Höjd marginalskatt skadar mer än det hjälper

Härom dagen gick regeringen ut med sitt beslut att höja inkomstskatten för alla som tjänar mer än ca 36.000 kronor i månaden.

Regeringen är övertygad om att en höjd skatt kommer innebära en motsvarighet i ökade intäkter. Men detta är inte en självklarhet. När en viss smärtgräns är nådd minskar i stället skatteinflödet till staten och ingen vinner eller gynnas. Denna minskning beror på skatteplanering, att personer med högre inkomst (som berörs av detta) kommer att välja bort löneökningar och istället ta ut ökningen i förmåner eller aktier.

Kommunalskatt, statsskatt och värnskatt ger en marginalskatt på ungefär 57 procent (beroende på kommunalskattens storlek) för den som tjänar över den nya brytpunkten för jobbskatteavdraget 123 000. Den som tjänar exempelvis 110 000 får en marginalskatt på 60 procent. Detta betyder att den arbetande får behålla 40kr av 100kr efter skatt.

Ger detta omvärlden en bild av ett land som främjar företagande, entreprenörskap och högre utbildning?

Johan Fall, skatteekonom på Svenskt Näringsliv, förklarar detta med att den som tjänar mellan 50 000 och 123 000 får betala tillbaka en del av jobbskatteavdraget. Därmed blir marginalskatten på varje extra intjänad hundralapp högre i det intervallet. (Affärsvärlden, 6/10)

Att höja skatterna för de så kallade höginkomsttagarna är symptmatiskt för en vänsterregering som ser rikedom som någonting att bekämpa för att nå en jämlikhet. Problemet är att inkomstsklyftor kan vara av godo och till och med eftersträvandsvärt till en viss mån.

På grund utav höga skatter, för både person och bolag, valde t.ex. Ingvar Kamprad att placera större delen av sina tillgångar utomlands. Detta ledde till stora inkomstsförluster för staten, men minskade samtidigt klyftorna genom att snittinkomsterna minskade. Hade han däremot stannat kvar i Sverige så hade inkomsterna från skatterna ökat, samtidigt som klyftorna ökade något – men Sverige hade blivit lite rikare.

Höjd skatt innebär även, naturligtvis, mindre pengar i plånboken. Detta drabbar den privata konsumtionen och påverkar intäkterna staten får från momsen negativt. Även sparandet minskar när den disponibla inkomsten sjunker.

Något som är beundransvärt när man tittar åt vänster är deras människobild. De utgår från människans inneboende godhet och resonerar att de inte skulle skatteplanera, utan solidariskt skulle vara med och betala oavsett skattetryck. Tyvärr är människan mer självisk än så, man vill känna att man får lön för sin möda och få är beredda att belåna sig (studieskulder) för att sedan betala mer än hälften av sina inkomster i skatt.

Löfven och Alliansen

Under dagens partiledardebatt i Riksdagen var det tydligt att Löfven är mycket intresserad av att samarbeta över blockgränserna. Denna hållning är inte oväntad då han är helt beroende av ett blocköverskridande samarbete för att få igenom sin politik, vilket har visat sig genom de förhandlingar han tvingats till på grund av Sjöstedt och Vänsterpatiet.

Den skarpaste kritiken mot detta samarbete kom, inte oväntat, från Centerpartiet som S länge försökt sträcka ut sin hand mot – och denna gång utan att knuffa. Löfven pekar på att båda är folkrörelsepartiet men kritiken är hård:

”Medan Sverige nu är världsmästare på innovation försöker Stefan Löfven nu bli världsmästare på att hitta på nya ord på gamla lösningar. Ord som innovationskatapulter, statliga investeringsplaner, nyindustrialisering, industrikansler och innovationsråd ska fixa jobben.” (DN 9/10)

Det är osannolikt att det blir ett samarbete mellan C och Löfvens regering, speciellt när S tvingas förhandla med V som står väldigt långt från alliansens politik. Annie Lööf har mycket svårt att förstå Vänsterpartiets vinstmotstånd och vill se ett fokus på kvalitet, inte på driftsformen.

Vinststopp i välfärden innebär början på en nedmontering av den

Jonas Sjöstedt (V) fick sin vilja igenom när S och Mp presenterade sitt beslut att förbjuda, eller åtminstone kraftigt begränsa, vinster inom välfärdsbolagen. Detta är ännu en indikation på det svaga parlamentariska läge vi har då S och Mp tvingas till förhandlingar de egentligen inte ville genomföra i och med uteslutandet av V från regeringskoalitionen.

Överenskommelsen innebär att i princip all vinst måste återinvesteras och att endast en låg ränta kan tas ut på investerat kapital.

”Ni kanske undrar vad låg ränta är? Vi har gemensamt sagt att det är ett ensiffrigt belopp i den nedre delen av den ensiffriga skalan. Exakt hur det ska formuleras kommer vi att återkomma till i det regelverk som nu ska utredas”, säger Ulla Andersson. (DN 6/10)

Detta är på intet sätt bestämt eller färdigt ännu, utan skall först utredas. Men oavsett om beslutet tas eller inte efter utredningen så kommer det redan nu få konsekvenser för näringslivet och de företag som påverkas av detta. Företag som planerar att expandera kommer att tänka sig för, vilket kommer att kosta arbetstillfällen och personer som redan idag arbetar inom välfärden och ser förbättringsmöjligheter kommer inte att våga starta eget.

I det här läget tar man bort incitamenten att göra ett gott arbete. Det spelar ingen roll hur mycket man gör eller hur bra det går för företaget, personen som investerar sina pengar och sin tid får ingenting för det.

De angriper problemet från helt fel håll, och det är obegripligt att de rödgröna gör detta då varje parti har ekonomiska talespersoner som borde veta bättre. Att angripa de som tjänar pengar som leder till att många duktiga aktörer hamnar i kläm.

Välfärden behöver valfrihet och flera undersökningar visar att de privata aktörerna ofta får bättre resultat och har nöjdare kunder. Många av dessa aktörer är småföretagare, inte stora riskkapitalistsbolag vars intresse är snabba köp- och säljprocesser.

Man borde istället reglera genom kvalitetskrav. Håller ett företag en bra kvalitet spelar det ingen roll om ägarna kan plocka ut mångmiljonbelopp i vinst varje år genom utdelningar. Bekämpa dålig kvalitet, inte pengarna. Kvalitetskraven behöver bli tydligare och kontinuerliga kvalitetsmätningar av leveranserna borde redovisas för skattebetalarna kontinuerligt så att man kan göra rationella val av välfärdsleverantörer.

Almega har bett KPMG att analysera konsekvenserna av att bolag inom välfärden skulle tvingas omvandlas till bolag med särskild vinstbegränsning. Rapportens slutsats är att det skulle få negativa konsekvenser på en rad olika områden som sammantaget sannolikt leder till att den mångfald av aktörer och som idag finns inom välfärden försvinner.

De viktigaste anledningarna till att bolagsformen AB(svb) motverkar incitament att starta, driva och utveckla företagen är bland annat att:

  • Ingen eller begränsad möjlighet till återbetalning på ägarens investerade tid, kunskap och kapital. (Varför skulle då en entreprenör satsa allt på att göra ett så bra arbete som möjligt?)
  • Svårigheter att resa externt kapital inklusive begränsade möjligheter till banklån i en bransch som av långivarna redan anses ha hög risk på grund av framtida intäkter.
    Potentiella svårigheter att sälja företaget samt begränsade möjligheter att få avkastning på det värde som bolaget har skapat.
  • Kraven på ägarnas likviditet samt ägarens förmåga och vilja att ta risk blir därmed betydligt högre i ett bolag med särskild vinstbegränsning blir därmed betydligt högre än i ett vanligt aktiebolag. Det i kombination med lägre potentiell avkastning leder sannolikt till minskad mångfald i välfärden.

Rapporten kan laddas ner i sin helhet här (i pdf-format) för den som vill analysera resultatet närmare.

Det finns dessutom redan en rapport inom ämnet, Ägarprövningsutredningen, som den tidigare regeringen påbörjade, men som genom regeringsskiftet nu blir försenad.

”De nuvarande direktiven är omfattande och även juridiskt komplicerade. Det tar tid och resurser. Jag har därför bett om ytterligare sex månader. Sedan är ju en annan fråga på vilket sätt som överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet påverkar Ägarprövningsutredningen, säger Eva Lindström, särskild utredare.” (SvD 7/10)

Problemet är att det totala vinststopp som meddelades under presskonferensen gör den pågående utredningen meningslös då den fokuserar just på kvaitetskrav och ökade krav på fortlevnadsprincipen.

– Av tilläggsuppdraget (ett tillägg på Ägarprövningsutredningen som uppkom efter JB-koncernens konkurs) framgår att det inte uttryckligen är riskkapitalbolag som ska förbjudas, men att företag som har som affärsidé att sälja verksamheten vidare inom en viss kortare tid kanske inte är förenligt med varaktighet. Utredaren kanske kommer fram till att ett ägande i fem år är för lite, men att 10–15 år inte är ett problem, säger Katarina Sundberg, kansliråd på Finansdepartementet och expert i Ägarprövningsutredningen. (SvD 7/10)

Vinster i välfärden är inte boven i dramat. Byt glasögon och se det från ett kvalitetesperspektiv istället och låt ägare behålla sina incitament att starta upp nya företag, att anstränga sig extra hårt och få lön för sin möda. Bekämpa inte rikedom, bekämpa dålig kvalitet.