Vänsterpartiet är till salu – billigt

Det är med fascination man följer regeringens arbete. Vänsterpartiet är ett uttalat oppositionsparti, men som alla är fullt medvetna om är de högst delaktiga i de ekonomiska beslut som tas. Det är genom ett samarbete med V som regeringens budget kan gå igenom och detta är en vetskap som utnyttjas till fullo.

I valrörelsen 2014 var Vänsterpartiets största paroll ”Inte till salu!” Partiledaren för Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, höll tal under kongressen som spikade detta slagord och sade bland annat:

”Vi ska möta deras [Sverigedemokraternas] rasism kompromisslöst, med fakta, solidaritet och den insikt vi aldrig ger upp – att människor har lika värde oavsett hårfärg, efternamn eller födelseort”

Detta tal avslutas med orden ”Vi är inte till salu!”.

Med detta i bakhuvudet tittar vi på beslutet som togs häromdagen. Det blir ytterligare tio miljarder kronor till kommuner och landsting nästa år, enligt regeringens vårbudget som presenteras nästa vecka. Höjningen är permanent. (Affärsvärlden 4/4 2016)

Dessa 10 miljarder var ett krav från V för att ställa sig bakom regeringens budget. Detta från ett parti som vägrat ställa ”flyktingar mot välfärd”.

Flyktingar mot välfärd

Den totala budgeten ligger på 1600 miljarder kronor. Vänsterpartiet ställde sig med andra ord bakom den mest flyktingrestriktiva budgeten någonsin för 10 av dessa. De nöjde sig alltså med 0,63% av budgeten för att stödja en regering med en politik de högljutt vägrat ställa sig bakom.

Det blir än mer anmärkningsvärt när man hör Sjöstedt uttala sig om denna ”seger”:

”Vi har fått igenom allt av det, hundra procent”

Sjöstedt menar att dessa pengar ska gå till välfärden, till fler lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare. Men det som inte nämns lika öppet är att dessa pengar inte är öronmärkta till nyanställningar. Kommunerna och Landstingen får göra vad de vill med dessa pengar. (DN 4/4 2016)

Detta betyder att kommun 1 kan välja att anställa för hela summan, kommun 2 kan välja att anställa för en del av pengarna medan kommun 3 kan lägga pengarna på något helt annat.

Vänsterpartiet är till salu. Priset var inte ens högt i relation till den totala budgeten – och flyktingpolitiken ligger fast. En flyktingpolitik som både Miljöpartiet och nu Vänsterpartiet står bakom.

Det är en intressant tid vi lever i.

Annonser

Det behövs lågavlönade och enkla jobb utan kollektivavtal

Sverige är i en utsatt position. Vi har en väldigt öppen immigrationspolitik i samband med en lågkonjunktur som har resulterat i en bestående hög arbetslöshetsnivå. Det är inte bara flyktingar (till skillnad från arbetskraftsinvandring) som har svårt att få ett arbete, även unga som söker sin första anställning har det svårt när kraven ständigt ökar. Det blir ett klassiskt moment 22: du behöver erfarenhet för att få en anställning, men du behöver en anställning för att få erfarenhet.

Ett exempel på detta är jobbet som ”Junior Managementkonsult” hos Acando. Här krävs naturligtvis en relevant universitetsexamen. Men inte nog med detta krävs även 2-3 års relevant arbetslivserfarenhet. För en junior tjänst. Om man frågar någon som haft en tjänst i 3 år om denne fortfarande ser sig som junior får man med stor sannolikhet ett nej.

Det som behövs idag är dock fler enkla jobb med lägre ingångslöner. Detta betyder att kollektivavtal inte kommer att kunna slutas eftersom miniminivån på en kollektivavtalsenlig lön är relativt hög.

Anledningen till detta är beror, som redan antytts, på den mängd invandrare/flyktingar och arbetslösa ungdomar vi har idag. Tittar man på flyktingarna som kommer till Sverige ser man tydligt varför detta kan bli problematiskt. Enligt migrationsverket så saknar 50-60% av syrianska flyktingar utbildning över grundskolan medan 60% av den totala somaliska befolkningen är analfabeter varav 85-90% som söker sig till t.ex. Finland är analfabeter. (Svenska Yle & Röda korset).

Detta innebär att vi måste tillåta lägre löner i arbeten som inte kräver tidigare eftergymnasial utbildning. Att inte ha kollektivavtal behöver inte betyda oskäliga arbetsvillkor, ett anställningskontrakt skrivs alltid och där kan man avtala om arbetstider, löner och förmåner. Lägre ingångslöner kommer dessutom underlätta för ungdomar att få sitt första jobb och bryta det moment 22 som finns idag. En hög lön innebär en hög kostnad för företaget, som i takt med den ställer högre krav på den anställde.

Lönegapet mellan en erfaren och oerfaren anställd är såpass liten att arbetsgivaren ofta föredrar en lite högre kostnad för att veta vad denne får – istället för att chansa på en oerfaren. Statistik från Svenskt Näringsliv visar att de flesta med låg lön snabbt klättrar i lönetrappan. Utav de drygt 100 000 personer som år 2004 hörde till den tiondel som tjänade minst låg endast knappt fyra av tio personer kvar där ett år senare. Efter sex år var endast en av tio personer kvar bland den tiondel som tjänade minst. (Svenskt Näringsliv 22/2 2012)

Höga ingångslöner gör att arbetsgivare inte ser det som lönsamt att anställa personer som inte har rätt utbildning och saknar arbetslivserfarenhet. Att investera i ny personal är förenat med stora risker som minimeras genom att välja mer erfaren personal.

Det är dags att på allvar tänka om. Lägre ingångslöner innebär inte att lönen alltid kommer att vara låg, utan att företaget istället vågar anställa människor utan en gedigen arbetslivserfarenhet.

Regeringens lösning för att nå Europas lägsta arbetslöshet 2020

Regeringen har presenterat en budget som ska främja arbete och välfärd. Genom detta kommer vi att senast år 2020 ha nått Europas lägsta arbetslöshet.

De hjälpmedel som tas till är bland annat:

  1. Minskar ROT för att få in mer skattepengar.
  2. Tar bort tjänster ur RUT för att få in mer skattepengar. (Dessa förändringar i ROT och RUT kommer naturligtvis inte påverka den svarta sektorn).
  3. Ökar bränsleskatterna för att få in mer skattepengar – de som är beroende av bilen kan cykla eller ta lokaltrafiken.
  4. Tar helt bort den sänkta arbetsgivaravgiften för unga för att få in mer skattepengar. Detta leder inte till något bortfall i arbetstillfällen då mindre företag inte har några problem med att chansa och investera i våra unga och oerfarna.
  5. Slopar överskottsmålet för att kunna spendera mer. Detta leder förstås inte till underskott då ett balansmål ska införas istället. Det föreligger inga större svårigheter att nå en balans jämfört med att försöka nå ett överskott. Detta i sin tur kommer att leda till en minskad statsskuld och tillhörande räntor.
  6. Inkomstskatterna ska höjas för att få in mer skattepengar. Att betala skatt är häftigt och kommer inte att leda till någon utökad skatteplanering. Lafferkurvan är uråldrig.
  7. Äger du en villa eller ett radhus ska du vara med och betala underhåll för gator och vägar där du bor, även om du inte äger en bil. Det frisläpper mer pengar till välfärden och offentliga arbetstillfällen.
  8. 100% subventionerade traineejobb inom vården, trots risk för brott mot EU-regler. Men många jobb (kanske) kommer skapas av detta – och utföras av motiverade ungdomar som drömmer om ett arbetsliv inom vården samtidigt som de utbildade anställda får arbeta lite extra som mentorer när varje ny kull kommer.
  9. Kraftigt höjd A-kassa. Detta motiverar den arbetslöse att söka fler arbeten.
  10. Lägga på en särskild löneskatt på de som är över 65 år och fortfarande vill arbeta. Företag vill gärna behålla äldre arbetskraft även om det kostar mer än någon som är yngre.

Dessa 10 punkter är endast ett axplock av det regeringen är på gång att införa. Allt detta kommer att leda till en lägre arbetslöshet och större investeringsvilja hos företagen.

Eller inte. Folket ville ha en förändring, och nu kommer den.

Företag som arbetar med sms-lån bör regleras, inte förbjudas

Igår (4/11) deltog jag i en debatt för Svt och Din Röst gällandes sms-lånens vara eller icke vara. Väldigt mycket fokus ligger där på det ansvar långivaren har, vilket i stor del är rätt. Men man får inte glömma bort det ansvar som låntagaren har.

Att låntagaren utnyttjas är ett argument som ofta uppkommer som argument till varför branschen bör förbjudas. Det saknas grundläggande kunskaper om enkel privatekonomi. Det är ett ämne som behöver få större plats i skolundervisningen. Hur många kan på rak arm skilja på ränta, nominell ränta och effektiv ränta? Det är bland annat dessa saker man måste kunna, och den kunskapen gör att man fattar mer informerade beslut och undviker skuldfällor.
Kunskap om privatekonomi hjälper en även att aldrig behöva ta sk ”ockerlån” över överhuvudtaget genom att lära individen att ställa upp en balanserad hushållsbudget.

Att skylla på sms-lånebranschen för att man hamnat hos Kronofogden blir lite som att skylla på McDonalds för att man blivit överviktig.

Med det sagt så har långivarna ett stort ansvar för sin verksamhet. Detta inkluderar att göra ordentliga kreditanalyser, ge korrekt information och inte vilseleda sina kunder. Detta är ett område som behöver regleras, men att gå så långt till att förbjuda är inte rätt på en fri marknad som präglas av konkurrens.

Den reglering branschen behöver skulle kunna inkludera bland annat:

  1. Utökad undervisning i privatekonomi, som tidigare nämnts.
  2. Företagen måste på ett tydligt sätt ange den effektiva räntan i samband med en låneansökan. Det räcker inte med att bara visa räntebeloppet i kronor.
  3. Införa ett räntetak som redan finns i Finland. Detta ledde till att antalet företag minskade kraftigt.
  4. Om en ränta överstiger en viss nivå ska det inte gå att söka indrivning från Kronofogden. Detta skulle innebära att långivarna måste ställa ett högre krav på sina låntagare om de vill behålla sina ockerräntor.
  5. Alternativt mot #4 skulle grundsummor under en viss nivå inte kunna lämnas till Kronofogden. Men det skulle även försvåra för de seriösa långivarna.
  6. En mindre aggressiv marknadsföring. Idag är marknadsföringen mycket aktiv och många är lättpåverkade och ser ett snabblån som lösningen på sina problem.
  7. Möjligheten att få pengar under alla tider på dygnet är en riskfaktor. Att kunna ta ett sms-lån kl 02.00 en lördagsnatt för en berusad person på krogen kan leda till ekonomiska svårigheter.

Att begränsa och reglera en bransch som utnyttjar ett öppet system är ändå ett bättre alternativ än ett förbud. Det finns situationer där man har behov av snabba pengar och ingen svårighet att betala av skulden. Att omöjliggöra för dem på grund utav att andra inte kan hantera lån och skulder blir inte rättvist.

Låntagare ska ha ett starkt konsumentskydd, men i slutänden har man ett eget ansvar som man inte kan bortse från. Man kan inte i efterhand säga att man inte visste att lånet skulle bli så dyrt för att man inte förstod, inte orkade läsa eller hade för bråttom.

Staten borde inte äga bolag på den kommersiella marknaden

Före valet 2006 hade socialdemokraterna sålt ut ca 20% av Telia. En bra affär för staten, men dålig för de som köpte men det är en annan fråga. Inför 2006 års val gick alliansen ut med att ”staten ska inte äga bolag”. När man då fick majoritet för detta vid valet 2006 såldes Vin och Sprit med gott resultat. Pengarna användes till att amortera på statsskulden. Alliansen hade även lovat att sälja resten av Telia. Men efter kritik från Socialdemokraterna och inte få igenom det av vågmästarpartiet efter 2010 års val så lades detta löfte i malpåse. Vad som i stället hände var att Telia som förut varit ett blomstrande och vinstgivande företag skämde ut sig inför hela världen, genom mutor och köp av gamla kommunistiska bolag i fd sovjet. Hade man i stället sålt Telia så hade detta inbringat en hel del pengar till statskassan.
 
Nu däremot vill nästan ingen ha deras aktier. I stället för att sälja statliga Vattenfall när de stod på topp så köpte man Tyska kärnkraftverk, kolkraftverk och brunkolsgruvor. Bolaget gick nämligen så bra att man inte visste vad man skulle göra av vinsten. Vilket resulterade i att man köpte ett nedslitet och värdelöst Holländskt gasbolag för 120 miljarder kronor. Ett bolag som man förra året skrev ner med 20 miljarder och i år med 30 miljarder. Mer än halva försvarsbudgeten. Så i stället för att hålla sina vallöften om att ”staten inte ska äga bolag” så har man kastat svindlande summor i sjön.
 
Hade man sålt Vattenfall när dom stod på topp så hade detta kunnat betala en stor del av Sveriges statsskuld. Nu försöker man sälja tillbaka dom tyska brunkolsgruvorna. Men vem vill nu ha dem. Nu försöker man sälja tillbaka de Tyska kärnkraftsverken. Men vem vill köpa dem nu när Tyskarna beslutat att dom ska läggas ner? i stället kommer Svenska staten att få betala avvecklingen och slutförvaringen av Tyskarnas avfall. Nu försöker man sälja tillbaka dom holländska nedslitna och värdelösa gaskraftsverken. Men vem vill betala något för värdelöst rivningsskrot. Från att Svenska vattenfall varit ett av världens mest vinstgivande företag har man gjort det till en stor belastning för dom Svenska skattebetalarna. Så kan det gå om man inte håller sina vallöften om att staten inte ska äga bolag.
 
Men skattebetalarnas pengar ska inte användas för affärsmässigt risktagande. Politiskt ägarstyre är illa skickat att hantera företag. Staten ska inte både ha rollen att lagstifta om regler och skatter för företag, och självt vara ägare till företag. Det var ett av argumenten till de avknoppningar som gjordes. Däremot betyder inte detta automatiskt att staten är en dålig ägare, Moderaterna kommenterar detta på följande vis:
 
”Som princip anser vi att staten inte ska äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens, om inte företaget har ett särskilt beslutat samhällsuppdrag som är svårt att klara på annat sätt, eller om det inte finns en tydlig samhällsnytta eller värdeskapande med ett statligt ägande.”
 
Den enskilt största anledningen till varför staten inte ska äga bolag grundar sig i den enkla uppfattningen om vikten av stabilitet. Ett företag som vill bli långlivat behöver stabilitet och en tydlig ledning om inte förändras efter ideologiska eller politiska humörsvängningar. Det är inte rimligt att styra en jättelik bolagsgrupp genom tvära och opportunistiska kast som görs utifrån en politisk logik. Därför ska staten inte äga företag.

Budgetpresentationen 2014

Magdalena Andersson är envis. Trots all kritik som riktats mot hennes svartmålning av den svenska ekonomin står hon fast vid hur dålig den är. Ladan är fortfarande tom och det är en åtstramande poltik som måste föras. Hon trycker på de stora underskott vi har, trots att ett överskott inte är att satsa på under en lågkonjunktur. Att Alliansen redan i våras berättade att ekonomin inte är så bra för tillfället och att de inte kan lova stora reformer på grund av detta nämner hon inte. Tvärtom fick Alliansen hård kritik från oppositionen för sin restriktiva politik. Hon verkar vara förvånad över att läget är precis som Anders Borg har sagt under ett års tid och att hennes reformer inte kan antas i sin helhet.

Nu har hon lagt grunden för en restriktiv politik och har en anledning till att inte göra alla de reformer som utlovats innan valet och kan använda den ”dåliga” ekonomin som ursäkt. Det finns utöver detta många vallöften som fått försvinna efter samarbeten med Mp och V. I dagsläget har inget fått det de gått på val på och alla har fått kompromissa i efterhand på ett sätt som borde göra deras väljare förvånade då de inte får vad de röstat på.

Det är extra överraskande att regeringen satsar 80 miljoner kronor på fritt inträde på statliga museer och att det läggs ca 270 miljoner kronor på att öka den kulturella närvaron i miljonprojekten när statens finanser nu är så oerhört ansträngda.

Idag upprepar Andersson Borgs mantra ”krona för krona” gång på gång men försöker få det att låta som hennes egna ord i sammanhanget. ”…det här är en regering som har högre ambition på välfärden än att sänka skatten”, säger hon och förminskar de satsningar Alliansen gjort under sina 8 år.

Vinsterna i välfärden ska begränsas så att man inte kan ta ut vinst på bekostnad av begränsning av kvaliteten. Det låter bra i teorin, men det nämns inte att de privata investerar mer i sin verksamhet, har en lägre vinstmarginal än andra inom samma sektor, har fler nöjda användare och högre löner än inom den kommunala. Regeringen lyssnar inte på företagen som är Sveriges grundbultar, utan går enkom på egen ideologi och experter inom de egna leden.

Andersson fortsätter med att de som har högre inkomster får möjligheten att bidra lite mer till vår välfärd. Vilket i en första läsning låter bra och rimligt – tills man tittar närmare på vad detta kommer att innebära. Marginalskatten för en höginkomsttagare ökar till totalt ca 60% av inkomsten. Att få behålla 40% av det man tjänar motiverar inte till ett hårdare arbete eller högre studier. Andersson räknar med människans solidaritet och att det inte existerar en övre gräns på vad man är beredd att betala i skatt.

Resultatet av detta är uppenbart, för alla med grundläggande ekonomiska kunskaper, att detta inte kommer att öka statens inkomster som de räknar med. Om man tjänar över den brytpunkt som leder till en marginalskatt på 60% så tar man inte ut denna lön som en beskattningsbar inkomst. Man väljer naturligtvis att få den överstigande lönen i olika förmåner (t.ex. bonus), som utdelning i företaget eller arbetar färre timmar. Detta betyder i realiteten att läkaren som arbetar jour nattid kommer att betala en högre skatt än banktjänstemannen som får en bonus. Detta är inte rimligt och innebär en total avsaknad av incitament att anstränga sig för att nå befordringar eller ta en högre utbildning.

Regeringen kommer även att fullfölja sina idéer om trainee-jobb för unga. Tanken är att detta ska ge unga en arbetslivserfarenhet som senare leder till nya jobb. Det finns ett flertal problem med dessa jobb. För det första kommer det innebära en högre belastning på de som redan är utbildade inom området som nu tvingas vara mentorer för outbildade, det blir dessutom en nedvärdering av deras arbetslivserfarenhet och utbildning när man låter ungdomar göra deras jobb utan bakomliggande kunskaper. För det andra gäller detta endast under 12 månader och kommer att betyda en ruljans av ungdomar som kommer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att nyanställa och vidareutbilda. För det tredje, och kanske viktigaste, att ordna arbete genom bidrag skapar ingen inkomst till staten. Det kommer att kortsiktigt förbättra statistiken men ger ingen tillväxt eftersom detta inte är en investering som görs av företag/individer, utan vi betalar egentligen för jobben själva genom skattepengar.

Det blir nu dubbelt så dyrt att anställa unga under 25, en kostnad på totalt 19 miljarder genom att ta bort den sänka arbetsgivaravgiften. De höjer dessutom avgiften och skatten för äldre som arbetar kvar. Detta görs under en period där vi är i stort behov av arbetskraft och har en alltmer åldrande befolkning. En egenföretagare över 65 bestraffas dubbelt då både arbetsgivaravgift och skattebördan för den över 65 ökar. Inte ett ord nämns om behovet av en höjd pensionsålder.

För att ge ett exempel: om vi har ett litet företag med 10 anställda, varav 5 är unga så kommer kostnaderna att öka med 220,000 kronor per år. Det är inte svårt att förstå hur detta kan slå hårt på mindre företag där varje krona räknas.
Utöver dagens sociala avgifter på 10,21 procent från och med det år man fyller 66 blir det en särskild löneskatt på 8,5 procent. Det är en avgift som inte förbättrar pensionen. Den totala avgiften blir alltså 18,71 procent

Regeringen menar att genom att det blir mycket dyrare att anställa unga, behålla äldre och vara företagare så kommer arbetstillfällena att öka.

Inte heller tar Magdalena Andersson upp löftet om 272 extra miljoner kronor för satsningen till idrotten.

Gymnasieskolan blir obligatorisk och grundskolan ska inte bli 10 årig. Vi är det land med senast skolstart i världen och Andersson frångår den förra regeringens arbete med att göra förskolan en del av grundskolan, samtidigt som de påstår sig satsa hårt på en kunskapsbaserad skola.

Den svenska polisen får minskat anslag under 2015, under en period där de bett om ökade anslag eftersom de för tillfället genomgår den största organisationsförändringen sen 1965 för att möta kraven på förbättrade utredningsresultat.

Rut-avdraget för läxhjälp tas bort helt och hållet och i övrigt halveras avdraget för alla under 65. Det betyder att de med lägre inkomster inte längre kommer ha råd att ge sina barn extra läxhjälp (om inte alla kan få ska ingen ha) och avdraget blir endast 25.000 kronor i övrigt.

De stora kostnaderna för pausen, och den eventuella nedläggningen, av Förbifart Stockholm och den planerade nedläggningen av Bromma flygplats nämns inte (fast denna nedläggning kommer inte att ske, det blir nu försenade investeringar istället). Bara förbifarten kostar ca 700 miljoner kronor under det halvår den nu är pausad genom bland annat kontrakt som är tidsbaserade oavsett om det byggs eller inte, men även genom en risk för böter för kontraktsbrott om arbetet avslutas. Att försena och fördyra infrastrukturprojekt är olyckligt.

Att Vänsterpartiet har fått mycket att säga till om blev tydligt, inte bara i själva budgeten utan även genom Anderssons avslutning där hon nämner partiet och hur hon respekterar Sjöstedt för att ha tagit ansvar för Sverige och samarbetat. Det var en inte särskilt subtil känga mot Alliansen som inte ville samarbeta med regeringen, som om det vore en självklarhet. Det hon inte nämner är alla de vallöften som blivit svikna och hur alla de utsträckta händer har förvandlats till örfilar. Att inte Folkpartiet eller Centerpartiet samarbetar över blockgränserna handlar inte om en stenhård lojalitet, utan mer på att Löfven och Andersson flera gånger gått emot både Fp:s och C:s kärnfrågor som gör det mycket svårt för dem att faktiskt samarbeta.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund kallar budgetförslaget som ett ”jobbfientligt hafsverk”

Moderaternas Anna Kinnberg Batra menar att helheten är skadligt för svenskt arbetsliv.

Centerpartiets Annie Lööf kallar budgeten en återställarpolitik utan nyheter. Den slår hårt mot landsbygd och valfrihet. Även Lööf är övertygad om att Anderssons svartmålning av ekonomin är en ursäkt för att höja skatter och utgiftstaket.

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne säger att denna budget ”…lägger en våt filt över investeringar och utveckling” (Dagens Industri 23/10)

Tänk er att Magdalena Andersson åker ner till Bryssel och berättar att den svenska ekonomin är usel, att ladorna är tomma och borden barskrapade. Hon skulle med största sannolikhet inte tas på allvar med tanke på större delen av EU:s ekonomiska läge idag. Det finns unikt billiga möjligheter att låna idag med de låga räntorna. Avkastningen är med största sannolikhet högre än räntan som måste betalas. Beräkningar som har gjorts visar att varje satsad krona på infrastruktur betalar sig med tre kronor. Att inte låna och använda sig av detta läge för att investera i eftersatt infrastruktur är oklokt.

Not: detta är taget direkt från budgetpresentationen i SVT 2, därav avsaknaden av källor som brukar vara närvarande. Allt är dock verifierbart genom svtplay.se

Finanspolitiska rådet ska avvecklas, om Magdalena Andersson får bestämma

Regeringen, och i förlängningen, finansminister Magdalena Andersson väljer att bortse från den massiva kritik de fått när de presenterat en rad av sina planerade skattehöjningar för mandatperioden.

Bland kritikerna finns de stora facken samt flera statliga myndigheter, däribland Ekonomistyrningsverket, ESV, som Magdalena Andersson själv brukar hänvisa till. Enligt ESV kommer de höjda skatterna ha en klart negativ jobbeffekt och ”minska både utbudet och efterfrågan av arbetskraft”.

En återkommande kritik är att regeringen överskattar hur mycket pengar skattehöjningarna i praktiken drar in till staten. Det gäller inte minst den höjda marginalskatten från 57 till 60 procent för alla som tjänat över 50 000 i månaden, förslaget att fler ska betala statlig inkomstskatt och att det ska bli dyrare att anställa yngre / behålla äldre. Förslagen ska enligt regeringen ge ett överskott på över 5 miljarder. Men så väl de stora fackliga organisationerna som myndigheter och näringslivsorganisationerna menar att det blir betydligt mindre eftersom skattehöjningen väntas minska antalet arbetade timmar. I Dagens Industri den 18/10 står Andersson ändå fast vid att siffrorna stämmer.

Magdalena Andersson har även fått hård kritik från Finanspolitiska rådet, vars uppgift är att granska regeringens finanspolitik, som menar att det inte alls stämmer att ladorna är tomma och borden bara. Detta har fått Andersson att i sin tur kritisera Rådet och säger att hon inte ser någon nytta med ett finanspolitiskt råd som ska granska regeringens finanser. Hon menar att det infördes under det borgerliga styret och då fyllde en viktig funktion eftersom Alliansen förde en såpass oansvarig ekonomisk politik. Hon anser i samma mening att eftersom hon, och Socialdemokraterna, står för en ansvarsfull för statens finanser och därmed är behovet av ett finanspolitiskt råd mindre när det är en socialdemokratiskt ledd regering vid makten,

Detta är hybris på hög nivå. Andersson ser sin politik som så överlägset mycket bättre än den borgerliga att den inte behöver granskas. Detta kommer dessutom efter en massiv kritikstorm från många håll. Förutom de som redan nämnts har följande kritiserat Socialdemokraternas skattepolitik:

  • TCO / SACO
  • Arbetsförmedlingen
  • Konjunktursinstitutet
  • IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering)
  • Thomas Östros (f.d. biträdande finansminister för Socialdemokraterna)

Finanspolitiska rådet är ett av de få som regeringen själva kan välja att stänga ner, vilket kan kännas bekvämt för att stävja en del av den kritik som riktas mot regeringen och dess oansvariga skattehöjningar. Att så få höjer sina röster i protest visar på en okunskap om vad skattehöjningarna kommer att innebära för den enskilde, eller i ett ännu värre fall – bristande intresse av vad som påverkar ens dagliga liv.