningen

För några dagar sedan gick arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ut i media och berättade att det finns tveksamheter gällandes trainee-jobben, om de verkligen är rätt åtgärd för att få unga i arbete.

”Är traineejobben en bra modell, behöver den modifieras på något sätt eller är det något annat som krävs för att vi ska få en ordnad generationsväxling i välfärden? Det är den dialogen vi för nu”, säger Ylva Johansson till Svenska Dagbladet.

Även Stefan Löfven har indikerat att han är beredd att ge upp trainee-jobben med motiveringen att han är beredd att diskutera andra åtgärder som kan leda till lika många arbeten för unga. (Dagens Nyheter 18/12 – 2014)

Detta låter vid en första anblick som att regeringen har insett att trainee-jobb inte är en hållbar lösning. Men till att börja med får man inte glömma vad Ylva Johansson svarade när Hanif Bali (M) frågade om hur många procent regeringen räknar med ska ha full sysselsättning eller vara i studier genom bland annat trainee-jobben. Johansson svarade att Bali ”borde se till verkligheten, inte till vallöften”. Med andra ord har trainee-jobben aldrig varit mer än valfläsk för att locka röster.

Vidare har det blivit alltmer tydligt att detta är ett förslag som bryter mot EU:s lagar om statsstöd. Det är inte möjligt, enligt gällande regler, att till 100% subventionera lönerna. Magdalena Andersson (S) har tidigare sagt till TT, DN, DI m fl media att lönen för dessa traineejobb ska ”fullt ut finansieras av staten”. Lönerna ska dessutom vara i nivå med kollektivavtal. Detta är med andra ord 32 000 personers löner som till 100% ska betalas av skattebetalarna.

Riksdagens Utredningstjänst (RUT) har låtit göra en juridisk utredning av det Socialdemokratiska förslaget. RUT drar i sin utredning slutsatsen att högst 50 procents subvention av lönen är tillåten enligt EU:s statsstödsregler, och i enlighet med de rättsfall som domstolen avgjort under senare år. (RUT PM Dnr 2014:1265).

Om Socialdemokraterna struntar i regelverket kommer i slutändan EU-domstolen att döma kommuner och landsting att återbetala 50 procent av stödet till staten. Det lär därför bli färre kommuner som är pigga på att ta emot traineer. Den absolut mest omfattande åtgärden i Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti riskerar därmed att falla mer eller mindre platt till marken.

Detta ska dock lösas genom att Ylva Johansson för dialog med kommunerna. Det ska tydligen leda till att, om trainee-jobb införs, att de tvångsrekryterade ungdomarna kommer trivas och att de som tvingas agera mentorer fortfarande hinner med sina vanliga arbetsuppgifter utan att bli mer stressade.

Kritiken som kommer mot denna åtgärd har således ingenting med att de inte tror att trainee-jobb är rätt väg att gå. Anledningen till varför de öppnar för alternativ är helt enkelt vetskapen att åtgärden är olaglig och inte kommer gå igenom i EU. Genom att visa ”välvilja” om att diskutera ämnet slipper de göra en pudel och kan visa sig storsinta som släpper en hjärtefråga i ren samarbetsvilja och utsträckta händer.

Det är mycket intressant att följa den Socialdemokratiska tankegången, och funderingen gnager: finns det inga i de egna leden som inser detta? Ser väljarna Löfven som en fantastisk förhandlare genom detta, eller är de tillräckligt källkritiska att de faktiskt ifrågasätter de konstigheter som gång på gång presenteras från regeringen?

Decemberöverenskommelsen kan leda till oväntade (S)vårigheter

Minoritetsregerande är inget nytt. Med få undantag har Sverige under de senaste decennierna styrts av, och kommer troligen även framöver att styras av, minoritetsregeringar. Inget parti kan längre ensamt göra anspråk på regeringsmakten i Sverige.

Decemberöverenskommelsen stärker den praxis som innebär att det regeringsalternativ som är störst får sin statsminister vald och sin budget genom riksdagen.

Detta låter vid en första anblick som något önskvärt och att överenskommelsen förmodligen är ett bra beslut, detta får dock tiden utvisa. Vad innebär då uppgörelsen mer exakt?

Överenskommelsen innebär bland annat: 

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

De tre områdena som åsyftas är försvars- och säkerhetspolitiken, energiöverenskommelsen och pensionsöverenskommelsen.

Denna överenskommelse betyder nu att Miljöpartiet sitter med i den anrika pensionsgruppen. Pensionsgruppen är ett blocköverskridande samarbete som existerat i över 20 år och består av de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna. De har gjort upp om det nya pensionssystemet och kommer fortlöpande överens om förändringar, villkor och regler för svenskarnas pensioner.

Att släppa in Mp dit baserat på att de sitter med i regeringen är anmärkningsvärt. Mp är ett parti med en helt annorlunda syn på tillväxt än både S och Aliansen, med bland annat krav på sänkt arbetstid och höjd sjukersättning, som inte går ihop med ett hållbart pensionssystem. Partiet är därmed inte moget att ta ansvar för framtida pensioner.

Förutom detta finns det andra frågetecken. Detta innebär att Alliansen kommer att lägga ner sina röster vid varje budgetomröstning eftersom risken finns att deras förslag skulle vinna.

Detta leder till att det endast kommer finnas intetsägande debatter inför budgetomröstningarna, men som egentligen inte betyder något då den sittande regeringen alltid får igenom sina frågor. Det var t.ex. uppenbart att regering S/Mp inte hade stöd för sin vänsterbudget, men nu ska det inte spela någon roll. De ska få igenom den ändå.

Mer konkret innebär detta att regeringen under nästa års budgetomröstning kan genomföra följande, och Alliansen kommer att låta det ske:

Listan omfattar de förslag som den rödgröna regeringen har presenterat i budgetpropositionen samt förslag som partierna var för sig har presenterat i Riksdagen och som därför kan aktualiseras under mandatperioden.

  • Höjd skatt med ca 1 700 kr för alla med inkomst över ca 36 000 kr/mån genom justerad brytpunkt (budgetpropositionen för 2015)
  • Högre skatt för alla som arbetar och har fyllt 65 år, så kallad särskild löneskatt (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 50 000 kr/mån (S+MP) (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt för inkomster över 30 000 kr/mån (V)
  • Sänkt och slopat avdrag för pensionssparande (budgetpropositionen  2015)
  • Avskaffad nedsättning av krogmoms
  • Fastighetsskatt för småhus
  • Halverat RUT-avdrag för personer under 65 år, gäller från 2016 (budgetproposition 2015)
  • Återinförd arvsskatt
  • Helt avskaffat RUT-avdrag
  • Sänkt tak i ROT-avdraget
  • Högre skatt för att anställa unga (budgetproposition 2015) 
  • Höjd skatt för banker
  • Höjd bolagsskatt
  • Höjd skatt för småföretagare (3.12)
  • Höjd effektskatt på kärnkraft (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd fastighetsskatt på vattenkraft
  • Avskaffad avdragsrätt för gåvor (budgetproposition 2015)
  • Avskaffad avdragsrätt för förvaltningsavgifter (budgetpropositionen 2015)
  • Avskaffad rätt att göra avdrag för läx-RUT (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd punktskatt på naturgrus (budgetproposition 2015)
  • Införande av skatt för vägslitage
  • Höjd skatt för mikroproducerad el
  • Höjd koldioxidskatt
  • Högre skatt på bränsle som förbrukas i flyg eller fartyg (budgetpropositionen 2015)
  • Klimatskatt på inrikesflyg / Skatt på flygresor
  • Högre skatt på vissa uppvärmningsbränslen (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på bekämpningsmedel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på kreosot
  • Högre skatt på vissa biodrivmedel (budgetpropositionen för 2015)
  • Naturvårdsavgift
  • Avgift djurskyddskontroll
  • Höjd skatt på avfallsdeponi (budgetpropositionen 2015)
  • Koldioxidskatt på torv
  • Skatt på handelsgödsel (budgetproposition 2015)
  • Skatt på flourerande växthusgaser
  • Skatt på avfallsförbränning (budgetproposition 2015)
  • Lastbilsskatt
  • Höjd skatt på diesel (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd skatt på öl och vin med 9 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på sprit med 1 % (budgetproposition 2015)
  • Höjd fordonsskatt för lätta fordon (budgetpropositionen 2015)
  • Höjd koldioxidskatt för vissa fordon (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på cigaretter med 6 % (budgetproposition 2015)
  • Skatt införs på viss privatinförsel av cigaretter (budgetproposition 2015)
  • Höjd skatt på snus med 12 % (budgetproposition 2015)
  • Slopad gruppregistrering till mervärdesskatt
  • Avskaffade lättnadsregler för oäkta bostadsföretag (budgetpropositionen 2015)
  • Särskild skatt för finansiering av större infrastrukturprojekt

Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur detta skulle slå på vår ekonomi och välfärd. Sedan kan man vända på myntet och se det från en eventuell seger för Alliansen 2018. Då skulle oppositionen tvingas lägga ner sina röster och gå med på allt Alliansen lägger fram istället – det blir en tung, ekonomisk, pendel som svingar Sverige ur balans.

I och med denna överenskommelse har dessutom Socialdemokraterna satt sig i knät på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet då de är beroende av båda två för att få majoritet för sin budget. Detta leder, som nämnts i tidigare inlägg, till en kraftigare vänstersväng och kommer försvåra det samarbete som nu måste börja ta form.

Det finns dock en ytterligare risk, som absolut inte är osannolik – nämligen att Löfven bryter överenskommelsen vid ett regeringsskifte 2018. Han är inte känd för att hålla det han lovar, vilket få verkar fästa speciellt mycket uppmärksamhet vid:

  1. ”Jag ska gå till talmannen, full av tillförsikt att vi ska få igenom en budget.” (Expressen 24/9)
  2. ”Om den [allians-] budgeten skulle vinna är det uteslutet att jag skulle sitta kvar och administrera den. Det sker inte.” (Dagens Nyheter 2/12)
  3. ”Jag har hela tiden tagit ansvar och tänker fortsätta göra det”, säger Löfven när han meddelar att han ska utlysa ett extra val istället för att avgå som han tidigare sade. (Svenska Dagbladet 3/12)
  4. ”Vi är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras,” säger Löfven och meddelar att det inte blir något extra val. (Dagens Nyheter 27/12)

Det är enkelt att se framför sig hur Stefan Löfven skulle kunna motivera ett brott mot överenskommelsen. Det skulle föranledas av ett tal i stil med att:

”Vi har nu suttit i regering i 4 år och äntligen börjat styra Sverige åt rätt håll, i och med detta skifte riskerar Sverige att återigen gå sönder. Det vore direkt oansvarigt att följa en gammal överenskommelse, som lades under ett helt annat parlamentariskt läge, när borgarnas skattesänkarpolitik återigen riskerar att slå ut våra unga och äldre och sätta välfärden ur spel.”

Om Decemberöverenskommelsen är en god idé eller inte får tiden utvisa. Men det är ett vågspel som gjort många väljare irriterade och frågan är om det går att återta det förlorade förtroendet – speciellt med tanke på risken att det inte finns några garantier på att Stefan Löfven kommer att hålla det han lovar.

LO får även polisen att dansa efter Socialdemokraternas pipa

Det låter som något hämtat ur en dålig politisk thriller, men makten LO utövar på samhället är reellt. Det finns ett flertal exempel på hur LO:s band till Socialdemokraterna – och därmed makten – har haft inflytande på väldigt olämpliga vis.

Lite ytterligare historia mellan Socialdemokraterna och LO för att utveckla det tidigare inlägget om LO kan vara på sin plats.

I valrörelsen 2002 lade LO 516 miljoner kronor på en socialdemokratisk valseger. I summan, som har tagits fram av Riksdagens Utredningstjänst, ingår förutom direkt kontantstöd och övriga valrörelseutgifter från LO och dess förbund även personellt stöd från LO-sfären, i form av anställdas och förtroendevaldas politiska arbete. Arbetarrörelsen har inte kunnat visa att summan är felaktig. (Svenska Dagbladet 9/5 2006)

LO skänker inte pengarna utan motkrav. Förutom positioner i partiledning och regering får LO mycket stort inflytande över regeringspolitiken. Vilket kommer visa sig tydligt i några exempel nedan.

I boken ”Sossesverige” ägnas ett helt kapitel åt LO, Socialdemokraterna och staten, som varmt rekommenderas.

Demoskop ställde inför valet 2006 frågor till LO:s medlemmar om hur de ser på olika fackliga organisationers reella och upplevda stöd till Socialdemokraterna. Endast sex av tio LO-medlemmar var i undersökningen medvetna om att LO och dess förbund aktivt stödjer Socialdemokraterna och av dessa var drygt hälften, det vill säga bara omkring en tredjedel av LO:s medlemmar, positiva till detta stöd. Detta visar hur LO agerar mot sina medlemmars vilja.

Det deras medlemmar måste komma ihåg är att det inte är ett måste att vara med i ett fack som är anslutet till LO. Unionen är ett partipolitisk obundet fackförbund som är en del av TCO, inte LO, och bidrar inte ekonomiskt till något politiskt förbund.

Ett stort problem är Socialdemokraternas dominans på arbetsplatserna och det faktum att den demokratiska socialismen står inskriven i LO:s och flera av LO-förbundens stadgar och den som inte verkar i stadgarnas anda riskerar uteslutning.

Det finns flera uppmärksammade fall på hur borgerliga personer mobbas ut eller sägs upp i fackliga sammanhang. Ett exempel är Zakarias Winberg som 2005 fick jobb på LO-distriktet i Falun. Jobbet gick ut på att informera LO-medlemmarna om pensionsvalet och få dem att teckna LO:s och Folksams gemensamma pensionsförsäkring. Winberg fick sparken redan innan han hunnit börja arbeta. Orsaken var att han skrev en insändare som var kritisk mot den socialdemokratiska regeringens alkoholpolitik, det vill säga något som inte hade med hans arbete som försäkringsinformatör att göra. Men det kom fram att Winberg var med i Kristdemokraterna eftersom han, och partikollegan signerade med namn och partitillhörighet.

Hade vi vetat att han var kristdemokrat hade han aldrig fått jobbet

Ovanstående sade Sten-Åke Mörk, LO:s ombudsman i Dalarna angående varför Winberg fick sparken när han skrev sin insändare. (Sydsvenskan 19/9 – 2006)

Ett annat exempel är Helena Ternehäll som valdes till arbetsplatsombud för Kommunal av sina kollegor på äldreboendet i Stenungsund. Men hon tvingades bort av förbundet eftersom hos sympatiserade med Moderaterna.

I november gick hon en kurs för arbetsplatsombud i Uddevalla. Där föreläste kommunalaren och S-politikern Krister Kronlid. Ternehäll reagerade på hur Kronlid angrep (den då sittande) regeringen och ansåg att de borde ha bjudit in en politiker från Alliansen också. Detta påpekades i utvärderingen som ledde till hennes uppsägning.

Beslutet togs med hänvisning till Kommunals stadgar, där det bland annat står: ”Kommunal ska […] verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval”. (Arbetet 22/12 2013)

Ett sista exempel är Camilla Ryd som arbetade som vårdare på ett gruppboende för personer med intellektuella funktionshinder i Upplands-Bro utanför Stockholm. Hon hade blivit utsedd av kollegorna till arbetsplats- och skyddsombud i Kommunal. Men ordföranden i Kommunals lokalavdelning ansåg att hon inte var välkommen eftersom hon kandiderade till kommunfullmäktige för Moderaterna och därmed vara delaktig i att ta beslut som de ”fasar” för. (Mitt i Upplands-Bro 12/09 2006)

Det ovanstående är ett par konkreta exempel på hur LO tvingar bort medlemmar som inte delar deras socialistiska värdegrund. Härnäst kommer de exempel som nämndes längre upp, om den inblandning LO har i statens arbete genom Socialdemokraterna. Ett inflytande som inte borde existera.

I januari 2005 härjade stormen Gudrun över södra Sverige. En stor mängd träd föll omkull och skulle forslas bort. Det fanns inte tillräckligt många svenska lastbilar och lastbilschaufförer för att utföra arbetet, varför det även kom en del från andra länder. Polisen organiserade då razzior för att säkerställa att de utländska lastbilschaufförerna uppfyllde de rådande säkerhetsföreskrifterna.

Dessa insatser gjordes i samarbete med LO-facket Transport. Polisen hade sin central i en av Transports lastbilar och ombudsmän från LO-facket åkte med polisen ut till kontrollerna och passade på att samtidigt se till att det fanns kollektivavtal. Enligt Transports ombudsman hade de nämligen själva inga mandat att kontrollera förarnas identitet och avtal, utan de behövde polisens hjälp med detta.

Det är inte ett krav att ha kollektivavtal, som är en frivillig överenskommelse. Att LO samarbetade med polisen för att kontrollera detta är mycket anmärkningsvärt, men det märkligaste av allt var hur varken Transport eller polisen inte reagerade på att en privat intresseorganisation med kopplingar till ett enskilt parti (som dessutom satt vid regeringsmakten vid tidpunkten) utnyttjade polisen för sin privata agenda. Detta var dock något justitieombudsmannen reagerade på.

Det är självfallet inte en uppgift för polisen att samarbeta med ett fackförbund i en sådan sak.

Justitieombudsmannens undersökning gjorde gällande att Transport huvudsakligen utförde kontrollerna i ett arbetsrättsligt syfte. (Sveriges Radio 12/10 2006)

Ett annat exempel var när arbetsförmedlingen i Nyköping 2005 skickade ett brev till arbetslösa byggnadsarbetare i regionen. Brevet, som var undertecknat av både en tjänsteman på arbetsförmedlingen och en ombudsman från LO-förbundet Byggnads, uppmanade mottagarna att åka till Stockholm för att delta i en demonstration organiserad av LO, med såväl dåvarande ordföranden Wanja Lundy Wedin som arbetsmarknadsminister Hans Karlsson (S) som två av deltagarna. Brevet gjorde klart att den som inte åkte med och visade arbetarrörelsen sitt stöd skulle förlora a-kassan:

Uteblir du från denna träff förutsätter jag att du har full sysselsättning och inte längre vill vara aktuell sökande på Arbetsförmedlingen och därmed tas bort som sökande och din ersättning från A-kassa upphör.

Detta reagerade Carl B Hamilton (FP) på och ifrågasatte Hans Karlsson som inte kunde svara på något om ”det enskilda ärendet”. Hamilton menade då att Karlsson agerar fegt och saknar civilkurage nog att ta avstånd från Byggnads (och i förlängningen LO:s) agerande. Detta berodde med stor sannolikhet på att LO är en av de allra största bidragsgivarna till Socialdemokraterna som vid tillfället satt vid makten. Det var uppenbart hur LO utnyttjade det faktum att de hade starka band till regeringsmakten. (Riksdagen, Interpellationer, samt protokoll 31/3 2005)

 Hur LO, en fackorganisation, kan ha detta inflytande över politiken – och därmed staten och dess arbetssätt – är något som måste uppmärksammas och begränsas. Ett fack ska alltid värna om sin medlems bästa och inte enögt satsa alla resurser på ett politiskt parti för att vinna inflytande. Även den som röstar på Socialdemokraterna borde inse att denna maktbalans är skev och inte gynnar medborgare eller medlem.

(S) fortsätter sin vänstersväng men vill fortfarande samarbeta åt höger

Den gångna veckan har varit märklig med flera utspel från Socialdemokraterna som varit motsägelsefulla. Det har inte varit enkelt att förstå vad de faktiskt vill göra. I måndags skrev Svenska Dagbladet om denna förvirring och sammanfattade det hela på ett mycket träffsäkert sätt:

Så vi har alltså en regering, som inte är en regering när den går till val, men som ändå tänker gå till val som regering, och tänker sitta som regering efter valet. Regeringen har en budget, som inte är regeringens budget just nu, men som samtidigt ändå är en valplattform, trots att den är överspelad och det inte går att gå till val på precis den budgeten.

Nu har Löfven & Co varit på Harpsund för att få ihop sin politik. Beskeden är lite klarare, men fortfarande märkliga med tanke på de gångna månadernas turbulens. Det visar sig att vänstersvängen fortsätter.

S, Mp och V går återigen till val samlade, men med en ny budget. Den gamla är överspelad på så sätt att flera av reformerna inte går att genomföra längre. Det är fortfarande oklart om Vänsterpartiet kommer att få sitta i regeringen, men Sjöstedt såg till att påminna om att deras stöd är nödvändigt för att få igenom nästa budget.

Det viktiga, och intressanta, är att de gör som Alliansen och går till val tillsammans. Att de väljer att göra detta är inte speciellt konstigt, men med tanke på de senaste månadernas aggression Löfven fört mot blockpolitiken ter det sig som ett alternativ vars syfte är att behålla makten, inte sträcka ut handen för blocköverskridande överenskommelser. Den utsträckta handen pekar vänsterut.

Under presskonferensen som hölls i samband med mötet på Harpsund fortsatte Löfven sin retorik med att kalla Alliansen för de fyra borgerliga. Han vägrar fortfarande att kalla den för Alliansen. Om det handlar om att cementera det ”borgerliga föraktet” eller är ett försök att påvisa att de inte är så sammansvetsade som de påstår är oklart. Att Löfven vägrar ge ett besked om han tänker släppa fram en Alliansregering i minoritet eller inte är även det något som spär på misstroendet för honom.

Höger vänster

Nu är vänstersvängen bekräftad och i det närmaste fullbordad. Alliansen måste ge besked på hur de vill hantera detta och vara kraftfullare i sin kritik på Löfven och deras skadliga politik som är förklätt i humanism och solidaritet.

Det finns ett antal krav som de tydligaste ledarna för Alliansen – Annie Lööf (C) eller Anna Kinberg Batra (M) – bör ställa på Löfven, om han sitter kvar efter extra valet, för att ett samarbete över överhuvudtaget ska vara aktuellt.

  1. Arbetet MOT vinster i välfärden avslutas
    – Bekämpa inte vinster. Reglera och inför kvalitetskrav istället
  2. Brommas avtal förlängs
    – Ett bostadsbygge där slår negativt på hela Sverige
  3. Förbifarten återupptas omgående
    – 4 mkr om dagen är inte en ”liten fördyring”. Förbifarten gynnar alla som behöver åka förbi Stockholm och underlättar för de som bor norr och arbetar söder, och tvärtom. En bil i rörelse är mindre miljöfarlig än en bil som tvingas starta/stanna
  4. Miljöpartiets inflytande över kärnkraften avslutas
    – Risken blir annars att Sverige får ett importberoende bestående av tysk kolkraft eller rysk gas
  5. Socialdemokraterna kommer till mötena om pensionen UTAN Miljöpartiet
    – Det är direkt skadligt att låta ett parti som är emot tillväxt få inflytande över de pensioner som är beroende av tillväxten för att ge någon avkastning

Om Löfven släpper dessa punkter och gör det klart att de inte återkommer, finns en reell möjlighet för blocköverskridande överenskommelser. Fram till dess är det fortfarande samma knutna näve med långfingret uppe som han egentligen visar när han sträcker ut sin arm.

Betalar du omedvetet för Socialdemokraternas valkampanj?

LO är ett samarbete mellan 14 olika svenska fackförbund med ungefär 1.5 miljoner medlemmar.

De ger ett ekonomiskt stöd till Socialdemokraterna på 6 miljoner kronor årligen. Detta motsvarar ungefär 4 kronor per medlem och år. Det är LO-kongressen som fattat beslut om att LO ska samverka med Socialdemokraterna.

Om man är medlem av någon av följande fackförbund betalar man därmed för en del av Socialdemokraternas valkampanjer:

LO har som idé att vara arbetarens förespråkare, att tillsammans är man stark. De verkar aktivt för en socialdemokratisk framtid, som på många vis är både tillväxt- och företagarfientlig genom de skattehöjningar och avgiftsbelägg som läggs på arbete och företagande – exempelvis dubbelstöten mot ungdomar och äldre, båda grupperingar ska vara dyrare att ha som anställda.

LO utger sig därmed för att vara arbetarens röst, men tittar man närmare på deras årsredovisning ser man en enormt vinstdrivande organisation i en kapitalistisk anda som många röda förmodligen skulle känna sig obekväma inför. LO:s årsredovisning för 2013 är den senaste de har publicerats och går att läsa i sin helhet här.

Men man kan inte räkna med att få något svar från LO om man ifrågasätter deras finansiering.

LO Blockerar

Frågan som ställdes: ”Vad säger ni till era medlemmar som inte är rödgröna om de miljoner av deras bidrag som går till S?”

 

Rebecca Weidmo Uvell, som skriver bloggen www.uvell.se har sammanställt delar av den årsredovisningen och har gjort en del mycket intressanta iakttagelser.

Det framgår från årsredovisningen att de tar emot bidrag från statliga myndigheter, men förtydligas ingenstans vilka myndigheter det handlar om. Det framkommer inte heller exakt hur stora summor det handlar om, den intäkten bakas ihop med andra för att försvåra en noggrannare genomgång.

LO:s totala intäkter 2013 ligger på 871 miljoner kronor och har hiskliga 1.3 miljarder i eget kapital. LO består inte enbart av ovanstående fackförbund, utan är en koncern med många olika företag:

  • HB Klockan (51%) med helägda dotterbolaget Klockan Garage AB
  • Örenäs Slott och Konferens AB (100%)
  • Örenäs Slott och Egendom AB (100%)
  • Brunnsvik Förvaltning AB (100%)
  • Strykjärnet i Norrköping HB (75%)
  • LO-tidningen AB (100%)
  • LO-TCO Rättsskydd AB (90%)
  • AB Bantorget (100%)
  • Riva del Sole (68%)
  • Täljö Utvecklings nr 1 AB (90%)
  • KungsLagern Holding AB (51%) med helägda dotterföretaget Lagern 11 samt LO Media AB (100%) med de helägda dotterföretagen Spaden Fastighets AB och LO Service Center AB.

Som tydligt framgår äger LO en stor blandning bolag, bland annat tidningar och slott. De är en relativt stor koncern med stor spridning – precis som koncerner brukar ha.

När sedan LO högljutt protesterar mot stora företag som anses giriga är det inget annat än hyckleri.

Bland annat sa deras ordförande Thorwaldsson det här på kongressen (Uvell):

Den alltmer giriga kapitalismen med överdrivna målsättningar för avkastning har lett till en farlig politik. De långsiktiga investeringarna har ersatts av kortsiktig spekulation.

”De långsiktiga investeringarna har ersatts av kortsiktig spekulation”. Det låter illa, det låter som riskkapitalism som tar stora risker med pengar som borde gå till tryggare placeringar som förbättrar för de som arbetar. Däremot framgår det inte lika tydligt att LO har värdepapper till ett marknadsvärde på 1.4 miljarder kronor som gett en avkastning på 6.7 miljoner kronor – precis sådana spekulationer som LO fördömer utåt.

Det är uppenbart att LO har enorma resurser till sitt förfogande, genom bland annat spekulationer, vinstmarginaler från företagen de äger, medlemsavgifter och skattepengar från (okända) myndigheter.

LOs valrörelse i siffrorÅrsredovisningen har, av naturliga skäl, inte presenterats för 2014. Men ovanstående sammanställning visar att det inte handlar om små summor som gick till Socialdemokraternas valrörelse. Detta sker dessutom i samband med att LO har visat ett negativt resultat 2 år i rad (-4.7 miljoner 2013 och -6.5 miljoner 2012).

Nu är det ett extra val i antågande och ännu större summor kommer att avläggas till kampanjarbete för Socialdemokraterna. LO:s vice ordförande Tobias Baudin säger till Svenska Dagbladet:

Vi räds inte ett nyval, alla är beredda att komma igång snabbt om det skulle behövas. Vi kallade ihop LO-styrelsen och var helt eniga. Vi kommer att föra en mycket offensiv och intensiv valrörelse.

Den kommer att bli ”offensiv” och ”intensiv”, vilket brukar vara synonymer med ”kostsam”. Istället för att lägga pengar på förbättringsarbete hamnar dessa hos S och Stefan Löfven.

Det intressanta är att det inte handlar om rena bidragspengar till Socialdemokraterna, då skulle 6 miljoner kronor inte räcka speciellt långt. Förutom dessa satsar LO och många av förbunden på många olika opinionsbildande verksamheter, vissa enbart inför valet och andra är alltid en del av deras opinionsbildning men fokuserar vid valrörelse på att föra kampanjarbete åt S.

Hur påverkar då LO opinionen utan att själva stå som avsändare?

Det nyligen bildade fackförbundet 6F är ett exempel, som tillhandahåller IT- och HR-service till flera av LO:s förbund. De hade en tydligt uttalad valplan för 2014 till stöd för Socialdemokraterna och delade ut produkter och affischer med slogans i stil med ”8 år av ökade orättvisor. Säg ifrån! Rösta den 14 september.”

Genom 6f startade LO även tankesmedjan Katalys som beskriver sig själva med orden ”…ett oberoende fackligt idéinstitut som bedriver utredningsverksamhet och opinionsbildning.” Men lägger till i slutet att de värderingsmässigt står med LO, vars styrelse enbart består av medlemmar från LO:s fackorganisationer.

Ett annat sätt som LO använder för att bilda opinion åt Socialdemokraterna är genom plattformen Opinionsverket, som ställer krav på sina opinionsbildare att dela LO:s värderingsgrund. I reglerna står det att man måste dela LO:s grundläggande värderingar och att det man skriver kommer att modereras om detta inte åtföljs. För vanliga användare fungerar sidan som ett nyhetsflöde, man skriver upp sig och får mail om vad som händer och borde tas upp i olika sociala medier.

Hemsidan Alliansfritt:s chefredaktör Robin Zachari arbetar även som utredare på tankesmedjan Tiden, som i sin tur grundandes och finansieras av LO. Därmed är Alliansfritt indirekt sponsrad av LO genom Tiden. Tankesmedjan beskriver sig själva som att dess verksamhet bygger på en solid intellektuell och vetenskaplig grund. Vilket är motsägelsefullt med tanke på deras politiska bundenhet.

Listan kan göras mycket längre, men för att bli mer överskådlig presenteras LO:s samarbete och gemensamma valarbete med Socialdemokraterna i nedanstående lista:

Alla dessa organisationer arbetar för Socialdemokraterna och får finansiering av LO.

Ett fackförbund kan inte gå till val, men de gör sitt bästa för att se till att få Socialdemokraterna valda, trots att LO är kapitalister själva. De för sina medlemmar bakom ljuset och för en socialdemokratisk kampanjrörelse med pengar som borde gå till sina medlemmar.

LO:s Partisympatier totalt, november

LOs partisympatier

Om undersökningen:

SCB har intervjuat över 5 000 personer mellan perioden 29 oktober till 25 november 2014.
Partisympatier tar inte hänsyn tas till om man skulle rösta eller inte. Det är alltså inte samma sak som den vanliga opinionsfrågan: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?

LO har redan påbörjat valrörelsen åt Socialdemokraterna. De behöver inte vänta på det officiella beslutet som kommer i slutet av december.

Källa: LO:s Facebooksida

Källa: LO:s Facebooksida

Istället för att fokusera på vad den andra sidan gör dåligt, fokuserar Politikdelen på det som är positivt. Det är upp till var och en att avgöra vilken kampanjanda man föredrar.

Alliansens värderingarFrågan man nu måste ställa sig är: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

Löfvens hand är utsträckt men visar stopp

Stefan Löfven påstår att han sträckt ut handen och bett om samarbete sedan valresultatet. Att det är Alliansen som har avvisat alla försök till blocköverskridande överenskommelser och att ansvaret ligger hos dem.

Granskar man Löfvens ord i samband med hans handlingar ser man däremot ett annat mönster. Ett mönster som visar på en utsträckt hand med långfingret uppe. 

Det samarbete han pratar om, som främst riktat sig till Centerpartiet och Folkpartiet är ett samarbete där han ber dem om att svika sina väljare och börja föra en politik som på många vis går emot flera av deras kärnfrågor. Han presenterade sin samarbetsregering snabbt, en historiskt svag regering tillsammans med Miljöpartiet. Stefan Löfven lämnade Vänsterpartiet utanför regeringen, med baktanken att detta skulle underlätta för de blocköverskridande överenskommelser han planerat.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt blev mycket upprörd och menade att från och med nu (efter regeringsförklaringen) var V ett oppositionsparti och ämnade även lägga fram en egen budget.

Stefan Löfven använder sig dessutom av en tvivelaktig retorik där han alltid refererar till Alliansen som ”de borgerliga partierna”. Borgare är ett ord som används av många på ett nedsättande vis, och för att visa lite respekt borde han använda benämningen Alliansen. Det är samma respekt som gjorde att Alliansen kallade V, S och Mp för de rödgröna istället för oppositionen – detta görs även i de kommuner där Alliansen styr – eftersom ”opposition” inkluderar SD och man tog hänsyn till att de inte borde placeras i samma fack. Tråkigt nog är detta retoriskt genomtänkt för att nöta in ordet borgare och påminna om den negativa klang det hade förr. Att säga Alliansen låter mindre farligt.

En – mycket kort – tillbakablick visar på flera situationer som Stefan Löfven beslutat om som i princip omöjliggör ett blocköverskridande samarbete.

  • Löfven håller tillsammans med V en presskonferens om vinster i välfärden med ett tonläge som andas mer kommunism än medborgarinflytande.

Mer om vinster i välfärden finns att läsa i ett äldre inlägg här.

  • Enligt anvisning från V lägger Löfven fram en proposition om slopat vårdval, som sågas av Lagrådet och återkallas.

Både C och Fp arbetar aktivt för individens frihet och övertygelse att människan på många sätt vet bäst själv, utan inblandning av staten.

  • Regeringen lovar att friskoleöverenskommelsen ska ligga fast, men kort därefter dras den tillbaka.

Den drogs tillbaka knappt två veckor efter valnatten i september.

  • Byggandet av Förbifart Stockholm läggs på is till 1 maj 2015. S ger en beskrivning av konsekvenserna av beslutet. MP en annan.

S menade att Förbifarten inte är en förhandlingsfråga medan Mp och V vill stänga ner arbetet. Frågan skickas till Stockholm, trots att Förbifarten påverkar en mycket större del av Sverige. Mer om hans löfte om att inte förhandla om Förbifarten finns här.

  • Regeringen öppnar genom ett regeringsbeslut för en stängning av Bromma flygplats, när över 20 procent av kontraktstiden återstår.

Alla allianspartier är måna om att Bromma Flygplats blir kvar och påpekar vikten flygplatsen har nationellt, inte enbart för Stockholm. Mer om problematiken att stänga Bromma kan läsas här.

  • Utrikesminister Margot Wallström uttrycker sig oförsiktigt om svenska folkets rädsla för Vladimir Putin. Regeringen stänger dörren till Nato. Och beslutar att erkänna Palestina som stat utan att först ta upp det i Utrikesnämnden.

Fp vill att vi går med i Nato, alla partier är överens om att ett nära samarbete är viktigt. Genom att påpeka en påstådd rädsla för Putin spelar man honom i händerna

  • Stefan Löfven visar dåligt handlag inför sitt första toppmöte i Bryssel och orsakar förvirring i riksdagens EU-nämnd.

När Löfven sedan skulle presentera de klimatmål som han ville ha mandat för i EU-nämnden uppgav han direkt de lägsta siffrorna han kunde tänka sig gå med på, men ångrade sig mitt i och nämnde de siffror han tänkte på från början. Detta ledde till att flera ledamöter blev förvirrade av vad statsministern faktiskt bad om mandat för och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick be om en paus för att tala Löfven till rätta. Skadan var dock redan gjord och han tvingades åka till Bryssel och föra den politik som mer var på Alliansens linje.

När Sverige stod värd för nordiska rådets möte i Stockholm, råkade Stefan Löfven glömma vad den estniska utrikeshandelsministern heter (Anne Suling) och bad att få ett papper på det. Detta efter att först ha räknat upp några namn och sedan genant fastna på Estland. (Politikdelen.com)

  • Socialdemokraterna bjuder på eget bevåg in MP till den blytunga Pensionsgruppen, där alliansen och S har gått ed på att vara överens om vartenda kommatecken som rör arbetet med pensioner.

När sedan S vägrar att ta tillbaka inbjudan lämnar de andra mötet i protest mot att S bryter den överenskommelse som legat i många år.

  • Finansminister Magdalena Andersson svartmålar mot bättre vetande svensk ekonomi och upprepar orimliga utsagor hela hösten.

Magdalena Andersson har gång på gång visat på en mörk bild av den svenska ekonomin, med tomma lador och avdukade bord. Andersson hade även tankar på att avveckla det Finanspolitiska Rådet med motiveringen att de bara behövdes för att granska en borgerlig ekonomi, inte en socialdemokratisk.

Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar

Detta sade Magdalena Andersson till DN. Mer om utspelen går att läsa här.

  • Marginalskatterna höjs i S–MP-budgeten trots att de lovat att inte höja skatten på arbete och trots att det inte skulle ge några extra statsinkomster att tala om.

Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Mer om detta går att läsa här.

Lafferkurvan

 

 

Detta är ett axplock av de saker regeringen hunnit åstadkomma under sina första månader vid makten och menar i samma andetag att de har en utsträckt hand till Alliansen. Det är inte märkligt att det ses som provocerande när Löfven säger en sak och sedan gör en helt annan tillsammans med först Mp och senare V. Att Allianspartierna inte känner förtroende för Löfvens regering blir nästan en självklarhet och när Löfven då gång på gång berättar att han vill samarbeta, att handen är utsträckt, då blir det inte mer än ytterligare provocerande eftersom det inte är mer än ett spel för galleriet. Utåt sett vill han ses som en öppen statsminister som vill bryta upp blockgränserna och föra en bred politik, men hans handlingar visar på motsatsen.

Detta är inte mer än en ursäkt för det misslyckande han står inför. Det misslyckande som leder till ett nyval – som därutöver inte är någonting annat än hans sista chans att klamra sig fast vid makten.

Han meddelade redan innan budgetomröstningen att han inte kunde tänka sig att sitta kvar och administrera någon annans budget, vilket innebär att han lovade att avgå om Alliansens budget vann. (Dagens Nyheter 2/12)

Jag tänker inte ­administrera någon annans budget, det vore korkat helt enkelt

Nu vann Alliansens budget och om Stefan Löfven vinner valet kan han lägga fram nya förslag, men dessa kan träda i kraft tidigast i juli. Förslag som kostar mycket pengar att genomföra kan inte börja gälla förrän vid årsskiftet 2015/2016 om de ska finansieras. Hur det än blir i mars måste Stefan Löfven administrera en alliansbudget, vilket han innan omröstningen meddelat att han vägrade göra.

 

Failed to prepare, prepare to fail. Regeringen var inte förberedd, resultatet blev ett extra val

Är man inte förberedd så är man oförberedd. Detta sade Fredrik Reinfeldt många gånger under den gångna valrörelsen och varnade för ett parlamentariskt kaos vid en rödgrön seger.

Nu blir det ett extra val den 22 mars 2015.

Innan valet fick man inte veta vilka som tänkte regera tillsammans, vilken budget som skulle gälla eller hur de tänkt få igenom sina förslag. Detta ledde till svikna och omarbetade löften som väljarna inte kände igen sig i. Vänsterpartiet, som såg sig själva som en naturlig del av regeringen, fick stå ute i kylan. De lovade då att lägga fram en egen budget och agera som ett oppositionsparti. Vad som egentligen hände är historia.

Löfven berättade att han ämnade utlysa ett extraval och passade på att berätta hur han ämnar gå till val på den lagda budgeten, tillsammans med Miljöpartiet – och då i förlängningen Vänsterpartiet. Det ironiska är att genom detta cementerar den blockpolitik han fördömer och ser som anledning till nederlaget vid omröstningen.

Ett extraval är inget något parti kan ta lätt på och utgången är mycket oviss.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svikit många löften och tappat stort i förtroende i opinionen. Löfvens utsträckta hand visade sig vara tom och ett spel för galleriet, men genom att samarbeta med Vänsterpartiet stängde han resolut dörrarna för samarbete med bland annat Centerpartiet och Folkpartiet. Att bland annat vilja förbjuda vinster i välfärden och höja marginalskatterna för arbete med mera och samtidigt vilja samarbeta med partier som har dessa som kärnfrågor visar att det faller på sin egen orimlighet.

Även sinsemellan har S och Mp fått kompromissa så mycket att väljarna inte känner igen sig. S var bestämda om Förbifart Stockholm byggande, men Mp och V var emot och S backade. S ville även behålla Bromma, men tvingades att utreda även detta. På samma sätt hade Mp stora frågor som de fick ge efter från, bland annat kärnkraftsfrågan.

Moderaterna står utan partiledare. De har dock tidigarelagt sin partistämma för att med största sannolikhet rösta fram Anna Kinberg Batra som ny partiledare då det är viktigt med fyra tydliga ledare inför den kommande valrörelsen. Moderaterna har mycket att vinna med tanke på hur många väljare som lämnade partiet i september. Med Kinberg Batra har de möjligheten att ta Moderaterna i en ny riktning för att återta en del av dessa.

Kristdemokraterna har i de senaste opinionsundersökningarna hamnat under 4% gränsen och står inför stora utmaningar. Däremot har de nu en unik chans att växa väsentligt om de förnyar sin politik. Kristdemokraterna är det naturliga partiet att ta tag i invandrings- och pensionsfrågorna. De är ett konservativt parti som kan plocka många väljare. Lyft fram Sara Skyttedal (förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet) och låt henne formulera frågan, hon har redan tidigare tagit upp invandringsfrågorna i debattinlägg i DN, där hon bland annat skriver: 

”…för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.” (Dagens Nyheter 29/8)

Kristdemokraternas kärnväljare är dessutom ofta bland de äldre och då är pensionsfrågan ett naturligt val. Men det krävs samtidigt att de faktiskt får igenom sina förslag i Alliansen som helhet, vilket är en utmaning i sig.

Sverigedemokraterna hamnar nu i en valrörelse utan sin partiledare, Jimmie Åkesson. Men det är inte säkert att det kommer att påverka SD:s valresultat. Det stora frågetecknet handlar mer om någon kommer att ta samtalet med dem, eller fortsätta hålla alla dörrar stängda. Risken för det sistnämnda är det martyrskap som gett SD sina stora framgångar. Förhoppningsvis sker det ovanstående med Kd som resolut kommer att avväpna SD. Invandringens kostnader får inte fortsätta vara ett tabubelagt ämne.

SD har dessutom visat att de har makt, och det innebär en risk att de drar till sig fler väljare från både Alliansen och S.

En annan riskfaktor vid extravalet i mars är Feministiskt Initiativ som fick 3,12% och därmed ligger nära riksdagsgränsen. Det finns en risk att de får de stödröster de behöver för att komma in och då har Alliansen fyra partier att kämpa mot i Riksdagen med starka vänstertendenser. Den troligaste anledningen till deras framgångar är dock media, som gett dem lika mycket utrymme som vissa riksdagspartier – vilket kan ses som märkligt då andra partier utanför riksdagen inte fått denna mediala uppmärksamhet.

Stefan Löfven avgick inte som utlovat, det är en svaghet som kan kosta Socialdemokraterna röster. Det är, som tidigare nämnts, dessutom oerhört osannolikt att något parti från Alliansen kommer att samarbeta med en samarbetsregering som vill förbjuda vinster i välfärden, avskaffa valfriheten, stoppa förbifarten och höja väldigt många skatter som slår hårt på företag och sysselsättning.

Nu tvingas Löfven att föra en borgerlig ekonomisk politik då Alliansens förslag vann omröstningen och ligger då ett år. Även om S vinner får de leva med Alliansens budget under 2015. S har med andra ord bara 3 år kvar för att genomföra sitt förslag, som också den kan falla vid nästa budgetomröstning.

Nu börjar en ny valkampanj och LO storsatsar. Under valarbetet 2014 såg deras siffror ut såhär (under valkampanjen 2010 bidrog LO med över 500 miljoner kronor till Socialdemokraternas kampanjarbete):

LOs valrörelse i siffror

Källa: Politikfakta

Frågan man då logiskt måste ställa sig: Kommer Sveriges fackanslutna arbetare stillasittande tiga och acceptera att ytterligare tiotalet miljoner av deras medlemsavgifter används till propaganda i extra valet 2015? Inte alla LO-anslutna är rödgröna och det är ett slag i ansiktet på de som betalar sin medlemsavgift till LO samtidigt som de är medlemmar i ett Alliansparti. En fortsatt svartmålning av Alliansens politik riskerar att regeringen själva tar skada med tanke på sina egna tillkortakommanden under dessa korta månader vid makten.

 

Regeringens utspel alltmer desperata

Gång på gång hör man om regeringens utsträckta hand och om att ta ansvar. Härom dagen sade han till Dagens Nyheter: ”Jag utgår ifrån att de fyra borgerliga partierna inte vill ha en ordning där Sverigedemokraterna har det avgörande inflytandet”.

Till Expressen sade han: ”När det gäller utvecklingen av landsbygden ser jag definitivt Centerpartiet som en samtalspartner. När det gäller utvecklingen av näringslivet och jämställdhet ser jag Folkpartiet som en möjlig samtalspartner. Men även andra kan komma in i de sammanhangen”.

För det första är det absurt att lägga ansvaret hos allianspartierna för Sverigedemokraternas beteende. Alliansen gör det de alltid har gjort – de för en politik de tror på och står för. Det faktum att SD har röstat för flera av deras förslag gör dem inte till ett samarbetsparti. Ett samarbete innebär ett givande och tagande, vilket inte skett här.

För det andra är det lika märkligt att Löfven återigen sträcker ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet efter att flera gånger gett smällt igen de samarbetsdörrar som eventuellt hade kunnat finnas. Som nämnts i ett tidigare inlägg har regeringen samarbete med Vänsterpartiet och tillsammans med dem satt ihop en budget med stora skattehöjningar som alla allianspartier ser som företagarfientliga och skadliga för sysselsättning och tillväxt.

Utåt sett pratar Löfven om samarbete, men handlingar säger mer än ord och det är bara att titta på Förbifart Stockholm för att se hur svårt det skulle vara för ett alliansparti att regera tillsammans med S och Mp.

Det är orealistiskt av Löfven att försöka lägga över ansvaret på Alliansen när det kommer till budgeten. Det är inte deras sak om Löfven inte har lyckats förankra sin budget i riksdagen och det skulle vara ett direkt svek mot alla de väljare som inte ville ha en rödgrön regering att inte föra den politik de röstade för. En sådan politik får stå för de rödgröna med tanke på deras vallöften som vrids och vänds tills deras väljare inte längre känner igen dem.

Löfven svänger dessutom som en pendel när han får frågan om hur han tänker hantera ett eventuellt nederlag vid budgetomröstningen. Den 10 november sade han till TT att han ”… kommer inte sitta och regera på någon annans budget”, och lade till att regeringen avgår om SD, genom att rösta på Alliansens budet, medverkar till att regeringens budget röstas ner.

Men redan den 22/11 ändrade han sig: ”Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på,” sade han till Svenska Dagbladet under sin New York-vistelse.

Vad detta sätt kan vara ville han inte utveckla. Men dubbelmeningarna avlöser varandra. Ena dagen ska han avgå, andra dagen är det inte längre aktuellt.

Förmodligen var det första uttalandet ett utspel för att försöka få upp opinionssiffrorna, ett sätt för Löfven att visa på ansvarskänsla och integritet. Men när opinionen istället fortsätter att dala vill han inte längre ta risken att tvingas avgå. I stället sträcker han ut sin hand återigen, samtidigt som han fördömer SD:s tystnad.

Löfven skyller budgetproblemen på alla andra än sig själv, trots att ansvaret till sist och syvende ligger hos regeringen – de som först lade fram en budget som bara hade en svag förankring i Riksdagen, och det endast efter att ha förhandlat med det så kallade oppositionspartiet Vänsterpartiet.

Det är en enad front mot en splittrad regering som inte verkar klara av att komma överens inbördes.